Tag Archives: Bonnier Carlsen

Böckerna om Kapten Kalsong

Kapten Kalsong, 2014
Kapten Kalsong och den stora toalettattacken, 2014
Kapten Kalsong och invasionen av de osannolikt ondskefulla mattanterna från yttre rymden (och de minst lika grymma zombienördarna i skolmatsalen), 2015
Kapten Kalsong och professor Pruttenplotts prilliga plan, 2015
Kapten Kalsong och moster Medusas monstruösa mani, 2015
Kapten Kalsong och den stora, stygga striden mot robotsnorgubben, del 1: Alla snorkråkors slemmiga natt, 2016
Kapten Kalsong och den stora, stygga striden mot robotsnorgubben, del 2: Snorbotarnas skräckfullo straff, 2016
Kapten Kalsong och drabbningen med de diaboliska dubbelgångarna, 2016

Dav Pilkey, Bonnier Carlsen

img_5286

Jag trodde inte att jag skulle tycka om böckerna om Kapten Kalsong. Jag trodde att de skulle få mig att dra mig för en lässtund. Och de är grabbiga och flabbiga. Men, jag har kapitulerat, kanske inte för intrigen och karaktärerna i sig men för två andra saker:

Det ena handlar om läslusten. Vi hittade Kapten Kalsong i samband med att Tian lyssnat på varenda LasseMaja-bok samtidigt som vi fått avbryta läsningen av Nelly Rapp för att han inte var bekväm med dem (för läskiga!). Dessutom var Tretton dryga tre år och gillade inte när jag läste kapitelböcker med Tian, vilket gjorde det svår att få till sådan läsning. Men Kapten Kalsong älskade (och älskar) de båda. Inga problem att få läsa en hel bok i sträck med två hängivna lyssnare! Och senast, när barnen var med för att hämta upp den senaste (nya) Kapten Kalsong-boken på biblioteket så höll jag på att inte få dem därifrån – Tian satt och bläddrade sig noga fram, sida för sida och studerade varje bild, medan Tretton kom och satta sig bredvid mig och tiggde om att jag skulle läsa boken för dem där och då. (Men, boken är inte skriven med i första hand treåringar som målgrupp – jag skulle nog snarare säga 6-12-åringar)

img_5289

Det andra handlar om den språkliga nivån och berättartekniken. Det är alltifrån de enkla greppen, som den standardiserade inledningen (“Det här är George Beard och Harold Hutchins. George är killen till vänster med slips och platt frisyr. Harold är killen till höger med tröjan och det burriga håret. Kom ihåg det nu!), kapitalrubrikerna (vad sägs om “Kapitlet efter kapitlet före det sista kapitlet”?) och greppet att markera kast i kronologin med den återkommande formuleringen “Men innan jag kan berätta den historien, måste jag först berätta den här historien…” till metakommentarer där George och Harold uttalar sig om att saker som händer dem bara skulle kunna hända karaktärer i riktgt dåliga barnböcker eller hänvisningar till andra kapitel (“Vi läste er serietidning i kapitel 8”, sa Harold. “Trodde ni att vi inte skulle komma ihåg hur man förvandlar er elaka superskurk till en harmlös rektor?”). Och så språket då, få böcker som tilltalar sexåringar (och snart-fyra-åringar) använder mängder av ord som diaboliska och tvärtom-dimensionell.

Efter den utdragna startsträckan – böckerna handlar alltså om två barn som heter George Beard och Harold Hutchins. Varje bok (utom den första) börjar med en sammanfattning i serieform av vad som hänt tidigare, men jag upplever att det tillför ett mervärde att läsa dem i rätt ordning. I de första böckerna är de båda ganska odrägliga (och beskrivs som innehavare av en rad diagnoser där jag onekligen hoppat över en del i högläsningen) och genomför busstreck som faktiskt är rent elaka, medan de i de senare böckerna framstår som alltmer ansvarsfulla medan istället omvärlden skruvas till mer och mer (i första boken hatar visserligen skolans rektor, rektor Krupp, barn – men detta eskalerar genom böckerna till att i den senaste innebära att både han och lärarna är utpräglat elaka mot alla barn och hånar dem och förstör för dem på alla upptänkliga vis). Ett av de busstreck som George och Harold genomför är att hypnotisera rektor Krupp med en hypnotiseringsring, och på något sätt fastnar rektorn i deras hypnos. George och Harold blir snart varse att varje gång rektorn hör någon knäppa med fingrarna så förvandlas han till deras seriefigur Kapten Kalsong, som “… var snabbare än ett svischande resårband… Starkare än boxershorts..! Och han kunnde hoppa över hustaken utan att kalsongen fastnade.” (Ja, “kunnde”. George, som är den som skriver texten i deras serie, stavar rätt illa och det görs det en poäng av – i den åttonde boken!). Hypnosen bryts först när Kapten Kalsong får vatten över huvudet.

George, Harold och Kapten Kalsong blir sedan indragna i den ena actionberättelsen efter den andra, med galna skurkar som doktor Blöja, rymdvarelserna Zorx, Klax och Jennifer och professor Pruttenplott, som alla på det ena eller andra sättet hotar att utplåna världen. Själva actionavsnitten utspelar sig i kapitel med Flip-O-Rama – alla som själva har väckt streckgubbar till liv genom att måla dem på en rad ark och sedan bläddra fram och tillbaka vet precis hur det går till att få (oftast) Kapten Kalsong att puckla på skurkarna.

img_5290

Flabbigheten är kanske ganska uppenbar. Men hur står man ut med grabbigheten, då? Förutom den grabbiga dimensionen som är inbyggs i själva intrigerna så är den i huvudsak rätt lätt att navigera sig runt. Uttryck för (romantisk) kärlek, som kyssar, är uppenbarligen äcklig i George och Harolds värld, men förekommer ytterst sparsamt. Ord som “töntar” och “nördar” förekommer, men går att hoppa över utan alltför stora kreativa ansträngningar så länge som man är ansvarig för uppläsningen. Det mest slående är annars hur väldigt sällan kvinnliga karaktärer, förutom lärarna i skolan, dyker upp. Det finns för all del några: rymdvarelsen Jennifer, skurken moster Medusa (som uppstår när George och Harold försöker hypnotisera sin klassföreståndare) och Mameluckmormor, men för mig framstår de som undantag. Å andra sidan innebär avsaknaden av tjejer/kvinnor att kön sällan kommenteras.

Om inte Tian hade bett om att vi skulle ha lånat den första boken, så hade den inte kommit hem till oss på mitt initiativ. Men det märks att barnen växer, att de utvecklar sin egen boksmak som kan vara skild både från min och från varandras. Att vi läser tillsammans får oss alla att vidga våra läsvyer, och det är något jag blir alltmer ödmjuk inför.

2 Comments

Filed under Kapitelböcker, Uncategorized

Liten

Stina Wirsén
Bonnier Carlsen, Brottsoffermyndigheten, 2014

Inom vissa områden lever jag efter devisen att det som inte är trasigt inte behöver lagas, och väljer därför att inte introducera fenomen innan det kommer från barnen själva (med det stora tillägget att Tretton får hänga med på Tians frågeställningar i den mån han förstår, förstås…) – medan jag på andra områden raskt byter till inställningen att det är bättre att förekomma än att förekommas. Till de områdena hör skyddande strategier kring sådant som faktiskt skulle kunna hända, som till exempel övergrepp – i vid bemärkelse.

Risken är inte särskilt stor, förstås, så meningen är ju inte att slå på stora trumman och skrämma istället för att ge hjälp att skydda och hjälpa sig själv. I huvudsak handlar det istället om att förmedla ett uttryck som kommit till mig på andra vägar men som också tagits upp i Rädda Barnens material Stopp! Min kropp! : att det finns olika sorters hemligheter.

Det finns bra hemligheter – sådana som man blir glad av.
Och det finns dåliga hemligheter – sådana som man blir ledsen eller får ont i magen av.
Dåliga hemligheter får man alltid berätta för en vuxen, även om någon sagt att man inte får.

IMG_7158

Liten i boken Liten har en väldigt dålig hemlighet. En del dagar blir det bråk hemma, som är för stora och farliga. Efter bråken är det ingen som tröstar liten, som får både trösta och lägga sig själv.

IMG_7159

Som tur är finns det resurser kring Liten. I samma hus bor Någon som släpper in Liten, och bjuder på saft. Och fastän Liten inte vågar berätta då, så släpper det nästa dag på förskolan:

Litens Fröken får veta allt.

Fröken lyssnar.
Fröken hör allting.
Fröken säger till Liten:
Du är liten,
Du är fin.
Dig får man inte skrämma.
Dig får man aldrig knuffa eller slå.
Så är det. Den som är Stor ska ta hand om sin Liten.

Sedan finns det inga enkla lösningar, såklart. Man får veta att Fröken ringer någon, och berättar hur Liten har det. Någon, där hemma i samma trappuppgång, får någon sorts stödjande roll. Och budskapet upprepas sedan i klarspråk:

Det finns fler som har det som Liten. Det finns fler som är rädda hemma.
Om man berättar så finns det stora som hjälper till.

IMG_7160

Boken om Liten är en del av Brottsoffermyndighetens informationskoncept Jag vill veta, och finns att ladda ner gratis eller – för verksamheter som vänder sig till barn – att beställa. Som kanske framgår redan av de namn som nämns är alla karaktärer väldigt generellt hållna: de stora hemma hos Liten som bråkar så presenteras egentligen inte närmare än att de kallas Ena och Andra – ett bra grepp för att inkludera alla möjliga tänkbara konstellationer av vuxna-barn, tycker jag.

Historien är även i övrigt sparsmakad: varför det bråkas, vad det bråkas om och alla typer av preciseringar undviks. Budskapet hålls enkelt och trummas in, utan att det för den delen blir träigt. Tvärtom så engagerade boken Tian i kanske lite högre grad än vad jag riktigt trott eller kanske ens önskat. När bråken började så tyckte han genast att det var en dålig bok, samtidigt som han nästan bläddrade innan jag hunnit läsa ut texten på sidorna för att se hur det till slut skulle gå för Liten. Därför instämmer jag helhjärtat i Brottsoffermyndighetens uppmaning om att det här är en bok som bör läsas tillsammans med en vuxen – målgruppen är 4-7-åringar så det finns förstås barn som själva är läskunniga inom den.

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Marie-Polis på klotterspaning

Louise Jacobsson
Bonnier Carlsen, 2014

När jag skrev om Marie-Polis jagar en fartdåre passade jag på att efterlysa andra böcker om Marie-Polis, och här om veckan fick jag Marie-polis på klotterspaning i min hand.

IMG_7128

I Marie-Polis på klotterspaning är det skolan i Rättby som blivit nedklottrad, och Marie-Polis tar sig an fallet med förstoringsglaset i högsta hugg. En första misstänkt är eleven Petter i matsalen – är han så hungrig för att han klottrat hela förmiddagen? Eller är det kanske mattanten som inte nöjer sig med att skriva upp dagens meny på det stora blocket i matsalen, utan går loss på skolans väggar också?

Utan att ha kommit lösningen på spåret tar Marie-Polis en sväng till Kalles kemtvätt där hon tidigare lämnat in sin kostymjacka på tvätt, och där stöter hon av en slump på de avgörande ledtrådarna: Leilas pappa Ali och Lottas mamma (som inte presenteras med namn utan bara i funktion av mamma, medan Ali tilltalas i egenskap av att vara en egen person som själv får meddela att “det är min dotter Leilas tröja”) kommer båda in med tröjor fulla av tuschfläckar.

IMG_7131

Leila och Lotta förekommer i bakgrunden redan i den första illustrationen från Rättbyskolan, görandes fula grimaser åt varandra. Lite senare drar de varandra i håret i matsalskön, tacklas hårt på fotbollsplanen, och när de blivit avslöjade skyller de friskt på varandra. De framstår helt enkelt inte som särskilt sympatiska, och bedriver sin konflikt på ett sätt som helt enkelt är rätt rejält skilt från det stereotypt “tjejiga”. Övriga personer i boken är dock (upplever jag, kanske utifrån mina den här gången högre förväntningar) mer konventionellt skildrade än persongalleriet i Marie-Polis jagar en fartdåre. En manlig kemtvättsinnehavare, en kvinnlig rektor i dräkt, en manlig lärare, Petter som är den första misstänkta och så en kvinnlig (och icke namngiven) “mattant”. Och inte att förglömma, “Ali” och “Lottas mamma”.

Men Marie-Polis är ju själv fortsatt en kvinnlig polis, vilket jag också fortsatt tycker är lika bra. Hur viktigt det kan vara med förebilder och hur det kan ändra normens definition av sig själv fick jag en blixtbelysning av för några veckor sedan när Tian och några kompisar under ledning av en vuxen diskuterade poliser och framtida yrken. Tian nämner ofta polis som ett tänkbart yrke vilket jag inte tror gäller hela gruppen i övrigt, men vid just det här samtalet gjorde inramningen att alla såg sig en framtid inom poliskåren.

Efter att samtalet berört om barnen kände eller träffat någon polis i verkligheten, kom nämligen den frågan: Vill du bli polis när du blir stor? Och gruppens tjejer svarade en efter en att de skulle bli tjejpoliser, där ordvalet uppenbarligen inspirerades av att en av dem kände en “tjejpolis”. Men det som hände med denna förebild och med dessa tjejers svar var att Tian fick definiera om sig (sitt framtida) själv: inte som Polis (med medvetet versalt p) utan som killpolis, en av flera tänkbara polissorter.

Nu skulle jag väl egentligt föredra att kön fungerade så lite som en sorterande kategori att alla typer av polis kunde rymmas under ”polis”-paraplyet, utan förled, men i brist på en sådan verklighet så får man ta det man får.

För att sedan återgå till själva boken måste jag också göra en anmärkning angående klottrets innehåll: utöver drakar och döskallar har klottrarna också skrivit – “BLÄH”, “DU ÄR FUL!” och “Missfoster”, varav det senare hamnar i fokus i bild eftersom Marie-Polis just är i färd att undersöka det med sitt förstoringsglas. Jag har bara bemött frågan om vad det står med klottret med att klottrarna skrivit “elaka saker”, eftersom jag inte är pigg på att vara den som lär ut ordet “missfoster”.

IMG_7129

Liksom i Marie-Polis jagar en fartdåre slutar sedan Marie-Polis på klotterspaning med att missdådarna gör bot och bättring: de får måla över sitt klotter så att skolan fräschas upp rejält, och till på köpet blir de vänner (som på sista uppslaget är i full gång att måla nidbilder igen, men den här gången med asfaltskritor på asfalten)

IMG_7132

3 Comments

Filed under Bilderböcker

Pelle Svanslös – Våga vara snäll och Nokos överraskningskalas

Pelle Svanslös – Våga vara snäll
Åsa Rönn, Michael Rönn, Ingrid Flygare (efter Gösta Knutsson)
Bonnier Carlsen, 2014

Nokos överraskningskalas
Fiona Moodie
En bok för alla, 2014 (2007)

Både Tian och Tretton är januaribarn, så den senaste månaden har inneburit kalas efter kalas. Kalas är också temat i både Pelle Svanslös – våga vara snäll och Nokos överraskningskalas. Mer specifikt behandlar de dock att inte bli bjuden på kalas.

IMG_7047

Detta är ett tema som man kan tänka sig olika vinklar på, och där har båda böckerna valt samma: det är inte någon ledsen icke-inbjuden som står i centrum, utan läsarens perspektiv är den uteslutandes, som får lära sig att vända andra kinden till. De icke-inbjudna, Måns i Pelle Svanslös och Hyena i Nokos överraskningskalas, är nämligen inte alls särskilt sympatiska – men sensmoralen i båda historierna är att den uteslutande akten, att inte bjuda dem på kalaset, bara trappar upp konflikten. Det får Måns att bestämma sig för (och genomföra) en stöld av presenten som Pelle skulle ge till Maja i Pelle Svanslös, och Hyena att äta upp de fikon som huvudpersonen (jordsvinet) Takadu under stor möda plockat för att bjuda på under vännen Nokos överraskningskalas.

IMG_7049

I frågan om det är en bra sensmoral vacklar jag lite. Visst är det fint att se Måns respektive Hyenas glädje när de istället inkluderas (Måns genom att bjudas på Pelles kalas och Hyena genom att få vara med på Nokos), men jag kan tycka att beskrivningarna av de elakheter som de gjort sig skyldiga till har så pass lite inlämning och känslomässig kontext att jag skulle vilja att mina barn inte ska känna några förpliktelser att försöka omvända någon som beter sig så:

Hyena smög fram och glufsade i sig fikonen som var kvar i korgen. Ett lämnade han kvar bara för att reta Takadu.

När Takadu vaknade stod solen lågt och korgen var tom. Ett endaste fikon fanns kvar liksom en skarp lukt av Hyena.

Allt arbete till ingen nytta! Takadu var förkrossad och ledsen. Inga fikon! Nokos födelsedag skulle bli förstörd.

Lurendrejaren Hyena rullade runt bakom en sten och vred sig av skratt.

Eller:

– Jag tror att Maja kommer bli väldigt besviken på Pelle om han inte har någon present till kalaset, viskade Måns till Bill och Bull. Hon kommer att bli så besviken att hon inte vill vara med Pelle längre.
– Men Pelle kursivhar ju en present till Maja, sa Bill.
– En strömmingstårta, sa Bull.
– Inte om jag får bestämma, sa Måns och log elakt.

