Monthly Archives: July 2014

Duktiga Annika

Elsa Beskow
Bonniers, 1941

Ordet duktig och dess plats i bemötandet av barn har diskuterats på längden och tvären under senare år, och jag hör till den skara som försöker begränsa användandet – därför går Duktiga Annika under namnet Boken om Annika hemma hos oss. Men läser den, det gör vi.

Boken börjar i princip med att räkna upp alla sätt som Annika är duktig på. Det roliga är att uppräkningen korresponderar väldigt nära med motsvarande uppräkning i bilderboksversionen av Pippi, Känner du Pippi Långstrump? – fast den föregår den med 6 år. För att ge er lite bildbevis:

IMG_4621

klä sig

städa

tvätta sig

Jämfört med Pippi så beter sig Annika alltså synnerligen normativt i alltifrån påklädning till hygienbestyr till städning. Det är absolut ingen nackdel, tycker jag, för Annika gör uppenbarligen – som jag ska komma till – skillnad mellan att vara initiativrik och kapabel och att vara av det mer oregerliga slaget. (Inte därmed något ont sagt om Pippi som jag visst kan se tjusningen i, poängen är snarare att hennes sociala normbrytande är ett drag i berättelserna om henne som inte är nödvändiga för att teckna en stark (flick)karaktär.) I just denna passage av boken läser jag med fokus på vad Annika kan snarare än duktigheten i det, och uteslutar det faktum att det står att det är sin mamma hon hjälper (boken är ju trots allt från 1941). Dessutom tycker jag att uppräkningen av Annikas leksaker: “en elefant, som mormor sytt åt henne till julklapp, och en docka, som mamma hade sytt, och en vagn, som pappa hade slöjdat” som sedan följs upp med att han har en hink men inte hittar sin spade (men sedan får en träslev av en gubbe som hjälper henne med grinden till kohagen) är intressant. Det är en beskrivning som ligger rätt långt bort från det faktum att svenska barn idag i genomsnitt har 537 leksaker – även med saker som “lego” eller “klossar” räknade som en och inte bir för bit och bara inkluderande det som fanns på barnens rum.

Efter den inledande presentationen tar själva historien vid: Annikas mamma berättar att hon upptäckt ett hål i gärdsgården runt kohagen, och att de är oroliga att Majros (kon) ska springa ut i klöverfältet bredvid innan pappan hinner dit för att laga det (ja, vuxenvärlden är väldigt könsnormativ – men för att fortsätta jämförelsen med Pippi så gäller detsamma där). Annika beslutar sig då genast för att gå dit och vakta Majros, och på vägen möter hon först en hund som försöker få henne att komma hem till honom och titta på kaninungarna och sedan Skryt-Olle som – mellan skryten – försöker få henne att följa med och fiska istället. Men Annika fortsätter till kohagen.

Majros gör verkligen ett rymningsförsök (efter att Annika snällt till henne på nosen, något jag brukar utelämna), men hunden som Annika mötte på vägen hör hennes rop på hjälp och kommer och vallar in Majros i hagen igen. Sedan bestämmer sig Annika för att själv laga staketet. När hon hittar några lämpliga störar visar det sig dock att det är en tomte som tagit dem (från gärsgården) för att stadga upp sitt tak. Den ena tomten (du gissade rätt, tomtepappan/gubben) erbjuder sig att laga gärsgården om Annika bara låter bli att ta tillbaka störarna, och under tiden leker hon med tomtebarnen samtidigt som den andra tomten (mamman/gumman) gör iordning plättar. Som tack för att tomtegumman fick låna Annikas hink att mjölka Majros i, för mjölk till plättarna, får hon hinken full med smultron. När hon sedan möter Skryt-Olle igen på vägen hem, blir han avundsjuk:

Och när de gick hem. så mötte de Skryt-Olle på vägen, och han hade bara fått en liten, liten fisk. […]
– Jag ska minsann säga åt tomtarna, att de ska plocka smultron åt mig också, sa Olle, men jag ska ha ett helt ämbar fullt, inte en sån där liten hink.
– Du skulle ju meta en fisk också, som var dubbelt så stor som Majros, men det tycker jag då inte att den där fisken är, sa Annika,
Då visste inte Skryt-Olle vad han skulle svara.

Här tycker jag att Annika excellerar. Hon gjorde vad hon företagit sig: gick till hagen för att vakta Majros. Hon bestämde sig för att laga gärsgården på egen hand, men fick istället tomten att göra det när det visade sig att det var den som förstört gärsgården från början. Och sist men inte minst så både ser hon igenom Skryt-Olles skryt och besvarar det på ett sätt som sätter honom på plats, utan att vara taskigt, och trots att han uppenbart är några år äldre (och pojke). Och boken slutar så med att hon möter Skryt-Olle igen, och då har de riktigt trevligt tillsammans eftersom Olle uppenbarligen lärt sig av betan och insett att det låter dumt med skryt.

Berättelsen är väldigt konkret och lätt att följa i bilderna, men det är för mycket text för att Tretton ska kunan behålla intresset om jag de facto läser boken – alltså återberättar jag den relativt fritt istället. Troligen är det därför som Tian sällan väljer boken – på den nivå som det blir då, och utan diskussioner kring vad som händer (som får Tretton att hela tappa tråden), så blir nog historien lite för simpel för honom. Och även om jag skulle kunna läsa hela texten, så behöver man som sagt städa lite för att det ska kännas helt okej: som det här med duktigheten, att Annika hjälper just mamma och att gubben som hjälper Annika med grinden säger att “barn inte ska vara klåfingriga”. Men den typen av städning, som rör enstaka ord snarare än berättelsen i sig, tycker jag är rätt lätt åstadkommen.

Och till sist: moraliserar boken? O ja, både om accepterat socialt beteende (som i jämförelsen med Pippi), det rätta i att hjälpa till och i fördömandet av skryt. Men håller värdena? Ja, det tycker jag också.

Advertisements

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Sexismen i Alfons Åberg

Nyligen fick Joakim Lamotte stor uppmärksamhet för sitt blogginlägg där han uppmärksammade sexismen i (filmen om) Alfons Åberg. Han skrev att:

Trots att den godhjärtade Alfons Åberg offrar sig själv, och senare i filmen leker med Milla även fast att hon är något så smutsigt som en flicka, så är det ändå för sent. Det enda min dotter kommer minnas från filmen är att hon som tjej inte duger till att leka med pojkar på grund av sitt kön.

Alltså – även om sensmoralen är god så är dess uppdykande på slutet för marginellt för att motverka de värderingar som dessförinnan fått fritt spelrum under i stort sett hela historien. Alfons författare Gunilla Bergström har svarat på kritiken med att

– På något sätt har jag alltid tänkt att barn är inte så dumma. De uppfattar floskler men urskiljer lika lätt budskap om att hålla ut och våga stå upp för den man tycker om.

Det går förstås att se poänger i båda synsätten, speciellt när Gunilla Bergström blandar in barnens ålder – hon menar att Milla-berättelsen hör till kategorin “Stor-Alfons” med en målgrupp på upp till 8-10 år.

Har du någon erfarenhet av historier av det här slaget? Fastnade sensmoralen eller det som föregick den? Och hur gammlat var barnet?

2 Comments

Filed under Uncategorized

Teskedsgumman (och lite om Pettsson)

Alf Prøysen, Björn Berg
Rabén & Sjögren, 1958/1990, 1968

I Teskedsgumman och älgen har brunnen sinat, och Teskedsgumman måste gå ut till sin andra brunn för att hämta vatten. Hon tar gubbens gamla rock och ett par stadiga arbetsvantar, sin yxa och sin hink, och går ner på gärdet och börjar hugga hål i isen med sådan frenesi att hon först inte märker när en älg kommer ut ur skogen, stegar fram till henne och så till slut stångar henne så att hon faller med huvudet före ner i snön. Förskräckt springer hon in, och när älgen visar sig vara kvar bestämmer hon sig för att skrämma den. Men när älgen varken låtit sig skrämmas av att gumman varit stor och ful eller stor och farlig (i svart regnkappa och hatt respektive med gubbens byxor och bössan) så ger hon upp och bestämmer sig för att hämta snö att smälta i hinken istället. Det är bara det att när hon gör det, så blir hon liten som en tesked:

Den här gången gick det fortare än vanligt, och hur hon nu bar sig åt så trillade gumman själv, så liten som hon var, ner i hinken, och hinken började rulla utför brunnsbacken. Det gick med en faslig fart och gumman som låg i såg både solar och stjärnor.

Andfådd av den första meningen? Faktum är att efter ett par genomläsningar så fungerar texten strålande som högläsning, trots att meningar som den nämnda återkommer i alla böcker jag läst av Prøysen. Ytterligare ett exempel på det är inledningen:

Teskedsgumman hade haft så ont om vatten i vinter. Vattnet rann långsammare och långsammare och långsammare ur kranen i köket, och en dag sa det bara dropp dropp dropp, och till sist var brunnen tom och det kom inget vatten alls.

IMG_4666

Men för att återgå till historien, så rullar hinken upp för ett gupp, flyger genom luften och fortsätter flyga ut i skogen – för det visar sig att den fastnat på älgens horn. Älgen går till sina älgvänner och beklagar sig över hur rädd den är för det som skramlar i hornen, men det löser sig när hinken istället fastnar på en gren i ett träd. Gumman får sig en pratstund med en ekorre, men just när hon börjar undra över hur hon ska ta sig hem igen så löser också det sig med att gumman blir stor igen och ramlar ner med gren och hink och allt. På vägen hem hämtar hon vatten, och när hon ser att älgen står och kikar på honom kan hon skramla lite med hinken och på så sätt skrämma iväg den igen.

Det finns saker i den här boken som jag läser bort, som det faktum att rocken och byxorna är gubbens och delar av beskrivningen av älgen, som där den omnämns som farlig, mallig eller dum, men i övrigt gillar jag den av anledningar som jag ska gå in på mer nedan.

Först dock till Göta Petter, sa teskedsgumman, som handlar om en dag då Teskedsgumman har så mycket att göra men är liten redan när hon vaknar. Återigen händer allt i en lång mening:

Det var en gång en gumma, som la sig och sov på kvällen liksom gummor brukar göra, och dan därpå vaknade hon som gummor brukar göra, men då hade gumman blivit så liten som en tesked, och det brukar inga gummor bli.

Med list (och hot och manipulation, om man ska vara sådan) talar hon dock en råtta till att städa golven, katten att slicka disken ren, hunden att bädda sängen, regnet att blöta tvätten, vinden att hänga tvätten, solen att torka tvätten, tillbringaren att sätta på spisen, stekpannan att hoppa upp på spisen, och pannkakorna att vända sig själva. Och just som hennes man kommer hem, så blir hon stor igen och berättar ingenting om att hon varit liten.

När jag började skriva det här inlägget slog det mig att vuxna inte är så vanliga huvudpersoner i bilderböcker. Utifrån målgruppen är det såklart inte så konstigt, men en snabb räkning av de böcker som står på barnens bokhyllor just nu (av någon märklig anledning har vi böcker lite varstans i lägenheten) avslöjar att av 85 böcker har nio (knappt 11 %) huvudpersoner som kan definieras som vuxna: en är en Bamse-bok, en handlar om en tomte, i två är huvudpersonerna också berättarröst – och så är det tre Pettsson-böcker och två böcker om Teskedsgumman. I vår bokhylla finns det alltså två vuxna huvudpersoner som det berättas om och inte av, och som dessutom är människor. (Skriv gärna en kommentar om du kommer på fler sådana!)

Det roliga är, att redan innan jag påbörjade ovanstående räkneövning så tyckte jag – utifrån de nämnda böckerna – att gumman är lite av en kvinnlig motsvarighet till Pettsson. Kanske låter jag mig luras lite av det gemensamma som de har ovan, men jag tycker det finns mer: båda lever i en vagt definierad dåtid (inte alltför långt tillbaks i tiden, men definitivt innan tvättmaskiner, färg-TV och CD-skivor), båda lever rätt ensamma, båda kan prata med djur (under specifika omständigheter), båda är äldre, i båda finns det fantastiska inslag (krympningen respektive mucklorna) och sist men inte minst: båda är väldigt handlingskraftiga och finurliga.

Därmed inte sagt att det inte finns skillnader, mestadels klart könade. Teskedsgumman har trots allt en (arbetande, dessutom, som hon sköter hushållet för) man även om han spelar en väldigt undanskymd roll medan Pettsson lever med en katt av en anledning: ”Nu är jag för gammal. Jag har vant att klara mig själv. Det skulle bli för mycket med en hel tant.” (i När Findus var liten och försvann). Pettsson är mer av ett original medan Teskedsgumman som jag uppfattat henne mer verkar passera som normal. Pettssons handlingskraft och finurlighet används för nya uppfinningar, Teskedsgummans ger inga bestående resultat utan handlar mer om att klara sig trots sin storlek/litenhet. Å andra sidan är en skillnad – som inom sinom tid planeras att få ett eget inlägg – är den omsorgsrelation Pettsson har till Findus, som en förälder. På det sättet är Teskedsgumman mycket mer ensam (nu, hon ska visst ha vuxna barn).

Delarna om mannen i Teskedsgumman är dock, som nämnt, rätt lätta att läsa bort. Det som då återstår är resten, det vill säga en klurig saga med en handlingskraftig gumma:

”Jaha”, tänkte gumman. ”Det är minsann inte första gången jag är utan vatten, men när man har två starka armar och en bra hink, och när man dessutom är så lycklig att man har en brunn till nere på gärdet, så får man inte klaga.

IMG_4667

Så utifrån det läser jag ändå gärna Teskedsgumman, och då framför allt den med älgen. Tretton har just också börjat uppskatta den. Och liksom med Pettsson, där illustrationerna är en stor del av behållningen, så är de det här också – om än på ett annat sätt. Sven Nordqvists bilder är ju en orgie i detaljer, medan Björn Berg mer lever på det otroligt uttrycksfulla kroppsspråket i sina illustrationer.

2 Comments

Filed under Bilderböcker

DN förtydligar

… om förra veckans nyhet:

IMG_4600

Leave a comment

Filed under Uncategorized

De små barnens bok

Siv Widerberg (har sammanställt)
En bok för alla, 2009

I vår kommun får alla nyfödda en bok av biblioteket, och det är just De små barnens bok. Det är en liten antologi med bidrag av författare som Jujja och Tomas Wieslander, Lennart Hellsing, Maj Bylock, Barbro Lindgren och Astrid Lindgren och bilder av illustratörer som Charlotte Ramel, Lena Andersson, Stina Wirsén, Cecilia Torudd, Eva Eriksson, Poul Ströyer och Ingrid Nyman – för att nämna dem som är mest kända för mig. Därtill kommer en rad traditionella texter, ramsor och sånger, som Det kommer en mus, Björnen sover och Baka baka liten kaka.

En antologi är förstås alltid lite spretig att bedöma. En del bidrag, som Djur på två sätt där det först visas bilder på verkliga djur och sedan på hur förskolebarn gjort samma djur av pinnar, tycker jag kanske inte att tillför så mycket. Å andra sidan tycker jag att de illustrationer som är gjorda direkt för boken är väldigt trevliga: där finns till exempel korthåriga flickor (alternativt halsbands- och kjolbärande pojkar), barn med olika utseende och hudfärg, gapskrattande kittlade pappor, cyklister som bär hjälm, kvinnliga byggarbetare och manlig förskolepersonal. Å tredje sidan förstår jag inte riktigt varför man måste klämma in lite Astrid Lindgren i form av en Pippi som inte bara är förkortad till bilderbok utan ytterligare förkortad från det. Å fjärde sidan var ett av bidragen från Hellsing, i form av Gungvisa, helt nytt för mig. Ni hör – det finns gott om både bra och mindre bra delar.

IMG_4598

Just på grund av det kan jag uppleva formatet – alltså antologier i allmänhet – som lite besvärligt. Det går inte att bara välja det (jag tycker är) bra eller att enkelt välja bort det (jag tycker är) dåligt. Men även om det är en bekvämlighetsförlust för mig, så känns det som att det öppnat upp för en valfrihet som uppskattas av såväl Tian som Tretton. Här om kvällen begärde till exempel Tretton att vi skulle läsa avsnittet (eller om det utgör hela boken) ur Max bil ungefär femtioelva gånger – och Max-böcker är annars ingenting som vi har läst hust eftersom jag inte är så förtjust.

Max-böckerna är ju sådana böcker som man typiskt sett kan läsa väldigt tidigt eftersom meningsbyggnaden är ytterst enkel (”Titta Max bil. Kommer Lisa. Lisa vill köra bilen.”), och den har sällskap av andra bidrag på samma nivå som Anna-Clara Tidholms Kommer regn (”Kommer regn. Koka te. Läsa bok”), Lars Klintings Tuppen vill ha (”Foten vill ha… sin sko. Handen vill ha… sin vante”) och ett par varianter på vad säger …?, varav två är flerspråkiga (katt- och hundljud på olika språk). Texten på Födelsedagsvisa återges också på flera språk, och sedan är det väl till slut också Gungvisan och uppslaget ur Bajsboken som kanske i någon mån kan vara intressant också för lite större barn.

En helhetsbedömning blir nog ändå att De små barnens bok fyller sitt syfte som ”present till vem som helst” på ett väldigt bra sätt. Även om det kanske finns saker som skulle kunna vara mer rätt, så är det heller ingenting som är fel.

1 Comment

Filed under Första böckerna

Under en vanlig vecka hur många dagar brukar du göra något av följande på fritiden: Läsa andra böcker än skolböcker?

Ovanstående fråga ställer SCB i sin Barn-ULF, Undersökningarna av barns levnadsförhållanden, och därifrån har DN plockat upp följande glada nyhet som låg på hallmattan i morse:

IMG_4535

Läs hela artikeln här, där en läsforskare bland annat uttalar sig om hur tidigt skillnader i ordförrådet börjar framträda och hur ett rikt ordförråd underlättar skolgången.

Leave a comment

Filed under Uncategorized

Mamman och den vilda Bebin

Barbro Lindgren, Eva Eriksson
Rabén & Sjögren, 1980

Mamman och den vilda bebin är en sådan där bok som vi lånat för att jag själv har vaga minnen av att jag läst den som liten. Själv blev jag inte så imponerad när vi återupptog upp bekantskapen, men både Tian och Tretton har tagit den till sina hjärtan. Tian tycker att Tretton är lite som bebin – ur ett vuxenperspektiv är jag inte riktigt enig med den bedömningen, men jag förstår hur Tian menar för är det något boken behandlar så är det små barns oförutsägbarhet och behov av passning. På så sätt är den en väldigt bra bok om småsyskon, utan att i sig själv innehålla ett enda syskon. De enda karaktärerna i boken är bebin och mamman:

Det var en gång en mamma som var så snäll och mild.
Hon hade fått en bebi som var förskräckligt vild.
Allt som var farligt ville bebin göra.
På mammans tjat ville han aldrig höra.

IMG_4520

Och bebin klättar, klipper, rymmer i en rad olika varianter (och mamman gråter och gråter men bebin kommer i alla fall alltid tillbaka till sist – ”Han ville bara se hur lessna mammor kunde bli!”), hoppar i diskhon, ramlar i toan och eldar nästan upp huset. Det är, kort sagt, en skröna om en vild småbarnstid.

Det jag tycker är sympatiskt med texten, utöver det som inledningsvis nämndes rörande potentialen som syskonbok, är att det hela tiden står klart att mamman älskar sin bebis genom alla prövningar – och alla rymningar öppnar för en typ av samtal som jag och Tian tenderar att återkomma till, nämligen om hur rädda mammor och pappor blir om deras barn försvinner och hur de kommer att leta och leta och leta ända tills de hittar dem igen. Å andra sidan är det väl lite typiskt att det är just en mamma som är så snäll och mild och en pojkbebis som är så förskräckligt vild. Rimmen är dock inte beroende av att det ska vara en mamma och en ”han”, så om man håller tungan rätt i mun så är det relativt lätt att byta kön på dem. Bebin är dessutom väldigt neutralt ritad.

IMG_4519

Samtidigt är rimmen i sig själv lite sisådär. Det tog rätt många läsningar att faktiskt få flyt i dem, och på vissa ställen hackar jag än. Allra mest stör jag mig kanske i den del av boken där bebin är sjuk och

Den stackars mamman gråter still
men utav hennes tårar frisknar bebin till
och börjar genast svälla upp.
Snart är han lika stor
som innan han blev prickig som en tupp!

Förutom det bristande flytet, så kan jag fortfarande inte köpa det där om prickig som en tupp. Det känns så nödrimmat!

Och anledningen till att Tretton själv gillar boken är nog också något sorts förstadie till identifikation: det han förstår ur boken är nog ungefär att det är en mamma och en bebis, att mamman letar efter bebisen och att mamman säger nej till bebisens upptåg – händelser som är rätt lätta att relatera till i en 1,5-årings liv.

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Den krångliga kråkan

Lennart Hellsing, Poul Ströyer
Rabén & Sjögren, 1953

Min mening var att skriva det här inlägget den femte juli, för att avsluta Hellsing-temat på månadsdagen av när jag påbörjade det, men istället har jag haft en härlig och somrig helg med Tretton och Tian utan att få mycket vettigt gjort. Men till det vettiga vi ändå uträttat hör en rätt ansenlig mängd läsning, och Tretton har numer stenkoll inte bara på vår vanliga bokhylla utan också på vår biblioteksbokslåda där en av de böcker han gärna letar fram för tillfället är just Den krångliga kråkan.

Det Tretton uppskattar i boken är dock just det faktum att den handlar om en kråka. Den är inte heller särskilt texttung, men däremot har den språklig finess som förtjusar mig samtidigt som den utmanar Tian. Efter att kråkfamiljens tillvaro lokaliserats till Kråkmåla hed presenteras de fyra systrarna i familjen en och en, varav de två första:

En kråksyster sjöng en sång: Krax kråhå….!
men det fina i den kunde ingen förstå.

En annan försökte att bokstäver skriva,
men det vill av allt bara kråkfötter bliva.

För att fullt ut uppskatta detta behöver man förstås känna till uttrycken ”det fina i kråksången” respektive ”kråkfötter”. Sedan avslutas historien med att huvudpersonen, kråkbrodern, kommer tillbaka och att systrarna då lyckas med vad de företagit sig – plötligt lyckas de både sjunga och skriva. Mycket snyggt sätt att knyta ihop säcken på!

IMG_4512

Historien mellan denna öppning och avslut handlar om kråkbrodern, som fångas av bonden när han tjuväter körsbär i trädgården. Bonden sätter honom först i bur och sedan i arbete: men vilken arbetsuppgift kråkan än får så misslyckas den alldeles (han sågar flaggstången till ved, häller vatten på katten, ger bönorna till hönorna istället för att rensa dem och far slutligen i diket med bondens son). Bonden tar därför kråkan till torget för att sälja honom vidare, men får till slut nöja sig med att byta honom mot tre bullar med russin i på bageriet.

Bagaren erbjuder kråkan pepparkakor för att få hjälp bakhjälp, men åter igen så blir utfallet inte alls det tänkta och bagaren skriker åt honom att han får flyga tillbaks till sin skog vilket kråkan uppenbarligen gärna gör.

Texten håller sig på ett väldigt ytligt plan: man kan ju anta att kråkan upprepar sina misslyckanden i protest mot att ha blivit fångad från sin familj och satt i arbete för någon annan, men det är ingenting som behandlas närmare vilket ger möjligheten att utforska den aspekten själv. Men vad vi i huvudsak gjort, är att flyta med i språket. Äntligen ytterligare en bok där jag verkligen kan få uppskatta Hellsings språkklurighet!

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Böckerna om Castor och Frippe

Lars Klinting
Alfabeta

Det finns sju böcker om Castor och Frippe, varav vi läst fem (ej lästa är satta inom parentes och de som vi inte har hemma för tillfället markerade med en asterisk, eftersom informationen om dem baseras helt på min minnesbild):

Castor snickrar, 1995
Castor syr, 1996*
Castor bakar, 1996
(Castor odlar, 1997)
(Castor målar, 1998)
Frippe lagar allt, 1999
Castors punka, 2004*

I Castor snickrar, Castor syr, Castor bakar och Castors punka är vardera titels skapandeprocess i fokus. Det finns en enklare historia, men själva syftet med böckerna är att visa ”hur man gör”, steg för steg och med tydliga illustrationer av relevanta verktyg: vinkelhakar, tumstockar, fogsvansar, borrsvängar, bakformar, bunkar, träslevar… Och sist av allt, en beskrivning/recept på hur man gör om man vill göra motsvarande sak hemma. Bra både för skaparsugna barn och ohändiga föräldrar!

IMG_4443

I en del böcker, som Castor snickrar, är Castor ensam huvudperson, medan han i andra figurerar tillsammans med Frippe. Deras relation är lite oklar, i Castors punka vill jag minnas att jag uppfattade det som att Castor närmast hade en föräldraroll i relation med Frippe, medan de i andra böcker lutar mer åt att vara vänner om än med en slagsida mot att Castor är den som har en mentorsroll. I vilket fall som helst är Frippe klart mindre än Castor.

De sysslor som utförs är ju, som framgår av titlarna, en mix av manligt och kvinnligt kodade göromål – så så långt tycker jag att det fungerar helt okej att både Castor och Frippe är han(ar) (bävrar, för att vara mer exakt). Däremot har jag uteslutit att det är Castors farfar som byggt hyvelbänken i hans snickarverkstad medan han fått de mesta av köksgeråden (och sockerkaksreceptet) från sin mormor ”som var duktig på att laga mat”.

Upplägget i böckerna är lite olika, medan Castors punka och Castor bakar snabbt avhandlar vad som ska göras så är det mer av en gåta i Castor snickrar och Frippe lagar allt. Den sistnämnda är dock en udda fågel i samlingen, och tar stegen från ”hur man gör” till kreativitet, samtidigt som historien får träda i förgrunden. Upprinnelsen till det hela är att Frippe inte har någonting att göra, och att Castor erbjuder honom att ta över hans verkstad: ”Vi lagar allt!” utlovar Frippe på en stor skylt utanför. Men vartefter kunderna strömmar till får han revidera sitt plakat. När han omvandlat en cykel till någon slags enhjuling, en morgonrock till en halsduk, en trasig strykbräda och avbruten kavel till något skateboardliknande, ett stuprör till en blomkruka och en gammal solstol till någon sorts (barn)vagn står där istället ”Vi lagar allt! Utom cyklar, morgonrockar, brödkavlar, strykbrädor, stuprör, solstolar” och inte heller kommer det några fler kunder. Då tar de istället nya tag, och efter en hel natts hård arbete har de förvandlat de delar av reparationsobjekten som blivit över och hamnat i överblivna-grejor-lådan till en båt som de seglar ut med mot öppet hav.

Det där sistnämnda, om öppet hav, framgår av insidan av omslaget – liksom att man i Castor bakar får se innehållet i den present Castor får på en av de sista sidorna, vid receptet. Alltså är detta ytterligare böcker där man har behållning av att inte sluta bläddra bara för att texten är slut.

En fördel med de här böckerna är att både Tian och Tretton uppskattar dem. De noggranna illustrationerna ger lite pekbokskaraktär medan Tian också kan uppskatta att lära sig om hur man tillverkar olika saker. Textmängden är relativt moderat, men beroende på Trettons dagsform kan jag behöva korta av lite vilket är lätt gjort med tanke på hur konkreta texterna är. Däremot skulle jag nog inte ha kommit på att läsa dem för Tretton om han inte haft storasyskon, för man förstår sig nog bättre på dem om man i alla fall börjar närma sig två.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker