Böckerna om Iggy & jag

Iggy & jag, 2009
Iggy & jag och födelsedagen, 2010
Iggy & jag har sommarlov, 2010
Iggy & jag och bebin, 2012

Jenny Valentine, Joe Berger
Atrium förlag

img_6104

Berättarrösten i böckerna om Iggy & jag är Iggys storasyster Flo. Innan vi började läsa böckerna om Iggy så hade vi precis läst några böcker som i min ögon var rätt tråkiga syskonskildringar – småsyskon som bara förstörde eller storasyskon som bara var taskiga – och efter det var Iggy-böckerna en efterlängtad omväxling. Flo tycker verkligen mycket om Iggy och skildrar henne med mycket kärlek. Ta till exempel inledningen till kapitlet Iggys värld (i Iggy & jag):

“Iggy är väldigt bra på att låtsas. Det är det hon tycker mest om att göra. Hon kan förvandla vårt vardagsrum till en vattenfylld grotta eller till en skog med mossa på marken eller till ett ekande slott, bara genom att tänka. Hennes ögon blir alldeles stora och runda och sedan ser hon inte soffan eller mattan eller bordet på samma sätt som jag, hon ser andra saker. Och när hon berättar för mig vad hon ser, gör hon det så bra att jag också börjar se samma saker.”

img_6105

Samtidigt är hon alltid beredd att hjälpa Iggy och är nog den som förstår Iggy allra bäst, som i kapitlet Doktor Iggy (Iggy & jag) där hon bygger om hela Iggys skåp till ett leksakssjukhus och samtidigt löser det som föräldrarna ser som ett problem med den förvaring av sjuka leksaker som Iggy hade innan.

Det här med att förstå Iggy och att komma med fiffiga lösningar kan behövas, för Iggy är mycket viljestark – vilket till exempel yttrar sig i det alla första kapitlet där hon blir Iggy – fram till den dagen hon bestämde sig för att vara Iggy hette hon nämligen Sam. Efter det inledande kapitlet hade jag förstås mycket svårt att låta bli att falla för de här böckerna!

img_6107

Detta första kapitel är för övrigt också en bra illustration av dynamiken i Iggys och Flos familj i stort. Utöver syskonrelationen mellan Iggy och Flo som jag redan varit inne på så består familjen av en något mer förstående mamma och en något mer skojfrisk och småretsam pappa. Genusaspekten av föräldrarnas personligheter får väl därmed betraktas som rätt konventionell, men i huvudsak upplever jag ändå skildringen av dem som okej och dessutom så trivs jag i familjens jargong. De retas lite med varandra men alla får rum att vara sig själva och – framför allt – det finns plats för att vara så som Iggy är.

På några ställen, spritt över böckerna, förekommer det att pappan könar den övriga familjen i termer av att “ni flickor”, men högläser man boken så är det inga problem att bara hoppa över de passagerna. Annars upplever jag i huvudsak Iggy och Flo som barn, snarare än att de pekas ut som flickor.

Som kanske redan framgått så är dessa böcker av typen “berättelser-om-rätt-vanliga-barns-rätt-vanliga-liv” och det handlar om deras lekar, när Iggy klippte håret, när de har barnvakt, när de flyttar, när de får gympaskor med hjul, när de är på campingsemester, när Iggy lär sig simma, när Iggy fyller år, när de får låna hem en hamster att sköta, när Iggy får en ny lärare, när det är skolmarknad, när de ska få en liten kusin… Just i den del av berättelsen som handlar om campingsemestern träffar visserligen Iggy en ny kompis, Carl, som hon blir väldigt stjärnögd över, men i övriga så är det rätt få bikaraktärer som tar någon större plats i berättelserna och varje kapitel kan läsas rätt fristående.

img_6106

Böckerna om Iggy & jag var en omtyckt kvällsläsning här hemma. Både Tian och Tretton uppskattade dem mycket, så från fyra och säkert upp till åtta-nio tror jag att de här böckerna kan fungera. Deras favoritkapitel – om jag ska nominera ett utan att ha frågat dem – var nog Och i min väska packade jag…., ett kapitel som skildrar en ordlek och som lockade till många goda skratt precis som kapitlet om mackorna i böckerna om Lillebror och Nalle.

Advertisements

Leave a comment

Filed under Kapitelböcker

Adventsböcker, del 2

Det här inlägget är del två av resultatet av mina och barnens adventsboksfrossa. Del 1 handlade om God jul, Lilla Lök och Skorstensjul. Här fortsätter jag med En förtrollad jul och Uppdrag: Rädda julen!

img_5743

En förtrollad jul
Siri Spont, Alexander Jansson
Rabén & Sjögren, 2016

Temat i 2016 års adventsbok (om man nu ska hantera Rabén & Sjögrens böcker som de som representerar varje år – det är de som hållit på längst och i min värld gjort adventsboken till ett begrepp, men det finns andra som Olika förlag som hakat på nu, se nedan) är högaktuellt. Yusuf kommer ensam till Sverige, från ett land i krig. Berättaren är hans kusin Martha, vars familj han får flytta in hos efter en tid hos andra släktingar i Malmö. Martha är inte helt positiv till att Yusuf kommer, speciellt inte eftersom han får ta hennes rum, men på hennes föräldrars (väldigt) stränga förmaning och uppmuntrad/mutad av att få en hamster så gör hon sitt bästa för att vara trevlig mot Yusuf. Det är inte så lätt bara, både eftersom hans ankomst innebär att det blir stökigt i hennes kompisrelationer när hennes möjligheter att träffa kompisarna förändras och eftersom Yusuf inte är särskilt intresserad av att prata med henne. Och när han en dag försvinner ut med Marthas hamster så blir hon förstå vansinnig.

Så Yusuf försöker förklara varför, och understödda av den älskade mormoderns agerande – lite på distans – hamnar de i ett gemensamt äventyr. De måste försöka rädda Yusufs föräldrar till Sverige från den andra , farliga, värld där de befinner sig. Det behövs trollkors, klingande klockor och kompass, bland annat.

img_5718

Jag hade förväntat mig lite mer action där man fick veta vad som hände just med föräldrarna, men barnen tyckte att det var tillräckligt spännande och läskigt som det är, när Martha och Yusuf lite på avstånd lyssnar på trollen.

