Tag Archives: häst

Hemliga boken för äventyrare – Uppdrag: Skrämmarna

Cecilia Rihs, Silvy Strand
Olika, 2016

Tian kan ha rätt lätt att känna att böcker är lite för spännande, och det var lite av en farhåga från min sida att det skulle gälla Hemliga boken för äventyrare – Uppdrag: Skrämmarna. Och det är en spännande bok! Men spänningen lättas upp mycket av tolvan (att jämföra med ”älvan”) Peppar, som knappt är rädd för någonting och tar sig an det mesta med gott humör och stort och oförskräckt mod – med undantag av spindlar, som hon fruktar att ska vilja bygga bo i hennes öron. Resultatet är en bladvändare (och bara på något ställe en bläddra-och-titta-på-bilderna-i-förväg:are, en teknik som vi använder för att ibland faktiskt smygkika och säkerställa att det faktiskt kommer att gå bra till slut)!

IMG_3418

Peppar är en medhjälpare som plötsligt dök upp i huvudpersonen Linas liv efter att Linas farmor Hilda hamnat på sjukhus i Ryssland, som jag uppfattar det i full färd med att skriva Hemliga boken för äventyrare – en bok tänkt att dra in pengar för att köpa det hus farmodern nu hyr men som ägaren bestämt sig för att sälja. I och med sjukhusvistelsen blir det istället upp till Lina och Peppar att prova alla de äventyr som Hilda tänkt skriva om, och i den här boken (som är fristående men del av en serie) innebär uppdraget att ta reda på om ett väsen kallat ”skrämmare” finns. För att klara av detta behöver Lina och Peppar dessutom ytterligare hjälp, av grannens enorma häst Alberto. ”Åh fy! Jag vill inte rida på en så läskig häst!” är Linas spontana reaktion, men Peppar övertygar henne om att det är helt nödvändigt för att de ska klara vägen till ödehuset som de ska besöka i sin jakt på skrämmare, för vägen går genom Lommeskogen och där finns ruskiga trädtroll…

IMG_3419

Jag kan inte låta bli att jämföra Lina med Martin Widmarks Nelly Rapp, en serie som vi påbörjade efter att ha läst/lyssnat slut på LasseMaja-serien, men som vi sedan pausade av läskighetsskäl. Det finns uppenbara likheter mellan Lina och Nelly: genom en släktings försorg blir de utvalda till uppdrag som är både viktiga och potentiellt farliga, uppdragen kommer (ofta) i form av ett meddelande/brev med instruktioner, uppdragen måste genomföras utan föräldrarnas/förälderns vetskap, och det finns regler att förhålla sig till för att lyckas i uppdragen. I Linas fall lyder de ”Regel nummer 1: Äventyra aldrig på tom mage. Regel nummer 2: Äventyra aldrig utan rätt saker. Regel nummer 3: Ha alltid en ficklampa i fickan”. Efter uppdragen återrapporterar både Lina och Nelly sina upptäckter och bravader skriftligt till sina respektive uppdragsgivare, och uppdragen behandlar olika sagoväsen, som till exempel skrämmare (denna bok) eller vampyrer, spöken och frankensteinare (Nelly Rapp). Men det finns också klara skillnader mellan bokserierna (med reservation för att jag bara läst Uppdrag: Skrämmarna ur Hemliga boken för äventyrare-serien medan jag läst de åtta första böckerna om Nelly Rapp). En skillnad är att jag upplever Nelly som mer listig medan Lina är mer av en äventyrare, påhejad av Peppar. En annan skillnad är den otroligt befriande avsaknaden av vuxna kärlekskomplikationer i Uppdrag: Skrämmarna – den (oftast extremt normstyrda) karusellen kan man som alltid lita på att slippa i böcker utgivna av Olika. Tack för det!

Illustrationerna i Uppdrag: Skrämmarna förtjänar också ett eget omnämnande. De har en sagolik grundton, kombinerad med en väldigt accentuerad mimik hos karaktärerna. Allra bäst gillade jag själv den mäktiga bild av virvelvinden som susar runt Peppar, Lina och Alberto när Peppar botar Lina från den tokhicka hon ådragit sig i mötet med skrämmarna.

