Tag Archives: jämlika föräldrar

Bäbis rädd och Lilla Bebin Tittut!

Bäbis rädd
Ann Forslind
En bok för alla, 2015 (ursprungligen Alfabeta, 2009)

Lilla Bebin Tittut!
Catharina Larsdotter Norén, Johanna Lundqvist Björn
Idus förlag, 2015

IMG_0604

Det är fascinerande hur enkla historier som dessa kan få även större barn att stråla – jag antar att det har något att göra med intresset för bebisar och hur de fungerar. I Bäbis rädd heter huvudpersonen ”bäbis” och sover till att börja med: ”Schhhh…”. Men inte hjälper det om läsaren är tyst, för bäbis vaknar över de nästkommande två uppslagen. ”Inte längre…/Bäbis vaken.”. Redan efter ”Inte längre…” fyllde Tian och Tretton i, ordagrant som texten fortsatte, med samma basala grammatik. Ett högt betyg både för deras kunskap om småbarnsböcker och till författaren, tycker jag!

IMG_0605

Sedan fixar bäbis runt i sängen, tills plötsligt: ”Kommer ingen?”. Bäbis blir rädd, och den förut lugnt svarta bakgrunden trasslas till, ritas hård. ”MAMMAAAAAAA!” ropar bäbis. Jag la reflexmässigt till ett ”PAPPAAAAAAA!” också, vis av vana att pappor inte alltid får vara med som betydelsefulla vuxna i böckernas värld, men det hade inte behövts i det här fallet för det är faktiskt pappan som kommer. Snart ler bäbis i hans famn, medan den sista tåren trillar ned för kinden.

IMG_0606

Mamman då? Jo, hon sitter och läser, får vi se på sista uppslaget. Där klättrar bäbis på hennes bok, och nyper i hennes näsa. En tokighet som roar åtminstone upp till 5,5 års ålder!

Bäbis är neutralt tecknad, klädd i något sorts antytt randig särk, med tre små strån på huvudet, prickar till ögon, och enkel men uttrycksfull mimik. I jämförelse har Lilla Bebin i Lilla Bebin Tittut! vansinnigt långa ögonfransar, och stora ögon. I övrigt tilldelas Lilla Bebin dock inte något kön, och är klädd i en enkel gul pyjamas.

Lilla Bebin Tittut! är, som framgår av namnet, en tittutlek. Var är Lilla Bebins ögon – näsa – mun – öron – händer – fötter – och till slut, var tog hela Lilla Bebin vägen? ”Tittut!” ropar Lilla Bebin, ”Var är Du?”, och så får man titta på en suddigare variant av sig själv på sista sidans spegel.

IMG_0607

IMG_0608

Liksom Bäbis rädd har Lilla Bebin Tittut! kunnat tala även till mina barn, fastän de egentligen vuxit ur målgruppen. För barn i målgruppen gillar jag kombinationen av att lära sig kroppsdelar (den som är gömd) och tittutleken. Sammantaget är båda böckerna trevlig läsning, och tittning!

Advertisements

Leave a comment

Filed under Första böckerna

Svea bygger

Linda Palm, Jessica Lindholm
Idus förlag, 2015

IMG_7398_2

Svea bygger är en rätt enkel anrättning, som dock talade direkt till Tretton: hemma hos Svea ligger det leksaker över hela golvet, och Svea behöver en hylla att sortera sina saker i. Mamma och pappa kommer släpande på en kartong som av deras ansiktsuttryck att döma är rejält tung, och snart ligger det möbeldelar och instruktioner över hela golvet – det är så att man misstänker att de besökt en viss svensk möbeljätte. Men när hyllan nästan är färdig och det visar sig att det saknas en skruv slänger de sig inte på telefonen för att klaga hos kundtjänst, utan börjar leta. Svea bestämmer sig för att bygga en koja istället och tar möbelkartongen i besittning med stor energi, och hamrar och sågar med sina leksaksverktyg. Och just när hon har flyttat in i kojan hörs ett “Aj!” – då har pappa hittat, eller snarare satt sig på, skruven som på något mystiskt sätt – här tittar han menande på Svea – hamnat i hans byxficka.

IMG_7399

Jag kan hålla med Tretton om den här (det finns fler, som vi dock inte läst) Svea-bokens kvaliteter . Den är enkel, den är snygg med sina svartvita illustrationer som bryts av med gult och rött, och Svea verkar vara en go ettochetthalvtåring (åldern framgår av baksidestexten) som presenteras som ett barn snarare än ett kön. Att mamma och pappa hjälps åt att bygga på jämställd basis uppskattas också. Dessutom gillar både jag och barnen “storylinen” i slutet av boken där illustrationerna upprepas över ett uppslag utan text, och man kan gå igenom händelseförloppet tillsammans ytterligare en gång.

IMG_7400_2

Det här med bildernas färgsättning är något som av omslagen att döma återkommer i de olika böckerna i serien, som heter Bus med Svea. Svea tvättar – svartvitt och rött, Svea äter – svartvitt och turkos, Svea klär på sig – svartvitt och lila, Svea planterar – svartvitt, grönt och rosa. Nu har jag alltså inte läst dem, men om alla har liknande kvaliteter som Svea bygger så gör det att jag tänker mig att de tillsammans skulle utgöra ett riktigt snyggt bokpaket att ge till en ettåring – för det är nog någonstans efter ettårsdagen man kan börja uppskatta böcker på den här nivån, och sedan skulle jag tippa att de räcker till framåt 2,5 någonstans. Därefter börjar de nog kännas i enklaste laget, eftersom åtminstone Svea bygger inte har något direkt djup bortom den konkreta historien.

4 Comments

Filed under Bilderböcker

Malte Modig

Karin Jacov, Kajsa Lind
Idus förlag, 2014

Tian har nog egentligen inte ägnat så många tankar åt vad det innebär att vara modig, men en av de alternativa ingångarna – vad det innebär att vara rädd – är däremot något som vi pratat mer om.

Rädsla är också det som är centralt i Malte Modig, för:

Här ligger Malte Modig. Fast det är bara som han heter. Malte i förnamn. Modig i efternamn. Han är det inte så mycket. Modig alltså.

IMG_7176

Han är rädd för spindlar, åska, motorcykelbuller; vatten på huvudet och att prata med människor han inte känner; för jultomten och för mörkret och för sin egen pappa när han råkar krocka med honom i mörkret. Hans bästis Märta däremot är inte rädd för någonting. Allt som Malte (bokstavligen) säger ”Nej tack” till omfamnar hon, oavsett om det är att hoppa från gungan i hög fart eller mopsa mot ”Arga tanten” som bor i Maltes trappuppgång.

Trots sina olikheter har Malte och Märta roligt ihop, men till slut får Märta nog med Maltes ”nej tack” och en av de värsta saker som Malte kan tänka sig (hans ”näst räddaste”) händer: en arg vän. Då brister det för honom:

– MALTE MES, SA JAG! skriker Malte.
– Modig är bara som jag heter och jag är rädd för Arga tanten! Och massa annat också! Skiträdd faktiskt!

Men efter sammanbrottet kommer sensmoralerna, och det är två sådana där saker som jag gärna vill att mina barn ska veta – att man kan vara både modig och rädd, på samma gång, och att man inte kan vara modig om man inte är rädd först (det senare är väl kanske en sanning med modifikation, men i alla fall en bra utgångspunkt).

IMG_7179_2

Som underlag för att diskutera rädsla och mod tycker jag alltså att detta är en bra bok. Speciellt eftersom den också tar superhjältetemat som nu har börjat sippra in hemma hos oss – och då känns det som en bra sak att inte bara ha hjältar att prata om utifrån att den som är väldigt stark också måste vara väldigt snäll (Bamse, Pippi) utan också utifrån att man kan vara en superhjälte utifrån sina egna förutsättningar och att superhjältar säkert är rädda de med. Dessutom fungerar den helt okej både för Tretton och Tian, och så är det ett plus i min bok att det får vara en pojke som är rädd. Dessutom skildras föräldrarna, som figurerar i bakgrunden som jämbördiga: pappan uppmanar kärleksfullt Malte att öppna ögonen (”gubben!”) när de krockar i morgonmörkret och är den som lagar färdigt maten medan mamman går för att läsa Malte och Märta, mamman tröstar Malte efter hans sammanbrott och går sedan för att se om maten är klar.

IMG_7178_2

Däremot tycker jag att språknivån är varierande. Bitvis, som de inledande meningarna som börjar med ”Hör ligger Malte Modig…” är språket riktigt suggestivt. Det flyter bra att tala om rädslan i termer av ”räddet”, och ”det räddaste”/”näst räddaste”. På andra ställen har jag svårt att hänga med i Maltes sinnesstämningsskiftningar och jag har även undvikit att läsa ut ”mes” även innebär att jag förlorar allitterationen på M – för jag talar hellre i termer av känslan (rädsla) än lär ut nedsättande benämningar på någon som är rädd. Illustrationerna, slutligen, följer historien fint och låter Maltes känslor skina igenom tydligt.

IMG_7178_2

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Böckerna om spyflugan Astrid

Spyflugan Astrid
Spyflugan Astrid flyger högt
Spyflugan Astrid rymmer
(finns men ej lästa: Spyflugan Astrid gillar och Spyflugan Astrid mitt i musiken)

Maria Jönsson
Bonnier Carlsen, 2007, 2008, 2010

De första gångerna vi läste Astrid-böckerna var jag ganska neutralt inställd, men de gick hem bra hos både Tian och Tretton och femtioelva omläsningar senare måste jag säga att det här är genuint bra böcker för ett rätt stort åldersspann. 

IMG_5931

Världen ses här genom ögonen på Astrid, en spyfluga som bor “bakom soffan” med sin familj i form av mamma, pappa, moster Ally, en omtalad men försvunnen morbror, 43 småsyskon, 7 kusiner och 3 nästkusiner. En myllrande familj alltså, men föräldrarna förekommer uteslutande i bakgrunden skötandes hushållsgöromål och syskon (på ett tämligen jämställt sätt, faktiskt) medan det är moster Ally som Astrid har sina duster med. Duster som handlar om Astrids frihetslängtan å ena sidan (hon tycker om att ”1. äta 2. göra utflykter 3. titta på DET STORA PÅ ANDRA SIDAN” eller att ”1. äta 2. göra utflykter 3. ligga och fundera”) och moster Allys utkrävande av ansvarstagande å andra: var försiktig (akta dig för ”feta smällen och hemska sugen”) och hjälp till att ta hand om småflugorna.

Jag känner mig inte självklart positiv till budskap om hur storasyskon ska hjälpa till med sina småsyskon, och då än mindre i formen av att storasystrar ska göra det, men i flugfamiljsformatet tycker jag ändå att det fungerar. Tian undrar mycket om varför Astrid “alltid” (hennes uttryck) måste hjälpa till med småflugorna, och vi pratar om att det förstås inte är juste om det är så, men också att det kan vara något som Astrid bara säger fastän det inte är “alltid” för att hon tycker att det finns roligare saker att göra och om hur det är bra att hjälpas åt i en familj.

IMG_5932

Text och bild arbetar verkligen tillsammans i de här böckerna: texten är en del av det visuella uttrycket genom att vara större eller mindre eller röra sig över sidorna, medan bilderna flitigt zoomar in eller zoomar ut för att understryka flugperspektivet och hjälper till att förklara termer som flugorna myntat för människoföreteelser: stora sugen (dammsugaren), feta smällen (flugsmällan) och det stora på andra sidan (världen utanför huset där de bor) är redan nämnda, därtill kan till exempel läggas varma rutan (ugnsluckan), svarta solen (spisplattan), svarta havet (en kaffekopp) och bruna varma saker (bullar). Det här sistnämnda greppet är något som jag upplever gör att Tian håller intresset levande för dessa böcker, eftersom han kämpar med att begripa sig på vad som avses med beskrivningarna. Därtill så är det här med varierad textstorlek något som drar extra mycket intresse till texten, där han gärna vill veta precis vad det står på olika ställen.

Igenkänningsfaktorn mellan böckerna etableras effektivt med olika varianter på presentationen av Astrid, med tyngdpunkt på siffror:

Det är jag som är Astrid.
Dom säger att jag är en spyfluga.

Inte vet jag, men jag har,
stora ögon,
2 armar,
2 vingar,
och 4 ben.

Liksom arbetet med textens visuella uttryck i övrigt drar intresset till precis vad som står var, så drar den här presentationen och de listor som Astrid återkommer till intresset till de möjligheter som siffror ger, på ett effektivt sätt.

IMG_5933

Historierna i böckerna är egentligen en bit över Trettons nivå – han förstår inte hur Astrid hamnar i fara när hon somnar vid en bit dansk salami och hamnar i kylskåpet, hur Astrid och en av småflugorna sugs upp genom fläkten och ut på ”andra sidan” eller när Astrid somnar och drömmer – men det fina i kråksången är att det inte gör så mycket. Det finns så mycket i miljön runt historierna att det finns mycket att hämta ändå.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Nejlika och lilla lilla syster

Hanna Zetterberg Struwe, Anna-Karin Garhamn
Rabén & Sjögren, 2008

Böcker om att få syskon är ett ständigt återkommande tema, och för mig var det förstås högaktuellt för knappt två år sedan när det stod klart att Tian skulle bli storebror. Därför haffade jag första bästa bibliotekarie på vårt bibliotek, och satte igång att läsa vad som fanns. Det visade sig då att två företeelser var väldigt vanliga i dessa böcker, och jag ville undvika båda: svartsjuka storasyskon och bilden av att bebisen skulle komma ut och i princip vara en fullfjädrad, kringspringande och bollspelande lekkamrat från dag ett.

När det gällde svartsjuka storasyskon så tror jag förvisso att ungefär varenda blivande tvåbarnsförälder går igenom alla möjliga sådana scenarier i sitt huvud, och jag tror att det är en bra förberedelse. Men för den delen ville jag inte introducera det begreppet för Tian i någon sorts förebyggande syfte. Hade vi däremot stött på ett uttalat problem med det när Tretton väl var på plats – då hade jag sett behovet av den sortens läsning. För mig är en sådan bok kort och gott ingen få-syskon-bok, utan en hantera-svartsjuka-mellan-befintliga-syskon-dito.

Den andra företeelsen tolkar jag som någon sorts besvärjelse mot ovan nämnda problem, som ett hejigt “titta vad det ska bli kul med syskon!”. Problemet är ju bara det att det inte är sant. Jo, visst blir det förhoppningsvis (mest) kul på lite längre sikt, men för en två-, treåring innebär detta längre perspektiv att de får vänta ungefär en livstid på den utlovade “belöningen”, vilket knappast ger en så stor tröst i stunden.

Jag hittade två böcker som undvek både avancerad syskonsvartsjuka och glada tillrop om kommande lekmöjligheter. Nejlika och lilla lillasyster är en av dem.

IMG_4239

Nejlika är två år och har precis blivit storasyster. Både mamma och pappa är hemma och närvarande och stökar båda runt med tvätt, städning och matlagning. Nejlika märker att de är trötta, men glada. Nejlika är också glad, och vill vara med lillasyster – krama henne, ligga nära, och mata henne (med glass!). Men hennes närmanden är lite klumpiga på småbarnsvis, och hon möts av nej från föräldrarna ända tills hon får ett präktigt utbrott – “Det är BARA MIN lilla lilla syster!”. Då får mamma och pappa tänka till, och så visar de henne – hur man klär på lillasyster, hur hon kan sjunga med lillasyster, hur lillasyster kan “heja” när Nejlika springer. Fortast! Och precis där kommer Trettons favoritillustration – man får tänka sig att lillasyster hunnit passera det allra spädaste stadiet under bokens gång för här kommer ett sorts gensvar från lillasyster på något-lite-större-bebis-vis: hon vill smaka på Nejlikas näsa, mums! Sedan kan Nejlika ligga bredvid när lillasyster ammas, och på sista sidan sitter så Nejlika med lillasyster i famnen, och åter igen konstateras att “Det är bara Nejlikas lilla lilla syster”.

Mängden text i boken är begränsad, och vi har pratat mycket fritt utifrån vad som händer. Varför är mamma och pappa så trötta? Jo, för att bebisar inte rikigt lärt sig att man ska sova på nätterna än. Varför dricker bebisar bara mjölk? Deras magar tål inte vanlig mat än. Varför vill lillasyster smaka på Nejlikas näsa? Bebisar lär sig om saker genom att stoppa dem i munnen. På så sätt kan texten anpassas även uppåt i åldrarna.

IMG_4240

Bilderna, till sist, gör minst halva boken, genom att verkligen förtydliga att båda mamma och pappa finns med i bilden. Stressade nyblivna (tvåbarns)föräldrar kan dessutom glädja sig åt att matlagningen verkar vara på nivån pasta, köttbullar, fri tillgång till glass och middag i soffan – inget större underlag för jämförelsebaserad prestationsångest!

4 Comments

Filed under Bilderböcker