Sammantaget så tycker jag att det var en trivsam bok. Båda barnen tyckte om att lyssna, även om en feberdröm som Martha har vid ett tillfälle fick Tretton att kräva en läskighetspaus. Det lackar uppenbarligen mot jul i boken med en adventskalender där Martha får saker som behövs för deras äventyr, julförberedelser och -firande i skolan och hemma, och så längtan efter att förena familjen, även om julfaktorn i min värld är högre i Skorstensbarn.

img_5744

Uppdrag: Rädda julen
Cecilia Rihs, Silvy Strand

Olika, 2016

Vi har tidigare läst andra böcker ur serien Hemliga boken för äventyrare, till exempel Uppdrag: Skrämmarna, och i likhet med de andra böckerna är det full fart för Lina och Peppar i Uppdrag: Rädda julen. Och det är klart, att rädda julen är ju något som sker under tidspress – även om boken är gjord för att läsas under tjugofyra dagar så börjar handlingen närmare inpå jul än så:

“- Det är ju bara tre dagar kvar till julafton! utbrister Lina upprört. Vem vill förstöra julen nu?
– Tja, tuggar Peppar med munnen full. Ingen vet. Därför är det ett extra svårt uppdrag. Paket försvinner. Folk bryter ben på såpade trappor. Mjölk surnar och snögummor förstörs. Russin i glöggen förvandlas till harlortar.
Lina grimaserar. Vad äckligt!
– Julmusik låter som jämrande spöken, fortsätter Peppar. Förtrollat granris går till attack, och varje natt hörs otäcka grymtningar från skogen.”

Nästa dag åker Linas familj till hennes farmors hus Åskbacken för att fira jul där – farmodern som ger dem uppdragen ligger fortfarande på sjukhus i Ryssland med brutna ben och en bruten arm efter ett av sina äventyr – och Lina och Peppar börjar förbereda sig för julräddningen. Det finns ju regler i Hemliga boken för hur äventyrande ska gå till… Och vid midnatt beger de sig ut!

Det blir väldigt spännande, och lagom farligt. Det finns många väsen i skogen som alla har sina egenheter, mycket magi och – visar det sig – en Skogsblända som har använt sig av förtrollningar för att berika sig själv…

img_5720

Likheten med Uppdrag: Skrämmarna slutar inte med tempot, utan gäller även graden av läskighet. Det är läskigt, ibland på gränsen av vad barnen tycker att är okej, men det petas in lustiga inslag som lättar lite på trycket och vi läste boken i ett svep på deras begäran för att få veta hur det skulle gå. Slutet sedan, är förstås lyckligt, det kanske är överflödigt att ens nämna. Och liksom i flera andra av adventsböckerna blir det också en efterlängtad familjeåterförening, så som det visst ska vara till jul.

Leave a comment

Filed under Kapitelböcker

Adventsböcker, del 1

Julen som var frossade jag och barnen i adventsböcker (varav bara en har lästs så som är meningen, med ett kapitel om dagen). Det blev rentav så många att jag bestämde mig för att dela upp detta inlägg, för att inte ge er läskramp mitt i. Del 1 presenterar således God Jul, Lilla lök och Skorstensjul, medan del 2 kommer att handla om En förtrollad jul och Uppdrag: Rädda julen! Sedan tidigare har vi även läst Jul i Stora skogen, som presenteras utförligare här.

img_5741

God jul, Lilla Lök
Frida Nilsson, Maria Nilsson Thore
Rabén & Sjögren, 2014

God jul, Lilla Lök är den av böckerna som vi läste med ett kapitel om dagen. Det var plågsamt. Det var tre veckors idogt ingnuggande av Hur Onormalt Det Är Att Inte Ha Någon Pappa. Lilla Lök, som huvudpersonen kallas, har nämligen inte det – en närvarande pappa alltså. Han har mammans berättelse om hur hon träffade en man i Stockholm för en enda natt och hur hon då blev gravid med Lilla Lök, och utifrån detaljerna i mammans historia fantiserar Lilla Lök ihop en bild av pappan, om hur de ska träffas, och han längtar. Det går att förstå Lilla Löks längtan, men de tre veckorna blir väldigt jobbiga av omgivningens hantering av denna längtan. Mamman som inte förstår den. Barnen som tycker att det är värsta grejen att Lilla Lök Inte Har Någon Pappa. Fröken i skolan som står helt tafatt inför att hantera de situationer som uppstår utifrån detta.

img_5709

Under boken hittar Lilla Lök en vuxen som blir viktig för honom, “bydåren” Karl (ärligt talat, Kilsmo där Lilla Lök bor kvalar inte in på listan över platser där jag skulle kunna tänka mig att bo). Till slut, när sensmoralen fått sjunka in – “Och nån pappa i Stockholm har han inte. Ingen riktig i alla fall. Man är bara riktig om man känner sig riktig.” – börjar Lilla Lök kalla Karl för pappa.

För allt löser sig till jul, såklart. Inte bara det där med pappan, utan också det där med cykeln som Lilla Lök önskar sig så intensivt men som mamman inte hade råd med. Men utöver önskelistan med cykeln och ett luciafirande i kyrkan så tycker jag att kopplingen till julen är svag, handlingen hade kunnat utspela sig under vilken årstid som helst egentligen.

Vi läste ändå klart boken, barnen ville veta hur det skulle gå och i alla fall Tian börjar bli stor nog för att på allvar kunna prata om hur märkligt omvärlden agerade. Men jag skulle inte föreslå en omläsning.

img_5742

Skorstensjul
Mårten Sandin, Lina Bodén
Rabén & Sjögren, 2015

Vi läste Skorstensjul redan förra året, och då hann vi börja innan jul och i någon mån portionera ut kapitlens över tid. I år läste vi den från pärm till pärm. Förra året tyckte Tretton som då precis skulle fylla tre år att den var kämpig att lyssna på, men i år fungerade det fint för honom även om man kanske ska vara ytterligare något år för att uppskatta den riktigt. Den optimala läsupplevelsen kommer sedan ytterligare lite senare, Tian fyller ju sju år nu i dagarna och jag märkte stor skillnad på hur han förstod boken i år jämfört med förra året även om han uppskattade den även då. Med det sagt, är detta min favorit av de adventsböcker vi läst.