IMG_3420

Tian gillade verkligen boken och ser fram emot att läsa seriens andra delar, och jag tror att han är i början av den åldersgrupp som tilltalas av böckerna. Samtidigt kan jag tillägga att Tretton i vanlig ordning satt med vid läsningen som han ofta gör även när han inte tycker att böcker är roliga (för att de är över hans nivå), och han slapp att bli fullständigt uttråkad eftersom Peppar tilltalade även honom. Extra roligt var hennes kosthållning – hon äter visst pepparkorn utan något till!

Advertisements

2 Comments

Filed under Kapitelböcker

Sam och Sigge och den första julen

Lin Hallberg, Margareta Nordqvist
Bonnier Carlsen, 2014

Det finns en lång rad böcker som handlar om shettlandsponnyerna Sam och Sigge, och som jag förstått det (vi har bara läst denna och Sam och Sigge) är de uppdelade i två serier: dels en om ”ponnytjejerna” i BUS – Brobyungarnas shettisar, och dels en där sönerna på gården – Eric och Simon – är huvudpersoner. Sam och Sigge gick inte hem hos Tian vid första läsningen när vi provade för kanske ett halvår sedan, men nu med Sam och Sigge och den första julen verkar han betydligt mer på kroken och vill läsa mer om riddare.

IMG_6080_2

Sam och Sigge och den första julen hör till serien där Eric och Simon är huvudpersoner, och de omtalas väldigt frekvent som ”riddarbröderna”, vilket jag – utan att ha läst Sam och Sigge och riddarbröderna – skulle tippa att kommer därifrån. Detta, tillsammans med det faktum att bröderna växer upp på gården, gör att de känns som ganska ”typiska” pojkar inom ridsporten (att kontrastera mot alla längtande, hästälskande ridskoletjejer). Samtidigt är det väldigt trevligt med en hästbok(sserie) med pojkar i huvudrollen, något jag kan tänka mig kan vara ett trevligt litterärt sällskap till alla hästälskande pojkar där ute som kan ha det rätt ensamt.

I Sam och Sigge och den första julen närmar det sig jul i ramberättelsen, men denna jul inträffar aldrig utan den jul som det berättas om – mamman är berättaren – är den allra första julen i Sverige efter att familjen flyttat dit från England (efter skilsmässan från deras pappa, om jag uppfattar det rätt):

Eric och Simon brukar turas om att välja vad mamma ska berätta. Oftast vill de höra en sann-saga. Just idag är det Erics tur att välja.
– Då vill jag att du berättar om den första julen i Sverige, säger Eric.
– Ja! ropar Simon. Den är jättebra!
– Jag har säkert berättat den hundra gånger, suckar mamma. Tröttnar ni aldrig?
Mamma säger att Simon och Eric har glömt hur ensamma och eländiga de kände sig då. När de precis flyttat ifrån pappa och kompisarna i England.
– Det var så kallt att Simon och jag sov i samma säng, minns Eric. Och jag trodde att Simon hade lagt istappar i sängen, men det var hans tår.
– På kvällarna sprang det möss i köket, fnissar Simon.

IMG_6082_2

Denna jul innehåller det mesta: längtan efter snö och ”riktig jul”, tomtespaningar, hästar som river ner julpyntet i boxarna, strömavbrott, räddandet av en liten katt och till slut julottan där de träffade ”tjejerna” för första gången. Brödernas självklara relation till varandra och deras kärlek till sina (busar till) hästar är genomgående teman, och Tian fick helt klart några aha-upplevelser kring hur det kan bli med syskon sedan, med en lillebror som kan “prata så bra”.

Det här är en sammanhängande kapitelbok, att jämföra med de ”första” kapitelböcker vi läst där kapitlen kan läsas i princip fristående. Den är också språkmässigt något mer komplex, både med konstruktionen med en ramberättelse kring den egentliga berättelsen och med det mer utvecklade språket där miljöbeskrivningarna visserligen stöds av illustrationerna (som finns på varje uppslag) men också utgör en självklar del av texten. Samtidigt är det inte så mycket i boken som är svårt att förstå: inga dolda motiv eller motstridiga känslor, eller så, så man kan absolut läsa den med behållning även för yngre barn som tycker om temat.

Som redan nämnt uppskattar jag att detta är hästböcker med pojkar i huvudrollerna, även om de nu är lite ”typiska”. Jag upplever att språket ganska ofta understryker att de är pojkar (de talas mycket om i termer av ”pojkarna”, ”bröderna” och ”riddarbröderna”), men det är rätt lätt att läsa bort om man önskar – medan det, å andra sidan, kan vara en poäng i att behålla detta om man vill berätta om hästar som ett intresse för både pojkar och flickor. I sitt görande, ensamma på gården, tar kön dock inte överhanden. Här handlar det om barns hästar och barns jul.

Leave a comment

Filed under Kapitelböcker

Fredda sju år

Helena Dahlbäck, Robert Nyberg
Alfabeta, 1996

Den här boken är skriven 1996, på den tiden när man började skolan som sjuåring, och i de första kapitlen går huvudpersonen Fredda fortfarande på förskolan Skogsgläntan. Det är också i de kapitlen Tian verkar ha lättast att leva sig in och identifiera sig med, även fastän skolstart är ett ämne som ofta tas upp till diskussion här hemma (av honom).

IMG_5381

Framför allt är det kapitel tre, Fredda – en helt vanlig dag, som verkar ha lämnat ett bestående intryck. Det handlar om att växa ur förskolan: att hjälp de små, att tycka att böckerna på sagoläsningen är för barnsliga (tråkiga, säger jag), att ha “skolförberedelse” där man får göra “RIKTIGA saker, sådant som är både roligt och svårt”, och att längta efter att börja skolan. Och när man slutar på Skogsgläntan får man en liten tavla, på Freddas står det 

Någon har gjort lite bus.
Vem kan denna någon vara?
Fredda sitter tyst som en mus.
Tittar upp i taket bara.

Över lag är det så Fredda beskrivs: finurlig, lite busig, och väldigt vanlig. Runt henne finns en pappa som är långtradarchaufför och borta många veckor i sträck, mamma som säljer biljetter på Operan, och tant Anna i samma hus som är Freddas barnvakt och en ”fin dam”. Och så fröknar på förskolan och fröken i skolan som alla är kvinnor – vuxenvärlden är helt enkelt väldigt konventionell. Men denna bok har andra styrkor!

I kapitel som Fredda lär sig rida och Freddas allvarliga dag berättas historier som visserligen på ett plan saknar riktig realism, men som är väldigt fina berättelser. Freddas allvarliga dag kanske utmärker sig mest: i kapitlet har en av Freddas klasskamrater halkat i vattnet ”med flit” och nästan drunknat. Det är inte vilken klasskamrat som helst, utan ett illa omtyckt barn som heter Mille som både själv ”är dum och retas” och har en mamma som är ”lite konstig” eller rentav ”galen”. Och när frökan får höra detta, så berättar hon hela historien, som inkluderar en bilolycka och dess följder och hur detta helt format den situation som Mille och hans mamma är i.

I verkligheten är detta kanske inte berättelser som kan berättas, men i bokform kan hela klassen få veta sanningen, förstå att allt inte alltid är som det ser ur, konfronteras med sitt eget beteende och till slut komma till insikter om hur vänner beter sig. Väldigt tydligt och konkret, utan att kräva någon som helst läsning mellan raderna, guidas man in i en fördjupad förståelse för vad som kan ligga bakom andras beteende. På samma gång som det är så tydligt, flyter dock berättelse och språk på ett sätt som gör att det inte blir banalt.

IMG_5380

En annan styrka är det återkommande temat om att växa och att möta och övervinna svårigheter – mest av alldeles lagom storlek. Det som är svårt i det ena kapitlet, är lätt i ett senare:

De första veckorna i skolan var det många i klassen som började gråta. Kanske någon längtade hem eller ville ha rast lite längre. Eller så var de bara arga för någonting som frökan inte förstod.
Men nu när det har gått en bit in på terminen så gråter ingen längre. Alla har vant sig vid att gå i skolan. Man kan nästan inte längre se vem som går i ettan eller går i tvåan.
Och det där med skrivandet, det går hur bra som helst!

Varje kapitel har ett par illustrationer, och dessutom är de relativt fristående från varandra – rätt typiskt för dessa tidiga kapitelböcker i mina ögon. Som redan nämnts verkar det dock som att man behöver vara lite äldre än Tian för att riktigt relatera till vissa av berättelserna, även om språket är lätt och ledigt. Han läste gärna boken, men ville inte läsa om den. Däremot tror jag att det är en bok som vi kanske kommer ha anledning att återkomma till om ett år när det där med att vara störst på förskolan är en realitet och de som bara är ett år äldre verkligen börjar skolan. Och vill man sedan fortsätta, så finns både Fredda åtta år, Fredda nio år och Fredda tio år, som vi dock inte läst och som vi lär få spara på ett tag.

Leave a comment

Filed under Kapitelböcker

Hästfesten

Grethe Rottböll, Lisen Adbåge
Rabén & Sjögren, 2013

Senast jag var på biblioteket med Tian läste vi en bok om det lilla russet Vitnos tillsammans. Det är böcker som jag minns som rätt bra från min egen barndom, men Tian gillade inte alls den vi läste och jag höll fullständigt med. Därför var han också lite tveksam när vi lånade Hästfesten (trodde han att alla hästböcker var likadana?), men den visade sig istället vara en hit som dessutom Tretton också gärna lyssnar på – för hans del tror jag det är det upprepade hallå-ropandet kombinerat med glädjen över att kunna peka ut de saker som hästarna tar med sig som gör det, medan den huvudsakliga historien går honom över huvudet.

IMG_4999

Historien börjar med hästen Dandy som kommer till en tom äng, och ropar:

Han stannade och skrek HALLÅ!
Kom hit till mig och hälsa på!

Sedan lägger han sig, medan ekot av hans hallå far ut över världen och i tur och ordning hörs av nio andra hästar (de lär alla ha lärt känna varandra i den tidigare boken Tio vilda hästar, men den har vi dock inte läst).

Alla de andra hästarna har det på ett eller annat sätt inte helt bra där de är, så de beger sig genast iväg när hallå:et når dem och tar någonting med sig:

Pistage bodde nere i en grotta
tillsammans med en smutsig råtta
Där var mörkt och fullt av fukt
och råttan stank av bajskorvslukt

Så när ekot kom med sitt HALLÅ!
sprang hon genast för att hälsa på
Hon tog med sig herrparfym
Och en snygg gåbortkostym

På sista uppslaget är de alla samlade – då blir det fest!

Av texten framgår att fem av hästarna är “hon” och fem är “han”. Utöver dessa benämningar är dock könandet väldigt begränsat: visserligen är det en “hon” som tar med sig en kjol, men på sista uppslaget är det huvudpersonen – i den mån man kan tala om en huvudperson – som har kjolen på sig när han håller tal; den häst som tog med sig herrparfym och gåbortkostym är som framgår av det tidigare citatet en “hon” men alla hästarna tar på parfym i slutet, och i övrigt finns inte mycket att nämna.

Lisen Adbåge tillhör i vanliga fall inte de illustratörer jag uppskattar mest, men i den här berättelsen är de jättebra. Allra mest gillar jag uttrycket i de bilder där hästarna Plus respektive Doj-Doj ger sig av: i det första fallet för den otroligt nöjda minen, och i det senare för glädjebocken Doj-Doj lägger av när hon lämnar den ilskna hund som bara skäller på (och i bilden även biter) henne.

IMG_5001

Leave a comment

Filed under Uncategorized