Tag Archives: ledsen

Tina och Zlatan och Tina och mormor

Ann-Kristin Lundmark, Valentin Schönbeck
Idus förlag, 2013, 2015

Tina är 8-9 år (hon åldras mellan böckerna och Tina och mormor-boken avlutas med att hon fyller tio), går i skolan, är kompis med Sanna och Andy och älskar att spela fotboll. Hon bor med sin mamma och pappa, men har en väldigt nära relation med sin mormor som nästan är lika mycket huvudperson i böckerna som Tina själv. Det finns också en tredje bok om Tina, Tina och värsta äventyret (2015), som vi dock inte läst.

IMG_2628

Mormor som figur är lite lik mamman i böckerna om Lillebror. Hon har alltid tid och ger alltid Tina det utrymme och den förståelse hon behöver. Och Tina behöver utrymme och förståelse i böckerna för de är uppbyggda kring jobbiga händelser: att ha råkar lura en kompis (Tina och Zlatan) respektive mormoderns förestående död (Tina och mormor). Sedan har mormor för all del tilldelats sidor som gör att hon inte kvalificerar sig som en stereotyp bull-mormor: hon tycker gott att hon och Tina kan äta pannkakor och pizza på längden och bredden när Tina är på besök eftersom mormor själv inte gillar att laga mat och hon sitter gärna uppe sent på nätterna och tittar på film, men i det stora hela är det rätt tillrättalagt. Författaren till böckerna är psykoterapeut, och det är något som jag tycker att märks när mormor guidar Tina genom de jobbiga situationerna. Jag är medveten om att ”tillrättalagt” har en lite negativ klang, men det är inte avsett att läsas på det viset. Jag och Tian läste framför allt Tina och mormor rätt mycket i början av Tians kapitalbokskarriär och då var det tvärtom en trygghet att vila i. Dessutom borde alla barn få ha en Tinas mormor i sina liv!

IMG_2630

I böckerna berättar mormor en hel del historier ur sitt eget liv, ofta från sin barndom där hon till exempel vid ett tillfälle berättar om kvinnorollen då:

”Hon ville verkligen inte vara en flicka, för på den tiden var det som att dra en nitlott.
– VI flickor hade jobbiga stickade klänningar som man fäste fast i en obekväm strumpebandshållare. Med fyra metallknäppen satte man fast strumporna. Så fort man fick lite spring i benen lossnade alltid flera knäppen och strumporna började kasa ner. Hur kul vad det tror du?
– Låter jobbigt, svarar Tina.
– Gissa om det var. Jag upptäckte ganska tidigt att pojkarna verkade ha ett roligare och friare liv. Det var inte bara kläderna. Det kändes som att de var mer värda. Folk gillade pojkar bättre på något vis:”

Jag är fortfarande lite ambivalent för att själv initiera samtal om skillnader i behandlingen av pojkar och flickor med barnen, utan föredrar att istället bemöta den typen av frågor när det kommer från dem själva, så just den rätt långa utläggningen om detta (som leder fram till mormors frigörelse när hon fann Scarlett O’Hara som förebild) var inte helt nödvändig för min del. Däremot tycker jag att man boken igenom märker författarens ambition att skildra både manliga och kvinnliga karaktärer, både barn och vuxna, på ett brett och medvetet sätt och det uppskattar jag mycket.

Såhär långt kommen är det kanske dags att ägna några fler ord åt vad som de facto händer i böckerna. I Tina och Zlatan har Andy precis börjar i klassen, och Tina (och alla andra) vill gärna bli hans vän. Då lovar Tina att hennes pappa ska skaffa Zlatans autograf till Andy – hennes pappa är nämligen sportjournalist och har träffat Zlatan, som är Andys stora idol, flera gånger. Men när Tina ber pappa att ordna med det får hon veta att han bytt jobb och inte kommer att träffa Zlatan mer. Hellre än att erkänna det för Andy beslutar sig Tina, efter att ha upprätthållit lögnen ett tag, att sluta skolan. Och så tillbringar hon några dagar hemma hos mormor medan föräldrarna arbetar, och lyckas till slut med mormor hjälp att faktiskt få tag på en autograf.

IMG_2629

I Tina och mormor har Tina däremot inte riktigt tid för mormor, eftersom det händer så mycket annat i hennes liv. Det är bara det att mormor drabbas av cancer i samma veva, och till slut dör. Däremot introduceras också en ny äldre mentor för Tina, Tom, som jag gissar att kommer att återkomma om det blir fler böcker i serien.

Som redan sagt så läste jag och Tian de här böckerna i början av hans kapitelbokskarriär – eller, för at vara mer specifik, i början av hans kapitalbokskarriär av böcker där kapitlen utgör en sammanhängande historia. Sedan tror jag att böckerna kan räcka upp till kanske åttaårsåldern eller så, men kanske inte sedan när läsaren passerat Tina i ålder.

Advertisements

4 Comments

Filed under Kapitelböcker

Malte Modig

Karin Jacov, Kajsa Lind
Idus förlag, 2014

Tian har nog egentligen inte ägnat så många tankar åt vad det innebär att vara modig, men en av de alternativa ingångarna – vad det innebär att vara rädd – är däremot något som vi pratat mer om.

Rädsla är också det som är centralt i Malte Modig, för:

Här ligger Malte Modig. Fast det är bara som han heter. Malte i förnamn. Modig i efternamn. Han är det inte så mycket. Modig alltså.

IMG_7176

Han är rädd för spindlar, åska, motorcykelbuller; vatten på huvudet och att prata med människor han inte känner; för jultomten och för mörkret och för sin egen pappa när han råkar krocka med honom i mörkret. Hans bästis Märta däremot är inte rädd för någonting. Allt som Malte (bokstavligen) säger ”Nej tack” till omfamnar hon, oavsett om det är att hoppa från gungan i hög fart eller mopsa mot ”Arga tanten” som bor i Maltes trappuppgång.

Trots sina olikheter har Malte och Märta roligt ihop, men till slut får Märta nog med Maltes ”nej tack” och en av de värsta saker som Malte kan tänka sig (hans ”näst räddaste”) händer: en arg vän. Då brister det för honom:

– MALTE MES, SA JAG! skriker Malte.
– Modig är bara som jag heter och jag är rädd för Arga tanten! Och massa annat också! Skiträdd faktiskt!

Men efter sammanbrottet kommer sensmoralerna, och det är två sådana där saker som jag gärna vill att mina barn ska veta – att man kan vara både modig och rädd, på samma gång, och att man inte kan vara modig om man inte är rädd först (det senare är väl kanske en sanning med modifikation, men i alla fall en bra utgångspunkt).

IMG_7179_2

Som underlag för att diskutera rädsla och mod tycker jag alltså att detta är en bra bok. Speciellt eftersom den också tar superhjältetemat som nu har börjat sippra in hemma hos oss – och då känns det som en bra sak att inte bara ha hjältar att prata om utifrån att den som är väldigt stark också måste vara väldigt snäll (Bamse, Pippi) utan också utifrån att man kan vara en superhjälte utifrån sina egna förutsättningar och att superhjältar säkert är rädda de med. Dessutom fungerar den helt okej både för Tretton och Tian, och så är det ett plus i min bok att det får vara en pojke som är rädd. Dessutom skildras föräldrarna, som figurerar i bakgrunden som jämbördiga: pappan uppmanar kärleksfullt Malte att öppna ögonen (”gubben!”) när de krockar i morgonmörkret och är den som lagar färdigt maten medan mamman går för att läsa Malte och Märta, mamman tröstar Malte efter hans sammanbrott och går sedan för att se om maten är klar.

IMG_7178_2

Däremot tycker jag att språknivån är varierande. Bitvis, som de inledande meningarna som börjar med ”Hör ligger Malte Modig…” är språket riktigt suggestivt. Det flyter bra att tala om rädslan i termer av ”räddet”, och ”det räddaste”/”näst räddaste”. På andra ställen har jag svårt att hänga med i Maltes sinnesstämningsskiftningar och jag har även undvikit att läsa ut ”mes” även innebär att jag förlorar allitterationen på M – för jag talar hellre i termer av känslan (rädsla) än lär ut nedsättande benämningar på någon som är rädd. Illustrationerna, slutligen, följer historien fint och låter Maltes känslor skina igenom tydligt.

IMG_7178_2

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Strandstaden

Karin Cyrén
Alfabeta, 2014

Ibland förlorar man kontrollen – först över situationen, och sedan över sig själv. Och efteråt kan man ångra sig, och vilja ställa allt till rätta.

IMG_6996

Det är precis en sådan situation som är vändpunkten i Strandstaden, där bokens “jag” inte längre orkar med tjatet från de små invånarna i staden som hen byggt upp:

– Kan ni vara tysta? vrålar jag. Bygg era egna hus!

Jag hoppar och bankar och slår på allt!

– Jag vill fika! ryter jag.

– Hjälp! Alla springer åt olika håll. Sluta! Snälla, sluta!

Oj, va arg jag blev.

– Förlåt att jag slog sönder stan, säger jag. Jag kan laga den.

– Vi kan laga lite själva, säger muskelkillen. Det var dumt att vi tjatade.

IMG_6998

Det är en sådan situation som nog många kan känna igen sig i, både vuxna och barn, och det handlar som synes inte bara om att vara den som tappar besinningen utan också om att vara den som träder över någons gräns, och som också får sig en tankeställare.

IMG_6999

Boken börjar med att en familj, eller två vänner med sitt barn respektive bebis, kommer till stranden – det ges ingen vägledning mer än att “mamma” omtalas två gånger, men det skulle mycket väl kunna vara två mammor. Hur eller hur så är de vuxna (och bebisen) väldigt perifera i handlingen, de markerar bara dess början och slut. Istället är det “jag” och de små invånarna i staden hen bygger som är centrala.

IMG_6997

Den första som dyker upp är “en kille med stora muskler”, följd av en väldigt upptagen “tjej”/”kontorstjej”, och så en “gubbe”. Jag har begränsad lust att läsa om “killar med stora muskler”! Men sedan, efter detta, könas inte de tillkommande invånarna i text. I bild däremot, är både “motorcyklisten” och “fotbollslaget” lätta att läsa som tjejer (medan “en som kommer i racerbåt” och (pizza)”bagaren” är mer ambivalenta och “bonden” nog tolkas som man). Det är en trevlig omväxling!

IMG_7001

Vi har läst boken till och från, men den är inget som något av barnen (ännu) fastnat för. Den är något för komplex för Tretton, och kanske något för simpel för Tian. Men i åldrarna däremellan kan den här boken vara en rätt trevlig bekantskap.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Max och Maja

Axel Scheffler
Alfabeta, 2011, 2012, 2012, 2013

Följande böcker finns i serien om Max och Maja, kursiverade titlar har jag inte läst (än!)

Den lilla pölen
Den snabba sparkcykeln
Den stora ballongen
Det läskiga monstret
Godnattgrodan
Den snöiga dagen
Titta och hitta! En bok för små sakletare

Min första bekantskap med böckerna om Max och Maja var Den stora ballongen och Det läskiga monstret, och medan jag verkligen gillar den förstnämnda är jag mer tveksam till den senare.

IMG_3726

I Den stora ballongen har kaninen Max en stor ballong, som han går för att visa musen Maja. De tycker båda att ballongen är så fin, och går på promenad med den – tills Max råkar släppa taget och ballongen svävar iväg för att till slut spricka mot en trädgren. Max blir otroligt ledsen, men Maja kommer till slut på att trösta honom med att blåsa såpbubblor. De har jätteroligt med såpbubblorna fastän alla både svävar iväg och spricker – för det är så det såpbubblor ska göra, hurra! (Alla böckerna slutar i ett hurra).

Jag är genuint imponerad av hur historiens koppling mellan ballongens ivägsvävande-sprickande och såpbubblornas dito. Man får se både hur det är att vara riktigt ledsen, som Max när ballongen spruckit, och hur man kan trösta och bli tröstad, när Maja kommer på idén att blåsa såpbubblor. I jämförelse saknar Det läskiga monstret finess.

Det läskiga monstret utspelar sig en regnig dag, när Maja vill stanna inne och baka muffins. När hon väntar på att muffinsen ska bli färdiga knackar det först på fönstret, sedan på dörren – och när Maja redan är uppskrämd öppnas dörren och ett monster kommer in i huset. När hon gråtande gömt sig bakom soffan får hon till slut syn på monstrets fötter, och förstår att det är Max som har klätt ut sig. Sedan byter de, så att Maja får vara monster, och leker och äter mellanmål tillsammans (hurra!). Temat är såklart rädsla och att se igenom det man blir rädd för, men förväntar man sig – som jag – samma genomförande som i Den stora ballongen så blir man besviken. Det är lite för oklart vad som pågår i Max huvud, och varför han skrämmer Maja så mycket innan hon lyckas avslöja honom.

Med de blandade erfarenheterna från de två första böckerna, så var det likaledes blandade förväntningar jag hade när vi lånade Den lilla pölen och Den snöiga dagen. Dessa båda ligger någonstans mitt emellan. I Den lilla pölen är de hemma hos Maja och leker, och titeln syftar på att Max kissar på sig på golvet för att de har så roligt att han glömmer bort sig. Maja hjälper honom att städa upp och nästa gång kommer han ihåg att gå på pottan. Det jag uppskattar med den här boken är att de får leka så bra ihop, i lekar som spänner över spektrat av vad som kan anses som både mer flickigt och (eventuellt) mer pojkigt kodade lekar – de går på promenad med sina bebisar, bygger tågbana och klosstäder, och leker lejon. När Max kissat på sig får han låna kläder av Maja, och klär sig utan kommentarer i klänning. Trevligt!

I den snöiga dagen slutar Max och Majas roliga utelek i ett stort bråk, där Maja kastar deras snögubbes/snömus huvud på Max och Max knuffar Maja så hårt att hon ramlar omkull i snön. På sätt och vis en rätt ordinär bli arg – bråka – säga förlåt och bli sams-historia. Det som dock blir tydligt i den här boken är hur författaren använder sig av utropet ”Åh, hjälp!”. Det återkommer i bok efter bok, när svårhanterliga känslor uppstår. Maja kastar snöhuvudet – åh, hjälp! Max knuffas, åh hjälp! Ballongen spricker, Max kissar på sig, monstret öppnar dörren för att komma in i huset – åh, hjälp!

Faktum är att detta gör sig väldigt bra i högläsning. Det signalerar tydligt en konstpaus, som låter ens lyssnare ta in känslan som uppstått, innan historien går vidare med hur den hanteras eller löses.

Textmängden i böckerna är väldigt moderat, och språket är enkelt. Ta till exempel inledningen på Den stora ballongen:

Max hade en ballong.
En alldeles egen ballong.
Den var stor och röd och rund och Max tyckte väldigt mycket om den.

Samtidigt ger illustrationerna goda möjligheter att lägga ut texten, om man vill det. Det finns mycket småkryp, fåglar, och andra detaljer som kan kommenteras, vilket Tian gör i stor utsträckning. Även om texterna kanske ligger i underkant av vad han uppskattar, så verkar bilderna och själva känslohanteringen gör att han fortfarande uppskattar dem – om än inte riktigt fullt så ofta som Tretton, som har dem som en av sina favoriter.

9 Comments

Filed under Bilderböcker