Boken börjar med att tre barn som rymt från ett barnhem anländer till Stockholm. När möter de nästan omgående en hemlös man, Niklasson, som inte bara saknar hem utan även minne. Det visar sig snart att det yngsta barnet, Issa, är väntad för att hjälpa Niklasson att minnas. Berättare i boken är den av dem som är mitterst i ålder, Stella, och det tredje av barnen heter Mago och är den som initierat deras flykt. Hon har lovat de andra att hennes pappa ska komma från Sydafrika och hämta henne, och att de ska få följa med.

img_5712

I Stockholm träffar de inte bara Niklasson, utan även Lilla Haj som hör till skorstensbarnen. Skorstensbarnen lever tillsammans, men utan vuxna, på Stockholms tak och är väldigt glada att Issa äntligen kommit. De har hållit koll på Niklasson hela tiden och ordnar nu situationen för Issa, Stella och Mago under deras Stockholmsvistelse. Mago får bo med dem, medan Stella och Issa inkvarteras hos en vänlig kvinna som heter Miriam och som också deltar i arbetet att få Niklasson att börja minnas igen.

Stella förstår inte riktgt vad som händer först, men när hon får följa med några av skorstensbarnen för att hämta luftlöparna på Skansen den 17:e står det plötsligt klart för henne:

“Ni tycker säkert att jag är dum, men det var först då som jag började ana vem Niklasson egentligen var. Jag borde ju ha fattat det långt tidigare. Jag menar, hur många gubbar med vitt skägg har en släde som dras av flygande renar?”

I den här boken är julen och dess symbolik central även om den avtäcks stegvis. Det är den utvalda Issa, det är tomtenissar, det är julklappar, det är renar och det är att rädda självaste tomten innan det är för sent. Sedan handlar det även här om familj, eller om att känna sig hemma. Jo, Magos pappa kommer till slut för att hämta dem. Men vid det laget vill Stella och Issa hellre stanna i det som de känner är deras hem: hos Miriam. Och det får de såklart – det blir den bästa julklappen.

1 Comment

Filed under Uncategorized

Böckerna om Kapten Kalsong

Kapten Kalsong, 2014
Kapten Kalsong och den stora toalettattacken, 2014
Kapten Kalsong och invasionen av de osannolikt ondskefulla mattanterna från yttre rymden (och de minst lika grymma zombienördarna i skolmatsalen), 2015
Kapten Kalsong och professor Pruttenplotts prilliga plan, 2015
Kapten Kalsong och moster Medusas monstruösa mani, 2015
Kapten Kalsong och den stora, stygga striden mot robotsnorgubben, del 1: Alla snorkråkors slemmiga natt, 2016
Kapten Kalsong och den stora, stygga striden mot robotsnorgubben, del 2: Snorbotarnas skräckfullo straff, 2016
Kapten Kalsong och drabbningen med de diaboliska dubbelgångarna, 2016

Dav Pilkey, Bonnier Carlsen

img_5286

Jag trodde inte att jag skulle tycka om böckerna om Kapten Kalsong. Jag trodde att de skulle få mig att dra mig för en lässtund. Och de är grabbiga och flabbiga. Men, jag har kapitulerat, kanske inte för intrigen och karaktärerna i sig men för två andra saker:

Det ena handlar om läslusten. Vi hittade Kapten Kalsong i samband med att Tian lyssnat på varenda LasseMaja-bok samtidigt som vi fått avbryta läsningen av Nelly Rapp för att han inte var bekväm med dem (för läskiga!). Dessutom var Tretton dryga tre år och gillade inte när jag läste kapitelböcker med Tian, vilket gjorde det svår att få till sådan läsning. Men Kapten Kalsong älskade (och älskar) de båda. Inga problem att få läsa en hel bok i sträck med två hängivna lyssnare! Och senast, när barnen var med för att hämta upp den senaste (nya) Kapten Kalsong-boken på biblioteket så höll jag på att inte få dem därifrån – Tian satt och bläddrade sig noga fram, sida för sida och studerade varje bild, medan Tretton kom och satta sig bredvid mig och tiggde om att jag skulle läsa boken för dem där och då. (Men, boken är inte skriven med i första hand treåringar som målgrupp – jag skulle nog snarare säga 6-12-åringar)

img_5289

Det andra handlar om den språkliga nivån och berättartekniken. Det är alltifrån de enkla greppen, som den standardiserade inledningen (“Det här är George Beard och Harold Hutchins. George är killen till vänster med slips och platt frisyr. Harold är killen till höger med tröjan och det burriga håret. Kom ihåg det nu!), kapitalrubrikerna (vad sägs om “Kapitlet efter kapitlet före det sista kapitlet”?) och greppet att markera kast i kronologin med den återkommande formuleringen “Men innan jag kan berätta den historien, måste jag först berätta den här historien…” till metakommentarer där George och Harold uttalar sig om att saker som händer dem bara skulle kunna hända karaktärer i riktgt dåliga barnböcker eller hänvisningar till andra kapitel (“Vi läste er serietidning i kapitel 8”, sa Harold. “Trodde ni att vi inte skulle komma ihåg hur man förvandlar er elaka superskurk till en harmlös rektor?”). Och så språket då, få böcker som tilltalar sexåringar (och snart-fyra-åringar) använder mängder av ord som diaboliska och tvärtom-dimensionell.

Efter den utdragna startsträckan – böckerna handlar alltså om två barn som heter George Beard och Harold Hutchins. Varje bok (utom den första) börjar med en sammanfattning i serieform av vad som hänt tidigare, men jag upplever att det tillför ett mervärde att läsa dem i rätt ordning. I de första böckerna är de båda ganska odrägliga (och beskrivs som innehavare av en rad diagnoser där jag onekligen hoppat över en del i högläsningen) och genomför busstreck som faktiskt är rent elaka, medan de i de senare böckerna framstår som alltmer ansvarsfulla medan istället omvärlden skruvas till mer och mer (i första boken hatar visserligen skolans rektor, rektor Krupp, barn – men detta eskalerar genom böckerna till att i den senaste innebära att både han och lärarna är utpräglat elaka mot alla barn och hånar dem och förstör för dem på alla upptänkliga vis). Ett av de busstreck som George och Harold genomför är att hypnotisera rektor Krupp med en hypnotiseringsring, och på något sätt fastnar rektorn i deras hypnos. George och Harold blir snart varse att varje gång rektorn hör någon knäppa med fingrarna så förvandlas han till deras seriefigur Kapten Kalsong, som “… var snabbare än ett svischande resårband… Starkare än boxershorts..! Och han kunnde hoppa över hustaken utan att kalsongen fastnade.” (Ja, “kunnde”. George, som är den som skriver texten i deras serie, stavar rätt illa och det görs det en poäng av – i den åttonde boken!). Hypnosen bryts först när Kapten Kalsong får vatten över huvudet.

George, Harold och Kapten Kalsong blir sedan indragna i den ena actionberättelsen efter den andra, med galna skurkar som doktor Blöja, rymdvarelserna Zorx, Klax och Jennifer och professor Pruttenplott, som alla på det ena eller andra sättet hotar att utplåna världen. Själva actionavsnitten utspelar sig i kapitel med Flip-O-Rama – alla som själva har väckt streckgubbar till liv genom att måla dem på en rad ark och sedan bläddra fram och tillbaka vet precis hur det går till att få (oftast) Kapten Kalsong att puckla på skurkarna.

img_5290

Flabbigheten är kanske ganska uppenbar. Men hur står man ut med grabbigheten, då? Förutom den grabbiga dimensionen som är inbyggs i själva intrigerna så är den i huvudsak rätt lätt att navigera sig runt. Uttryck för (romantisk) kärlek, som kyssar, är uppenbarligen äcklig i George och Harolds värld, men förekommer ytterst sparsamt. Ord som “töntar” och “nördar” förekommer, men går att hoppa över utan alltför stora kreativa ansträngningar så länge som man är ansvarig för uppläsningen. Det mest slående är annars hur väldigt sällan kvinnliga karaktärer, förutom lärarna i skolan, dyker upp. Det finns för all del några: rymdvarelsen Jennifer, skurken moster Medusa (som uppstår när George och Harold försöker hypnotisera sin klassföreståndare) och Mameluckmormor, men för mig framstår de som undantag. Å andra sidan innebär avsaknaden av tjejer/kvinnor att kön sällan kommenteras.

Om inte Tian hade bett om att vi skulle ha lånat den första boken, så hade den inte kommit hem till oss på mitt initiativ. Men det märks att barnen växer, att de utvecklar sin egen boksmak som kan vara skild både från min och från varandras. Att vi läser tillsammans får oss alla att vidga våra läsvyer, och det är något jag blir alltmer ödmjuk inför.

2 Comments

Filed under Kapitelböcker, Uncategorized

Hemliga boken för äventyrare – Uppdrag: Skrämmarna

Cecilia Rihs, Silvy Strand
Olika, 2016

Tian kan ha rätt lätt att känna att böcker är lite för spännande, och det var lite av en farhåga från min sida att det skulle gälla Hemliga boken för äventyrare – Uppdrag: Skrämmarna. Och det är en spännande bok! Men spänningen lättas upp mycket av tolvan (att jämföra med ”älvan”) Peppar, som knappt är rädd för någonting och tar sig an det mesta med gott humör och stort och oförskräckt mod – med undantag av spindlar, som hon fruktar att ska vilja bygga bo i hennes öron. Resultatet är en bladvändare (och bara på något ställe en bläddra-och-titta-på-bilderna-i-förväg:are, en teknik som vi använder för att ibland faktiskt smygkika och säkerställa att det faktiskt kommer att gå bra till slut)!

IMG_3418

Peppar är en medhjälpare som plötsligt dök upp i huvudpersonen Linas liv efter att Linas farmor Hilda hamnat på sjukhus i Ryssland, som jag uppfattar det i full färd med att skriva Hemliga boken för äventyrare – en bok tänkt att dra in pengar för att köpa det hus farmodern nu hyr men som ägaren bestämt sig för att sälja. I och med sjukhusvistelsen blir det istället upp till Lina och Peppar att prova alla de äventyr som Hilda tänkt skriva om, och i den här boken (som är fristående men del av en serie) innebär uppdraget att ta reda på om ett väsen kallat ”skrämmare” finns. För att klara av detta behöver Lina och Peppar dessutom ytterligare hjälp, av grannens enorma häst Alberto. ”Åh fy! Jag vill inte rida på en så läskig häst!” är Linas spontana reaktion, men Peppar övertygar henne om att det är helt nödvändigt för att de ska klara vägen till ödehuset som de ska besöka i sin jakt på skrämmare, för vägen går genom Lommeskogen och där finns ruskiga trädtroll…

IMG_3419

Jag kan inte låta bli att jämföra Lina med Martin Widmarks Nelly Rapp, en serie som vi påbörjade efter att ha läst/lyssnat slut på LasseMaja-serien, men som vi sedan pausade av läskighetsskäl. Det finns uppenbara likheter mellan Lina och Nelly: genom en släktings försorg blir de utvalda till uppdrag som är både viktiga och potentiellt farliga, uppdragen kommer (ofta) i form av ett meddelande/brev med instruktioner, uppdragen måste genomföras utan föräldrarnas/förälderns vetskap, och det finns regler att förhålla sig till för att lyckas i uppdragen. I Linas fall lyder de ”Regel nummer 1: Äventyra aldrig på tom mage. Regel nummer 2: Äventyra aldrig utan rätt saker. Regel nummer 3: Ha alltid en ficklampa i fickan”. Efter uppdragen återrapporterar både Lina och Nelly sina upptäckter och bravader skriftligt till sina respektive uppdragsgivare, och uppdragen behandlar olika sagoväsen, som till exempel skrämmare (denna bok) eller vampyrer, spöken och frankensteinare (Nelly Rapp). Men det finns också klara skillnader mellan bokserierna (med reservation för att jag bara läst Uppdrag: Skrämmarna ur Hemliga boken för äventyrare-serien medan jag läst de åtta första böckerna om Nelly Rapp). En skillnad är att jag upplever Nelly som mer listig medan Lina är mer av en äventyrare, påhejad av Peppar. En annan skillnad är den otroligt befriande avsaknaden av vuxna kärlekskomplikationer i Uppdrag: Skrämmarna – den (oftast extremt normstyrda) karusellen kan man som alltid lita på att slippa i böcker utgivna av Olika. Tack för det!

Illustrationerna i Uppdrag: Skrämmarna förtjänar också ett eget omnämnande. De har en sagolik grundton, kombinerad med en väldigt accentuerad mimik hos karaktärerna. Allra bäst gillade jag själv den mäktiga bild av virvelvinden som susar runt Peppar, Lina och Alberto när Peppar botar Lina från den tokhicka hon ådragit sig i mötet med skrämmarna.

IMG_3420

Tian gillade verkligen boken och ser fram emot att läsa seriens andra delar, och jag tror att han är i början av den åldersgrupp som tilltalas av böckerna. Samtidigt kan jag tillägga att Tretton i vanlig ordning satt med vid läsningen som han ofta gör även när han inte tycker att böcker är roliga (för att de är över hans nivå), och han slapp att bli fullständigt uttråkad eftersom Peppar tilltalade även honom. Extra roligt var hennes kosthållning – hon äter visst pepparkorn utan något till!

2 Comments

Filed under Kapitelböcker

Hejhej-böckerna

Tutu och Tant Kotla, 2006
Dino och Lilla Kurren, 2006
Syrma och Tocke Broms, 2007
Mehmet och Lilla Luna, 2010
Gunna Grähs, Alfabeta

IMG_3179

Hejhej-böckerna utgör ett sammanhållet universum. I ”Tutu och Tant Kotla” blir Tutu inbjuden på kaffe hos Tant Kotla, och i bild syns en katt smita in i Tant Kotlas lägenhet. När man sedan läser ”Dino och Lilla Kurren” dyker samma katt upp igen – det är visst Heikkis katt, Heikki som ramlat omkull i en buske och sitter där omgiven av sina urdruckna ölburkar och är så ledsen över att han glömde att mata Lilla Kurren igår. Dino, barnet som är huvudperson i boken, erbjuder sig att mata Lilla Kurren och i bakgrunden ser man Tutu gå förbi med sin tidningsvagn. I ”Syrma och Tocke Broms” är Luna från ”Mehmet och Lilla Luna” i Syrmas butik. Dino och Heikki står utanför och kikar in, Tant Kotla passerar också och de samlas alla i dörren när det blir bråk mellan Syrma och Tocke Broms inne i butiken. Kort sagt, det händer massor i bild och det är inte begränsat till denna typ av korsreferenser mellan böckerna utan här finns också fristående okommenterade berättelser, som till exempel den tigerrandiga soffan som kånkas genom stora delar av ”Mehmet och Lilla Luna”.

IMG_3182

I text är böckerna betydligt enklare, och där föredrar jag helt klart ”Tutu och Tant Kotla” och ”Dino och Lilla Kurren” framför de andra två. Ta till exempel skildringen av mötet mellan Tutu och Tant Kotla:

”Tutu och Tant Kotla har kul!
Dom berättar för varandra
om hur det var när dom var små.

Tutu berättar om hettan
och det höga, torra gräset.
Om hur han och hans systrar
spelade boll
utanför morfars hydda.

Tant Kotla berättar om ån
som svämmande över på våren.
Hon berättar om
hur hon seglade små barkbåtar
i vattenpussarna.”

Eller den del av ”Dino och Lilla Kurren” (huvuddelen av boken) som Dino spenderar i Heikkis lägenhet. Här är stökigt och det luktar sopor och gammal cigarettrök, det står burkar och flaskor överallt och kylskåpet gapar tomt sånär som på öl och kattmatsburkar – men Heikki har också byggt ett slott till Lilla Kurren av kartonger, ”Kurrens slott” står det ovanför porten. I dessa båda exempel tycker jag att skildringen går bortom möten mellan olikheter (från olika delar av världen, i olika åldrar, mötet med en uppenbart alkoholiserad person) och når fram till beröringspunkter, beröringspunkter som är relevanta både för karaktärerna och för barnen som läser. Glädjen i barndomslekarna, tillgivenheten till ett djur.

IMG_3181

De båda andra böckerna är visserligen läsvärda utifrån sin bildvärld, men når i mitt tycke inte samma nivå. I de möten som skildras där är det istället inslag av konflikt (Mehmet skäller på Lilla Luna som lekt på gatan – ”Dumma unge!” – och Tocke Broms blir tvärilsk över att han inte vinner på den lott som han köper av Syrma) istället för beröringspunkter.

Eftersom det finns så mycket att titta på i bilderna medan texten är så enkel så har båda barnen haft glädje av de här böckerna, deras favorit är ”Tutu och Tant Kotla”. Den värld som skildras är vanligtvis underrepresenterad i barnboksfloran, en förort med invånare med namn som skvallrar om ursprung från många olika länder. Denna dimension, och det faktum att den bara finns där utan att kommenteras, är mer framträdande än skildringen av kön i böckerna – den sistnämnda är för den delen ingenting som frammanar några reaktioner från mig. Sammantaget säger jag ”läs!” – och speciellt då de båda favoriterna.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Tina och Zlatan och Tina och mormor

Ann-Kristin Lundmark, Valentin Schönbeck
Idus förlag, 2013, 2015

Tina är 8-9 år (hon åldras mellan böckerna och Tina och mormor-boken avlutas med att hon fyller tio), går i skolan, är kompis med Sanna och Andy och älskar att spela fotboll. Hon bor med sin mamma och pappa, men har en väldigt nära relation med sin mormor som nästan är lika mycket huvudperson i böckerna som Tina själv. Det finns också en tredje bok om Tina, Tina och värsta äventyret (2015), som vi dock inte läst.

IMG_2628

Mormor som figur är lite lik mamman i böckerna om Lillebror. Hon har alltid tid och ger alltid Tina det utrymme och den förståelse hon behöver. Och Tina behöver utrymme och förståelse i böckerna för de är uppbyggda kring jobbiga händelser: att ha råkar lura en kompis (Tina och Zlatan) respektive mormoderns förestående död (Tina och mormor). Sedan har mormor för all del tilldelats sidor som gör att hon inte kvalificerar sig som en stereotyp bull-mormor: hon tycker gott att hon och Tina kan äta pannkakor och pizza på längden och bredden när Tina är på besök eftersom mormor själv inte gillar att laga mat och hon sitter gärna uppe sent på nätterna och tittar på film, men i det stora hela är det rätt tillrättalagt. Författaren till böckerna är psykoterapeut, och det är något som jag tycker att märks när mormor guidar Tina genom de jobbiga situationerna. Jag är medveten om att ”tillrättalagt” har en lite negativ klang, men det är inte avsett att läsas på det viset. Jag och Tian läste framför allt Tina och mormor rätt mycket i början av Tians kapitalbokskarriär och då var det tvärtom en trygghet att vila i. Dessutom borde alla barn få ha en Tinas mormor i sina liv!

IMG_2630

I böckerna berättar mormor en hel del historier ur sitt eget liv, ofta från sin barndom där hon till exempel vid ett tillfälle berättar om kvinnorollen då:

”Hon ville verkligen inte vara en flicka, för på den tiden var det som att dra en nitlott.
– VI flickor hade jobbiga stickade klänningar som man fäste fast i en obekväm strumpebandshållare. Med fyra metallknäppen satte man fast strumporna. Så fort man fick lite spring i benen lossnade alltid flera knäppen och strumporna började kasa ner. Hur kul vad det tror du?
– Låter jobbigt, svarar Tina.
– Gissa om det var. Jag upptäckte ganska tidigt att pojkarna verkade ha ett roligare och friare liv. Det var inte bara kläderna. Det kändes som att de var mer värda. Folk gillade pojkar bättre på något vis:”

Jag är fortfarande lite ambivalent för att själv initiera samtal om skillnader i behandlingen av pojkar och flickor med barnen, utan föredrar att istället bemöta den typen av frågor när det kommer från dem själva, så just den rätt långa utläggningen om detta (som leder fram till mormors frigörelse när hon fann Scarlett O’Hara som förebild) var inte helt nödvändig för min del. Däremot tycker jag att man boken igenom märker författarens ambition att skildra både manliga och kvinnliga karaktärer, både barn och vuxna, på ett brett och medvetet sätt och det uppskattar jag mycket.

Såhär långt kommen är det kanske dags att ägna några fler ord åt vad som de facto händer i böckerna. I Tina och Zlatan har Andy precis börjar i klassen, och Tina (och alla andra) vill gärna bli hans vän. Då lovar Tina att hennes pappa ska skaffa Zlatans autograf till Andy – hennes pappa är nämligen sportjournalist och har träffat Zlatan, som är Andys stora idol, flera gånger. Men när Tina ber pappa att ordna med det får hon veta att han bytt jobb och inte kommer att träffa Zlatan mer. Hellre än att erkänna det för Andy beslutar sig Tina, efter att ha upprätthållit lögnen ett tag, att sluta skolan. Och så tillbringar hon några dagar hemma hos mormor medan föräldrarna arbetar, och lyckas till slut med mormor hjälp att faktiskt få tag på en autograf.

IMG_2629

I Tina och mormor har Tina däremot inte riktigt tid för mormor, eftersom det händer så mycket annat i hennes liv. Det är bara det att mormor drabbas av cancer i samma veva, och till slut dör. Däremot introduceras också en ny äldre mentor för Tina, Tom, som jag gissar att kommer att återkomma om det blir fler böcker i serien.

Som redan sagt så läste jag och Tian de här böckerna i början av hans kapitelbokskarriär – eller, för at vara mer specifik, i början av hans kapitalbokskarriär av böcker där kapitlen utgör en sammanhängande historia. Sedan tror jag att böckerna kan räcka upp till kanske åttaårsåldern eller så, men kanske inte sedan när läsaren passerat Tina i ålder.

4 Comments

Filed under Kapitelböcker

Fängelsemysteriet och den samlade utgivningen av LasseMajas Detektivbyrå

Martin Widmark, Helena Willis
Bonnier Carlsen

Diamantmysteriet (2002), Hotellmysteriet (2002)
Cirkusmysteriet (2003), Cafémysteriet (2003)
Mumiemysteriet (2004), Biografmysteriet (2004)
Tågmysteriet (2005), Tidningsmysteriet (2005),
Skolmysteriet (2006), Guldmysteriet (2006)
Saffransmysteriet (2006)
Zoomysteriet (2007), Biblioteksmysteriet (2007)
Fotbollsmysteriet (2008), Kyrkomysteriet (2008)
Kärleksmysteriet (2009), Galoppmysteriet (2009)
Campingmysteriet (2010), Sjukhusmysteriet (2010)
Simborgarmysteriet (2011)
Födelsedagsmysteriet (2012)
Cykelmysteriet (2013)
Brandkårsmysteriet (2014)
Fängelsemysteriet (2015)

IMG_2545

– Guds barn är arga ibland och glada ibland.
Repliken uttalas av prästen i Valleby, staden där Lassa och Maja har sin detektivbyrå. Kanske är det överflödigt att presentera Lasse och Maja närmare, de har trots allt nått en stor publik genom såväl böcker, filmer och TV (julkalendern 2006), men utöver deras namn och innehav av detektivbyrå kan det vara på sin plats att känna till att de ständigt hjälper Vallebys polismästare med att lösa alla de brott som inträffar i den lilla staden.

I Fängelsemysteriet ska prästen sätta upp en pjäs i stadens fängelse, och skådespelarna – de som prästen omtalar som ”Guds barn” – är tre av fångarna (nej, klienterna: ”Förr i tiden sa man fångar, förklarar [fängelsechefen] Agata Kula. Sedan blev det interner, men nu säger vi klienter.”), och det är alltså de som är ”glada ibland och arga ibland”. Den ilska som prästen kommenterar är den som Lasse och Maja befarar att deras närvaro i fängelset skulle väcka.

Lasse och Maja kommer nämligen in i bilden innan premiärföreställningen eftersom prästen bett dem vara ljud- och ljustekniker. Fångarna – internerna – klienterna är personer som hamnat i fängelse just genom deras detektivbyrås försorg, men nu är de på god väg att bli frigivna för gott uppförande: de har tagit på sig frivilliga arbetsuppgifter i fängelset och deltar nu dessutom i teaterföreställningen. Och de är också tillkämpat artiga när de träffar Lasse och Maja. Det sistnämnda visar sig bero på att det är något större som står på spel. Bokens intrig luktar av filmen Vägen ut och för mig även av 7:3, även om jag nu lärt mig att Vägen ut inspirerades av ett tidigare fängelseteaterprojekt signerat Jan Jönsson,

IMG_2547

I LasseMaja-tappning så är det en snäll historia. Prästen tappar förvisso fullständigt kontrollen över premiärföreställningen som slutar med att de tre fångarna rymt (på ett sätt som de lyckats förbereda inom ramen för sina frivilliga arbetsuppgifter i fängelset), men tack vare Lasse och Majas detektivkonster är flyktvägen snart genomskådad och när fångarna dessutom blir sinkade av en brand i zooaffären där de bestämmer sig för att stanna och rädda djuren, så är de snart inom lås och bom igen. Fast, som det konstateras i den ”tidningsnotis” ur Vallebybladet som avslutar varje bok med en sammanfattning av händelseförloppet:

”Fängelsedirektör Agata Kula låter hälsa att de tre klienterna nu har fått nya celler en trappa ner i fängelset, men att deras fortsatta vistelse nog inte ska bli så långvarig. ’De släpps antagligen ganska omgående tack vare sina hjältemodiga insatser igår kväll’ säger hon. ’De valde att rädda de stackars djuren ur den brinnande zoo-affären framför att fly.’”

IMG_2546

Fängeslemysteriet är den senaste av de tjugofyra böckerna i LasseMaja-serien, och Tian har hört och/eller läst varenda en av dem (de böcker som är fetstilta i listan över utgivningen är de som vi läst tillsammans). Som en följd av att han i så stor utsträckning lyssnat på böckerna själv så har jag inte en fullständig uppfattning om varenda bok, och det är i sig ett gott betyg av serien i mina ögon – att både jag och Tian känner oss trygga med dem, om än i olika bemärkelser. För Tians del handlar tryggheten om att böckerna inte blir läskiga. Även om det finns inslag som gisslantagning (Guldmysteriet) och en person som återfinns bunden med en påse över huvudet (Kärleksmysteriet, enligt Tian) så är karaktären på böckerna betydligt mer av pusseldeckarslag än att någon direkt spänning byggs upp – det obligatoriska –mysterietefterledet beskriver väl vad det handlar om.

För min del handlar tryggheten också om att känna tilltro till att skildringen av Lasse, Maja och de omgivande personerna är okej. Det var egentligen inte självklart för mig, för den första boken vi läste var Cafémysteriet som nog är den sämsta ur detta hänseende: här är det Lasse som knäcker gåtan medan jag upplever Majas roll som mer biträdande, polismästaren låser sig tidigt vid att rånaren i boken ska vara en han eftersom polismästaren ”aldrig hört talas om kvinnliga rånare”, och dessutom kryllar det av vuxna förälskelser som kulminerar i en anklagelse mot rånaren om hans antagna gubbsjuka. Som kvinnan han använt sig av för att sätta sina planer i verket uttrycker det:

”- Jaså, skriker hon. Det ska vara yngre kvinnor för den charmiga herr Marsaan. Mig går det bra att utnyttja, men det är egentligen min dotter han vill åt.”

Och inte nog med att jag inte har lust att förklara begreppet gubbsjuka (ordet används dock aldrig), utan dessutom visar sig upplösningen vara att rånarens/herr Marsaans egentliga kärleksintresse var den manliga baristan (?), en möjlighet som ingen lyckades föreställa sig med mindre än herr Marsaans uttryckliga erkännande.

I övriga böcker har jag dock inte stött på (i de jag läst) eller hört (i de jag tjuvlyssnat på brottstycken ur) något i den klassen. Visserligen återkommer vuxnas kärlekshistorier och förälskelser som brottsmotiv, men åtminstone inte med samma komplikationer. Och i åtminstone en annan bok (Simborgarmysteriet) så tror jag mig ha förstått att det är samkönad (om än ensidig) kärlek, som det där inte lyfts på ögonbrynen över. Kanske är det de ~8 år som passerat mellan utgivningen av de båda böckerna som gjort avtryck?

Så, hur och när ska man läsa LasseMaja? För att börja med hur, så är böckerna fristående mot varandra. Vi har läst/lyssnat på dem i den ordning vi kommit över dem, utan att känna någon förvirring utifrån den ordning som de rent kronologiskt kom ut i. Den första boken köpte vi på prov någon gång när Tian var i fyraårsåldern, och då var de tydligt att han hade svårt att hänga med i händelseförloppet även om varken textmängden eller nivån på språket i sig borde ha vållat honom några problem. Således stod boken mest i bokhyllan och väntade på bättre tider, och de inträffade någon gång runt 5,5 år och skulle hålla i sig än om det inte vore för att Tian har ett grymt minne och inte är intresserad av att lyssna/läsa om böckerna – istället får vi tålmodigt vänta på att nästa bok ska komma (och förresten har jag förstått att det till och med finns vuxna som kan tänka sig en LasseMaja eller två som ett snabbläst alternativ för egen del, så någon direkt åldersgräns uppåt verkar inte finnas!).

2 Comments

Filed under Uncategorized

Årets mest lästa…

Bloggandet under 2015 har varit lite upp och ner för min del. Jag har inte alls postat i den utsträckning som jag haft ambition att göra, och (bort)förklaringarna till det är flera olika. Jag ska inte tråka ut er med alla, men däremot nämna en som jag själv tycker känns väldigt spännande:

Sedan jag startat bloggen har jag börjat få en mängd idéer kring manus att skriva själv, så det är till eget skrivande en del av min före detta bloggtid gått. Nålsögat för att faktiskt bli utgiven är förstås litet och trångt, men processen är inte desto mindre rolig och jag deltar nu till exempel i ett projekt som kommer att lanseras under våren.

Mer om det när det börjar närma sig, för idag blir det mer året-som-gått än året-som-kommer här! Jag tänkte nämligen passa på att presentera årets mest lästa inlägg:

1) Lennart Hellsings död i november i år märktes genast i statistiken – och det var Lennarts egen favoritbok Sjörövarbok som stod ut som sökterm. Jag delade uppenbarligen inte hans egen förtjusning för boken, även om det rent språkligt är ett mästerligt hantverk. Vill man ha samma driv i språket, men en modernare historia, rekommenderar jag böckerna om Kivi (som jag otroligt nog fortfarande inte lyckats skriva om här, men lyfte fram när jag medverkade i ETC i våras). Och vill man höra mig mer hänförd över Hellsing, så kan man alltid börja där jag började förra årets Hellsing-tema: med hans ABC-bok.

2) Marie-Polis jagar en fartdåre är nog årets topplistas svar på förra årets Vad vill du bli när du blir stor?, Vad gillar du att göra?, Vad är din favoritsak?. En bok som helt enkelt hamnat i topp för att jag kunnat lyfta fram den när jag diskuterat genusbra böcker!

IMG_6658_2
IMG_6661_2

3) Att börja läsa med barn har klättrat i topplistan jämfört med förra året. Kul, jag hoppas att inlägget inspirerar någon! Och att jag någon gång ska lyckas skriva nästa inlägg i den tänkta ”att läsa…”-serien!

4) Nu är jag storebror/Nu är jag storasyster, Lillasyster Kanin eller berättelsen om Den Feta Näktergalen och Krakel Spektakel kommer i stort sett på delad fjärdeplats. I Krakel spektakels fall har det säkerligen också att göra med Hellsings död, medan jag svävar mer i ovisshet om vad det är som fått de andra två att höja sig över mängden.

5) Att jag stack ut hakan och föreslog åldersgräns på Astrid Lindgren har levt vidare in i 2015. I årsrapporten som jag fått från WordPress kallar de detta – inlägg som står sig även efter att de publicerats – för inlägg med ”staying power”. Det låter väl fint? Och så föreslår de att jag borde skriva mer på samma tema…

IMG_6050_2

Sedan, långt nedanför topplistan, finns ett gäng inlägg som inte blivit mycket lästa alls. Oväntat nog – med tanke på hur 2015 sett ut med krig, elände och flyktingkris – hör inlägget Krig till dem. Som jag skrev i inlägget vilka sånger ska jag sjunga tror jag att det är en trygghet för barn att möta hemska företeelser i världen i samtal med en nära vuxen, snarare än att konfronteras med dem på egen hand när man till exempel blivit läskunnig själv. Så läs de böckerna, när de behövs. Och så hoppas vi på ett fredligare 2016!

Leave a comment

Filed under Uncategorized

Bäbis rädd och Lilla Bebin Tittut!

Bäbis rädd
Ann Forslind
En bok för alla, 2015 (ursprungligen Alfabeta, 2009)

Lilla Bebin Tittut!
Catharina Larsdotter Norén, Johanna Lundqvist Björn
Idus förlag, 2015

IMG_0604

Det är fascinerande hur enkla historier som dessa kan få även större barn att stråla – jag antar att det har något att göra med intresset för bebisar och hur de fungerar. I Bäbis rädd heter huvudpersonen ”bäbis” och sover till att börja med: ”Schhhh…”. Men inte hjälper det om läsaren är tyst, för bäbis vaknar över de nästkommande två uppslagen. ”Inte längre…/Bäbis vaken.”. Redan efter ”Inte längre…” fyllde Tian och Tretton i, ordagrant som texten fortsatte, med samma basala grammatik. Ett högt betyg både för deras kunskap om småbarnsböcker och till författaren, tycker jag!

IMG_0605

Sedan fixar bäbis runt i sängen, tills plötsligt: ”Kommer ingen?”. Bäbis blir rädd, och den förut lugnt svarta bakgrunden trasslas till, ritas hård. ”MAMMAAAAAAA!” ropar bäbis. Jag la reflexmässigt till ett ”PAPPAAAAAAA!” också, vis av vana att pappor inte alltid får vara med som betydelsefulla vuxna i böckernas värld, men det hade inte behövts i det här fallet för det är faktiskt pappan som kommer. Snart ler bäbis i hans famn, medan den sista tåren trillar ned för kinden.

IMG_0606

Mamman då? Jo, hon sitter och läser, får vi se på sista uppslaget. Där klättrar bäbis på hennes bok, och nyper i hennes näsa. En tokighet som roar åtminstone upp till 5,5 års ålder!

Bäbis är neutralt tecknad, klädd i något sorts antytt randig särk, med tre små strån på huvudet, prickar till ögon, och enkel men uttrycksfull mimik. I jämförelse har Lilla Bebin i Lilla Bebin Tittut! vansinnigt långa ögonfransar, och stora ögon. I övrigt tilldelas Lilla Bebin dock inte något kön, och är klädd i en enkel gul pyjamas.

Lilla Bebin Tittut! är, som framgår av namnet, en tittutlek. Var är Lilla Bebins ögon – näsa – mun – öron – händer – fötter – och till slut, var tog hela Lilla Bebin vägen? ”Tittut!” ropar Lilla Bebin, ”Var är Du?”, och så får man titta på en suddigare variant av sig själv på sista sidans spegel.

IMG_0607

IMG_0608

Liksom Bäbis rädd har Lilla Bebin Tittut! kunnat tala även till mina barn, fastän de egentligen vuxit ur målgruppen. För barn i målgruppen gillar jag kombinationen av att lära sig kroppsdelar (den som är gömd) och tittutleken. Sammantaget är båda böckerna trevlig läsning, och tittning!

Leave a comment

Filed under Första böckerna