IMG_7048

Och i det senare fallet får tilläggas att det som gör att Maja väljer att utesluta Måns från sitt kalas är att han oprovocerat kastar snöboll på Pelle när han åker pulka, med resultatet att Maja och Pelle kraschar in i ett träd. Och jo, jag vet att det finns ett ständigt underliggande stråk av avundsjuka och missunnsamhet från Måns sida visavi Pelle, men jag vet också att jag hade svårt att hantera det själv som barn när jag läste böckerna – och den här bilderboksvarianten har ju en ytterligare något yngre målgrupp – kanske från dryga tre eller så om man ser till textmängden, medan jag som framgår inte är säker på hur väl innehållet går fram. Jag tror att Tian håller med mig i detta, eftersom Pelle Svanslös åtminstone än så länge inte blivit särskilt mycket läst.

Nokos överraskningkalas har vi däremot läst på både längden och bredden, för att läsa om ”Kadu” är en av Trettons absoluta favoriter för tillfället (tillsammans med Det är en gris på dagis). Det här, när vissa böcker blir riktiga favoriter, är så spännande tycker jag. Ibland går det att förstå vad det är som fängslar, men i det här fallet har jag faktiskt inte mycket till aning. Det började med att han föll för karaktären Bushbaby (ett spökdjur), och sedan hamnade boken på repeat. För att riktigt stå ut med det har jag läst bort mycket av Hyenas elakheter, vilket lämnar en rätt söt historia om Takadus mödor att ge Noko en bra födelsedag. Detta, glädjen i att ge till sina vänner, är något som också finns i Pelle Svanslös-boken, och som jag tycker är väldigt sympatiskt. Dessutom är det långtifrån bara saker som ges bort: här förekommer såväl egna sånger som eget DJ:ande.

IMG_7052

IMG_7051

Något annat jag uppskattar med Nokos överraskningskalas är den annorlunda miljön och de annorlunda djuren som figurerar: utöver Takadu (jordsvin) och Noko (piggsvin) och Hyena så är vännerna vårtsvin, öronhundar, myrkottar, markattor, pärlhönor, spökdjur, sköldpaddor… Vi har googlat fram mer information om många av dem, för att se hur de ser ut i verkligheten och hur de lever. Allra mest har vi dock lärt oss om två små gynnare som bara återfinns i bild: två små dyngbaggar som är med på de flesta uppslagen. Dessutom måste sägas att illustrationerna är väldigt välgjorda och att Tretton verkar gilla de sångtexter som jag sjunger med nästan samma melodi varje gång…

De centrala gestalterna i Nokos överraskningskalas är ”han”: Takadu, Noko, och Hyena medan vårtsvinet omnämns som ”fru Vårtsvin” och Bushbaby är en hon. Kön spelar dock en väldigt underordnad roll här, och det finns inga könsmarkörer utöver de eventuella omnämnandena. I Pelle Svanslös-fallet upplever jag att könsaspekten fått en viss uppfräschning, jämfört med hur jag minns den från originalhistorierna. Pelle, Måns och Bill och Bull är ju fortfarande hanar, men jag upplever att Maja får ta mer plats och skrivs fram mer som en ”rolig och snäll kompis”, och även om Pelle får rådet att köpa en stor rosett till henne i födelsedagspresent av Gullan, så verkar det bero mest på att Gullan ”ville bli designer” (och det är inte heller vad Pelle köper till henne, för han har lyssnat in vad hon verkligen önskar sig). Dessutom har det tillkommit en del karaktärer, som Katti och Kaa som är DJ:s och nyligen kommit till Sverige.

1 Comment

Filed under Uncategorized

Marie-Polis jagar en fartdåre

Louise Jacobsson
Bonnier Carlsen, 2014

Eftersom pixiböcker verkar vara ett elände att få tag på när man är ute efter en specifik och inte bara plockar en när man ändå är och handlar, så tänker jag helt ogenerat ge ett 12-kronors investeringstips här: gå till närmaste livsmedelsaffär och köp Marie-Polis jagar en fartdåre medan den finns där!

IMG_6658_2

Bokens insida ger nämligen vid handen att det ska finnas ytterligare en rad böcker om Marie-Polis: Marie-Polis på klotterspaning, Taveljakten, Fiolmysteriet och Medicintjuven – men trots kontakt med förlaget har jag inte lyckats få tag på dem. Den enda möjligheten verkar vara att köpa hela säljboxar av pixiböcker med sex olika böcker i – med åtta exemplar av varje bok – och det går faktiskt lite över de gränser jag ändå har när det gäller bokjakt (men hittar du någon av de andra Marie-Polis-böckerna i din affär, så snälla – köp ett extra exemplar, så köper jag den av dig!).

Såhär långt kommen är det förstås dags att ställa frågan vad som föranleder denna köphets från min sida. Är Marie-Polis ett hett tips inför 2015 års Nobelpris, eller åtminstone Augustpris?

Och nej, så är det väl inte. Men boken – i alla fall den som jag nu lyckats lägga vantarna på – är helt klart ett sådan som jag vill ha hemma. Den innehåller 1) en kvinnlig polis (om än med rejält med blå ögonskugga), 2) en kvinnlig lastbilschaufför och 3) en kvinnlig raggare. Och så en manlig bensinmacksinnehavare, en grevinna, en manlig chaufför och en manlig… ja, vad Omar är ges inga direkta besked om, bara om att han måste träna på att fickparkera (och gör det varje kväll). Könsbalans bland karaktärerna i stort alltså, men med kvinnor i roller som jag upplever att i barnböcker alltid, alltid är manliga annars.

IMG_6660_2

IMG_6661_2

Handlingen i Marie-Polis jagar en fartdåre är rätt simpel, en okänd fartdåre kör runt i Rättby om nätterna och Marie-Polis ska försöka räkna ut vem det är. ”Den som kör runt så mycket måste ju tanka ofta, fungerar Marie-Polis och skyndar iväg till bensinmacken” – och därefter går hon igenom möjliga gärningspersoner (karaktärerna ovan) en efter en. Till slut måste hon ändå sitta på spaning, och lyckas då gripa den skyldige som blir av med körkortet och får gå på trafikskola för att lära sig trafikvett. Sin fortkörning får han därefter klara av på gokartbanan…

Jag skulle säga att det kan vara bra att åtminstone närma sig tre för att läsa den här boken. Tretton sitter tappert med när Tian och jag läser, men historien är för beroende av en språknivå som han inte besitter än. Tian är däremot förtjust, och för honom blir det mer aktuellt att försöka förstå hur Marie-Polis tänker kring utredningen, när hon resonerar sig fram till vem som kan vara skyldig och vem som måste vara oskyldig.

7 Comments

Filed under Bilderböcker

Sam och Sigge och den första julen

Lin Hallberg, Margareta Nordqvist
Bonnier Carlsen, 2014

Det finns en lång rad böcker som handlar om shettlandsponnyerna Sam och Sigge, och som jag förstått det (vi har bara läst denna och Sam och Sigge) är de uppdelade i två serier: dels en om ”ponnytjejerna” i BUS – Brobyungarnas shettisar, och dels en där sönerna på gården – Eric och Simon – är huvudpersoner. Sam och Sigge gick inte hem hos Tian vid första läsningen när vi provade för kanske ett halvår sedan, men nu med Sam och Sigge och den första julen verkar han betydligt mer på kroken och vill läsa mer om riddare.

IMG_6080_2

Sam och Sigge och den första julen hör till serien där Eric och Simon är huvudpersoner, och de omtalas väldigt frekvent som ”riddarbröderna”, vilket jag – utan att ha läst Sam och Sigge och riddarbröderna – skulle tippa att kommer därifrån. Detta, tillsammans med det faktum att bröderna växer upp på gården, gör att de känns som ganska ”typiska” pojkar inom ridsporten (att kontrastera mot alla längtande, hästälskande ridskoletjejer). Samtidigt är det väldigt trevligt med en hästbok(sserie) med pojkar i huvudrollen, något jag kan tänka mig kan vara ett trevligt litterärt sällskap till alla hästälskande pojkar där ute som kan ha det rätt ensamt.

I Sam och Sigge och den första julen närmar det sig jul i ramberättelsen, men denna jul inträffar aldrig utan den jul som det berättas om – mamman är berättaren – är den allra första julen i Sverige efter att familjen flyttat dit från England (efter skilsmässan från deras pappa, om jag uppfattar det rätt):

Eric och Simon brukar turas om att välja vad mamma ska berätta. Oftast vill de höra en sann-saga. Just idag är det Erics tur att välja.
– Då vill jag att du berättar om den första julen i Sverige, säger Eric.
– Ja! ropar Simon. Den är jättebra!
– Jag har säkert berättat den hundra gånger, suckar mamma. Tröttnar ni aldrig?
Mamma säger att Simon och Eric har glömt hur ensamma och eländiga de kände sig då. När de precis flyttat ifrån pappa och kompisarna i England.
– Det var så kallt att Simon och jag sov i samma säng, minns Eric. Och jag trodde att Simon hade lagt istappar i sängen, men det var hans tår.
– På kvällarna sprang det möss i köket, fnissar Simon.

IMG_6082_2

Denna jul innehåller det mesta: längtan efter snö och ”riktig jul”, tomtespaningar, hästar som river ner julpyntet i boxarna, strömavbrott, räddandet av en liten katt och till slut julottan där de träffade ”tjejerna” för första gången. Brödernas självklara relation till varandra och deras kärlek till sina (busar till) hästar är genomgående teman, och Tian fick helt klart några aha-upplevelser kring hur det kan bli med syskon sedan, med en lillebror som kan “prata så bra”.

Det här är en sammanhängande kapitelbok, att jämföra med de ”första” kapitelböcker vi läst där kapitlen kan läsas i princip fristående. Den är också språkmässigt något mer komplex, både med konstruktionen med en ramberättelse kring den egentliga berättelsen och med det mer utvecklade språket där miljöbeskrivningarna visserligen stöds av illustrationerna (som finns på varje uppslag) men också utgör en självklar del av texten. Samtidigt är det inte så mycket i boken som är svårt att förstå: inga dolda motiv eller motstridiga känslor, eller så, så man kan absolut läsa den med behållning även för yngre barn som tycker om temat.

Som redan nämnt uppskattar jag att detta är hästböcker med pojkar i huvudrollerna, även om de nu är lite ”typiska”. Jag upplever att språket ganska ofta understryker att de är pojkar (de talas mycket om i termer av ”pojkarna”, ”bröderna” och ”riddarbröderna”), men det är rätt lätt att läsa bort om man önskar – medan det, å andra sidan, kan vara en poäng i att behålla detta om man vill berätta om hästar som ett intresse för både pojkar och flickor. I sitt görande, ensamma på gården, tar kön dock inte överhanden. Här handlar det om barns hästar och barns jul.

Leave a comment

Filed under Kapitelböcker

Ingrid och Ivar firar jul

Katerina Janouch, Mervi Lindman
Bonnier Carlsen, 2014

Nu är det väl dags för lite jultema?

När första advent passerat är det i de flestas ögon legitimt att börja julpynta – men hos oss såg det ut såhär redan för flera veckor sedan:

IMG_5954

Jo, jag är medveten om att ingen riktig julzilla skulle nöja sig med detta (jag måste dock påpeka att utöver tomten är det faktiskt vintermotiv på filten som fungerar som duk!), men Tian och Tretton var riktigt glada över den julstämning de hade skapat. Anledningen till denna pyntarlust var att vi läst Ingrid och Ivar firar jul, som är en söt liten instruktionsbok i lyckligt julfirande.

Det finns en rad tidigare böcker om Ingrid: Ingrid har plåster, Ingrid vill bada, Ingrid och bassiluskan, Ingrid och pappa, Ingrid ska sova, Ingrid vill äta, Ingrid träffar djuren och Ingrid ska bada, och också ett par tidigare böcker med Ivar: Ingrid och Ivar och Ingrid och Ivar gör kalas. Ingrid och Ivar firar jul är den första – och hittills enda – som vi läst, men utifrån titlarna känner jag mig ganska lugn i att göra gissningen att även övriga böcker handlar om att beskriva vardagsnära händelser på en nivå som passar ett barn i åldrarna kring två.

Nu var det inte bara Tretton som gillade boken, utan Tian har också haft oväntat mycket utbyte av den. De fördelar mellan sig vem som ska vara Ingrid och vem som ska vara Ivar, och så får jag läsa berättelsen med dem som huvudpersoner. Tian har också uppskattat detaljer som att man kan läsa text i bilderna: till exempel gosedjurens önskelistor och den bok som Ivar läser vid ett tillfälle, och att det faktiskt finns en liten tomteluva utanför fönsterrutan när Ingrid och Ivar pratar om huruvida tomten kommer att komma.

Ingrid och Ivar är tämligen ensamma i boken. Där finns också några gosedjur som i viss mån ”lever”, men vuxna förekommer bara på ett av de sista uppslagen. Av boken får jag intrycket att Ingrid och Ivar är syskon: jag tycker att de verkar ligga vakna tillsammans om kvällarna, längtande efter julen, och de pyntar ”huset”, drar hem en julgran, bakar pepparkakor och gör julgröt, och firar ihop på själva julafton – men texterna om de andra böckerna säger att de är ”bästisar” så det är möjligt att det framställs på annat sätt där.

Språket hålls väldigt enkelt, och intressant nog omtalas varken Ingrid eller Ivar någon gång som ”hon” eller ”han”. Istället är det formuleringar som dessa:

Ingrid ligger vaken. Längtar efter julen.

Hela huset pyntas. Stjärnor hängs i fönstren.

Julafton har kommit. Alla sjunger sånger. Öppnar sen paketen.

Samtidigt tecknas Ingrid med rosetter i håret, tröja, kjol och strumpbyxor, medan Ivar har tröja (med ett stort hjärta på) och byxor.

IMG_6067

I handlingen skildras de dock tämligen symmetriskt: Ingrid limmar – Ivar klipper, Ingrid drar pulkan – Ivar bär granris, Ingrid lagar gröt – Ivar bakar pepparkakor, Ingrid skottar snö – Ivar sätter stjärnan i toppen av granen. Och medan innehållet med nödvändighet, med tanke på målgruppen, blir att rätt okomplicerat rada upp vad ett julfirande ska innehålla, så skönjas åtminstone någon lite mer komplex idé:

Ingrid gör en julklapp.
– Får jag se? vill Ivar.
– Nej, det får du inte!
Julen är så hemlig.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Krig

Alfons och soldatpappan
Gunilla Bergström
Rabén & Sjögren, 2006

Ett år i djungeln
Suzanne Collins, James Proimos
Bonnier Carlsen, 2014

Pojken, flickan och muren
Ulf Stark, Anna Höglund
Berghs, 2010

Utan att jag riktigt hade tänkt på det, så hade vi plötsligt flera böcker som berör olika aspekter av krig hemma. Ämnet är ju tyvärr högaktuellt i världen, och även om jag upplever att väldigt lite sipprar igenom till Tian än, så börjar han ändå greppa konceptet på ett lite större plan än krigslekar.

IMG_6045_2

Krigslekar förekommer i en av de här böckerna, nämligen Alfons och soldatpappan. Här har Alfons fått en ny vän, Hamdi, vars pappa har varit soldat – ”I ett riktigt krig, i sitt förra land”.

Alfons beundrar Hamdis pappa mycket, inte bara för att han varit soldat utan också för att han startat ett fotbollslag för alla barn och byggt en riktig målbur åt dem. Men kriget, det är ingenting som pappan vill prata om. Istället fantiserar Alfons och Hamdi, ”här ser de krig överallt, jämt – på dataspel och film och TV. Och på ruskig, spännande video!”, och leker med Alfons laserpistol, rullar in sig i mattor och leker snigelkrig, och önskar sig fler spännande grejer med ”SPLASH och KA-BOOM och skarpa polissoldater och tanks och monster-krigare”. Och till slut så får de faktiskt pappan att berätta något litet (om de lovar att ”lyssna som vuxna karlar”).

Han berättar om ett bombanfall. Han berättar om hur rädd han var. Och han berättar om mötet med en myra, för att inskärpa en sak:

Det enda säkra är: det finns såna som bygger upp och såna som bombar ner. Två sorter. Dom finns alltid. Bland fienden med!

Sedan, efter middagen, får denna utsaga en tillämpning i Alfons och Hamdis här-och-nu. Någon har förstört det där målet som pappan byggt åt dem, men pappans lugna besked är att de förstås ska bygga upp det.

IMG_6046

Kriget hålls lite på avstånd i den här boken. Det försiggår i ett annat land, Hamdis förra, i en annan tid, innan Hamdi var född. Även nu framstår landet som långt borta: hemma hos Hamdi är det annorlunda med många mattor, fingardiner och bordsbön. Annan mat, och en parabol så att man kan se ”främmande, utländska TV-program”. Alfons är lite förundrad, men trivs väldigt väl där och jag tycker att skildringen är fin.

I Pojken, flickan och muren är kriget däremot ständigt närvarande. Boken är – säger insidan på omslaget – inspirerad av Ulf Starks och Anna Höglunds resa till Palestina, och här finns inga eldstrider, krigslekar eller krigsleksaker. Men här finns muren, som stänger ute syskonen Adham och Sulafa och deras föräldrar från deras hem, gården som de bodde på förut. Gården med ”apelsiner, oliver och timjan. Och trädet där farfar hängde upp spegeln på en spik när han rakade sig. Och skolan dom gick i. Liksom skrattet.”.

Adham och Sulafa hanterar situationen. Adham kör runt Salufa i en kärra som han byggt åt henne, hon kan inte gå annat än korta sträckor eftersom ”hennes ben är sjuka”. De besöker en hund, Schas, som de gjort till sin och nu matar varje dag. Sulafa besöker en gammal lärarinna flera förmiddagar i veckan och läser dikter för henne. Men allra mest längtar de hem, och Adham lovar så Sulafa att han ska ta sig dit och hämta en apelsin till henne. Det är en väldigt fin skildring av syskonskap.

IMG_6047

Adham lyckas faktiskt ta sig förbi muren, och den illustration där deras hus är tecknat med sönderslagna fönsterrutor och brädor spikade över dörren är nog det i boken som gjorde störst intryck på Tian. Varför har de gjort så? Varför får de inte bo där längre?

I Ett år i djungeln är förståelsen också något som växer, men här hos huvudpersonen. Kriget här är liksom i Alfons och soldatpappan långt bort – det är Vietnamkriget – men samtidigt betydligt närmare eftersom huvudpersonens pappa ”måste åka till något som kallas krig. Han ska vara borta i ett år. Hur långt är ett år?”.

I sina drömmar flyger huvudpersonen till djungeln, tillsammans med katten Busan. Men vartefter tiden går blir den väntande djungeln alltmer ogästvänlig – utvecklingen av de här bilderna tycker jag att är det allra starkaste i boken. Från pappan kommer först vykort, men sedan blir det alltmer tyst. Huvudpersonen samlar ledtrådar: vuxna blir ”ledsna, oroliga eller arga” när de får veta att hennes pappa är i kriget. Kriget dyker upp på TV: explosioner, helikoptrar, gevär – mamman stänger av TV:n och huvudpersonen stänger in sig i en garderob och gråter. Det börjar bli svårt att komma ihåg hur pappa ser ut. Tills han äntligen kommer tillbaka.

IMG_6048

IMG_6049

IMG_6050_2

Det här är inga böcker som man läser för deras gestaltningar av kön. Papporna eller män är soldater. De står i förgrunden. Mammorna är hemma men osynliga. Därtill kommer uttalanden som får mig att först hoppa högt och sedan hoppa över, som att ”lyssna som vuxna karlar” (Alfons och soldatpappan) eller ”Vi är alla unika på något sätt. […] Drew är kille.” (Ett år i djungeln). Men barnen möter olika sidor av vad krig kan vara.

Den starkaste skildringen av en flicka är Salufa. Parallellt med Adhams fysiska försök att ta sig till andra sidan muren, så utvecklas hon som diktare, och får det sista ordet mot muren:

Kom fort upp ur jorden, träd.
Bli tjock som farmor om stammen.
Och låt grenarna växa så högt
att vi kan klättra
upp i himlen en dag.

Kom fort upp ur jorden, träd.
Ge oss blommor och frukt.
Och låt rötterna växa så starka
under jorden
att dom välter denna mur en dag.

Att det här så att säga är hennes parallella resa tror jag att går Tian lite förbi, men annars upplever jag som sagt att han nu, när han snart fyller fem, ändå börjar ha funderingar över krig och börjar greppa konceptet. Alfons och soldatpappan är den av böckerna som verkar mest lättillgänglig, med Ett år i djungeln någonstans i mitten och delar av Pojken, flickan och muren som sagt ännu lite för komplexa.

Hur tänker ni kring att läsa om krig med era barn?

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Böckerna om spyflugan Astrid

Spyflugan Astrid
Spyflugan Astrid flyger högt
Spyflugan Astrid rymmer
(finns men ej lästa: Spyflugan Astrid gillar och Spyflugan Astrid mitt i musiken)

Maria Jönsson
Bonnier Carlsen, 2007, 2008, 2010

De första gångerna vi läste Astrid-böckerna var jag ganska neutralt inställd, men de gick hem bra hos både Tian och Tretton och femtioelva omläsningar senare måste jag säga att det här är genuint bra böcker för ett rätt stort åldersspann. 

IMG_5931

Världen ses här genom ögonen på Astrid, en spyfluga som bor “bakom soffan” med sin familj i form av mamma, pappa, moster Ally, en omtalad men försvunnen morbror, 43 småsyskon, 7 kusiner och 3 nästkusiner. En myllrande familj alltså, men föräldrarna förekommer uteslutande i bakgrunden skötandes hushållsgöromål och syskon (på ett tämligen jämställt sätt, faktiskt) medan det är moster Ally som Astrid har sina duster med. Duster som handlar om Astrids frihetslängtan å ena sidan (hon tycker om att ”1. äta 2. göra utflykter 3. titta på DET STORA PÅ ANDRA SIDAN” eller att ”1. äta 2. göra utflykter 3. ligga och fundera”) och moster Allys utkrävande av ansvarstagande å andra: var försiktig (akta dig för ”feta smällen och hemska sugen”) och hjälp till att ta hand om småflugorna.

Jag känner mig inte självklart positiv till budskap om hur storasyskon ska hjälpa till med sina småsyskon, och då än mindre i formen av att storasystrar ska göra det, men i flugfamiljsformatet tycker jag ändå att det fungerar. Tian undrar mycket om varför Astrid “alltid” (hennes uttryck) måste hjälpa till med småflugorna, och vi pratar om att det förstås inte är juste om det är så, men också att det kan vara något som Astrid bara säger fastän det inte är “alltid” för att hon tycker att det finns roligare saker att göra och om hur det är bra att hjälpas åt i en familj.

IMG_5932

Text och bild arbetar verkligen tillsammans i de här böckerna: texten är en del av det visuella uttrycket genom att vara större eller mindre eller röra sig över sidorna, medan bilderna flitigt zoomar in eller zoomar ut för att understryka flugperspektivet och hjälper till att förklara termer som flugorna myntat för människoföreteelser: stora sugen (dammsugaren), feta smällen (flugsmällan) och det stora på andra sidan (världen utanför huset där de bor) är redan nämnda, därtill kan till exempel läggas varma rutan (ugnsluckan), svarta solen (spisplattan), svarta havet (en kaffekopp) och bruna varma saker (bullar). Det här sistnämnda greppet är något som jag upplever gör att Tian håller intresset levande för dessa böcker, eftersom han kämpar med att begripa sig på vad som avses med beskrivningarna. Därtill så är det här med varierad textstorlek något som drar extra mycket intresse till texten, där han gärna vill veta precis vad det står på olika ställen.

Igenkänningsfaktorn mellan böckerna etableras effektivt med olika varianter på presentationen av Astrid, med tyngdpunkt på siffror:

Det är jag som är Astrid.
Dom säger att jag är en spyfluga.

Inte vet jag, men jag har,
stora ögon,
2 armar,
2 vingar,
och 4 ben.

Liksom arbetet med textens visuella uttryck i övrigt drar intresset till precis vad som står var, så drar den här presentationen och de listor som Astrid återkommer till intresset till de möjligheter som siffror ger, på ett effektivt sätt.

IMG_5933

Historierna i böckerna är egentligen en bit över Trettons nivå – han förstår inte hur Astrid hamnar i fara när hon somnar vid en bit dansk salami och hamnar i kylskåpet, hur Astrid och en av småflugorna sugs upp genom fläkten och ut på ”andra sidan” eller när Astrid somnar och drömmer – men det fina i kråksången är att det inte gör så mycket. Det finns så mycket i miljön runt historierna att det finns mycket att hämta ändå.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Mer eller mindre kuslig halloweenläsning

Kom in om du vågar!
Helena Davidsson Neppelberg
Alfabeta, 2010

Samlade sagor om den underbara familjen Kanin
(Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen, Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck och Sagan om den underbara familjen Kanin och godistrollet)
Jonna Björnstjerna
Bonnier Carlsen, 2013 (2007, 2009, 2010)

För Tian är det här med halloween ungefär lika självklart som midsommar och jul – det smäller kanske till och med högre än det förstnämnda eftersom man får klä ut sig på förskolan och det pysslas så att det står härliga till. Skräckdimensionen i halloween har dock gått honom förbi, vilket kanske är lika bra med tanke på att mycket känns ”kusligt” i hans värld just nu. Därför har vi inte läst Samlade sagor om den underbara familjen Kanin på sistone, något som vi gjorde förra året.

IMG_5718

Dessa samlade sagor – som är en samlingsutgåva av Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen, Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck och Sagan om den underbara familjen Kanin och godistrollet – är nämligen lite kusliga, fast rätt lagom egentligen, i mina ögon.

Den underbara familjen Kanin består av en mamma, en pappa och fyra barn, varav Lillebror Kanin är huvudperson. De bor i den underbara delen av skogen… men det finns en fruktansvärd del också, och det är där Lillebror Kanin tenderar att hamna: för att han följt efter en vacker fjäril (Lillebror ”har smak för det vackra i livet”) när han skulle plocka blåbär till pappas fantastiska blåbärspannkakor, för att han går vilse när han ska gå med ett kakrecept till sin farmor, eller för att godistrollet kommer och rövar bort honom när han äter godis en dag när det inte är lördag.

Varje gång blir Lillebror Kanin väldigt väldigt rädd. Varje gång är det någon som uppmanar honom att inte vara rädd eller visa rädsla eftersom det göder det som skrämmer honom, men som står svarslös när han undrar hur det ska gå till. Och varje gång så slutar det med att lillebror agerar, fastän han är rädd. Och det som var farligt – monstret i skogen, fru Skräck, godistrollet – visar sig då vara något som han kan bemästra.

IMG_5719

Sagoskogen där de bor är en extremernas skog – det är underbart och fantastiskt eller hemskt och fruktansvärt, och varje bok avslutas med en karta, där man kan se var äventyret utspelat sig. Barnfantasy, kanske man skulle kunna genrebestämma det som, vilket verkligen går igen i illustrationerna som jag fallit pladask för: det är mörkret med lysande ögon och grimaserande träd i den fruktansvärda delen av skogen, fru Skräcks docklika förklädnad och nästan brinnande förvandling till sin vanliga skepnad, godistrollets grin och godisfabrikens pysande, pustande och löpande-band-slit. Det är illustrationer som fyller uppslagen, och som lyfter texten och berättelsen. Och det är, för att återkomma till det, rätt kusligt.

IMG_5720

Jag är tveksam till om Tian än förstått sig på hur mycket de här berättelserna anspelar på traditionella sagoformat, och för att kunna börja förstå sig på texterna tror jag nog att man i alla fall bör ha passerat tre med en bit. Genusmässigt tycker jag att Lillebror är en fint skildrad karaktär, som får vara både modig och rädd, och att bikaraktärerna varieras väl och faktiskt i många fall inte könas alls – vilket till exempel gäller både godistrollet och dess mindre skrämmande inkarnation i slutet av boken.

Kom in om du vågar! är betydligt mindre skrämmande än ovanstående, och har en yngre målgrupp. Imperativet i titeln är ett genomgående tema i texten, när man gått in i ”mitt” hus i skogen uppmanas man att ”Hälsa på fladdermusen!”, ”Klappa spindeln!”, ”Klia vovven!” och så vidare, tills man till slut får ta kvasten och flyga till månen där berättarrösten väntar på en (med tårta!). Detta direkta tilltal tycker framför allt Tretton är rätt spännande, även om han nekar vissa saker (som att pussa på grodan). Tian är dock inte nödbedd att sitta med när vi läser denna bak, och fascineras nog framför allt av skelettet Kalles soppa som vi misstänker innehåller mask, flugsvamp, kottar och spik…

IMG_5721

I övrigt är det inte mycket att säga om boken: den levererar sin historia, i all sin enkelhet, på ett uppskattat sätt.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker