Tag Archives: 2014

Böckerna om Kapten Kalsong

Kapten Kalsong, 2014
Kapten Kalsong och den stora toalettattacken, 2014
Kapten Kalsong och invasionen av de osannolikt ondskefulla mattanterna från yttre rymden (och de minst lika grymma zombienördarna i skolmatsalen), 2015
Kapten Kalsong och professor Pruttenplotts prilliga plan, 2015
Kapten Kalsong och moster Medusas monstruösa mani, 2015
Kapten Kalsong och den stora, stygga striden mot robotsnorgubben, del 1: Alla snorkråkors slemmiga natt, 2016
Kapten Kalsong och den stora, stygga striden mot robotsnorgubben, del 2: Snorbotarnas skräckfullo straff, 2016
Kapten Kalsong och drabbningen med de diaboliska dubbelgångarna, 2016

Dav Pilkey, Bonnier Carlsen

img_5286

Jag trodde inte att jag skulle tycka om böckerna om Kapten Kalsong. Jag trodde att de skulle få mig att dra mig för en lässtund. Och de är grabbiga och flabbiga. Men, jag har kapitulerat, kanske inte för intrigen och karaktärerna i sig men för två andra saker:

Det ena handlar om läslusten. Vi hittade Kapten Kalsong i samband med att Tian lyssnat på varenda LasseMaja-bok samtidigt som vi fått avbryta läsningen av Nelly Rapp för att han inte var bekväm med dem (för läskiga!). Dessutom var Tretton dryga tre år och gillade inte när jag läste kapitelböcker med Tian, vilket gjorde det svår att få till sådan läsning. Men Kapten Kalsong älskade (och älskar) de båda. Inga problem att få läsa en hel bok i sträck med två hängivna lyssnare! Och senast, när barnen var med för att hämta upp den senaste (nya) Kapten Kalsong-boken på biblioteket så höll jag på att inte få dem därifrån – Tian satt och bläddrade sig noga fram, sida för sida och studerade varje bild, medan Tretton kom och satta sig bredvid mig och tiggde om att jag skulle läsa boken för dem där och då. (Men, boken är inte skriven med i första hand treåringar som målgrupp – jag skulle nog snarare säga 6-12-åringar)

img_5289

Det andra handlar om den språkliga nivån och berättartekniken. Det är alltifrån de enkla greppen, som den standardiserade inledningen (“Det här är George Beard och Harold Hutchins. George är killen till vänster med slips och platt frisyr. Harold är killen till höger med tröjan och det burriga håret. Kom ihåg det nu!), kapitalrubrikerna (vad sägs om “Kapitlet efter kapitlet före det sista kapitlet”?) och greppet att markera kast i kronologin med den återkommande formuleringen “Men innan jag kan berätta den historien, måste jag först berätta den här historien…” till metakommentarer där George och Harold uttalar sig om att saker som händer dem bara skulle kunna hända karaktärer i riktgt dåliga barnböcker eller hänvisningar till andra kapitel (“Vi läste er serietidning i kapitel 8”, sa Harold. “Trodde ni att vi inte skulle komma ihåg hur man förvandlar er elaka superskurk till en harmlös rektor?”). Och så språket då, få böcker som tilltalar sexåringar (och snart-fyra-åringar) använder mängder av ord som diaboliska och tvärtom-dimensionell.

Efter den utdragna startsträckan – böckerna handlar alltså om två barn som heter George Beard och Harold Hutchins. Varje bok (utom den första) börjar med en sammanfattning i serieform av vad som hänt tidigare, men jag upplever att det tillför ett mervärde att läsa dem i rätt ordning. I de första böckerna är de båda ganska odrägliga (och beskrivs som innehavare av en rad diagnoser där jag onekligen hoppat över en del i högläsningen) och genomför busstreck som faktiskt är rent elaka, medan de i de senare böckerna framstår som alltmer ansvarsfulla medan istället omvärlden skruvas till mer och mer (i första boken hatar visserligen skolans rektor, rektor Krupp, barn – men detta eskalerar genom böckerna till att i den senaste innebära att både han och lärarna är utpräglat elaka mot alla barn och hånar dem och förstör för dem på alla upptänkliga vis). Ett av de busstreck som George och Harold genomför är att hypnotisera rektor Krupp med en hypnotiseringsring, och på något sätt fastnar rektorn i deras hypnos. George och Harold blir snart varse att varje gång rektorn hör någon knäppa med fingrarna så förvandlas han till deras seriefigur Kapten Kalsong, som “… var snabbare än ett svischande resårband… Starkare än boxershorts..! Och han kunnde hoppa över hustaken utan att kalsongen fastnade.” (Ja, “kunnde”. George, som är den som skriver texten i deras serie, stavar rätt illa och det görs det en poäng av – i den åttonde boken!). Hypnosen bryts först när Kapten Kalsong får vatten över huvudet.

George, Harold och Kapten Kalsong blir sedan indragna i den ena actionberättelsen efter den andra, med galna skurkar som doktor Blöja, rymdvarelserna Zorx, Klax och Jennifer och professor Pruttenplott, som alla på det ena eller andra sättet hotar att utplåna världen. Själva actionavsnitten utspelar sig i kapitel med Flip-O-Rama – alla som själva har väckt streckgubbar till liv genom att måla dem på en rad ark och sedan bläddra fram och tillbaka vet precis hur det går till att få (oftast) Kapten Kalsong att puckla på skurkarna.

img_5290

Flabbigheten är kanske ganska uppenbar. Men hur står man ut med grabbigheten, då? Förutom den grabbiga dimensionen som är inbyggs i själva intrigerna så är den i huvudsak rätt lätt att navigera sig runt. Uttryck för (romantisk) kärlek, som kyssar, är uppenbarligen äcklig i George och Harolds värld, men förekommer ytterst sparsamt. Ord som “töntar” och “nördar” förekommer, men går att hoppa över utan alltför stora kreativa ansträngningar så länge som man är ansvarig för uppläsningen. Det mest slående är annars hur väldigt sällan kvinnliga karaktärer, förutom lärarna i skolan, dyker upp. Det finns för all del några: rymdvarelsen Jennifer, skurken moster Medusa (som uppstår när George och Harold försöker hypnotisera sin klassföreståndare) och Mameluckmormor, men för mig framstår de som undantag. Å andra sidan innebär avsaknaden av tjejer/kvinnor att kön sällan kommenteras.

Om inte Tian hade bett om att vi skulle ha lånat den första boken, så hade den inte kommit hem till oss på mitt initiativ. Men det märks att barnen växer, att de utvecklar sin egen boksmak som kan vara skild både från min och från varandras. Att vi läser tillsammans får oss alla att vidga våra läsvyer, och det är något jag blir alltmer ödmjuk inför.

Advertisements

2 Comments

Filed under Kapitelböcker, Uncategorized

Måntornet

Per Gustavsson
Natur & Kultur, 2014

Efter att ha läst Maskrosdagen tidigare i våras – en bok som jag verkligen imponerades av – bestämde jag mig för att göra ett nytt Per Gustavsson-försök med Måntornet (annars är han, såvitt jag förstår, mest känd för sina böcker om Prinsessan respektive Prinsen). Och även om Måntornet i mina ögon inte når Maskrosdagsklass (det vore svårt!), så finns här en väldigt fin historia om att ha en dröm – som omgivningen ställer sig helt oförstående till – och att sedan till slut hitta någon att dela drömmen med.

IMG_0401

Huvudpersonen Sindre står först på fotbollsplanen, omgiven av spelare men helt utanför spelet. Det enda han har ögon för är månen. Tänk, om han kunde ta sig dit!

Vuxenvärlden är dock inte något stöd. Han frågar en cirkusartist i form av en ”levande kanonkula” om hjälp, men får svaret att det där med att ”fara fram över himlen som ett jetplan” verkligen inte är något för barn. Astronauten som får samma fråga är lika motvillig: ”- Sakta i backarna! Det här är inget för amatörer. Vi astronauter måste kunna en massa saker. Aerodynamik, fysik, hydraulik, teknik, matematik och andra saker som slutar på ik.” (här skrattar både jag och Tian). Byggmästaren förklarar frankt att det minsann inte gör att bygga ett torn till månen.

Men Sindre börjar faktiskt bygga, utan att riktigt tänka på det. Det är bara det att han är ute i skogen, och hittar pinnar. Massor av pinnar! Och bygger, lite i taget, men högt – riktigt högt! Genom molnen, tills månen är inom greppbart avstånd.

IMG_0403

Den månen inte är någon måne – men eventuellt något bättre än så. Det är en drake gjord av plast och pinnar och i samma stund som Sindre upptäcker det rasar hela tornet. Han svävar ner, hållande i draken, och möter så för första gången “flickan”:

“- Vad har du gjort med min drake? frågar flickan.
– Är den din? säger Sindre.
– Ja, det är min måndrake. Jag ville att den skulle vira sig runt ett berg på månen. Och när den fastnat där skulle jag klättra upp i repet, hela vägen till månen.”

Som vuxen funderar jag lite på det där med att möta ”flickan”, en namnlös själsfrände. Jag hade kanske velat att hon skulle få vara något mer. Men tänker jag å andra sidan på Tians (och säkert Trettons framtida) spontana möten med andra barn så är det så det fungerar. Det är först nyligen som Tian har börjat kunna berätta vad hans nyfunna kompisar heter. Aktiviteten är helt i centrum.

Textmässigt är boken en sådan här förnämlig bok som kan passa många åldrar. Textmängden är inte betungande och den konkreta historien är lätt att förstå även för yngre läsare, medan det finns flera plan i berättelsen att utforska för den lite äldre (eller vuxna). Bokens illustrationer är, liksom illustrationerna i Maskrosdagen, finstämda. Sindre i rödgul tröja i förgrunden, tittande på månen, medan fotbollsplanen och staden i bakgrunden går i dämpade färger; förundrade fåglar som ser Sindres torn resa sig högt ovan träden; Sindres flygfärd genom luften; den levande kanonkulans luftfärd i bakgrunden när Sindre och flickan lyfter i luftballong.

IMG_0402

Sindre är den centrala personen i boken, och möter alltså egentligen fyra andra – den levande kanonkulan, astronauten, byggmästaren, och flickan. Av dessa tolkar jag kanonkulan och byggmästaren som män, medan astronauten ser ut att vara kvinna, och ”flickan” – ja – hon är uppenbarligen flicka. På samma sätt som jag funderat över vagheten i ”flickan”-karaktären har jag funderat över sammansättningen av personerna. Ska man vara glad över att astronauten ser ut att vara kvinna, eller gräma sig över att hon utgör ett undantag? Jag har valt det förstnämnda, utifrån bokens andra kvaliteter.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Pappa, pappa och jag

Juliette Parachini-Deny, Marjorie Béal
Epix, 2014

Första gången jag såg Pappa, pappa och jag på biblioteket ställde jag tillbaka den i hyllan efter en genombläddring. Sedan uppkom en diskussion bland barnen på ett kalas som Tian var på – “Kan två killar gifta sig med varandra?” – och efter det bestämde jag mig för att det var dags för en bok som denna.

IMG_0138

Fåglarna Klas och Tarik är ett kärlekspar, och en morgon hittar de ett fågelbo med ett ägg i. Eftersom de så gärna själva skulle vilja få en bebis blir de “stormförtjusta”, och när det börjar regna så bestämmer de sig för att skydda ägget i väntan på att äggets föräldrar ska komma tillbaka och ta hand om det – fast i boken är dessa föräldrar med självklarhet en mamma och en pappa (“Men var är hens mamma och hens pappa? Snabbt!”, ropar Tarik. “Vi måste skydda ägget!”).

IMG_0139

Klas och Tarik fortsätter att vakta ägget, men den där mamman och pappan kommer visst aldrig tillbaka och en vacker dag kläcks ägget. Ut kommer en liten fågelunge som genast piper “PAPPA! PAPPA!”.

Rätt snart har fågelungen, som får namnet Elsa efter en av sina pappors mormor, växt sig så stor att det är dags för skolstart. Och första skoldagen uppstår frågan – varför har Elsa två pappor?:

”Elsa kan inte svara…
Hon vet inte.

På kvällen förklarar Tarik och Klas för Elsa hur det kom sig att hon blev deras dotter och att de älskar henne väldigt, väldigt mycket och att det finns många olika sorters familjer.

Och de är stjärnfamiljer allihop.

Familjer med en mamma, familjer med en pappa, familjer med en mamma och en pappa, familjer med två mammor. Och familjer med två pappor. Familjer med flera pappor och mammor. Och familjer utan pappor och mammor. Väldigt små familjer och väldigt stora familjer.”

IMG_0140

Den här uppräkningen har jag bara läst upp någon av gångerna som jag läst boken med barnen – det kändes lite som att skriva dem på näsan i överkant att rabbla budskapet varje gång. Mitt första intryck håller: det här är en bok där normerna (för föräldraskap – en mamma och en pappa är utgångspunkten, och för kön – hen-ägget blir kvickt en flick-fågelunge när hon föds) är något man förhåller sig till och stöts och blöts emot (frågan om varför Elsa har två pappor, betygandet av pappornas kärlek till Elsa) snarare än är omedveten om (jag skrev om skillnaden i min recension av Konradböckerna). Men, samtidigt tycker jag att det är en ovanligt bra sådan bok.

Att handlingen är förlagd till fågelvärlden gör också att vissa frågor inte berörs. Klas och Tarik hittar ett övergivet ägg, som man väl förvisso kan säga att de adopterar. Men hur gör människor? På den frågan hittar man inga svar här.

Fåglarna är för övrigt charmigt tecknade, de ser mest ut som små bollar med vingar på. Språket är enkelt, och därmed har den kunnat tilltala både Tian och Tretton även om själva betydelsen av berättelsen nog går över Trettons huvud – för hans del får jag nöja mig med exponeringen för en pappa-pappa-barn-familj.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Modingarna och alfabetet

Annelie Salminen, Ida Rosén Branzell
AS förlag, 2014

Det finns ju en gammal alfabetsramsa om råttmor som kokar te och små råttbarn som snällt få be råttfar om ost till kvällen, som kanske inte har den största charmen ur genusperspektiv. Som jag förstått det, är det som alternativ till just den ramsan som alfabetsramsan med modingarna skapats, med ambitionen att vara så inkluderande och som möjligt. Jag uppfattar dock modingarna som okönade snarare än könsmixade: en är t.ex. gul med lång hals och horn som liknar en trädkrona, en har ett enda ben men i gengäld med sex tår, en är lite djävulsslik (men Tretton har utnämnt den till apa) – och därmed vet jag inte om skillnaden är jättestor jämför med andra, modernare ABC-ramsor ur detta perspektiv.

IMG_7253

Modingarna har dock byggts ut i många format: som bok, som sång på en till boken medföljande CD, som en lång plansch och som app. Till sången, eller till den lästa texten om man föredrar det, finns det rörelser – varje alfabetssnutt har en tämligen given fysisk tolkning:

ABCD
Huvudet på sned
Vill du vara med?

EFGH
Peka på min tå
Till himlen kan vi NÅ!

IMG_7254

Utöver att vi har läst boken så har Tian och Tretton också testat betaversionen av appen. När det gäller både bok och app blev Tian rätt snabbt färdig med dem. Han har lite kommit förbi det stadiet där så pass enkla historier – som en ramsa i bokform – kan vara intressanta att upprepa alltför många gånger, och appen har visserligen fler format av ramsan än vad boken har men den konkurrerar med hans älskade Bilar-app och står sig slätt i den jämförelsen… (Och det finns bättre bokstavsappar för hans ålder, om man bara ska jämföra inom den kategorin – däremot tror jag att modingarna kan vara en bra första bokstavsapp för dem som mest ska lära sig hur bokstäverna ser ut). Jag har dock hört Tian sitta själv med boken och ”läsa” den (sägande ramsan), och det är ju förstås ett användningsområde det med. Tretton har varit mer lättcharmad, och hans favorit – liksom min – är nog filmen med tillhörande rörelser som finns med i appen. Där får man bland annat se två män i kostym klappa varandra – det är inte varje dag man ser det! Och så finns det förstås ett användningsområde för sånger/rörelserna vid till exempel samlingar i en förskolegrupp, i en sådan kontext lär den räcka för hela förskoleåldern.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Malte Modig

Karin Jacov, Kajsa Lind
Idus förlag, 2014

Tian har nog egentligen inte ägnat så många tankar åt vad det innebär att vara modig, men en av de alternativa ingångarna – vad det innebär att vara rädd – är däremot något som vi pratat mer om.

Rädsla är också det som är centralt i Malte Modig, för:

Här ligger Malte Modig. Fast det är bara som han heter. Malte i förnamn. Modig i efternamn. Han är det inte så mycket. Modig alltså.

IMG_7176

Han är rädd för spindlar, åska, motorcykelbuller; vatten på huvudet och att prata med människor han inte känner; för jultomten och för mörkret och för sin egen pappa när han råkar krocka med honom i mörkret. Hans bästis Märta däremot är inte rädd för någonting. Allt som Malte (bokstavligen) säger ”Nej tack” till omfamnar hon, oavsett om det är att hoppa från gungan i hög fart eller mopsa mot ”Arga tanten” som bor i Maltes trappuppgång.

Trots sina olikheter har Malte och Märta roligt ihop, men till slut får Märta nog med Maltes ”nej tack” och en av de värsta saker som Malte kan tänka sig (hans ”näst räddaste”) händer: en arg vän. Då brister det för honom:

– MALTE MES, SA JAG! skriker Malte.
– Modig är bara som jag heter och jag är rädd för Arga tanten! Och massa annat också! Skiträdd faktiskt!

Men efter sammanbrottet kommer sensmoralerna, och det är två sådana där saker som jag gärna vill att mina barn ska veta – att man kan vara både modig och rädd, på samma gång, och att man inte kan vara modig om man inte är rädd först (det senare är väl kanske en sanning med modifikation, men i alla fall en bra utgångspunkt).

IMG_7179_2

Som underlag för att diskutera rädsla och mod tycker jag alltså att detta är en bra bok. Speciellt eftersom den också tar superhjältetemat som nu har börjat sippra in hemma hos oss – och då känns det som en bra sak att inte bara ha hjältar att prata om utifrån att den som är väldigt stark också måste vara väldigt snäll (Bamse, Pippi) utan också utifrån att man kan vara en superhjälte utifrån sina egna förutsättningar och att superhjältar säkert är rädda de med. Dessutom fungerar den helt okej både för Tretton och Tian, och så är det ett plus i min bok att det får vara en pojke som är rädd. Dessutom skildras föräldrarna, som figurerar i bakgrunden som jämbördiga: pappan uppmanar kärleksfullt Malte att öppna ögonen (”gubben!”) när de krockar i morgonmörkret och är den som lagar färdigt maten medan mamman går för att läsa Malte och Märta, mamman tröstar Malte efter hans sammanbrott och går sedan för att se om maten är klar.

IMG_7178_2

Däremot tycker jag att språknivån är varierande. Bitvis, som de inledande meningarna som börjar med ”Hör ligger Malte Modig…” är språket riktigt suggestivt. Det flyter bra att tala om rädslan i termer av ”räddet”, och ”det räddaste”/”näst räddaste”. På andra ställen har jag svårt att hänga med i Maltes sinnesstämningsskiftningar och jag har även undvikit att läsa ut ”mes” även innebär att jag förlorar allitterationen på M – för jag talar hellre i termer av känslan (rädsla) än lär ut nedsättande benämningar på någon som är rädd. Illustrationerna, slutligen, följer historien fint och låter Maltes känslor skina igenom tydligt.

IMG_7178_2

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Liten

Stina Wirsén
Bonnier Carlsen, Brottsoffermyndigheten, 2014

Inom vissa områden lever jag efter devisen att det som inte är trasigt inte behöver lagas, och väljer därför att inte introducera fenomen innan det kommer från barnen själva (med det stora tillägget att Tretton får hänga med på Tians frågeställningar i den mån han förstår, förstås…) – medan jag på andra områden raskt byter till inställningen att det är bättre att förekomma än att förekommas. Till de områdena hör skyddande strategier kring sådant som faktiskt skulle kunna hända, som till exempel övergrepp – i vid bemärkelse.

Risken är inte särskilt stor, förstås, så meningen är ju inte att slå på stora trumman och skrämma istället för att ge hjälp att skydda och hjälpa sig själv. I huvudsak handlar det istället om att förmedla ett uttryck som kommit till mig på andra vägar men som också tagits upp i Rädda Barnens material Stopp! Min kropp! : att det finns olika sorters hemligheter.

Det finns bra hemligheter – sådana som man blir glad av.
Och det finns dåliga hemligheter – sådana som man blir ledsen eller får ont i magen av.
Dåliga hemligheter får man alltid berätta för en vuxen, även om någon sagt att man inte får.

IMG_7158

Liten i boken Liten har en väldigt dålig hemlighet. En del dagar blir det bråk hemma, som är för stora och farliga. Efter bråken är det ingen som tröstar liten, som får både trösta och lägga sig själv.

IMG_7159

Som tur är finns det resurser kring Liten. I samma hus bor Någon som släpper in Liten, och bjuder på saft. Och fastän Liten inte vågar berätta då, så släpper det nästa dag på förskolan:

Litens Fröken får veta allt.

Fröken lyssnar.
Fröken hör allting.
Fröken säger till Liten:
Du är liten,
Du är fin.
Dig får man inte skrämma.
Dig får man aldrig knuffa eller slå.
Så är det. Den som är Stor ska ta hand om sin Liten.

Sedan finns det inga enkla lösningar, såklart. Man får veta att Fröken ringer någon, och berättar hur Liten har det. Någon, där hemma i samma trappuppgång, får någon sorts stödjande roll. Och budskapet upprepas sedan i klarspråk:

Det finns fler som har det som Liten. Det finns fler som är rädda hemma.
Om man berättar så finns det stora som hjälper till.

IMG_7160

Boken om Liten är en del av Brottsoffermyndighetens informationskoncept Jag vill veta, och finns att ladda ner gratis eller – för verksamheter som vänder sig till barn – att beställa. Som kanske framgår redan av de namn som nämns är alla karaktärer väldigt generellt hållna: de stora hemma hos Liten som bråkar så presenteras egentligen inte närmare än att de kallas Ena och Andra – ett bra grepp för att inkludera alla möjliga tänkbara konstellationer av vuxna-barn, tycker jag.

Historien är även i övrigt sparsmakad: varför det bråkas, vad det bråkas om och alla typer av preciseringar undviks. Budskapet hålls enkelt och trummas in, utan att det för den delen blir träigt. Tvärtom så engagerade boken Tian i kanske lite högre grad än vad jag riktigt trott eller kanske ens önskat. När bråken började så tyckte han genast att det var en dålig bok, samtidigt som han nästan bläddrade innan jag hunnit läsa ut texten på sidorna för att se hur det till slut skulle gå för Liten. Därför instämmer jag helhjärtat i Brottsoffermyndighetens uppmaning om att det här är en bok som bör läsas tillsammans med en vuxen – målgruppen är 4-7-åringar så det finns förstås barn som själva är läskunniga inom den.

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Marie-Polis på klotterspaning

Louise Jacobsson
Bonnier Carlsen, 2014

När jag skrev om Marie-Polis jagar en fartdåre passade jag på att efterlysa andra böcker om Marie-Polis, och här om veckan fick jag Marie-polis på klotterspaning i min hand.

IMG_7128

I Marie-Polis på klotterspaning är det skolan i Rättby som blivit nedklottrad, och Marie-Polis tar sig an fallet med förstoringsglaset i högsta hugg. En första misstänkt är eleven Petter i matsalen – är han så hungrig för att han klottrat hela förmiddagen? Eller är det kanske mattanten som inte nöjer sig med att skriva upp dagens meny på det stora blocket i matsalen, utan går loss på skolans väggar också?

Utan att ha kommit lösningen på spåret tar Marie-Polis en sväng till Kalles kemtvätt där hon tidigare lämnat in sin kostymjacka på tvätt, och där stöter hon av en slump på de avgörande ledtrådarna: Leilas pappa Ali och Lottas mamma (som inte presenteras med namn utan bara i funktion av mamma, medan Ali tilltalas i egenskap av att vara en egen person som själv får meddela att “det är min dotter Leilas tröja”) kommer båda in med tröjor fulla av tuschfläckar.

IMG_7131

Leila och Lotta förekommer i bakgrunden redan i den första illustrationen från Rättbyskolan, görandes fula grimaser åt varandra. Lite senare drar de varandra i håret i matsalskön, tacklas hårt på fotbollsplanen, och när de blivit avslöjade skyller de friskt på varandra. De framstår helt enkelt inte som särskilt sympatiska, och bedriver sin konflikt på ett sätt som helt enkelt är rätt rejält skilt från det stereotypt “tjejiga”. Övriga personer i boken är dock (upplever jag, kanske utifrån mina den här gången högre förväntningar) mer konventionellt skildrade än persongalleriet i Marie-Polis jagar en fartdåre. En manlig kemtvättsinnehavare, en kvinnlig rektor i dräkt, en manlig lärare, Petter som är den första misstänkta och så en kvinnlig (och icke namngiven) “mattant”. Och inte att förglömma, “Ali” och “Lottas mamma”.

Men Marie-Polis är ju själv fortsatt en kvinnlig polis, vilket jag också fortsatt tycker är lika bra. Hur viktigt det kan vara med förebilder och hur det kan ändra normens definition av sig själv fick jag en blixtbelysning av för några veckor sedan när Tian och några kompisar under ledning av en vuxen diskuterade poliser och framtida yrken. Tian nämner ofta polis som ett tänkbart yrke vilket jag inte tror gäller hela gruppen i övrigt, men vid just det här samtalet gjorde inramningen att alla såg sig en framtid inom poliskåren.

Efter att samtalet berört om barnen kände eller träffat någon polis i verkligheten, kom nämligen den frågan: Vill du bli polis när du blir stor? Och gruppens tjejer svarade en efter en att de skulle bli tjejpoliser, där ordvalet uppenbarligen inspirerades av att en av dem kände en “tjejpolis”. Men det som hände med denna förebild och med dessa tjejers svar var att Tian fick definiera om sig (sitt framtida) själv: inte som Polis (med medvetet versalt p) utan som killpolis, en av flera tänkbara polissorter.

Nu skulle jag väl egentligt föredra att kön fungerade så lite som en sorterande kategori att alla typer av polis kunde rymmas under ”polis”-paraplyet, utan förled, men i brist på en sådan verklighet så får man ta det man får.

För att sedan återgå till själva boken måste jag också göra en anmärkning angående klottrets innehåll: utöver drakar och döskallar har klottrarna också skrivit – “BLÄH”, “DU ÄR FUL!” och “Missfoster”, varav det senare hamnar i fokus i bild eftersom Marie-Polis just är i färd att undersöka det med sitt förstoringsglas. Jag har bara bemött frågan om vad det står med klottret med att klottrarna skrivit “elaka saker”, eftersom jag inte är pigg på att vara den som lär ut ordet “missfoster”.

IMG_7129

Liksom i Marie-Polis jagar en fartdåre slutar sedan Marie-Polis på klotterspaning med att missdådarna gör bot och bättring: de får måla över sitt klotter så att skolan fräschas upp rejält, och till på köpet blir de vänner (som på sista uppslaget är i full gång att måla nidbilder igen, men den här gången med asfaltskritor på asfalten)

IMG_7132

3 Comments

Filed under Bilderböcker

Rida ryggen

Ida Therén, Z Keller
Nära förlag, 2014

Det är en vanlig dag för den unga huvudpersonen – jag skulle tippa på en ålder någonstans kring året – i Rida ryggen, och händelseförloppet presenteras i två- till treordsmeningar, ett par per uppslag. Det är lek, gå till lådan (”Gå själv!”) efter leksaker, gå ut i solen, titta på hundar och träd, amma, och gå hem och göra sig iordning för kvällen.

IMG_7078

Det centrala i berättelsen är barnets upptäckarlust, och kärleken, närheten och kommunikationen mellan barnet och föräldern: ”Mysa krama krama. Jag älskar dig”. Det är barnet som initierar att de ska gå ut, och det görs väldigt tydligt att de möter världen tillsammans: ”Titta hunden. Hej hunden!”, ”Fint träd. Hej trädet!”. Språket blir förstås lite begränsat när meningarna ska hållas så korta, men roligt nog är det Tian som är polis över att jag inte bygger ut dem – ”Klättra soffan” får inte helt plötsligt läsas som ”Klättra i soffan”. Och det är mysigt, tycker jag, att Tian gärna sitter med när Tretton valt att vi ska läsa Rida ryggen. Jag tror dels att det är för att kärleksfullheten känns mysig, men också att bilderna spelar en stor roll. De är inte sådär myllrande som en del bilderboksillustratörer gör dem, men fortfarande tillräckligt detaljrika för att man ska kunna prata kring dem – vi sjunger en modifierad variant av En liten apa hoppade i sängen om leksaksapan som barnet har i soffan, vi pratar om boken som ligger uppslagen på golvet med illustrationer av larvet och fjärilar och hur den transformeringen går till, vi pratar om hur stora mjukisdjuren är och vem som har störst huvud (mjukisnallen är så stor att dess huvud är större än barnets), om vad dalahästar är för något, om hur hundar pussas, om huruvida alla äggen i fågelboet kommer att kläckas samtidigt, skojar om att barnets spegelbild när det borstar tänderna egentligen är ett annat barn som står utanför ett fönster och har köpt en precis likadan tandborste för att härmas, pratar om att katten har en pingla i halsbandet för att inte kunna ta fåglar, och rimmar mycket poetiskt åt katten som lägger sig för natten på mattan i sovrummet. Tretton hänger inte riktigt med på allt i dessa diskussioner förstås, men tillräckligt mycket för att inte bli uttråkad vilket ofta annars är fallet när jag och Tian börjar prata istället för att läsa.

IMG_7079

Språket faller också väl, tycker jag. Det är två ställen jag stakar mig lite på, dels ”Kissa är skönt” där jag tycker att motsatt ordföljd (skönt att kissa) skulle passa bättre med tidigare meningars ordföljd, och dels ”Vi är två. Ändå en.”, där abstraktionsnivån rusar i höjden. Vad menar de med det?, frågar Tian, och jag vet faktiskt inte riktigt hur man tänker sig att en förälder och ett barn ska vara ”ett”.

IMG_7080_2

Barnet och föräldern könas aldrig i text och är neutralt tecknade, men amningsbilden avslöjar ju förstås i mina ögon att det är en kvinnlig förälder. Det här med amningen för mig också in på att detta är en bok där de attiraljer som ofta förknippas med “nära föräldraskap” (attachment parenting) får ta plats – här är det sjal, amning och potta istället för vagn, napp/nappflaska och (engångs)blöjor. Det hamnar inte i förgrunden, men det finns där, som en naturlig del. Barnet ammar när det är hungrigt, går på pottan när det behöver kissa, och upptäcker världen från sin förälders rygg. Man behöver självklart inte sjala, amma och ec:a för att läsa den här boken – som jag nämnde är det kärlek, närhet, kommunikation och upptäckarlust som är dess centrala komponenter – men om man gör det, så är det en välkommen källa till identifikation för barn som mest blir förvånade av de nappflaskor och blöjor som enligt min uppfattning är ett rätt återkommande inslag i småbarnsböcker.

3 Comments

Filed under Första böckerna

Sportskolan: Ishockey, Fotboll, Simning

Susanne Bengtsson, Yosh
Rabén & Sjögren, 2014

Tian är lite i underkant av sportskoleböckernas tänkta målgrupp, men han insuper allt med största allvar: olika termer, spelplanen/bassängen, vad man gör på en träning. Som jag nämnde när jag skrev om Sätt straffen, Charlotte!, så är sport hans passion – så att den här typen av faktaböcker skulle gå hem var ingen högoddsare, och han ”läser” bilderna med stor noggrannhet.

IMG_7068

Upplägget är att varje bok börjar med att besvara sportens ”varför”, som jag dock måste säga är lite mer passionerat i Ishockey och Fotboll än i Simning. Jämför ”Snygga finter, kanonskott i krysset och coola målgester…” (fotboll) eller ”Tempo, teknik och teamkänsla – ishockey är en sport som har det mesta!” med ”Kroppen beter sig inte likadant i vatten som på land. Därför är det en härlig känsla när man lärt sig att kontrollera sina rörelser i vattnet.”, så framgår de olika anslagen. Därefter kommer en kort historik för sporten som Tian i ärlighetens namn lika gärna hoppar över innan de mer tekniska bitarna som grenspecifika ordlistor, exempel på träningsupplägg (i dess enklaste bemärkelse, det vill säga vad en träning ofta innehåller för moment), utrustning, positioner och regler gås igenom. Att vara en god lag/träningskamrat, samarbete, laganda, att delta utifrån sina egna förutsättningar och att man måste träna mycket för att lära sig behärska respektive sport återkommer genomgående, liksom spontanidrottens roll och vikten av att ta hand om och lyssna på sin kropp. Ändå blir det bitvis mycket siffor: antalet spelare, olika ålderskategorier, planernas mått, längd på matcherna, och sedan rekord eller information av typen vem som vann det första VM:et, vilka som är de bästa ligorna, publikrekord, målrekord i samma match, vem som spelat flest landskamper (och hur många), vem som varit yngsta spelare i landslaget (och hur ung), och så vidare. Domare, funktionärer och de som finns kring laget, som tränare, lagledare och materialare, tas också upp.

IMG_7069

IMG_7071

Som kanske framgår av uppräkningen ovan så är böckerna väldigt innehållsrika, och inte ideala för högläsning rakt av. Därför är det skönt, som inledningsvis nämndes, att det finns mycket att ”läsa” utan att behöva kunna läsa. Då får bilderna en framträdande roll, och därför uppskattar jag att det är en blandning av karaktärer som framstår som flickor, pojkar, och rätt okodade – och de spelar alla tillsammans. Fördelningen är inte helt jämn, men den är i alla fall inte helt skev heller, och även i texten finns görs det försök att lyfta fram både dam- och herridrott, till exempel både Allsvenskan och Damallsvenskan, SHL och Riksserien. När de internationella ligorna diskuteras är det dock genomgående manligt, och när fotbollens superstjärnor lyfts fram så platsar bara Marta bland Messi, Ronaldo, Maradona, Pelé och Zlatan. I Simning däremot är den fördelningen betydligt mer jämn.

IMG_7070

Som tur är – tycker jag – har inte Tian riktigt specifika idoler i någon större utsträckning än, utan bläddrar förbi de där sidorna rätt snabbt och kommer till avsnitten med liknande sporter. Att dessa tas upp är i mitt tycke en av böckernas höjdpunkter, som bland annat fått Tian att önska att han skulle få börja spela kälkhockey och fascineras över beach soccer – sporter som han tidigare inte visste fanns.

IMG_7072

Leave a comment

Filed under Kapitelböcker

Är du ARG nu?

Toon Tellegen, Marc Boutavant
Rabén & Sjögren, 2014

Klippgrävlingen, den första av de tolv berättelserna i Är du ARG nu?, får mig att tänka på sinnesrobönen: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”. Det sistnämnda har inte klippgrävlingen:

Varje kväll vid solnedgången klättrade klippgrävlingen upp på en liten kulle och skrek:
”Gå inte ner! Gör det inte! För en gångs skull! Jag varnar dig!”
Han rusade upp och ner för kullen och viftade vilt med tassarna. Han var så arg att han fick tårar i ögonen av ilska.
Men solen gick alltid ner.

IMG_7055

Ilska är en sådan där känsla som jag tycker att man alltid återkommer till: att identifiera och hantera. Att man får vara arg men att man inte får slåss, bitas eller dra i håret ändå. Vad man kan göra istället. Och utöver den väldigt konkreta ilskehanteringen mitt i utbrotten så är det en tacksam känsla att prata om utifrån berättelser, när det är någon annan som är arg – som klippgrävlingen här då.

De tolv berättelserna i den här boken hinner behandla många aspekter av ilska. Berättelserna är fristående, men en del karaktärer återkommer i flera av dem, och de är alla djur som inte namnges utan enbart benämns med sin sort (klippgrävling, elefant etc). Det är dock stor övervikt på hur många som benämns som han jämfört med hon. Och – det är i mitt tycke väldigt skiftande kvalitet och begriplighet mellan berättelserna.

IMG_7057

Min absoluta favorit är berättelsen Musen, där känslan av vemod introduceras. Där kommer kräftan hem till musen med en väska full av varor att saluföra – många olika sorters ilska. En lätt, ”som går över lika fort som den blossar upp”, att använda om man blir trampad på tårna när man dansar. En skrynklig grå ilska som passar när man glömt något hemma. Lila vrede, grönaktig upprördhet, snötvitt raseri – och så:

”Vad är det där?” frågade musen.
”Det är ingen ilska”, sa kräftan. Hon hostade till.
”Det är sorg. Den säljer jag inte. Men när det är du…”
”Ge mig den” sa musen.
Hon gav musen det ljusblå, halvt genomskinliga vemodet, stängd väskan och gav sig av.
Musen satte sig vid fönstret. Hon svepte in sig i vemodet och såg långt bort i fjärran.
Det var en varm, vindstilla morgon i början av sommaren.
”Åhh…” sa musen, och suckade djupt.

Därtill kommer några berättelser som handlar om att överkomma hinder mot att bli arg: i Igelkotten är det igelkotten som kommer på att han aldrig varit arg och försöker bli det genom att skriva en lapp, i Skalbaggen och syrsan försöker skalbaggen lära syrsan hur man blir arg genom att få honom att tänka arga tankar (så arga till slut, att syrsan ger skalbaggen en rejäl örfil), och i den avslutande När ilskan var borta handlar det om hur djuren i skogen upplever livet den dag de inte kan bli arga (de tycker det är hemskt tråkigt). Den sistnämnda berör därmed också frustrationen över att inte kunna väcka en känsla hos andra, vilket också är temat i Näbbmusen där näbbmusen blir helt vansinnig över att inte kunna göra ekorren arg och – mer finstämt – i Ekorren och myran där de båda försöker komma fram till vad ekorren skulle göra om myran reser iväg. Bli ledsen, ja. Men myran skulle bli arg om ekorren försökte hindra henne – samtidigt som det värsta som kan hända är att han inte gör det. Paddan handlar om olika sätt som man kan göra sig av med sin ilska på.

IMG_7056

Men det finns som sagt också några berättelser som jag inte begriper mig på, som till exempel Jordsvinet som handlar om hur jordsvinet är glad och nöjd så länge som han får stå på huvudet men blir alldeles rasande arg av att bli vänd på benen. I teorin tänker jag mig att det skulle kunna handla om ilska kopplat till ovälkomna förändringar, men samtidigt är det jordsvinet själv som ber om att ekorren ska prova att vända honom och dessutom tycker han själv – när ekorren efter ett svettigt slagsmål lyckats få jordsvinet på huvudet igen – att det är otroligt festligt att det gör honom så arg. I Elefanten har elefanten en inre dialog (ja) om vad han borde göra respektive gör, där den ena av rösterna hånar honom och får honom att slå sig själv. Den typen av inre röster upplever jag inte att Tian har, och inte heller att den här berättelsen ger någon bra ingång till att introducera.

IMG_7058

Som redan nämnts så är det fler djur som benämns som hon eller han, men är man beredd på det är det rätt lätt att byta ut. Kön är inte markerat på något sätt i illustrationerna, som för övrigt är mycket stämningsfulla och verkligen lyfter berättelserna. Boken är rätt textrik och jag tror att det är bra om man närmar sig fyra för att riktigt uppskatta den. Trettons betyg är ”nej!” medan Tian verkar hålla med mig om att det är stora skillnader mellan berättelserna.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker