Tag Archives: 2006

Hejhej-böckerna

Tutu och Tant Kotla, 2006
Dino och Lilla Kurren, 2006
Syrma och Tocke Broms, 2007
Mehmet och Lilla Luna, 2010
Gunna Grähs, Alfabeta

IMG_3179

Hejhej-böckerna utgör ett sammanhållet universum. I ”Tutu och Tant Kotla” blir Tutu inbjuden på kaffe hos Tant Kotla, och i bild syns en katt smita in i Tant Kotlas lägenhet. När man sedan läser ”Dino och Lilla Kurren” dyker samma katt upp igen – det är visst Heikkis katt, Heikki som ramlat omkull i en buske och sitter där omgiven av sina urdruckna ölburkar och är så ledsen över att han glömde att mata Lilla Kurren igår. Dino, barnet som är huvudperson i boken, erbjuder sig att mata Lilla Kurren och i bakgrunden ser man Tutu gå förbi med sin tidningsvagn. I ”Syrma och Tocke Broms” är Luna från ”Mehmet och Lilla Luna” i Syrmas butik. Dino och Heikki står utanför och kikar in, Tant Kotla passerar också och de samlas alla i dörren när det blir bråk mellan Syrma och Tocke Broms inne i butiken. Kort sagt, det händer massor i bild och det är inte begränsat till denna typ av korsreferenser mellan böckerna utan här finns också fristående okommenterade berättelser, som till exempel den tigerrandiga soffan som kånkas genom stora delar av ”Mehmet och Lilla Luna”.

IMG_3182

I text är böckerna betydligt enklare, och där föredrar jag helt klart ”Tutu och Tant Kotla” och ”Dino och Lilla Kurren” framför de andra två. Ta till exempel skildringen av mötet mellan Tutu och Tant Kotla:

”Tutu och Tant Kotla har kul!
Dom berättar för varandra
om hur det var när dom var små.

Tutu berättar om hettan
och det höga, torra gräset.
Om hur han och hans systrar
spelade boll
utanför morfars hydda.

Tant Kotla berättar om ån
som svämmande över på våren.
Hon berättar om
hur hon seglade små barkbåtar
i vattenpussarna.”

Eller den del av ”Dino och Lilla Kurren” (huvuddelen av boken) som Dino spenderar i Heikkis lägenhet. Här är stökigt och det luktar sopor och gammal cigarettrök, det står burkar och flaskor överallt och kylskåpet gapar tomt sånär som på öl och kattmatsburkar – men Heikki har också byggt ett slott till Lilla Kurren av kartonger, ”Kurrens slott” står det ovanför porten. I dessa båda exempel tycker jag att skildringen går bortom möten mellan olikheter (från olika delar av världen, i olika åldrar, mötet med en uppenbart alkoholiserad person) och når fram till beröringspunkter, beröringspunkter som är relevanta både för karaktärerna och för barnen som läser. Glädjen i barndomslekarna, tillgivenheten till ett djur.

IMG_3181

De båda andra böckerna är visserligen läsvärda utifrån sin bildvärld, men når i mitt tycke inte samma nivå. I de möten som skildras där är det istället inslag av konflikt (Mehmet skäller på Lilla Luna som lekt på gatan – ”Dumma unge!” – och Tocke Broms blir tvärilsk över att han inte vinner på den lott som han köper av Syrma) istället för beröringspunkter.

Eftersom det finns så mycket att titta på i bilderna medan texten är så enkel så har båda barnen haft glädje av de här böckerna, deras favorit är ”Tutu och Tant Kotla”. Den värld som skildras är vanligtvis underrepresenterad i barnboksfloran, en förort med invånare med namn som skvallrar om ursprung från många olika länder. Denna dimension, och det faktum att den bara finns där utan att kommenteras, är mer framträdande än skildringen av kön i böckerna – den sistnämnda är för den delen ingenting som frammanar några reaktioner från mig. Sammantaget säger jag ”läs!” – och speciellt då de båda favoriterna.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Krig

Alfons och soldatpappan
Gunilla Bergström
Rabén & Sjögren, 2006

Ett år i djungeln
Suzanne Collins, James Proimos
Bonnier Carlsen, 2014

Pojken, flickan och muren
Ulf Stark, Anna Höglund
Berghs, 2010

Utan att jag riktigt hade tänkt på det, så hade vi plötsligt flera böcker som berör olika aspekter av krig hemma. Ämnet är ju tyvärr högaktuellt i världen, och även om jag upplever att väldigt lite sipprar igenom till Tian än, så börjar han ändå greppa konceptet på ett lite större plan än krigslekar.

IMG_6045_2

Krigslekar förekommer i en av de här böckerna, nämligen Alfons och soldatpappan. Här har Alfons fått en ny vän, Hamdi, vars pappa har varit soldat – ”I ett riktigt krig, i sitt förra land”.

Alfons beundrar Hamdis pappa mycket, inte bara för att han varit soldat utan också för att han startat ett fotbollslag för alla barn och byggt en riktig målbur åt dem. Men kriget, det är ingenting som pappan vill prata om. Istället fantiserar Alfons och Hamdi, ”här ser de krig överallt, jämt – på dataspel och film och TV. Och på ruskig, spännande video!”, och leker med Alfons laserpistol, rullar in sig i mattor och leker snigelkrig, och önskar sig fler spännande grejer med ”SPLASH och KA-BOOM och skarpa polissoldater och tanks och monster-krigare”. Och till slut så får de faktiskt pappan att berätta något litet (om de lovar att ”lyssna som vuxna karlar”).

Han berättar om ett bombanfall. Han berättar om hur rädd han var. Och han berättar om mötet med en myra, för att inskärpa en sak:

Det enda säkra är: det finns såna som bygger upp och såna som bombar ner. Två sorter. Dom finns alltid. Bland fienden med!

Sedan, efter middagen, får denna utsaga en tillämpning i Alfons och Hamdis här-och-nu. Någon har förstört det där målet som pappan byggt åt dem, men pappans lugna besked är att de förstås ska bygga upp det.

IMG_6046

Kriget hålls lite på avstånd i den här boken. Det försiggår i ett annat land, Hamdis förra, i en annan tid, innan Hamdi var född. Även nu framstår landet som långt borta: hemma hos Hamdi är det annorlunda med många mattor, fingardiner och bordsbön. Annan mat, och en parabol så att man kan se ”främmande, utländska TV-program”. Alfons är lite förundrad, men trivs väldigt väl där och jag tycker att skildringen är fin.

I Pojken, flickan och muren är kriget däremot ständigt närvarande. Boken är – säger insidan på omslaget – inspirerad av Ulf Starks och Anna Höglunds resa till Palestina, och här finns inga eldstrider, krigslekar eller krigsleksaker. Men här finns muren, som stänger ute syskonen Adham och Sulafa och deras föräldrar från deras hem, gården som de bodde på förut. Gården med ”apelsiner, oliver och timjan. Och trädet där farfar hängde upp spegeln på en spik när han rakade sig. Och skolan dom gick i. Liksom skrattet.”.

Adham och Sulafa hanterar situationen. Adham kör runt Salufa i en kärra som han byggt åt henne, hon kan inte gå annat än korta sträckor eftersom ”hennes ben är sjuka”. De besöker en hund, Schas, som de gjort till sin och nu matar varje dag. Sulafa besöker en gammal lärarinna flera förmiddagar i veckan och läser dikter för henne. Men allra mest längtar de hem, och Adham lovar så Sulafa att han ska ta sig dit och hämta en apelsin till henne. Det är en väldigt fin skildring av syskonskap.

IMG_6047

Adham lyckas faktiskt ta sig förbi muren, och den illustration där deras hus är tecknat med sönderslagna fönsterrutor och brädor spikade över dörren är nog det i boken som gjorde störst intryck på Tian. Varför har de gjort så? Varför får de inte bo där längre?

I Ett år i djungeln är förståelsen också något som växer, men här hos huvudpersonen. Kriget här är liksom i Alfons och soldatpappan långt bort – det är Vietnamkriget – men samtidigt betydligt närmare eftersom huvudpersonens pappa ”måste åka till något som kallas krig. Han ska vara borta i ett år. Hur långt är ett år?”.

I sina drömmar flyger huvudpersonen till djungeln, tillsammans med katten Busan. Men vartefter tiden går blir den väntande djungeln alltmer ogästvänlig – utvecklingen av de här bilderna tycker jag att är det allra starkaste i boken. Från pappan kommer först vykort, men sedan blir det alltmer tyst. Huvudpersonen samlar ledtrådar: vuxna blir ”ledsna, oroliga eller arga” när de får veta att hennes pappa är i kriget. Kriget dyker upp på TV: explosioner, helikoptrar, gevär – mamman stänger av TV:n och huvudpersonen stänger in sig i en garderob och gråter. Det börjar bli svårt att komma ihåg hur pappa ser ut. Tills han äntligen kommer tillbaka.

IMG_6048

IMG_6049

IMG_6050_2

Det här är inga böcker som man läser för deras gestaltningar av kön. Papporna eller män är soldater. De står i förgrunden. Mammorna är hemma men osynliga. Därtill kommer uttalanden som får mig att först hoppa högt och sedan hoppa över, som att ”lyssna som vuxna karlar” (Alfons och soldatpappan) eller ”Vi är alla unika på något sätt. […] Drew är kille.” (Ett år i djungeln). Men barnen möter olika sidor av vad krig kan vara.

Den starkaste skildringen av en flicka är Salufa. Parallellt med Adhams fysiska försök att ta sig till andra sidan muren, så utvecklas hon som diktare, och får det sista ordet mot muren:

Kom fort upp ur jorden, träd.
Bli tjock som farmor om stammen.
Och låt grenarna växa så högt
att vi kan klättra
upp i himlen en dag.

Kom fort upp ur jorden, träd.
Ge oss blommor och frukt.
Och låt rötterna växa så starka
under jorden
att dom välter denna mur en dag.

Att det här så att säga är hennes parallella resa tror jag att går Tian lite förbi, men annars upplever jag som sagt att han nu, när han snart fyller fem, ändå börjar ha funderingar över krig och börjar greppa konceptet. Alfons och soldatpappan är den av böckerna som verkar mest lättillgänglig, med Ett år i djungeln någonstans i mitten och delar av Pojken, flickan och muren som sagt ännu lite för komplexa.

Hur tänker ni kring att läsa om krig med era barn?

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Äta bör man…

Pojken som inte ville äta
Elisabeth Brozowska
Bonnier Carlsen, 1969

Jag vill hellre äta ett barn
Sylviane Donnio, Dorothée de Monfreid
Berghs, 2006

Det här med mat och barn kan vara lite dubbelt. Först, när de är bebisar, kan det kännas som att det handlar om att proppa i dem mat för att de ska växa, växa, växa och sedan – någon gång efter att de övergått till vanlig mat på full tid – är det istället för tjocka de inte får bli. När det handlar om barn i den verkliga världen rekommenderar jag varmt Barnakutens inlägg på temat (om tillväxtkurvor och om tjocka bebisar och tjocka barn). I den litterära världen däremot verkar de böcker med mattema som jag stött på mest handla om att fortsätta truga i barnen mat även i de lite högre åldrarna.

IMG_5710

När jag skrev om Lillebror och Nalle och Lillebror och Billan tog jag kapitlet Macka som exempel – ett kapitel där Lillebrors alltid så tålmodiga mamma gör Lillebrors ovilja att äta till en lek. Det är en i jämförelse tämligen mild metodik. I gömmorna sedan min egen barndom har jag till exempel Pojken som inte ville äta, och som därför krymper:

Men så en dag tappade hans mamma tålamodet:
– Janne, sa’ hon, vet du vad som händer om man inte äter någonting? – Nej, sa Janne. – Då blir du mindre och mindre istället för större och större! – Nej, det vill jag inte, sa’ Janne.
Men även om det inte är någonting som brukar hända, så hände det i alla fall i den här historien. – Och det till och med på en söndagsmorgon!
Janne hade just klätt på sig, då han märkte att han blev
mindre
– och mindre
– och mindre
tills han till slut inte var större än ett ägg.

Som om det inte var nog, så resulterar hans lilla storlek i att han blir jagad av katten, slängd i soporna, ivägskickad på en badanka på ån och uppflugen med en drake i ett träd där han hamnar i ett fågelbo. Fågeln är snäll och hjälper honom hem igen, men innan han återgått till normal storlek så har han fått äta både daggmask och hundmat – och ”sedan den dagen har Janne alltid ätit upp sin mat utan krångel”, föga förvånande kanske.

Det kan vara märkligt svårt att göra sig av med sin barndoms böcker, så därför står boken kvar i vår bokhylla och jag tror kanske att Tian skulle kunna uppskatta hela nu som ett diskussionsunderlag – tidigare har jag läst den starkt modifierad med ett barn som bara plötsligt krympt av okänd anledning (och inte behövt äta någonting för att växa igen), och jag ser den som lite av ett tidsdokument. Har man den däremot inte, så är det ingen större förlust.

Jag vill hellre äta ett barn har däremot varit så pass uppskattad av framför allt Tretton här hemma att jag tycker att den kan vara värd en läsning. Även om temat är lite detsamma så är boken av rätt mycket modernare datum, och följderna av att inte äta är mindre drabbande.

Huvudperson är en liten krokodil vid namn Akilles (roligt med det namnet, som lett till att vi fått tillfälle att introducera den grekiska mytologins Akilles för Tian som frågat), som en morgon inte längre vill äta de bananer (!?) som hans mamma (i min läsning, föräldrar) kommer med varje morgon. Han vill hellre äta ett barn! Inte heller försök att ge honom en korv stor som en lastbil eller en mumsig chokladtårta går hem:

Tårtan är fantastisk.
”Mums!” ropar Akilles, sedan suckar han och ändrar sig.
”Fast idag vill jag hellre äta ett barn.”

Föräldrarna gråter medan Akilles går ner till floden för att bada – och där träffar han på inget mindre än ”en oförsiktig liten flicka”. Första gången Tian fick höra hur Akilles då visade sina tänder, redo för att anfalla, tyckte han att det var klart obehagligt – men upplösningen är tämligen odramatisk. Flickan menar på att en så spinkig liten krokodil inte kan ha ätit mycket, lyfter upp honom och kittlar honom, och slänger honom sedan i floden (slänger i honom i floden igen så att ha kan simma hem, läser vi, för Tians skull). Efter den betan är Akilles precis som Janne var lite spak, och begär fram sina vanliga bananer:

”Pappa! Mamma! Hit med bananerna, fort! Jag måste växa och bli stor!”
”Så jag kan äta ett barn!”

IMG_5711

Pojken som inte ville äta är rätt typisk ut tidsperspektiv även vad gäller gestaltningen av kön: en pojke är huvudperson, pappan är frånvarande, mamman tjatar om att äta och de har en kvinnlig städerska. Även här är Jag vill hellre äta ett barn mindre daterad. Jo, jag reagerar på att det är mamman som kommer med bananerna varje dag och att pappan ”hjälper till” när han hämtar den stora korven, men sedan lagar föräldrarna gemensamt tårta och faller gemensamt i gråt över Akilles fortsatta matvägran, och flickan han stöter på nere vid floden är ju tämligen resolut i sitt agerande. Åldersmässigt upplever jag att Tian har lite svårt att upprätthålla så mycket intresse efter ett par genomläsningar, medan Tretton som sagt gärna väljer boken och älskar att svara nej på frågor som ”vill krokodilen äta bananerna?” och ”vill krokodilen äta korven?”.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Lille storebror

Christina Cronsioe, Mimmi Tollerup Grkovic
Eriksson & Lindgren, 2006

Föräldrarollen skildras väldigt konventionellt i Lille storebror. Innan lillasystern Sofia fötts finns pappan över huvud taget inte med: fokus ligger på den gravida mamman, hennes otymplighet och bebisen där inne i magen. När pappan sedan dyker upp står han med vagnen (Sofia är i mammas famn) och hjälper den nyblivna storebrodern Isak att hålla Sofia för första gången. Men sedan försvinner han igen, troligen till jobbet, medan mamman ammar, ammar, ammar, ammar och samtidigt lagar mat (”åt Isak, pappa och mamma”), byter blöja, läser saga och hänger tvätt med en arm. Pappan gör ytterligare ett par gästspel vid middagen och läggdags, medan mamman står för barnlek och dagishämtning (ja, förskola säger jag då).

IMG_5667

Men – detta är en bok som får både Tian och Tretton att stråla. För när Isaks inledande förundran över bebisars natur övergått i missnöje, så kommer ytterligare en vändpunkt:

En kväll vid sagostunden lägger pappa ner Sofia bredvid Isak i sängen. Då händer något. Sofia ler mot Isak och klappar honom lite. Det är första gången hon klappar någon. Och det är Isak hon klappar.

Och redan nästa dag skrattar Sofia ”när hon får syn på sin storebror”. Denna glädje i syskonskapet verkar både Tian och Tretton kunna ta till sig och lätt kunna relatera till, eller som Tian sa: ”Hon blir nog så glad när hon får se sin storebror”.

IMG_5668

Jag hade såklart helst sett en mer jämställd skildring av föräldraskapet, sådär som i Nejlika och lilla lillasyster (där skriver jag också om vad jag sökte efter i syskonböcker när Tretton skulle födas, och vad som i mina ögon är skillnaden mellan böcker om att få syskon och att ha syskon), men de andra beståndsdelarna i den här boken, det som handlar om att bebisar inte är så himla roliga från början, bebisars behov och hur de sedan börjar ta kontakt, är riktigt fin och på en nivå som passa många blivande och nyblivna storasyskon, i alla fall om man har en sådan där standarsåldersskillnad som vi har mellan Tian och Tretton. Så därför läser vi den ändå.

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Pelle och farbror Ottos uppfinning

Jan Lööf
En bok för alla, 2006

När vi var någonstans kring halvvägs i Pelle och farbror Ottos uppfinning, ungefär där det stod att “Hade man en bil blev allting plötsligt så enkelt. Om man fick för sig att åka till en sjö och grilla korv – ja då var det bara att ta bilen.”, så började jag ladda.

Fram tills dess är boken huvudpersonen Pelles berättelse om farbror Otto (Nikolaus Otto som ibland, som här, tillskrivs uppfinnandet av explosionsmotorn/förbränningsmotorn) och följderna av hans uppfinning: hur den utgjorde en förutsättning för att kunna bygga bilar och hur bilarna övervann eller lindrade sina inledande problem med brisande komfort, bristfälliga vägar och urusel säkerhet för att istället kunna göra stor nytta för människorna i form av till exempel lastbilar, brandbilar, polisbilar och skolbussar. Och så kom det då – bilen som frihet(ssymbol).

IMG_4363

Så jag började ladda för att problematisera bil(över)användande. Men det behövde jag inte! För istället gled berättelsen över på andra användningsområden för motorn, som till exempel för flygplan och stridsfordon (“Soldaterna på bilden ser glada och nöjda ut. Men dom visste nog inte vad som väntade. Krig slutar ju alltid på samma sätt: Allting blir helt förstört.”) för att sedan på ett enkelt men effektivt sätt presentera hur bilarna blivit för många och att teknikutvecklingen måste gå framåt (till något “utan farliga avgaser”).

Nästan alla delar av den här boken, från icke-förekomsten av bilar (man fick gå, rida eller åka häst och vagn), till den bristande säkerheten (varför hade man inte kommit på bälten?), till avgasernas farlighet har varit underlag för återkommande funderingar från Tian. På så sätt var det en oväntat trevlig läsning!

Men trots det, och trots att jag är väldigt förtjust i Jan Lööfs illustrationer, så måste jag opponera mig mot att boken är kompakt enkönad. Huvudperson(er), båturlastare, biltankare, bilförare, poliser, punkalagare, påputtare, brandmän, busschaufförer, sopåkare, flygplansmekaniker, soldater, mackpersonal… Alla är män. En finklädd kvinna i grön klänning åker med en av de tidiga bilarna, en mamma sitter vid sjön med armen om sin dotter (medan mannen grillar korv) och i bilköerna som ska illustrera att bilarna har blivit för många finns det en bilförare som jag nog skulle tippa är menad att vara kvinnlig – men sedan finns det inte fler kvinnor i den här bokens värld, och det tycker jag är trist.

4 Comments

Filed under Bilderböcker