Monthly Archives: June 2014

En Max och Maja-tjuvkik

Igår var jag och Tian på presentjakt, och när vi kom till bokhandeln var det skyltat med Max och Maja i barnhörnan – nämligen Max och Maja: titta och hitta – bok för små sakletare och Max och Maja: Godnattgrodan. Eftersom jag om många andra Max och Maja-böcker tidigare passade jag på att tjuvkika lite.

Resultatet: i Godnattgrodan åker Maja till Max för att sova över. Deras (icke könskodade) lek skildras. När de gått och lagt sig upptäcker Maja att hon glömt att ta med sig sitt favoritgosedjur, Grodis. Max försöker trösta henne genom att låna ut ett annat gosedjur efter Majas önskemål (grönt, groda etc) men ingenting fungerar förrän han tar det svåra beslutet att låna ut sitt eget favoritgosedjur. En fin uppvisning i empati och att förstå andras behov, och trevligt att det är den manliga karaktären som får göra det!

Titta och hitta blir däremot en märklig läsning om man läst de andra Max och Maja-böckerna, eftersom bilderna är tagna från de andra böckerna men med en ny historia. Den bild som i Det läskiga monstret illustrerar att Maja är rädd för monstret som är på väg in genom dörren illustrerar i Titta och hitta istället att Max klär ut sig till monster för att kittla Maja som tycker det är jättekul. Inte riktigt samma känsla att ge uttryck för, med andra ord! Visserligen är Majas uttryck på bilden så pass neutralt att man kanske inte reagerar på det om man läser Titta och hitta först, men läser man båda blir det kluvet.

Sedan är historien i Titta och hitta mest en uppräkning av vilka saker som Max och Maja brukar göra, vilket väl lätt blir fallet av bildlånarstrategin. Möjligen kan man försvara det med att det är just en titta-och-hitta-bok: på varje uppslag finns en rad saker presenterade i nederkant som man ombeds hitta i bilderna. Som jag skrev i min tidigare text om Max och Maja är bilderna väl genomarbetade och förtjänar att tittas på, men jag känner nog ändå att Titta och hitta mest är ett försök att kapitalisera på två nu etablerade figurer, och att man istället kan utforma sitt eget titta-och-hitta i de “ordinarie” böckerna.

Advertisements

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Pelle och farbror Ottos uppfinning

Jan Lööf
En bok för alla, 2006

När vi var någonstans kring halvvägs i Pelle och farbror Ottos uppfinning, ungefär där det stod att “Hade man en bil blev allting plötsligt så enkelt. Om man fick för sig att åka till en sjö och grilla korv – ja då var det bara att ta bilen.”, så började jag ladda.

Fram tills dess är boken huvudpersonen Pelles berättelse om farbror Otto (Nikolaus Otto som ibland, som här, tillskrivs uppfinnandet av explosionsmotorn/förbränningsmotorn) och följderna av hans uppfinning: hur den utgjorde en förutsättning för att kunna bygga bilar och hur bilarna övervann eller lindrade sina inledande problem med brisande komfort, bristfälliga vägar och urusel säkerhet för att istället kunna göra stor nytta för människorna i form av till exempel lastbilar, brandbilar, polisbilar och skolbussar. Och så kom det då – bilen som frihet(ssymbol).

IMG_4363

Så jag började ladda för att problematisera bil(över)användande. Men det behövde jag inte! För istället gled berättelsen över på andra användningsområden för motorn, som till exempel för flygplan och stridsfordon (“Soldaterna på bilden ser glada och nöjda ut. Men dom visste nog inte vad som väntade. Krig slutar ju alltid på samma sätt: Allting blir helt förstört.”) för att sedan på ett enkelt men effektivt sätt presentera hur bilarna blivit för många och att teknikutvecklingen måste gå framåt (till något “utan farliga avgaser”).

Nästan alla delar av den här boken, från icke-förekomsten av bilar (man fick gå, rida eller åka häst och vagn), till den bristande säkerheten (varför hade man inte kommit på bälten?), till avgasernas farlighet har varit underlag för återkommande funderingar från Tian. På så sätt var det en oväntat trevlig läsning!

Men trots det, och trots att jag är väldigt förtjust i Jan Lööfs illustrationer, så måste jag opponera mig mot att boken är kompakt enkönad. Huvudperson(er), båturlastare, biltankare, bilförare, poliser, punkalagare, påputtare, brandmän, busschaufförer, sopåkare, flygplansmekaniker, soldater, mackpersonal… Alla är män. En finklädd kvinna i grön klänning åker med en av de tidiga bilarna, en mamma sitter vid sjön med armen om sin dotter (medan mannen grillar korv) och i bilköerna som ska illustrera att bilarna har blivit för många finns det en bilförare som jag nog skulle tippa är menad att vara kvinnlig – men sedan finns det inte fler kvinnor i den här bokens värld, och det tycker jag är trist.

4 Comments

Filed under Bilderböcker

Lillebror och natten

Lennart Hellsing, Ane Gustavsson
Eriksson & Lindgren, 2009

Det mesta jag läst av Hellsing har varit skrivet på 50- och 60-talen, så Lillebror och natten var tänkt att få utgöra en sorts kontrast till det, en samtida Hellsing. Men i mitt tycke visade det sig att inte mycket förändrats, mer än att jag därmed kunde lägga bort de något förmildrande glasögon som jag känner att jag nog ändå har när det gäller äldre böcker.

Början av boken är en finstämd berättelse om Lillebror och Storebror som ligger i sina sängar och talar om natten och mörkret, där de resonerar tillsammans och Storebror svarar på Lillebrors frågor efter bästa förmåga:

– Man kan ta på saker som är någonting. På Mörkret kan man inte ta. Då måste det vara ingenting.
– Kanske, sa Lillebror, är det ingenting, men det finns och jag är rädd för Mörkret.
– Nej, du är inte rädd för Mörkret, du är rädd för något som kan finnas i mörkret.

I den delen av boken går illustrationerna i svart och mörkblått, med rymden bakom gardinerna och ett vänligt leende mörker som lillebror prövande sträcker in händerna i.

IMG_4243

Men sedan är det som att Hellsing spritter till och kommer på att det måste vara lite lustigheter också. De börjar tala om solen, som går

– Vidare bara… västerut… till Amerika, till indianerna, mohikanerna. Den sista mohikanen är ännu inte död!
[…]
– Och är alldeles röd! Nu, så lillebror, nu förstår jag! Indianerna blir röda därför att Solen är röd när den kommer dit och lyser på dem.

Här får jag två problem med boken: det första är samma som jag upplevde i Krakel Spektakel gör det själv, att historien blir så splittrad att jag skulle vilja dela den i två. Eller i Lillebror och nattens fall snarare tre, för det kommer en ytterligare vändning där de börjar återge och diskutera de sånger faster Hulda brukar sjunga, deras innehåll och innebörd (allt från änglar och eskimåer till äktenskap).

Jag är såklart inte först med att tänka kring Hellsings absurditet, och vill man läsa om den på ett från ett lite mer positivt perspektiv än det jag kommer att ge uttryck för här rekommenderar jag den här recensionen.

Men varför är då jag, som gärna för rätt absurda samtal med Tian, inte alls förtjust? Jag tror att svaret ligger i formen. Så länge Hellsing håller sig till vers, rim och ramsor, så är språkleken och absurditeten något som tilltalar. Den bundna formen gör texten till en vägvisare snarare än någon som bestämt tar en i handen och leder en genom sina egna associationer. När texten istället är skriven på prosa får jag mer samma känsla som jag får när någon långrandigt återger nattens dröm: utan medskapande blir det bara orelaterade fragment staplade på varandra. Säkert skulle det gå att även i prosa få den effekt som Hellsing lyckats med i vers så många gånger: men själv har han inte gjort det i varesig Lillebror och natten eller Krakel spektakel gör det själv.

Och så var det ju ytterligare ett problem: det är så jag upplever Lillebrors och Storebrors resonemang om solens verkan. Den gör som sagt indianerna röda, men även kinererna gula (samtidigt som de steker alternativt kokar missionärer), “oss” bleka och kanske grönländarna gröna – fast det kan ju inte stämma, för då skulle solen lysa med svart ljus i Afrika och svart ljus finns inte. Vad Tian tycker om den här delen av boken vet jag inte, för när jag läste före och insåg vartåt det barkade så slutade jag läsa texten. Det är inte så jag vill tala om hudfärg.

Tian tar upp ämnet hudfärg ibland, förstås. Hur kan en del ha brun hud? Då svarar jag att det beror på det “recept” som man får från ägget och spermien, som berättar ungefär hur man kommer att se ut. Att om ens mamma eller pappa själv har brun hud så får man det också. Jag talar inte i termer av att vara röd, eller gul, eller att de kommer från andra länder.

Sedan verkar Hellsing också se denna bok som ett bra tillfälle att vinka lite andra av sina figurer: den sista mohikanen och Eskil Eskimå omnämns i texten, och när Lillebror och Storebror pratar om indianerna hänger och slänger Kusin Vitamin i deras gardin. I de delar dessa vinkningar görs i texten är dock min känsla mer att texten skrivits för att kunna referera dit, än att det är den spontant bästa historien som lett till att de inkluderats. Men för all del, om man känner sig bekväm med att faktistk läsa texten så ger det förstås en rätt uttalad lektion i hur texter kan tala med varandra.

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Glad midsommar(läsning)!

Svenska författare revolutionerar barnlitteraturen genom att helt enkelt lyfta ut “people of color” från marginalen, och in i vardagslivet. Och de gör det okommenterat, utifrån övertygelsen att bokens historia bör handla om något annat än skillnader mellan människor.

Det är inte mitt utlåtande, utan en slutsats från Laura Reiko Simeon som med stöd av ett anslag från Svenska Institutet åkte till Sverige för att intervjua bibliotekarier, författare, illustratörer, förlag och lärare om hur den samtida bilderboksutgivningen speglar det mångkulturella samhället – här kan ni läsa en gästpost av henne på förlaget Lee & Low’s blogg.

Det är glädjande läsning, tycker jag, som ansluter mig till just det synsätt som Reiko Simeon fann vara förhärskande i Sverige – även om jag får erkänna att mitt intresseområde huvudsakligen rör hur kön gestaltas. Av de böcker som jag hunnit skriva om hittills är det i Racer-Rakel och fångarna i svinstian och Det är en gris på dagis! som jag som jag sett exempel på den typ av illustrationer som Reiko Simron beskriver, men det kanske inte är en så dålig representation ändå om man ser till hur många bilderböcker det är som handlar om djur. Och i böcker som de om Mjau eller Max och Maja, eller Sagan om den nyfikna abborren, är karaktärerna olika sorters djur som kan egentligen användas för att illustrera vilken olikhet som helst.

1 Comment

Filed under Uncategorized

Nejlika och lilla lilla syster

Hanna Zetterberg Struwe, Anna-Karin Garhamn
Rabén & Sjögren, 2008

Böcker om att få syskon är ett ständigt återkommande tema, och för mig var det förstås högaktuellt för knappt två år sedan när det stod klart att Tian skulle bli storebror. Därför haffade jag första bästa bibliotekarie på vårt bibliotek, och satte igång att läsa vad som fanns. Det visade sig då att två företeelser var väldigt vanliga i dessa böcker, och jag ville undvika båda: svartsjuka storasyskon och bilden av att bebisen skulle komma ut och i princip vara en fullfjädrad, kringspringande och bollspelande lekkamrat från dag ett.

När det gällde svartsjuka storasyskon så tror jag förvisso att ungefär varenda blivande tvåbarnsförälder går igenom alla möjliga sådana scenarier i sitt huvud, och jag tror att det är en bra förberedelse. Men för den delen ville jag inte introducera det begreppet för Tian i någon sorts förebyggande syfte. Hade vi däremot stött på ett uttalat problem med det när Tretton väl var på plats – då hade jag sett behovet av den sortens läsning. För mig är en sådan bok kort och gott ingen få-syskon-bok, utan en hantera-svartsjuka-mellan-befintliga-syskon-dito.

Den andra företeelsen tolkar jag som någon sorts besvärjelse mot ovan nämnda problem, som ett hejigt “titta vad det ska bli kul med syskon!”. Problemet är ju bara det att det inte är sant. Jo, visst blir det förhoppningsvis (mest) kul på lite längre sikt, men för en två-, treåring innebär detta längre perspektiv att de får vänta ungefär en livstid på den utlovade “belöningen”, vilket knappast ger en så stor tröst i stunden.

Jag hittade två böcker som undvek både avancerad syskonsvartsjuka och glada tillrop om kommande lekmöjligheter. Nejlika och lilla lillasyster är en av dem.

IMG_4239

Nejlika är två år och har precis blivit storasyster. Både mamma och pappa är hemma och närvarande och stökar båda runt med tvätt, städning och matlagning. Nejlika märker att de är trötta, men glada. Nejlika är också glad, och vill vara med lillasyster – krama henne, ligga nära, och mata henne (med glass!). Men hennes närmanden är lite klumpiga på småbarnsvis, och hon möts av nej från föräldrarna ända tills hon får ett präktigt utbrott – “Det är BARA MIN lilla lilla syster!”. Då får mamma och pappa tänka till, och så visar de henne – hur man klär på lillasyster, hur hon kan sjunga med lillasyster, hur lillasyster kan “heja” när Nejlika springer. Fortast! Och precis där kommer Trettons favoritillustration – man får tänka sig att lillasyster hunnit passera det allra spädaste stadiet under bokens gång för här kommer ett sorts gensvar från lillasyster på något-lite-större-bebis-vis: hon vill smaka på Nejlikas näsa, mums! Sedan kan Nejlika ligga bredvid när lillasyster ammas, och på sista sidan sitter så Nejlika med lillasyster i famnen, och åter igen konstateras att “Det är bara Nejlikas lilla lilla syster”.

Mängden text i boken är begränsad, och vi har pratat mycket fritt utifrån vad som händer. Varför är mamma och pappa så trötta? Jo, för att bebisar inte rikigt lärt sig att man ska sova på nätterna än. Varför dricker bebisar bara mjölk? Deras magar tål inte vanlig mat än. Varför vill lillasyster smaka på Nejlikas näsa? Bebisar lär sig om saker genom att stoppa dem i munnen. På så sätt kan texten anpassas även uppåt i åldrarna.

IMG_4240

Bilderna, till sist, gör minst halva boken, genom att verkligen förtydliga att båda mamma och pappa finns med i bilden. Stressade nyblivna (tvåbarns)föräldrar kan dessutom glädja sig åt att matlagningen verkar vara på nivån pasta, köttbullar, fri tillgång till glass och middag i soffan – inget större underlag för jämförelsebaserad prestationsångest!

4 Comments

Filed under Bilderböcker

Krakel Spektakel

För att fortsätta på Hellsingtemat så är Krakel Spektakel nog den figur som jag förknippar starkast med Hellsing, och mycket rikigt dyker Krakel upp lite här och var i hans böcker. Egentligen har jag själv mest en relation till Krakel i sång- och ramsform, men uppenbarligen finns han i historier med löpande text också, och de vi har läst är

Krakel Spektakel blir upptäcksresande, Lennart Hellsing & Stig Lindberg, Nisses böcker 2008 (1955)
Krakel Spektakel köper en klubba, Lennart Hellsing & Stig Lindberg, Rabén & Sjögren, 1957
Krakel Spektakel gör det själv, Lennart Hellsing & Poul Ströyer, Nisses böcker 2007 (1960)

IMG_4215

Krakel Spektakel blir upptäcksresande är en kapitelbok i dess allra kortaste form – 22 sidor med (rätt stor) text och åtta kapitel, varav det kortaste består av exakt en mening (“De sitter i gropen och funderar”). Därtill kommer åtta illustrationer. 

I boken figurerar, utöver Krakel Spektakel, några djur, fröken Hit-och-Dit och Oskar. I Näppelunda, där Krakel, Oskar och Hit-och-Dit bor, finns inget Skansen vilket gör att barnen som växer upp där inte vet hur djur ser ut. Därför beslutar Krakel att de ska på expedition för att fånga djur till en djurpark, och som redan framgått lyckas de – i alla fall efter att själva först fallit i den fångstgrop som de grävt för djuren (det var där de satt och funderade i det korta kapitlet).

Som vuxen kan jag uppskatta uppfinningsrikedomen i platsnamnen: Allemansland, Näppelunda, Sålundasjön, Ingalunda, Sammalunda… Men även om man inte förstår det roliga i de namnen, så finns det saker att uppskatta i språket. När Tian var omkring 3,5 år gick han och slängde sig med uttrycket att “du xx låter som en bilmotor!”, klart inspirerat av det i boken förekommande uttrycket “där alla sover och snarkar som en bilmotor”, och på flera ställen (där jag annars hade lagt till förklaringar på egen hand) kommer förklaringar på potentiellt nya ord efter förvånade frågor i texten:

– I gryningen ska vi stiga upp och tränga vidare, säger Krakel.
– Ska vi stiga upp i grynvällingen? frågar fröken Hit-och-Dit.
– I gryningen, säger Oskar. Det betyder tidigt på morgonen, när solen håller på att gå upp. 

Krakel Spektakel köper en klubba är kortare och rikare illustrerad, och i den är det Krakel och hans bästa vän Britta som fyller år och ska gå och köpa “gott” för de femöringar de fått i present. Deras sammanlagda tillgångar, tio öre, räcker precis till en polkagrisklubba, men genom Krakels listighet – han säger först att de också skulle behöva fatet som klubban ligger på, sedan duken under fatet, bordet duken ligger på, kiosken som bordet står i – så slutar det med att karamellhandlaren går i pension och lämnar Krakel och Britta att äta upp allt godiset. Boken är upplagd som en riktig bladvändare, enligt formeln “men… vi vill…” – vända blad för att få veta vad de vill nu – “ha fatet/duken/bordet/kiosken också”.

Krakel Spektakel gör det själv, till sist, handlar om den dag när den där gardinen som Krakel Spektakel och Kusin Vitamin hänger och slänger i går av (fast här är den grön, och inte blå som i sången). De beslutar sig då för att göra ett tält och en klänning till Kusin Vitamin av gardinbiten, och försöker få hjälp av skräddarfågeln med sömnaden till klänningen. Skräddarfågeln kommer dock med tusen och en undanflykt(er), och det slutar med att Krakel och Kusin Vitamin får göra det själva – ”Gör som du vill, sa Krakel. Huvudsaken är att man gör det själv. Till och med Kungen gör det själv. Som i visan”.

Efter ovanstående uttalande återger Krakel visan (om Agare bagare kopparslagare) och har en lång (uppskattningsvis utgörande halva boken) och väldigt nonsenartad diskussion med Kusin Vitamin om vad som händer i den och varför, innan de till slut tar itu med tältbygget. När de väl sitter i sitt tält landar Opsis Kalopsis på det så att tälttaket spricker, och i samma veva kommer skräddarfågeln tillbaka dit och har plötsligt gott om tid att hjälpa dem att sy ihop tältet – ”Man har tid med allt som man har lust med, sa skräddarfågeln”.

Jag och Tian verkar vara eniga om att boken blir rörig med dessa två rätt olikartade beståndsdelar. För min del hade det hellre fått vara två separata historier: en om klänningen och tältet, och en med diskussionen om Agare bagare kopparslagare. Då hade den förstnämnda varit en rätt söt historia om att göra det (sy, i den mån de syr – i själva verket limmar de fast klänningen på Kusin Vitamin) själv och om motivation – det skräddarfågeln avslutar med stämmer ju rätt bra, medan Agare bagare kopparslagare-historien inte hade störts av att man undrade varför de började prata så mycket nonsens mitt i en historia som faktiskt började mer konkret.

IMG_4216

Ett genomgående tema i alla tre böcker är Krakels finurlighet och drivande roll. De övriga – Oskar, fröken Hit-och-Dit, Britta, Kusin Vitamin – verkar mest hänga på i det han bestämmer. I övrigt verkar dock målgrupperna skilja sig åt: Krakel Spektakel äter en klubba går hem hjälpligt även hos Tretton (förmodligen mest för att hans motivation till att lyssna är lite extra hög i böcker som handlar om kakor, tårtor eller godis), medan Krakel Spektakel blir upptäcksresande och Krakel Spektakel gör det själv nog gör sig bäst någon gång efter fyra – trots att historierna är rätt konkreta och illustrationerna likaså, så kräver språklekarna och babblandet sin språkförståelse.

2 Comments

Filed under Bilderböcker, Kapitelböcker

Klassiska sagor för små

Catarina Kruusval
Rabén & Sjögren, 2012, 2012, 2013, 2013

Guldlock
Bockarna Bruse
Tre små grisar
Rödluvan

Vill man läsa sagoklassiker med sin ett- eller tvååring så är de här versionerna ett gott val. Det är bara det att jag frågar mig om man verkligen vill det.

Handlingen i böckerna inte mycket att orda om: Den aningslösa Rödluvan, och hennes mormor, blir uppätna och sedan räddade av en jägare. Bockarna går över bron och stora bocken stångar trollet långt, långt bort. Guldlock klampar in hos björnarna och sitter på deras stolar, äter deras gröt och sover i deras sängar tills hon blir upptäckt och springer därifrån. De tre små grisarna bygger hus av halm – trä – tegel och vargen flåsar och blåser sönder de två förstnämnda men går bet på det sista. Allting är naturligtvis väldigt kort och ”snällt” hållet, inga grisar blir uppätna, inga vargar dör (men springer till skogs och kommer aldrig mer igen).

IMG_4155

Anledningen till min inledande invändning är nog mycket vargen i Rödluvan och Tre små grisar, respektive trollet i Bockarna Bruse. När mina barn är eller varit så små att de här böckerna varit den mest lämpliga versionen, så har jag inte känt behovet av en “ond” figur i sagorna jag läst för dem, eftersom jag känner att det är något som jag vill kunna prata med dem kring – och få svar. Däremot har vi använt Bockarna Bruse som en sångbok (som Imse Vimse och de andra av samma illustratör), för i sångversionen uppfattar jag trollet mer som någon som leker en fånga-lek, än någon som faktiskt är ute efter bockarna för att äta upp dem på riktigt.

IMG_4152

Catarina Kruusvals teckningar är dock som vanligt charmiga, och som en liten bonus har Tre små grisar fått en – eller kanske rentav två – genustwistar. Den första är rätt uppenbar, att den tredje lilla grisen (den som byggde sitt hus av tegel) är de andra grisarnas syster i denna vanligtvis helmanliga saga. Den andra gick mig länge förbi, men här kommer det: även den första lilla grisen har ögonfransar. Ni vet, sådana där hårstrån fästa i ögonlocken som kan användas för att markera Tjej på alla möjliga annars okönade saker (ja, saker, som bilar och så)? Här har vi alltså antingen sagan om de tre små grisarna med jämn könsfördelning eller en kille med ögonfransar – öppet för den läsning man helst önskar. Fast den enda uttala kvinnliga karaktären har ju förstås inte undsluppit den könsmarkören…

1 Comment

Filed under Första böckerna

Sjörövarbok

Lennart Hellsing, Poul Ströyer
Rabén & Sjögren, 1965

Hellsingdags igen! Från den bästa går jag till den värsta (jag läst): jag brukar tänka mig att de titlar som finns på biblioteket och som fortfarande säljs ur en lång och omfattande utgivning, som Hellsings, hör till de bättre som man bör läsa om man vill kunna säga sig ”kunna” författaren. Men i den mån det är en regel så har den uppenbarligen undantag, och Sjörövarbok är ett sådant.

Eftersom boken både fortfarande säljs och fanns på båda biblioteken jag besökt, så var jag inte beredd på vad som komma skulle. Först: den är ett språkhantverk, en snabb googling leder till uppgiften att den innehåller i princip alla svenska rörelseverb vilket förstås är imponerande. Liksom det drivna rimmandet. Men därefter tar det stopp för mig.

Jag har läst Sjörövarbok med Tian några gånger (på hans begäran, för han är fortfarande inte helt ute ur en tidigare sjörövarfas), och han har gjort tappra försök att förstå den. Utifrån hans frågor är det helt tydligt att ordkanonaden gör att han bara greppar fragment av historien, som är följande: två sjörövarskepp möts, slagsmål, kanonskott och till slut en stor explosion uppstår. De sjörövare som överlever tar sig till en bar där de super loss och hittar sig en varsin fru. Efter en kväll av dans går de hem genom natten, och bestämmer sig för att ge upp sjöröveriet och istället slå sig ner som fredliga män. Men den dag som sjörövarskeppet kommer tillbaka, så kan de inte motstå att gå till sjöss igen –

Lollipop, lollipop
Jolly Roger i topp!
Hur det slår! Hur det går!
Hela världen är vår!

IMG_4052

Jag tycker kanske inte att sjö(rövar)slag är den allra mest uppbyggliga läsningen, och detsamma gäller barhäng, men även om det är mer utförligt beskrivet här (sjörövarna dricker genever, pomerans, Bäska droppar, ”vad som fanns”, gin, rom, mjöd, tokajer, jos, angostura och ”vad som helst” – i det fall man önskar öka på sitt barns ordförråd vad gäller alkoholhaltiga drycker) så är det ändå någonting som förekommer rätt flitigt i alltifrån Pippi till Bamse. Men när det sedan kommer till frufinnandet så börjar det med

Kapren Böös slog sig lös
med en nakendansös!

följt av bland annat

Kapten Ess tog en negress!

för att sedan sluta – och för min del kulminera – med

Kapten Punkt tog det lugnt
och tog hand om något ungt!

Det är inte ett språk som mina barn kommer att få höra från mig. Uppenbarligen placerar det mig bland 60-talets moraltanter och -farbröder: ”Vid tiden  när den skrevs  ansågs den inte riktigt bra att läsas utav barn. Men tiderna förändras och idag är det desto fler som tycker om den roliga och stojiga Sjörövarboken.” (här) – men det får jag väl ta, för jag tycker inte att Sjörövarbok är en barnbok och sätter inga åldersetiketter på den.

2 Comments

Filed under Bilderböcker

ABC

Lennart Hellsing, Poul Ströyer
Rabén & Sjögren, 1961

Idag blir Lennart Hellsing 95 år, så den närmaste tiden tänkte jag bjuda på lite Hellsing-tema även om det förstås är omöjligt att täcka ett 70-årigt författarskap bara sådär. För några veckor sedan tömde jag ett närliggande bibliotek på böcker av honom, och utfallet är minst sagt blandat – men en sådan här dag är väl tillfälle att fira, och ta fram sin allra bästa Hellsing-upplevelse. Hemma hos oss är det Hellsings ABC.

IMG_4013

Språket i den här boken vinner på knock out. Det är språkunderfundighet på högsta nivå, och klassikerstatus nästan rakt igenom.

Innehållet är förstås mest nonsens, och till exempel nippertippan Tippsi Vipps som vill slippa byk och bak för att trippa på en hippa känns förstås lite daterad, men har man redan kapitulerat så har man (och Filip Glad i Filipstad steker pannkakor, Harald Blåtand ser närmast ut att dansa balett medan Petronella i galoschen åker ensam nerför forsen, så en viss blandning bjuds det på ändå). Jag kan recitera stora delar av boken utantill, och helt plötsligt kan ett hellsingskt rim- och ljudlekscitat bubbla ur Tian också. 

Min favorit finns nog på L:

Lappricka Pappricka, vart bär det hän,
På ben utan knän genom skog utan trän?
– Till en stad utan hus
med en sol utan ljus
för att köpa min farfar en dosa snus!

IMG_4014

– och det favoritskapet beror inte så mycket på att det är det klart bästa rimmet (då föredrar jag nog Gabriel Gräslök på G som skriver så gräsligt), utan allra mest på samspelet med Paul Ströyers illustration som är som allra bäst där. Tian, å sin sida, verkar uppskatta utflykten till staden Annorlunda på R mest – periodvis har vi haft mycket diskussioner om hur saker förhåller sig i Annorlunda – ut-och-in och bak-och-fram upp-och-ner.

Som högläsare av den här boken bjuds på munakrobatik, det är många liknande ljud att hantera för att få det rätt. Dessutom ger det lite ny kunskap för egen del: visserligen vet jag fortfarande inte vad en agare är, men ord som brigg och krokan kan jag numer få ur mig en förklaring på fyraårsnivå på. För man bör nog ha passerat tre i alla fall, kanske rentav med en bit, innan man börjar förstå sig på storheten i boken. 

Vilken är din Hellsing- favorit?

4 Comments

Filed under Bilderböcker

Mormors lilla kråka och pappan

Björn Bergenholtz
Rabén & Sjögren, 2009

Det finns tre böcker om mormors lilla kråka, varav Mormors lilla kråka och pappan är den senaste (efter Mormors lilla kråka och Mormors lilla kråka i tvättstugan). Jag skulle gärna ha läst dem alla, för jag uppskattar Mormors lilla kråka och pappan, men intresset från Tians sida har varit rätt ljumt och vi är ju trots allt (minst) två om att läsa så vi har hittills bara läst den här.

Boken börjar i lilla kråkans adoptivhem, hemma hos mormor. Ja, kråkan är verkligen en liten kråkunge och mormor i allra högsta grad en människomormor, och en dag “är allting tråkigt, inte minsta kul och kråkigt” (citat som ofta återkommer från min sida när det uppstår en tråkig stund här hemma). För att lätta upp tristessen tittar de på porträtten av mormors släkt – alltifrån motorgalna faster Britta till en bortglömd nästkusin, för att till sist titta på mormors pappa i gyllenramen. 

Där och då slår det kråkan att hon inte vet något om sin pappa. Att hennes mamma är död, det vet hon, men hennes pappa – var finns han?:

Mormor grubblar på vad kråkan sagt
– Kom. Vi ger oss ut på pappajakt.

Dom skyndar ner för husets trappa.
För nu så ska det letas pappa!

Under pappajakten börjar det regna, och mormor går för att hämta ett paraply. Medan hon är borta hinner kråkan träffa en gammal kaja, som berättar att det bor en kråka på tippen och som efter kråkans vädjanden visar vägen dit.

IMG_4015

Det är pappan som bor där. Han försöker förklara för kråkan hur det gick till när de tappade bort varandra (hur han letade och till sist tappade hoppet) och hur han funnit sig till rätta i sitt nya liv (hur det kan vara helt okej att leva på gammal pizza på tippen). Men när mörkret börjar falla kommer kråkans funderingar ikapp henne – vill hon bo här, på tippen, med sin pappa? Kan de bli bästa vänner? Eller finns det någon som betyder mer?

Grubblandet leder fram till att kråkan inser att blodsbanden är av mindre betydelse, säger farväl till pappan och flyger tillbaka till parken där mormor går i mörkret och letar efter sin kråka. Sensmoral:

Till slut, i kökets trygga vrå
börjar kråkan äntligen förstå:

Att en pappa eller mamma
gör egentligen detsamma.

Bara någon älskar dej,
så löser alltihopa sej.

Vad är en familj? Hur kan en förälder vara frånvarande? Hur kan en förälder hämta sig efter förlusten av sitt barn? – det är bara ett axplock av de frågeställningar som tangeras och som man skulle kunna göra utvikningar om utifrån den här historien. Och jag tror att det är där nyckeln till Tians ljumma intresse ligger – han har inte den typen av frågeställningar, i alla fall inte än.

Den rimmade texten har både för- och nackdelar. På sina ställen, som tråkigt-kråkigt-citatet så är utförandet riktigt snyggt, på andra ställen, som i sensmoralen, så blir uttrycket lite trubbigt av att vara bundet i den formen. Men överlag tror jag att formatet är rätt valt – det håller texten lätt även när frågorna är potentiellt tunga. Det finns öppningar för dem där, men man kan likväl läsa berättelsen utan att fördjupa sig i dem.

5 Comments

Filed under Bilderböcker