Tag Archives: 2012

Böckerna om Iggy & jag

Iggy & jag, 2009
Iggy & jag och födelsedagen, 2010
Iggy & jag har sommarlov, 2010
Iggy & jag och bebin, 2012

Jenny Valentine, Joe Berger
Atrium förlag

img_6104

Berättarrösten i böckerna om Iggy & jag är Iggys storasyster Flo. Innan vi började läsa böckerna om Iggy så hade vi precis läst några böcker som i min ögon var rätt tråkiga syskonskildringar – småsyskon som bara förstörde eller storasyskon som bara var taskiga – och efter det var Iggy-böckerna en efterlängtad omväxling. Flo tycker verkligen mycket om Iggy och skildrar henne med mycket kärlek. Ta till exempel inledningen till kapitlet Iggys värld (i Iggy & jag):

“Iggy är väldigt bra på att låtsas. Det är det hon tycker mest om att göra. Hon kan förvandla vårt vardagsrum till en vattenfylld grotta eller till en skog med mossa på marken eller till ett ekande slott, bara genom att tänka. Hennes ögon blir alldeles stora och runda och sedan ser hon inte soffan eller mattan eller bordet på samma sätt som jag, hon ser andra saker. Och när hon berättar för mig vad hon ser, gör hon det så bra att jag också börjar se samma saker.”

img_6105

Samtidigt är hon alltid beredd att hjälpa Iggy och är nog den som förstår Iggy allra bäst, som i kapitlet Doktor Iggy (Iggy & jag) där hon bygger om hela Iggys skåp till ett leksakssjukhus och samtidigt löser det som föräldrarna ser som ett problem med den förvaring av sjuka leksaker som Iggy hade innan.

Det här med att förstå Iggy och att komma med fiffiga lösningar kan behövas, för Iggy är mycket viljestark – vilket till exempel yttrar sig i det alla första kapitlet där hon blir Iggy – fram till den dagen hon bestämde sig för att vara Iggy hette hon nämligen Sam. Efter det inledande kapitlet hade jag förstås mycket svårt att låta bli att falla för de här böckerna!

img_6107

Detta första kapitel är för övrigt också en bra illustration av dynamiken i Iggys och Flos familj i stort. Utöver syskonrelationen mellan Iggy och Flo som jag redan varit inne på så består familjen av en något mer förstående mamma och en något mer skojfrisk och småretsam pappa. Genusaspekten av föräldrarnas personligheter får väl därmed betraktas som rätt konventionell, men i huvudsak upplever jag ändå skildringen av dem som okej och dessutom så trivs jag i familjens jargong. De retas lite med varandra men alla får rum att vara sig själva och – framför allt – det finns plats för att vara så som Iggy är.

På några ställen, spritt över böckerna, förekommer det att pappan könar den övriga familjen i termer av att “ni flickor”, men högläser man boken så är det inga problem att bara hoppa över de passagerna. Annars upplever jag i huvudsak Iggy och Flo som barn, snarare än att de pekas ut som flickor.

Som kanske redan framgått så är dessa böcker av typen “berättelser-om-rätt-vanliga-barns-rätt-vanliga-liv” och det handlar om deras lekar, när Iggy klippte håret, när de har barnvakt, när de flyttar, när de får gympaskor med hjul, när de är på campingsemester, när Iggy lär sig simma, när Iggy fyller år, när de får låna hem en hamster att sköta, när Iggy får en ny lärare, när det är skolmarknad, när de ska få en liten kusin… Just i den del av berättelsen som handlar om campingsemestern träffar visserligen Iggy en ny kompis, Carl, som hon blir väldigt stjärnögd över, men i övriga så är det rätt få bikaraktärer som tar någon större plats i berättelserna och varje kapitel kan läsas rätt fristående.

img_6106

Böckerna om Iggy & jag var en omtyckt kvällsläsning här hemma. Både Tian och Tretton uppskattade dem mycket, så från fyra och säkert upp till åtta-nio tror jag att de här böckerna kan fungera. Deras favoritkapitel – om jag ska nominera ett utan att ha frågat dem – var nog Och i min väska packade jag…., ett kapitel som skildrar en ordlek och som lockade till många goda skratt precis som kapitlet om mackorna i böckerna om Lillebror och Nalle.

Leave a comment

Filed under Kapitelböcker

Maskrosdagen

Per Gustavsson
Alfabeta, 2012

Det är inte alltid jag har haft möjlighet att ögna igenom de böcker som vi läser, men i just det här fallet var det bra att jag hade gjort det: då kunde jag, när det kom till ond och bråd (nåja) död i Maskrosdagen, övertyga Tian om att vi borde läsa vidare för att det säkert skulle hända något bra sedan.

IMG_8032

Det är inte så att jag i allmänhet sätter någon ära i den typen av milda övertalningar. Vill man inte vara med och läsa, så slipper man, även om det i allmänhet innebär att man får gå ifrån eftersom det finns fler åhörare som förmodligen vill höra klart. Men här trodde jag verkligen att Tian skulle se finessen i fortsättningen, och det var också med sanningen överensstämmande för vi fick läsa boken inte mindre fyra gånger i rad på en gång, och det är ett ovanligt gott betyg. Dessutom är det en bok där historien spänner över så många plan att den tilltalade såväl Tretton (som tyckte om de pratande maskrosorna) som Tian (som också tyckte om de pratande maskrosorna men som också greppade ”livets kretslopp-resonemanget” i bakgrunden) som mig som vuxen läsare.

Boken börjar med ett ”NEJ!” – huvudpersonen ser sin pappa rensa maskrosor i trädgården (”Han gör allt för att bli av med dem.”) och kommer till undsättning för de sista tre (”Jag älskar maskrosor!”).

IMG_8033

Nu är det, som redan framgått, inte vilka maskrosor som helst. De pratar (med pipiga röster), älskar att åka trampbil fort, gungar med förtjusning, och räddar huvudpersonen när han faller ner från ett träd. Men sedan blir de för gamla:

Nu var maskrosorna inte gula längre.
Och de hade blivit luddiga runt ansiktet.
– Ni måste vara väldigt sjuka, sa jag.
Maskrosorna svarade inte. De bara låg där alldeles tysta och bleka.
Medicin, tänkte jag, de måste ha medicin.

Räddningsaktionen misslyckas dock:

Men det var för sent.
Maskrosorna var alldeles grå och kunde inte dricka.
Och rummet var fullt av svävande änglar.

Just den här scenen, där maskrosfröna flyger genom luften likt en här av änglar (med en skelettspratteldocka i förgrunden), är kanske det mest lysande exemplet på samspelet mellan text och bild i denna bok. Det är dock inte den enda illustrationen av superb klass: dit hör också bilden av huvudpersonen under pilträdet vars rötter sträcker sig ner under jorden och den tiltade bild där huvudpersonen hjular så att allt blir uppochner och huller om buller.

IMG_8031

IMG_8029

Efter dödsfallen tar det lång tid för huvudpersonen att somna, men när han vaknar nästa morgon har fröna resulterat i ”tusen små solar” ute i gräsmattan, och pappan har gett upp kampen:

– Kom ner, ropade pappa, Jag orkar inte rensa mer maskrosor.
Dom är för många! Kom ner och ta med dig saften.

Slutligen: visst går det att hitta markörer för kön i boken, som till exempel det leksaksutbud som tecknas i bilderna. Men i berättelsen som sådan är både huvudpersonen (som först i baksidetexten får ett namn, Martin, i själva berättelsen talar han genomgående som “jag”) och pappan framför allt människor, där det vuxet rationella (rensa bort maskrosorna) ställs mot ett barns värnande om även detta liv.

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Hur många barn? och Hur många djur?

Susanna Engström, Lina Serholt
Serholt, 2012

Idogt kurragömmalekande har gjort Tretton till en liten räknemästare, som kan komma en bit över tjugo när det vill sig. Men att kunna ramsa talen är förstås långt ifrån detsamma som att förstå dess innebörd: i förståelse av mängd går han bet på allt högre än två (som för övrigt ofta får heta tre). Just det här, att det talade ofta inte har alltför starkt samband med den egentliga förståelsen (och det kan vara år båda håll, både att de säger mer än de förstår eller att de förstår mer än de säger), är en häftig grej med barn tycker jag. Och därför var det några riktigt roliga läsningar av Hur många…?-böckerna som jag hade med Tian (och Tretton, men av ovan nämnda anledning så hör han inte till böckernas målgrupp än), eftersom det blev så tydligt hur mycket han kan klura ut!

IMG_7869_2

Hur många…?-böckerna ”vill väcka barnets intresse för att tänka och formulera sig matematiskt”, och upplägget är att vartannat uppslag innehåller en frågeställning och vartannat ett förslag på svar (för, som man understryker i inledningen, det är resonemangen och samtalen som är det viktiga, inte om man kommer fram till ”rätt” svar). Frågorna är av vardaglig karaktär – ”Barnen fryser om sina bara fötter. De behöver ta på sig strumpor för att värma dem. Hur många strumpor ska de hämta om alla ska få?” (ur Hur många barn?) eller ”Här ligger fyra musungar och sover. De har lekt och skojat, men nu är de så trötta. Hur många ögon har de tillsammans?” (ur Hur många djur?) och stöds av bilder som man kan använda att räkna utifrån. Det är dock inte så lätt som att det bara är att räkna antalet fötter på barnen eller ögon på musen, för illustrationerna visar inte fötter eller ögon på alla barn eller musungar: man måste själv räkna ut att man ska räkna med två för varje barn eller mus. Att se Tian klura över frågorna, lista ut lösningar, och fråga ibland så att vi kunde hjälpas åt att komma vidare var en höjdare – och gjorde samtidigt tydligt hur mycket som händer på tre år (i ärlighetens namn händer det mer än så på tre år, för själv hade Tian inget storasyskon som drillade honom i kurragömma och kom således inte alls lika långt i räkneramsan i motsvarande ålder).

IMG_7872_2

IMG_7870_2

På uppslagen med svarsförslag ställs för övrigt också en fråga, till läsaren. Till exempel ”Hur ser dina strumpor ut?” (strumpexemplet) eller ”Skulle du vilja klappa en musunge?”. Alla frågor känns inte jättnaturliga att läsa, bland annat när det blir lite väl mycket upprepning, men fördelen med inslaget är att den gör boken mer inkluderande – till exempel då för yngre syskon som sitter med.

Sedan håller inte böckerna för hur många läsningar som helst, för vartefter Tian lärt sig ”facit” på frågorna började han svara sina memorerade (och i och för sig korrekta) svar istället för att göra om resonemangen – förvisso helt förståeligt, men betydligt mindre givande för läsning och samtal. Vi får komma tillbaka till böckerna när han hunnit glömma lite mer!

IMG_7871

Slutligen så måste jag säga att de här böckerna var en positiv överraskning ur genushänseende. Ibland tycker jag att den här typen av bok, fakta snarare än fiktion, tenderar att vara mer könskonservativ än vad man någonsin skulle kunna gissa av ämnet. Men så är inte fallet här. Hur många djur? innehåller inga som helst könsmarkörer i vare sig bild eller text, och i Hur många barn? omtalas barnen med ett enda undantag (som utgörs av en flicka som leker med tre bilar i sandlådan) som ”barn” och tecknas i huvudsak som sådana också, där alla barn utför alla aktiviteter. I bilderna kan man väl visserligen gissa vilket barn (ett med långt barn i två tofsar) som har de rosa gummistövlarna (och liknande), men i det stora hela är det en randanmärkning.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Tomten är vaken

Astrid Lindgren, Kitty Crowther
Rabén & Sjögren, 2012

Om jag följt turerna rätt, så är historien om den här bokens tillkomst som följer:

1) Viktor Rydbergs klassiska Tomten illustrerades av Harald Wiberg,
2) för att sälja boken utomlands skrev Astrid Lindgren om texten, som sedan gavs ut ihop med ovanstående illustrationer,
3) tiden går, och 2012 trycks boken på nytt, men denna gång på svenska och med illustrationer av Alma-pristagaren Kitty Crowther.

IMG_6282

Den som söker Tomten har således kommit fel om den står med Tomten är vaken i handen även om händelsförloppet av ovanstående skäl är väldigt likartat, och när jag skulle verifiera detaljerna ovan så hamnade jag mitt i en SvD-recension betitlad “Endast Mammon är vaken“, som både har en poäng och bjuder på ett och annat fniss på vägen.

Men, bortsett från att texten ur vuxenperspektiv står sig slätt mot Rydbergs poesi, så finns det visst kvalitet i Tomten är vaken också. Efter några genomläsningar det återkommande “Ett tyst litet språk, som xxx (hästar/kor/hundar/barn…) kan förstå.” något som faktiskt sätter sig och som det går att finna läsrytm i. Och även om det existentiella djupet kanske inte kan mäta sig med originalet, så tror jag inte att gemene tre-fyra-fem-åring upplever tankar i stil med:

Vintrar har jag sett, komma och gå,
människor har jag sett, stora och små,
men de har aldrig sett mig, tänker tomten.

som triviala. Tidens och generationers gång finns med, också här. Däremot kan det vara värt att nämna att även om texten har ett poetiskt anslag så är den inte på rim mer än kortare bitar, som ovan.

IMG_6284

Det som jag framför allt tror att skiljer mellan mig och SvD:s recensent är att jag alltid läser böckerna jag skriver om med barnen, och oftast många gånger. Omläsningarna förtar glädjen i vissa böcker men visar att andra var bättre än man först anade, och jag tycker ändå att Tomten är vaken hör till den senare kategorin. Tretton är fortfarande lite för liten för boken även om han kan uppskatta djuren ett litet tag, men Tian och jag har läst den sedan den kom ut, och även om den inte är eller varit en favorit så har den ändå återkommit, för det här med tomtar verkar kunna fascinera.

Något som är intressant att notera angående just tomtar såhär när julen nu verkligen börjar närma sig är hur väl gårdstomten står sig mot jultomten i barnböckerna. Här finns inga tomteverkstäder som i Kalle Ankas jul, utan här har tomten i Tomten är vaken gott sällskap med Vrese i Jul i Stora skogen på gårdstomtefronten, och även om tomten i Snickar Andersson och Jultomten presenteras som just jultomte och klapputdelare så är det inte direkt Nordpolen har bor på.

Däremot är Tomten är vaken en tämligen enkönad föreställning, inte bara i form av att tomten själv är en han, utan detsamma gäller detsamma gäller alla djur som ges namn (kor, får och hönor presenteras bara som kollektiv medan hästen heter Brunte och hunden heter Karo). Till tröst får man möjligen ta att gårdstomtarna är tämligen vårdande figurer, och i Tomten är vaken-fallet är det inte ens under vresig protest.

IMG_6283

Till sist – eftersom Tomten i rydbergsk bemärkelse (på goda grunder) blev så mycket av en måttstock för Tomten är vaken, så kunde jag inte låta bli att leta fram originalet (här som film), så att man riktigt kan fördjupa sig i likheterna.

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Jul i Stora skogen

Ulf Stark, Eva Eriksson
Rabén & Sjögren, 2012

Min upplevelse är att begreppet ”adventsbok” är ganska nytt, och en snabb googling verkar ge mig både rätt och fel – visserligen ger det en hel del träffar, men ingen verkar ha skrivit om det – inte ens Wikipedia. Och många sökträffar verkar vara norska, vilket får mig att undra om vi importerat begreppet därifrån?

IMG_6254_2

Hur som haver, så är Jul i Stora skogen just en sådan bok – 25 kapitel, menade för att läsa ett om dagen som en adventskalender, med ett bonuskapitel för juldagen. Med tanke på detta är det kanske inte helt naturligt att skriva om en sådan bok såhär straxt innan Lucia – men jag försvarar mig med att varken jag eller barnen lyckats med sådan måttfullhet när det gäller läsning, utan oftast läst igenom hela eller i alla fall stora delar av boken på en gång.

För att vara specifik så är boken inget för en genomsnittlig nästan-tvååring som Tretton – det är för mycket text även om kapitlen håller sig runt fyra sidor med rätt rikliga illustrationer. Men för Tian var denna bok en favorit vintern när han var tre, så någon gång från den åldern kan den fungera även om det finns mycket att växa i.

Historien har en del komplexitet i sin uppbyggnad: den börjar med att presentera gårdstomten Vrese som tar hand om en gård som människorna sedan länge lämnat (kapitel 1-3) och övergår sedan till att presentera en kaninfamilj, och då särskilt kaninungen Nina, som bor i Stora skogen (kap 4-12) – och dessa berättelser fortsätter sedan att växla tills att Nina tillsammans med brodern Kain sökt upp Vrese i kapitel 22 – och själva upplösningen kommer förstås inte förrän på självaste julafton.

I stora drag handlar berättelsen om Vrese om hans ensamhet och hans förtvivlade försök att inte känna av den: han träffar på en liten humla som han måste ta hand om – under stora vedermödor, uttrycker han verbalt. I handling däremot skriker han efter sällskap:

– Får jag sova nu? brummar humlan.
– Nej. Nu ska jag läsa, fnyser Vrese. Och du ska vara tyst och höra på så att du lär dig nåt.
Han plockar fram sin bästa bok. Den enda han har. Till ensamhetens lov heter den. Så börjar han läsa:
– Vad är väl härligare än att ensam njuta tystnaden….
Han har inte hunnit längre förrän det hörs ett svagt surr. Det är humlan som har somnat och snarkar och drömmer om sommaren.
– Det var också som själva julbocken, muttrar Vrese. Ska man aldrig få lugn och ro i sitt eget hem!

IMG_6255_2

När jag skrev om Farmor hyr en katt filosoferade jag kring hur sällsynt det är med böcker som behandlar ”en gammal människa som en person för sin egen skull och i sin egen rätt”, och nämnde att den enda jag kunde komma på att jämföra farmodern med var en viss tomte – och det är Vrese det. Men medan farmodern i Farmor hyr en katt är väldigt rättfram i sina behov, så sänder Vrese som sagt väldigt blandade signaler som jag inte tror att Tian uppfattar än. Denna del av berättelsen har förvisso sin charm för honom, men den handlar inte om att uppfatta Vreses egentliga ensamhet.

Som en konstrast till detta är det ständigt buller och bång och sällskap i Stora skogen. Bara hos kaninerna bor det, förutom föräldrar och ett helt gäng kaninbarn en moster, en farbror och en farfar. Mamman och mostern lagar mat och städar, farbrodern pysslar med sitt, farfadern gillar mest att filosofera och pappan lägger allra mest energi på att vårda sin svarta hatt – sitt allra käraste föremål. Jag tror inte att jag behöver tillägga hur detta otroligt traditionellt könade upplägg kryper i mig, och till på köpet går det inte att läsa bort utan att förhålla sig friare till fortsättningen av berättelsen än vad i alla fall jag mäktar med i en såhär pass textbaserad bok eftersom dessa förhållanden återkommer och utgör underlag för den fortsatta händelseutvecklingen. Det finns visserligen indikationer på mammans vantrivsel, som jag läser det, men jag tror att det är förbehållet den vuxna läsaren att uppfatta det.

IMG_6256

Till skillnad från denna mossiga vuxenvärld är dock skildringen av ungarna Nina och Kain mer lättsmälta: här är inte könandet framträdande på samma sätt.

På kaninernas sida av berättelsen är temat väntan på julen – den första för dem, för ingen i Stora skogen har firat jul tidigare och de pusslar mödosamt ihop vad julbegreppet egentligen innebär (en intressant sidonotering i detta är att i början är djurens oförmåga att läsa väldigt centralt för handlingen – men sedan skriver minsann farfadern en sång utan prut, ett logiskt hål som jag inte kan låta bli att störa mig på).

Så vad är då jul? Det är tomte, presenter (att ge till tomten!), sång, mat, och klappar (att klappa på varandra, i djurens tolkning). Att någon sorts lucia/ängel dyker upp hos Vrese i kapitel 13 och meddelar att han ska få barn (det är alltså kaninungarnas ankomst till honom som förutspås) skriker ju förstås om Maria bebådelse för oss som har den förkunskapen, men torde gå de flesta barn förbi. Till slut blir det också en julotta:

– Julotta! Vad är det? undrar Nina.
– Det är en högtidlighet, säger Vrese. Man sitter stilla i ett särskilt hus. Man dansar inte. Man äter inte. Man äter inte. Man klappas inte. Man bara sitter där och är glad för att det finns barn. Det går bra att hålla tyst. Men man får också sjunga. Skynda er och ta med er nåt att sitta på!

Det här med att vara glad över barn är fint uttryckt, tycker jag, och när jag ska summera boken så står det verkligen och väger. Men på något sätt har den i alla fall kommit att utgöra en del av vår boksamling.

2 Comments

Filed under Kapitelböcker

Vad vill du bli när du blir stor?, Vad gillar du att göra?, Vilken är din favoritsak?

Pamela von Sabljar, Janette Bornmarker
Olika förlag, 2012

Upplägget i var och en av de här böckerna är väldigt likartat: på varje sida är det ett namn, följt av en jag-utsaga i formen – i tur och ordning – ”Jag är… Jag ska bli…” (Vad ska du bli när du blir stor?), ”Jag gillar att… Då…” (Vad gillar du att göra?) respektive ”Det är… Jag (gör)…” (Vilken är din favoritsak?). Hela poängen är förstås, som Olika förlags omtalade bok heter, att ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2”, och även om formen gör att boken är en tämligen begränsad läsupplevelse, så är det så himla skönt att bara kunna läsa rakt av och ändå få pojkar som vill bli barnmorskor, flickor som vill bli brandmän och astronauter, flickor som spelar fotboll, pojkar som dansar, flickor som leker med riddarborgar och pojkar som pärlar (”Jag gör vackra halsband. Min pappa han har tre”) och därtill varierande hudfärg och en blivande liten veterinär i rullstol. Det ger en välbehövlig paus, och möjlighet att fokusera på vardera boks titelfråga i relation till det barn man läser för – uppenbarligen Tian då, eftersom Tretton inte pratar på den nivån, även om han gärna sitter med och lyssnar (och senast instämde han bestämt i att han ska bli kock när Tian föreslog det, och det ligger onekligen väldigt väl i linje med hans instressen). Första gången vi lånade dessa böcker var Tian dryga tre, och jag tror det var då han började inse att han skulle kunna ”bli” något när han blir stor.

IMG_5619

Jag är inte odelat förtjust i frågan om vad barn tänker ”bli”, men varje barns inledande betoning av vad det redan är, vilket öppnar för möjligheten att yrket bara är en av de möjliga följderna, gör att jag ändå tycker att Vad vill du bli när du blir stor? hamnar rätt. Dessutom har vi haft väldigt intressanta följddiskussioner: vad vill Tian bli? Vad ville vi föräldrar (och mormor!) bli när vi var små? Och kanske ännu viktigare, vad vill vi bli nu? Fast när Modesty i boken säger att

Jag är stark, modig, påhittig, hjälpsam och gillar att klättra i träd. Jag vet INTE vad jag ska bli när jag blir stor! Kanske chef, dataingenjör, smyckesdesigner, lastbilschaufför eller… Det finns mycket jag kan jobba med. VAD TYCKER DU ATT JAG SKA BLI?

– då tycker förstås Tian att hon ska bli polis, precis som han tänker bli.

I de övriga böckerna är mina smygfavoriter annars Pawline som gillar att göra ”INGENTING” respektive Lacki som inte har någon favoritsak – ”Jag har många BÄSTA saker” – det är två stillsamma uppror mot ganska ledande frågor. Däremot inser jag att jag uppenbarligen är ganska konservativ som inte reagerar en sekund på att ett barn gillar att bygga Lego™ medan jag däremot läser bort det faktum att de dockor som Reidar gillar att leka med är just Bratz (okända hemma hos oss).

3 Comments

Filed under Bilderböcker

Klassiska sagor för små

Catarina Kruusval
Rabén & Sjögren, 2012, 2012, 2013, 2013

Guldlock
Bockarna Bruse
Tre små grisar
Rödluvan

Vill man läsa sagoklassiker med sin ett- eller tvååring så är de här versionerna ett gott val. Det är bara det att jag frågar mig om man verkligen vill det.

Handlingen i böckerna inte mycket att orda om: Den aningslösa Rödluvan, och hennes mormor, blir uppätna och sedan räddade av en jägare. Bockarna går över bron och stora bocken stångar trollet långt, långt bort. Guldlock klampar in hos björnarna och sitter på deras stolar, äter deras gröt och sover i deras sängar tills hon blir upptäckt och springer därifrån. De tre små grisarna bygger hus av halm – trä – tegel och vargen flåsar och blåser sönder de två förstnämnda men går bet på det sista. Allting är naturligtvis väldigt kort och ”snällt” hållet, inga grisar blir uppätna, inga vargar dör (men springer till skogs och kommer aldrig mer igen).

IMG_4155

Anledningen till min inledande invändning är nog mycket vargen i Rödluvan och Tre små grisar, respektive trollet i Bockarna Bruse. När mina barn är eller varit så små att de här böckerna varit den mest lämpliga versionen, så har jag inte känt behovet av en “ond” figur i sagorna jag läst för dem, eftersom jag känner att det är något som jag vill kunna prata med dem kring – och få svar. Däremot har vi använt Bockarna Bruse som en sångbok (som Imse Vimse och de andra av samma illustratör), för i sångversionen uppfattar jag trollet mer som någon som leker en fånga-lek, än någon som faktiskt är ute efter bockarna för att äta upp dem på riktigt.

IMG_4152

Catarina Kruusvals teckningar är dock som vanligt charmiga, och som en liten bonus har Tre små grisar fått en – eller kanske rentav två – genustwistar. Den första är rätt uppenbar, att den tredje lilla grisen (den som byggde sitt hus av tegel) är de andra grisarnas syster i denna vanligtvis helmanliga saga. Den andra gick mig länge förbi, men här kommer det: även den första lilla grisen har ögonfransar. Ni vet, sådana där hårstrån fästa i ögonlocken som kan användas för att markera Tjej på alla möjliga annars okönade saker (ja, saker, som bilar och så)? Här har vi alltså antingen sagan om de tre små grisarna med jämn könsfördelning eller en kille med ögonfransar – öppet för den läsning man helst önskar. Fast den enda uttala kvinnliga karaktären har ju förstås inte undsluppit den könsmarkören…

1 Comment

Filed under Första böckerna

Max och Maja

Axel Scheffler
Alfabeta, 2011, 2012, 2012, 2013

Följande böcker finns i serien om Max och Maja, kursiverade titlar har jag inte läst (än!)

Den lilla pölen
Den snabba sparkcykeln
Den stora ballongen
Det läskiga monstret
Godnattgrodan
Den snöiga dagen
Titta och hitta! En bok för små sakletare

Min första bekantskap med böckerna om Max och Maja var Den stora ballongen och Det läskiga monstret, och medan jag verkligen gillar den förstnämnda är jag mer tveksam till den senare.

IMG_3726

I Den stora ballongen har kaninen Max en stor ballong, som han går för att visa musen Maja. De tycker båda att ballongen är så fin, och går på promenad med den – tills Max råkar släppa taget och ballongen svävar iväg för att till slut spricka mot en trädgren. Max blir otroligt ledsen, men Maja kommer till slut på att trösta honom med att blåsa såpbubblor. De har jätteroligt med såpbubblorna fastän alla både svävar iväg och spricker – för det är så det såpbubblor ska göra, hurra! (Alla böckerna slutar i ett hurra).

Jag är genuint imponerad av hur historiens koppling mellan ballongens ivägsvävande-sprickande och såpbubblornas dito. Man får se både hur det är att vara riktigt ledsen, som Max när ballongen spruckit, och hur man kan trösta och bli tröstad, när Maja kommer på idén att blåsa såpbubblor. I jämförelse saknar Det läskiga monstret finess.

Det läskiga monstret utspelar sig en regnig dag, när Maja vill stanna inne och baka muffins. När hon väntar på att muffinsen ska bli färdiga knackar det först på fönstret, sedan på dörren – och när Maja redan är uppskrämd öppnas dörren och ett monster kommer in i huset. När hon gråtande gömt sig bakom soffan får hon till slut syn på monstrets fötter, och förstår att det är Max som har klätt ut sig. Sedan byter de, så att Maja får vara monster, och leker och äter mellanmål tillsammans (hurra!). Temat är såklart rädsla och att se igenom det man blir rädd för, men förväntar man sig – som jag – samma genomförande som i Den stora ballongen så blir man besviken. Det är lite för oklart vad som pågår i Max huvud, och varför han skrämmer Maja så mycket innan hon lyckas avslöja honom.

Med de blandade erfarenheterna från de två första böckerna, så var det likaledes blandade förväntningar jag hade när vi lånade Den lilla pölen och Den snöiga dagen. Dessa båda ligger någonstans mitt emellan. I Den lilla pölen är de hemma hos Maja och leker, och titeln syftar på att Max kissar på sig på golvet för att de har så roligt att han glömmer bort sig. Maja hjälper honom att städa upp och nästa gång kommer han ihåg att gå på pottan. Det jag uppskattar med den här boken är att de får leka så bra ihop, i lekar som spänner över spektrat av vad som kan anses som både mer flickigt och (eventuellt) mer pojkigt kodade lekar – de går på promenad med sina bebisar, bygger tågbana och klosstäder, och leker lejon. När Max kissat på sig får han låna kläder av Maja, och klär sig utan kommentarer i klänning. Trevligt!

I den snöiga dagen slutar Max och Majas roliga utelek i ett stort bråk, där Maja kastar deras snögubbes/snömus huvud på Max och Max knuffar Maja så hårt att hon ramlar omkull i snön. På sätt och vis en rätt ordinär bli arg – bråka – säga förlåt och bli sams-historia. Det som dock blir tydligt i den här boken är hur författaren använder sig av utropet ”Åh, hjälp!”. Det återkommer i bok efter bok, när svårhanterliga känslor uppstår. Maja kastar snöhuvudet – åh, hjälp! Max knuffas, åh hjälp! Ballongen spricker, Max kissar på sig, monstret öppnar dörren för att komma in i huset – åh, hjälp!

Faktum är att detta gör sig väldigt bra i högläsning. Det signalerar tydligt en konstpaus, som låter ens lyssnare ta in känslan som uppstått, innan historien går vidare med hur den hanteras eller löses.

Textmängden i böckerna är väldigt moderat, och språket är enkelt. Ta till exempel inledningen på Den stora ballongen:

Max hade en ballong.
En alldeles egen ballong.
Den var stor och röd och rund och Max tyckte väldigt mycket om den.

Samtidigt ger illustrationerna goda möjligheter att lägga ut texten, om man vill det. Det finns mycket småkryp, fåglar, och andra detaljer som kan kommenteras, vilket Tian gör i stor utsträckning. Även om texterna kanske ligger i underkant av vad han uppskattar, så verkar bilderna och själva känslohanteringen gör att han fortfarande uppskattar dem – om än inte riktigt fullt så ofta som Tretton, som har dem som en av sina favoriter.

9 Comments

Filed under Bilderböcker

Det är en gris på dagis

Johanna Thydell, Charlotte Ramel
Alfabeta 2012

Först: det heter inte dagis, det heter förskola! Men efter titeln kommer en charmig historia om Grisen, som är världens ensammaste. Inom synhåll finns dock potentiellt sällskap: barnen på dagiset. Det tar en del bufflande och mufflande – språket är nyskapande där det behövs och gör sig väldigt väl i högläsning – men snart är grisen ute ur hagen och insmugglad på dagiset av en flicka som Grisen kallar Honungshåret, under devisen att alla ska få vara med. Det blir sångsamling, fri lek, lunch och sovstund:

Såhär roligt har Grisen inte haft på väldigt länge.
Såhär lagom mätt har inte Grisen varit på väldigt länge.
Såhär många kompisar… Nu somnar Grisen.
Trynet i Honungshårets honungshår.

IMG_3577

Men till slut avslöjas Grisen, och kastas ut av fröken Långa Lena. Varför hon är just Lång (med stora bokstäver!) övergår dock mitt förstånd.

Historien ger alla möjligheter att prata om att vara ensam, om att vilja vara med, om att få vara med, om att uteslutas (för att man är annorlunda), och om när det är rädsla som ligger till grund för uteslutandet. Eller så kan den läsas på ett ytligare plan som en välskriven och rolig beskrivning av en förskoledag. Bilderna samspelar väl med texten och är sådär trevligt okommenterad mångfald i gruppen som kringgärdar de tre namngivna karaktärerna – yngre barn, äldre barn, barn i rätt okönade kläder (utom flickan i prinsessklänning som av bilden att döma är den som stökar nästan mest vid matbordet när barnen tillsammans ställer till det så mycket som möjligt för att fröknarna inte ska upptäcka grisen), ljushyade barn och mörkhyade barn. Fröknarna är dock kvinnor båda två.

Och just det – när det gäller att få vara med så inser Långa Lena sitt misstag, och allt får ett lyckligt slut!

2 Comments

Filed under Bilderböcker