Tag Archives: Alfabeta

Hejhej-böckerna

Tutu och Tant Kotla, 2006
Dino och Lilla Kurren, 2006
Syrma och Tocke Broms, 2007
Mehmet och Lilla Luna, 2010
Gunna Grähs, Alfabeta

IMG_3179

Hejhej-böckerna utgör ett sammanhållet universum. I ”Tutu och Tant Kotla” blir Tutu inbjuden på kaffe hos Tant Kotla, och i bild syns en katt smita in i Tant Kotlas lägenhet. När man sedan läser ”Dino och Lilla Kurren” dyker samma katt upp igen – det är visst Heikkis katt, Heikki som ramlat omkull i en buske och sitter där omgiven av sina urdruckna ölburkar och är så ledsen över att han glömde att mata Lilla Kurren igår. Dino, barnet som är huvudperson i boken, erbjuder sig att mata Lilla Kurren och i bakgrunden ser man Tutu gå förbi med sin tidningsvagn. I ”Syrma och Tocke Broms” är Luna från ”Mehmet och Lilla Luna” i Syrmas butik. Dino och Heikki står utanför och kikar in, Tant Kotla passerar också och de samlas alla i dörren när det blir bråk mellan Syrma och Tocke Broms inne i butiken. Kort sagt, det händer massor i bild och det är inte begränsat till denna typ av korsreferenser mellan böckerna utan här finns också fristående okommenterade berättelser, som till exempel den tigerrandiga soffan som kånkas genom stora delar av ”Mehmet och Lilla Luna”.

IMG_3182

I text är böckerna betydligt enklare, och där föredrar jag helt klart ”Tutu och Tant Kotla” och ”Dino och Lilla Kurren” framför de andra två. Ta till exempel skildringen av mötet mellan Tutu och Tant Kotla:

”Tutu och Tant Kotla har kul!
Dom berättar för varandra
om hur det var när dom var små.

Tutu berättar om hettan
och det höga, torra gräset.
Om hur han och hans systrar
spelade boll
utanför morfars hydda.

Tant Kotla berättar om ån
som svämmande över på våren.
Hon berättar om
hur hon seglade små barkbåtar
i vattenpussarna.”

Eller den del av ”Dino och Lilla Kurren” (huvuddelen av boken) som Dino spenderar i Heikkis lägenhet. Här är stökigt och det luktar sopor och gammal cigarettrök, det står burkar och flaskor överallt och kylskåpet gapar tomt sånär som på öl och kattmatsburkar – men Heikki har också byggt ett slott till Lilla Kurren av kartonger, ”Kurrens slott” står det ovanför porten. I dessa båda exempel tycker jag att skildringen går bortom möten mellan olikheter (från olika delar av världen, i olika åldrar, mötet med en uppenbart alkoholiserad person) och når fram till beröringspunkter, beröringspunkter som är relevanta både för karaktärerna och för barnen som läser. Glädjen i barndomslekarna, tillgivenheten till ett djur.

IMG_3181

De båda andra böckerna är visserligen läsvärda utifrån sin bildvärld, men når i mitt tycke inte samma nivå. I de möten som skildras där är det istället inslag av konflikt (Mehmet skäller på Lilla Luna som lekt på gatan – ”Dumma unge!” – och Tocke Broms blir tvärilsk över att han inte vinner på den lott som han köper av Syrma) istället för beröringspunkter.

Eftersom det finns så mycket att titta på i bilderna medan texten är så enkel så har båda barnen haft glädje av de här böckerna, deras favorit är ”Tutu och Tant Kotla”. Den värld som skildras är vanligtvis underrepresenterad i barnboksfloran, en förort med invånare med namn som skvallrar om ursprung från många olika länder. Denna dimension, och det faktum att den bara finns där utan att kommenteras, är mer framträdande än skildringen av kön i böckerna – den sistnämnda är för den delen ingenting som frammanar några reaktioner från mig. Sammantaget säger jag ”läs!” – och speciellt då de båda favoriterna.

Advertisements

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Strandstaden

Karin Cyrén
Alfabeta, 2014

Ibland förlorar man kontrollen – först över situationen, och sedan över sig själv. Och efteråt kan man ångra sig, och vilja ställa allt till rätta.

IMG_6996

Det är precis en sådan situation som är vändpunkten i Strandstaden, där bokens “jag” inte längre orkar med tjatet från de små invånarna i staden som hen byggt upp:

– Kan ni vara tysta? vrålar jag. Bygg era egna hus!

Jag hoppar och bankar och slår på allt!

– Jag vill fika! ryter jag.

– Hjälp! Alla springer åt olika håll. Sluta! Snälla, sluta!

Oj, va arg jag blev.

– Förlåt att jag slog sönder stan, säger jag. Jag kan laga den.

– Vi kan laga lite själva, säger muskelkillen. Det var dumt att vi tjatade.

IMG_6998

Det är en sådan situation som nog många kan känna igen sig i, både vuxna och barn, och det handlar som synes inte bara om att vara den som tappar besinningen utan också om att vara den som träder över någons gräns, och som också får sig en tankeställare.

IMG_6999

Boken börjar med att en familj, eller två vänner med sitt barn respektive bebis, kommer till stranden – det ges ingen vägledning mer än att “mamma” omtalas två gånger, men det skulle mycket väl kunna vara två mammor. Hur eller hur så är de vuxna (och bebisen) väldigt perifera i handlingen, de markerar bara dess början och slut. Istället är det “jag” och de små invånarna i staden hen bygger som är centrala.

IMG_6997

Den första som dyker upp är “en kille med stora muskler”, följd av en väldigt upptagen “tjej”/”kontorstjej”, och så en “gubbe”. Jag har begränsad lust att läsa om “killar med stora muskler”! Men sedan, efter detta, könas inte de tillkommande invånarna i text. I bild däremot, är både “motorcyklisten” och “fotbollslaget” lätta att läsa som tjejer (medan “en som kommer i racerbåt” och (pizza)”bagaren” är mer ambivalenta och “bonden” nog tolkas som man). Det är en trevlig omväxling!

IMG_7001

Vi har läst boken till och från, men den är inget som något av barnen (ännu) fastnat för. Den är något för komplex för Tretton, och kanske något för simpel för Tian. Men i åldrarna däremellan kan den här boken vara en rätt trevlig bekantskap.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Vi är vänner

Eva Lindström
Alfabeta, 2014

En dag, när vi läste en annan bok, hamnade Tian och jag i en diskussion om varför människor retas och skrattar åt andra. Vi pratade om att de – det var en grupp av personer – kanske kände sig osäkra inför varandra och därför riktade uppmärksamheten på någon annan, utanför gruppen, och jag tror inte att jag fick honom att förstå vad jag menade. Men en dag när jag var ute och promenerande slog det mig att den här boken visar på motsatsen. Därför kunde jag inte låta bli att fnissa när rubriken på recensionen av Vi är vänner i DN i helgen karaktäriserade började med uttrycket ”komplicerad vänskap”.

IMG_6037

Jag håller nämligen snarare med huvudpersonen:

Sen var vi vänner.
Så enkelt var det.

Styrkan i den här boken är i mitt tycke hur enkel vänskapen är. De gillar olika. De gör saker tillsammans. De gör ingenting. De har tråkigt. Men de behöver aldrig föreställa sig inför varandra.

IMG_6038

Sedan är andra saker mer aparta: som mötet mellan huvudpersonen Lilly och de båda vännerna, Haren och Kopparormen, där de båda sistnämnda hotar Lilly med två pinnar eller tänkta pistoler – sedan börjar de alla skatta, ”Kul hare”. Eller som den gemensamma middagen där Kopparormen inte äter, men hänvisning till att hon bantar:

Haren stönade.
– Du är ju smal ju!
– Jag bantar i alla fall.

Ovan nämnda klippte jag helt resolut ur texten, eftersom jag inte har den minsta lust att tala om bantning eller smalhet på det sättet.

Sedan visar det sig också att det finns åtminstone en begränsning av deras vänskap – i slutet av november, när Kopparormen går i ide, slutar också Lilly och Haren att träffas:

Vi kunde ha gjort inget
särskilt som vi brukade
eller vad som helst.
Men det var kallt,
vi tappade liksom sugen.

Här blir väl då frågan om det är sommarens slut eller tidens gång som skiljer dem åt, och om de kommer att återfinna varandra nästa sommar. Om man läser Kopparormens svar på frågan om hur hon vet att hon kommer att komma upp igen som svar på det, så blir det ju onekligen lite vemodigt – ”Jag kan inte vara säker”.

IMG_6039

Rent handlingsmässigt händer alltså inte mycket, utan det är stämningen i text och bild som bär, med visst övervikt för bilderna.

Det här med att Kopparormen är en hon tycker jag – förutom att det gör att det till på köpet är just en hon som bantar – är trevligt, i jämförelse med hur många djur som slentrianmässigt kallas för han. Samtidigt är det nog Haren – som omtalas som han – som, i den mån någon alls gör det, tar på sig lite av en ledarroll. Det är han som initierar kontakten med Lilly när de träffas första gången, det är han som börjar presentera sig, det är han som initierar när de ska leka husdjur, det är han som bjuder på den första middagen… Lilly själv skildras dock tämligen neutralt.

Både Tian och Tretton kunde tänka sig att läsa den här boken, men för Tretton är den i överkant eftersom handlingen är så pass icke-konkret. Det händer, som nämnt, inte mycket som man kan ”ta på”.

Som nämnt är Vi är vänner en av de böcker som är nominerade till årets Augustpris. Ikväll utses vinnaren! Läs om övriga nominerade bilderböcker (och vilka jag inte skrivit om) här, här och här.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Sovdags för Lydia

Moa-Lina Croall, Klara Persson
Alfabeta, 2014

Vid läggdags på kvällen brukar jag föreslå att vi ska gå och lägga oss och sova som små grisar, vilket både Tian och Tretton brukar misstycka till. I början brukade jag då fortsätta och föreslå andra djur som vi kunde sova som, men nu brukar de istället rätt snabbt själva föreslå att de ska sova som en skata respektive en katt.

IMG_5956
 
Sovdags för Lydia har ungefär samma tema. Lydia har svårt att sova, och funderar på hur hon skulle kunna sova som olika djur: uppochner som en fladdermus, stående som en häst, eller i en rad av lemurer som kramar varandra. Men när varken det eller den avslappningsteknik som mamma Inez lärt henne får henne att somna beslutar hon sig för att lägga sig i badkaret istället – hon bäddar och ordnar med kuddar och täcken och mammorna accepterar rakt av att hon lägger sig där och säger godnatt och släcker i lägenheten:
 
Hon lägger sig i badkarssängen och tittar på medan mammorna borstar tänderna.
– Jaha, säger Inez och sköljer av tandborsten.
Sov så gott då Lydia. Nu släcker vi här.
– Mm, säger Lydia. Godnatt.

Men så visar det sig att badrummet har helt andra ljud än det vanliga sovrummet, och att badkarssängen är hemskt obekväm – så snart är Lydia åter i sin säng och somnar gott.
 
Det här med att ha två mammor, mamma Sara och mamma Inez, nämns så precis i förbigående som framgår här, vilket är väldigt glädjande. Dessutom får Lydia själv vara en finurlig typ, som bara vill köra bilbana och hoppa i soffan och bli jagad när hon ligger i sängen för att sova.

IMG_5957
 
Över lag är det här en bok där jag inte behöver läsa om. Jag har inga invändningar mot skildringen av Lydia eller mammorna eller ens mammornas bemötande av Lydias svårigheter att sova. Och “inga invändningar” är i det här fallet stort beröm, för de flesta böcker väcker åtminstone några invändningar hos mig. Men däremot var boken ingen hit hos Tian eller Tretton, trots att jag trodde att temat skulle ligga dem nära.

Detta behöver inte nödvändigtvis bero på någonting hos boken. Vad gäller Tian tycker jag att han på senare tid börjat läsa mer som en vuxen – de flesta böcker vill han inte läsa om och om igen (även om han blir tvungen eftersom Tretton definitivt är kvar på det stadiet), och en tämligen enkel historia som denna ger honom inte så mycket att läsa om – och för Trettons vidkommande är detta snarare en bok att kanske växa i, eftersom textmängden är i överkant för honom (även om han brukar kunna kämpa sig igenom mycket för djurs skull). Vi får se. Men det är också möjligt att det är lite för tillrättalagt för barn som Tian och Tretton som inte tycker att livet är till för att sovas bort.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Det var en gång en räv som sprang i mörkret

Thomas Tidholm, Anna-Clara Tidholm
Alfabeta, 2014

I år tog bilderböckerna storslam i nomineringarna till Augustpriset, vilket lett till mycket diskussioner. Det var en gång en räv som sprang i mörkret hör till de nominerade, och jag skulle karaktärisera den som en sorts titta-och-hitta-stafett: det som fokuseras på det ena uppslaget kan med större eller mindre lätthet kan hittas på nästa – räven som springer på första uppslaget försvinner in i skogen på andra, huset som står i centrum på andra uppslaget finns i bakgrunden på det tredje, och så vidare. Och det är en cirkelrörelse, för på näst sista uppslaget kommer räven springande igen. Sedan kommer vintern.

IMG_5722

Sedan kommer vintern? Ja, det är en lite överraskande scenförändring på allra sista uppslaget. Det tar några läsningar, sedan kan man möjligen utläsa en årscykel som pågår i bakgrunden av titta-och-hitta-stafetten: mörkret i de första bilderna följs av ljus och grönska i de kommande, sedan anas kala träd och svanen flyger (sin väg?). I det sammanhanget, kan det förstås vara en logisk upplösning.

Summa summarum, så är det bilderna som är centrala i denna berättelse. Det är förstås skickligt att kunna förmedla de båda skissade kretsloppen i en bildserie, samtidigt som många av bilderna kan väcka en berättelse i sig: jag tänker kanske framför allt på det uppslag där ”Det var två människor som sa adjö”. Textmässigt är berättelsen inte mer sammanhängande än så, på uppslaget efter nämnda hejdå-scen fortsätter den ”Det var ett skepp som seglade på havet”, sedan ”Det var en mus som hittade ett frö”.

IMG_5723

Vid den första genomläsningen blev jag lite besviken, för jag hade förväntat mig en mer tydligt artikulerad historia, men sedan har boken ändå växt för mig – vilket väl kanske är att föredra framför böcker som känns okej vid första genomläsningen men som framkallar stora aggressioner vid den femtioelfte. Det är de många nivåerna som gör detta: enkelheten i berättelsen för Tretton, diskussionerna som kan väckas med Tian, och det vemod över tidens gång och tingens förgänglighet som boken kan få mig att känna. Samtidigt känner jag att den främst är för små barn, jag kan inte se att jag skulle läsa den med Tian om det inte var för Trettons skull.

De personer som förekommer i boken är ”en människa” (korthårig med blå keps och brun skjorta), ”en flicka”, ”en man” och ”ett barn” (i blå knytmössa och en lite längre röd rock), utöver det nämnda par som tar farväl. En tämligen konventionell skildring av kön, i mitt tycke, och även om det textmässigt är lätt att läsa bort så är det fortsatt tydligt i bilderna.

3 Comments

Filed under Bilderböcker

Mer eller mindre kuslig halloweenläsning

Kom in om du vågar!
Helena Davidsson Neppelberg
Alfabeta, 2010

Samlade sagor om den underbara familjen Kanin
(Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen, Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck och Sagan om den underbara familjen Kanin och godistrollet)
Jonna Björnstjerna
Bonnier Carlsen, 2013 (2007, 2009, 2010)

För Tian är det här med halloween ungefär lika självklart som midsommar och jul – det smäller kanske till och med högre än det förstnämnda eftersom man får klä ut sig på förskolan och det pysslas så att det står härliga till. Skräckdimensionen i halloween har dock gått honom förbi, vilket kanske är lika bra med tanke på att mycket känns ”kusligt” i hans värld just nu. Därför har vi inte läst Samlade sagor om den underbara familjen Kanin på sistone, något som vi gjorde förra året.

IMG_5718

Dessa samlade sagor – som är en samlingsutgåva av Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen, Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck och Sagan om den underbara familjen Kanin och godistrollet – är nämligen lite kusliga, fast rätt lagom egentligen, i mina ögon.

Den underbara familjen Kanin består av en mamma, en pappa och fyra barn, varav Lillebror Kanin är huvudperson. De bor i den underbara delen av skogen… men det finns en fruktansvärd del också, och det är där Lillebror Kanin tenderar att hamna: för att han följt efter en vacker fjäril (Lillebror ”har smak för det vackra i livet”) när han skulle plocka blåbär till pappas fantastiska blåbärspannkakor, för att han går vilse när han ska gå med ett kakrecept till sin farmor, eller för att godistrollet kommer och rövar bort honom när han äter godis en dag när det inte är lördag.

Varje gång blir Lillebror Kanin väldigt väldigt rädd. Varje gång är det någon som uppmanar honom att inte vara rädd eller visa rädsla eftersom det göder det som skrämmer honom, men som står svarslös när han undrar hur det ska gå till. Och varje gång så slutar det med att lillebror agerar, fastän han är rädd. Och det som var farligt – monstret i skogen, fru Skräck, godistrollet – visar sig då vara något som han kan bemästra.

IMG_5719

Sagoskogen där de bor är en extremernas skog – det är underbart och fantastiskt eller hemskt och fruktansvärt, och varje bok avslutas med en karta, där man kan se var äventyret utspelat sig. Barnfantasy, kanske man skulle kunna genrebestämma det som, vilket verkligen går igen i illustrationerna som jag fallit pladask för: det är mörkret med lysande ögon och grimaserande träd i den fruktansvärda delen av skogen, fru Skräcks docklika förklädnad och nästan brinnande förvandling till sin vanliga skepnad, godistrollets grin och godisfabrikens pysande, pustande och löpande-band-slit. Det är illustrationer som fyller uppslagen, och som lyfter texten och berättelsen. Och det är, för att återkomma till det, rätt kusligt.

IMG_5720

Jag är tveksam till om Tian än förstått sig på hur mycket de här berättelserna anspelar på traditionella sagoformat, och för att kunna börja förstå sig på texterna tror jag nog att man i alla fall bör ha passerat tre med en bit. Genusmässigt tycker jag att Lillebror är en fint skildrad karaktär, som får vara både modig och rädd, och att bikaraktärerna varieras väl och faktiskt i många fall inte könas alls – vilket till exempel gäller både godistrollet och dess mindre skrämmande inkarnation i slutet av boken.

Kom in om du vågar! är betydligt mindre skrämmande än ovanstående, och har en yngre målgrupp. Imperativet i titeln är ett genomgående tema i texten, när man gått in i ”mitt” hus i skogen uppmanas man att ”Hälsa på fladdermusen!”, ”Klappa spindeln!”, ”Klia vovven!” och så vidare, tills man till slut får ta kvasten och flyga till månen där berättarrösten väntar på en (med tårta!). Detta direkta tilltal tycker framför allt Tretton är rätt spännande, även om han nekar vissa saker (som att pussa på grodan). Tian är dock inte nödbedd att sitta med när vi läser denna bak, och fascineras nog framför allt av skelettet Kalles soppa som vi misstänker innehåller mask, flugsvamp, kottar och spik…

IMG_5721

I övrigt är det inte mycket att säga om boken: den levererar sin historia, i all sin enkelhet, på ett uppskattat sätt.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Farfars mammas soffa

Anna Bengtsson
Alfabeta, 2014

Man säger ju ”om dessa väggar kunde tala” (och uppenbarligen är det en låt av Arvingarna som gått mig helt förbi, man lär så länge man lever), men i den här boken är det istället en soffa som fått om inte talets gåva, så i alla fall tankens.

Först upplever jag soffan som lite gnällig, med kommentarer ”Sitt still […] Jag kan få en spricka i locket”, ”Sparka inte på mig […] Det kan bli repor i den nya färgen” och ”Olle tröttnar nog snart på de där enklare möblerna. Jag är ju gjord av en finsnickare.”, men det är nog mest indikationer på att soffan kommer från en annan tid med ett helt annat konsumtionsmönster – vars förändring inte undgår soffan i denna tidsresa.

IMG_5676

Snarare än att vara en renodlad huvudperson är soffan nämligen den sammanhängande länken i en släkt- och allmänhistoria som började för hundra år sedan, 1915: ”Ute i världen var det krig. Många var fattiga, men ändå fanns det de som blev kära och gifte sig”. Och de inte bara gifter sig, utan får barn och barnbarn och barnbarnsbarn som skapar en tämligen ymnigt persongalleri som det tog mig ett par läsningar att få koll på – och som jag är tveksam till om Tian greppat än.

I den här boken finns många saker som inte är vanliga i bilderböcker: den långa tidsrymden, släktträd, generationer som kommer och går, och en historisk förankring som ger någon sorts bild av de senaste hundra årens utveckling (från kriget, via kvinnlig rösträtt, utvecklingen av bostadsstandarden till andra världskriget i alla fall – därefter hamnar fokus lite mer på generationsskiftena inom den skildrade familjen än på samtidshistorien). Jag kan tycka att det är en rätt alldaglig berättelse, men Tian – som det här är nya saker för – har lyssnat med intresse. Han är nog rätt i början av den ålder som boken riktar sig mot, för även om den är realistisk snarare än abstrakt så verkar så här långa tidsrymder inte helt lätta att greppa, och detsamma gäller för årtalen som fungerar som rubriker som förtydligar när handlingen utspelar sig med tidshopp som 1915 – 1918 – 1921 – 1927 – och så vidare.

IMG_5677

De mest framstående personerna i persongalleriet är i mitt tycke ”farfars mamma” Nanny, farfar Henrik och farfars bror Olle. Det är Nanny som köper soffan, Henrik som sover i den, och Olle som länge har den i sin vårdnad eftersom han aldrig flyttar ifrån föräldrahemmet. Förutom Nanny är det få kvinnor som tar plats: de förekommer i huvudsak som systrar och fruar och döttrar snarare än i egen rätt. När de förekommer så är skildringen tämligen realistisk, och i nutidsögon därmed också tämligen stereotyp, som ”Nanny satt hellre på en stol så hon hade nära till spisen” eller ”Fruarna hjälpte till att bära in allting och bröderna pratade om livet”. Medan jag gärna hade sett en ändring i det förstnämnda är det inte lika självklart hur man ska tänka i det andra fallet. I nuläget läser jag bort det för Tian, men på sikt, när han blir mer medveten om vilka skillnader som historiskt sett (och nu) görs mellan män och kvinnor så tror jag att det är en rätt bra skildring (och, givet bokens realism så skulle det vara svårt att göra annorlunda). Ta till exempel farfaderns syster Inga som vill bli sjökapten (och inte möter några invändningar) men istället blev telefonist. Hur kan det komma sig? Vilka chanser hade hon att förverkliga sina drömmar, jämfört med sina bröder? (Som blir brandman respektive brevbärare i de två fall man får veta, så även där har ju livsomständigheterna satt sina begränsningar.)

Det här med böcker som diskussionsunderlag är lite svårt här hemma just nu, eftersom barnen ska välja varannan bok och lite längre böcker – som denna – måste läsas rätt raskt för att inte Tretton ska hinna tröttna alltför mycket under tiden. Det gör att vi till stora delar missat en del av den här historien, nämligen de bildtexter i mariginalen som kompletterar huvudhistorien. Inte heller har vi hunnit läsa den avslutande texten ”Att läsa om man vill veta lite mer”. Så för vår del finns det att växa i.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Fredda sju år

Helena Dahlbäck, Robert Nyberg
Alfabeta, 1996

Den här boken är skriven 1996, på den tiden när man började skolan som sjuåring, och i de första kapitlen går huvudpersonen Fredda fortfarande på förskolan Skogsgläntan. Det är också i de kapitlen Tian verkar ha lättast att leva sig in och identifiera sig med, även fastän skolstart är ett ämne som ofta tas upp till diskussion här hemma (av honom).

IMG_5381

Framför allt är det kapitel tre, Fredda – en helt vanlig dag, som verkar ha lämnat ett bestående intryck. Det handlar om att växa ur förskolan: att hjälp de små, att tycka att böckerna på sagoläsningen är för barnsliga (tråkiga, säger jag), att ha “skolförberedelse” där man får göra “RIKTIGA saker, sådant som är både roligt och svårt”, och att längta efter att börja skolan. Och när man slutar på Skogsgläntan får man en liten tavla, på Freddas står det 

Någon har gjort lite bus.
Vem kan denna någon vara?
Fredda sitter tyst som en mus.
Tittar upp i taket bara.

Över lag är det så Fredda beskrivs: finurlig, lite busig, och väldigt vanlig. Runt henne finns en pappa som är långtradarchaufför och borta många veckor i sträck, mamma som säljer biljetter på Operan, och tant Anna i samma hus som är Freddas barnvakt och en ”fin dam”. Och så fröknar på förskolan och fröken i skolan som alla är kvinnor – vuxenvärlden är helt enkelt väldigt konventionell. Men denna bok har andra styrkor!

I kapitel som Fredda lär sig rida och Freddas allvarliga dag berättas historier som visserligen på ett plan saknar riktig realism, men som är väldigt fina berättelser. Freddas allvarliga dag kanske utmärker sig mest: i kapitlet har en av Freddas klasskamrater halkat i vattnet ”med flit” och nästan drunknat. Det är inte vilken klasskamrat som helst, utan ett illa omtyckt barn som heter Mille som både själv ”är dum och retas” och har en mamma som är ”lite konstig” eller rentav ”galen”. Och när frökan får höra detta, så berättar hon hela historien, som inkluderar en bilolycka och dess följder och hur detta helt format den situation som Mille och hans mamma är i.

I verkligheten är detta kanske inte berättelser som kan berättas, men i bokform kan hela klassen få veta sanningen, förstå att allt inte alltid är som det ser ur, konfronteras med sitt eget beteende och till slut komma till insikter om hur vänner beter sig. Väldigt tydligt och konkret, utan att kräva någon som helst läsning mellan raderna, guidas man in i en fördjupad förståelse för vad som kan ligga bakom andras beteende. På samma gång som det är så tydligt, flyter dock berättelse och språk på ett sätt som gör att det inte blir banalt.

IMG_5380

En annan styrka är det återkommande temat om att växa och att möta och övervinna svårigheter – mest av alldeles lagom storlek. Det som är svårt i det ena kapitlet, är lätt i ett senare:

De första veckorna i skolan var det många i klassen som började gråta. Kanske någon längtade hem eller ville ha rast lite längre. Eller så var de bara arga för någonting som frökan inte förstod.
Men nu när det har gått en bit in på terminen så gråter ingen längre. Alla har vant sig vid att gå i skolan. Man kan nästan inte längre se vem som går i ettan eller går i tvåan.
Och det där med skrivandet, det går hur bra som helst!

Varje kapitel har ett par illustrationer, och dessutom är de relativt fristående från varandra – rätt typiskt för dessa tidiga kapitelböcker i mina ögon. Som redan nämnts verkar det dock som att man behöver vara lite äldre än Tian för att riktigt relatera till vissa av berättelserna, även om språket är lätt och ledigt. Han läste gärna boken, men ville inte läsa om den. Däremot tror jag att det är en bok som vi kanske kommer ha anledning att återkomma till om ett år när det där med att vara störst på förskolan är en realitet och de som bara är ett år äldre verkligen börjar skolan. Och vill man sedan fortsätta, så finns både Fredda åtta år, Fredda nio år och Fredda tio år, som vi dock inte läst och som vi lär få spara på ett tag.

Leave a comment

Filed under Kapitelböcker

Öjvind och världens ände

Sara Lundberg
Alfabeta, 2013

Jag blir så glad varje gång en bilderbok verkligen imponerar på mig, och det gör Öjvind och världens ände. 

På två uppslag och tretton korta men effektiva meningar är världen där Öjvind och hans bästa vän Vita lever presenterad. De två första är:

Öjvind är en sån som flyger. Vinden tar honom dit den vill.

IMG_4859

På det tredje uppslaget når han denna världs ände och trillar ur den. Utanför Öjvinds värld finns dock inte intigheten, utan en figur i helskägg (i bemärkelsen skägget-är-som-en-klänning-som-döljer-kroppen-ner-till-knäna-skägg) vid namn Kent, och Alvaro. I boken nämns aldrig ordet skapare, men det står klart att det är vad Alvaro är: skapare av Öjvinds värld. Och fastän Öjvind inte tidigare verkar ha sett Alvaro, så framstår det tydligt att han vet vem “Alvaro” är. När Kent och Öjvind hamnar i Alvaros fönster får de dessutom syn på något mer: en värld, som deras, men mycket större. Alvaros verklighet. De reagerar helt olika på denna upptäckt: Kent sätter sig och tittar, blickstilla, Öjvind känner genast att han måste hem till Vita och berätta om denna nya upptäckt, att det inte finns något slut. Båda kommer dit de vill.

Förutom det faktum att världarna är så skickligt skapade i text och bild att historien bara flyter, så finns det så mycket att prata om i denna historia. Det uppenbara är förstås bortom-vår-värld-konceptet som jag i den här historien uppfattar som väldigt skalbart: den stödjer alltifrån en bokstavlig läsning där man uppfattar Öjvind och Vita som Alvaros leksaker, till i princip hur djupsinniga filosofiska diskussioner som helst om världens beskaffenhet och utsträckning. Men utöver det kan jag inte låta bli att fastna för personporträtten av Öjvind, Vita och Kent.

Det är förvisso Öjvind som är huvudpersonen i berättelsen, men samtidigt upplever jag honom som den med minst djup. Inledningsvis konstateras att:

Ibland önskar han att vinden inte fanns. Då när den bara rycker tag i honom, och han inte får leka färdigt med Vita.

Vinden kan förvisso läsas som vinden, Öjvind är ju trots allt en sån som flyger, men kanske kan den lika gärna vara ödet eller omständigheterna. Öjvind som figur framstår för mig som någon som visserligen genom omständigheter hamnar utanför världen, men som inte har en inre drivkraft att göra något annorlunda än vad det redan är. Kent, å andra sidan, framstår samtidigt som ett rätt obekymrat original och en sådan som vill vidga sin värld, som vill se bortom det han redan vet. Vita, slutligen, är nog den som lämnar mig med det största frågetecknet. Vi får egentligen inte veta mycket om henne, men vad vi får veta är att hon brukar få vila i Alvaros bröstficka: och på sista uppslaget sitter hon på Alvaros axel och ser ut genom fönstret, ut på natten i Alvaros värld. Öjvind ville ju tillbaka till sin värld för att berätta om denna för henne, men uppenbarligen vet hon redan. Hur kommer det sig att hon inte berättat det för Öjvind?

IMG_4861

Detta är en bok som Tian genast begärde att vi skulle läsa om, och än så länge läser vi den tämligen bokstavligt. Men när han börjar närma sig frågor om evigheten och skapares/guds beskaffenhet (han känner till ”gud” som en sagofigur, men har ännu aldrig gett uttryck för några undringar om vad folk som tror på gud egentligen tror att gud är), så kommer jag att referera till denna bok.

Det finns ytterligare två böcker om Vita och Öjvind: Vita streck och Vita streck och Öjvind. Jag har inte läst dem, men jag tänker mig definitivt att vi ska göra det och hoppas att jag inte ska bli besviken utifrån de höga förhoppningar som denna bok väckt.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Böckerna om Castor och Frippe

Lars Klinting
Alfabeta

Det finns sju böcker om Castor och Frippe, varav vi läst fem (ej lästa är satta inom parentes och de som vi inte har hemma för tillfället markerade med en asterisk, eftersom informationen om dem baseras helt på min minnesbild):

Castor snickrar, 1995
Castor syr, 1996*
Castor bakar, 1996
(Castor odlar, 1997)
(Castor målar, 1998)
Frippe lagar allt, 1999
Castors punka, 2004*

I Castor snickrar, Castor syr, Castor bakar och Castors punka är vardera titels skapandeprocess i fokus. Det finns en enklare historia, men själva syftet med böckerna är att visa ”hur man gör”, steg för steg och med tydliga illustrationer av relevanta verktyg: vinkelhakar, tumstockar, fogsvansar, borrsvängar, bakformar, bunkar, träslevar… Och sist av allt, en beskrivning/recept på hur man gör om man vill göra motsvarande sak hemma. Bra både för skaparsugna barn och ohändiga föräldrar!

IMG_4443

I en del böcker, som Castor snickrar, är Castor ensam huvudperson, medan han i andra figurerar tillsammans med Frippe. Deras relation är lite oklar, i Castors punka vill jag minnas att jag uppfattade det som att Castor närmast hade en föräldraroll i relation med Frippe, medan de i andra böcker lutar mer åt att vara vänner om än med en slagsida mot att Castor är den som har en mentorsroll. I vilket fall som helst är Frippe klart mindre än Castor.

De sysslor som utförs är ju, som framgår av titlarna, en mix av manligt och kvinnligt kodade göromål – så så långt tycker jag att det fungerar helt okej att både Castor och Frippe är han(ar) (bävrar, för att vara mer exakt). Däremot har jag uteslutit att det är Castors farfar som byggt hyvelbänken i hans snickarverkstad medan han fått de mesta av köksgeråden (och sockerkaksreceptet) från sin mormor ”som var duktig på att laga mat”.

Upplägget i böckerna är lite olika, medan Castors punka och Castor bakar snabbt avhandlar vad som ska göras så är det mer av en gåta i Castor snickrar och Frippe lagar allt. Den sistnämnda är dock en udda fågel i samlingen, och tar stegen från ”hur man gör” till kreativitet, samtidigt som historien får träda i förgrunden. Upprinnelsen till det hela är att Frippe inte har någonting att göra, och att Castor erbjuder honom att ta över hans verkstad: ”Vi lagar allt!” utlovar Frippe på en stor skylt utanför. Men vartefter kunderna strömmar till får han revidera sitt plakat. När han omvandlat en cykel till någon slags enhjuling, en morgonrock till en halsduk, en trasig strykbräda och avbruten kavel till något skateboardliknande, ett stuprör till en blomkruka och en gammal solstol till någon sorts (barn)vagn står där istället ”Vi lagar allt! Utom cyklar, morgonrockar, brödkavlar, strykbrädor, stuprör, solstolar” och inte heller kommer det några fler kunder. Då tar de istället nya tag, och efter en hel natts hård arbete har de förvandlat de delar av reparationsobjekten som blivit över och hamnat i överblivna-grejor-lådan till en båt som de seglar ut med mot öppet hav.

Det där sistnämnda, om öppet hav, framgår av insidan av omslaget – liksom att man i Castor bakar får se innehållet i den present Castor får på en av de sista sidorna, vid receptet. Alltså är detta ytterligare böcker där man har behållning av att inte sluta bläddra bara för att texten är slut.

En fördel med de här böckerna är att både Tian och Tretton uppskattar dem. De noggranna illustrationerna ger lite pekbokskaraktär medan Tian också kan uppskatta att lära sig om hur man tillverkar olika saker. Textmängden är relativt moderat, men beroende på Trettons dagsform kan jag behöva korta av lite vilket är lätt gjort med tanke på hur konkreta texterna är. Däremot skulle jag nog inte ha kommit på att läsa dem för Tretton om han inte haft storasyskon, för man förstår sig nog bättre på dem om man i alla fall börjar närma sig två.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker