Monthly Archives: October 2014

Mer eller mindre kuslig halloweenläsning

Kom in om du vågar!
Helena Davidsson Neppelberg
Alfabeta, 2010

Samlade sagor om den underbara familjen Kanin
(Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen, Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck och Sagan om den underbara familjen Kanin och godistrollet)
Jonna Björnstjerna
Bonnier Carlsen, 2013 (2007, 2009, 2010)

För Tian är det här med halloween ungefär lika självklart som midsommar och jul – det smäller kanske till och med högre än det förstnämnda eftersom man får klä ut sig på förskolan och det pysslas så att det står härliga till. Skräckdimensionen i halloween har dock gått honom förbi, vilket kanske är lika bra med tanke på att mycket känns ”kusligt” i hans värld just nu. Därför har vi inte läst Samlade sagor om den underbara familjen Kanin på sistone, något som vi gjorde förra året.

IMG_5718

Dessa samlade sagor – som är en samlingsutgåva av Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen, Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck och Sagan om den underbara familjen Kanin och godistrollet – är nämligen lite kusliga, fast rätt lagom egentligen, i mina ögon.

Den underbara familjen Kanin består av en mamma, en pappa och fyra barn, varav Lillebror Kanin är huvudperson. De bor i den underbara delen av skogen… men det finns en fruktansvärd del också, och det är där Lillebror Kanin tenderar att hamna: för att han följt efter en vacker fjäril (Lillebror ”har smak för det vackra i livet”) när han skulle plocka blåbär till pappas fantastiska blåbärspannkakor, för att han går vilse när han ska gå med ett kakrecept till sin farmor, eller för att godistrollet kommer och rövar bort honom när han äter godis en dag när det inte är lördag.

Varje gång blir Lillebror Kanin väldigt väldigt rädd. Varje gång är det någon som uppmanar honom att inte vara rädd eller visa rädsla eftersom det göder det som skrämmer honom, men som står svarslös när han undrar hur det ska gå till. Och varje gång så slutar det med att lillebror agerar, fastän han är rädd. Och det som var farligt – monstret i skogen, fru Skräck, godistrollet – visar sig då vara något som han kan bemästra.

IMG_5719

Sagoskogen där de bor är en extremernas skog – det är underbart och fantastiskt eller hemskt och fruktansvärt, och varje bok avslutas med en karta, där man kan se var äventyret utspelat sig. Barnfantasy, kanske man skulle kunna genrebestämma det som, vilket verkligen går igen i illustrationerna som jag fallit pladask för: det är mörkret med lysande ögon och grimaserande träd i den fruktansvärda delen av skogen, fru Skräcks docklika förklädnad och nästan brinnande förvandling till sin vanliga skepnad, godistrollets grin och godisfabrikens pysande, pustande och löpande-band-slit. Det är illustrationer som fyller uppslagen, och som lyfter texten och berättelsen. Och det är, för att återkomma till det, rätt kusligt.

IMG_5720

Jag är tveksam till om Tian än förstått sig på hur mycket de här berättelserna anspelar på traditionella sagoformat, och för att kunna börja förstå sig på texterna tror jag nog att man i alla fall bör ha passerat tre med en bit. Genusmässigt tycker jag att Lillebror är en fint skildrad karaktär, som får vara både modig och rädd, och att bikaraktärerna varieras väl och faktiskt i många fall inte könas alls – vilket till exempel gäller både godistrollet och dess mindre skrämmande inkarnation i slutet av boken.

Kom in om du vågar! är betydligt mindre skrämmande än ovanstående, och har en yngre målgrupp. Imperativet i titeln är ett genomgående tema i texten, när man gått in i ”mitt” hus i skogen uppmanas man att ”Hälsa på fladdermusen!”, ”Klappa spindeln!”, ”Klia vovven!” och så vidare, tills man till slut får ta kvasten och flyga till månen där berättarrösten väntar på en (med tårta!). Detta direkta tilltal tycker framför allt Tretton är rätt spännande, även om han nekar vissa saker (som att pussa på grodan). Tian är dock inte nödbedd att sitta med när vi läser denna bak, och fascineras nog framför allt av skelettet Kalles soppa som vi misstänker innehåller mask, flugsvamp, kottar och spik…

IMG_5721

I övrigt är det inte mycket att säga om boken: den levererar sin historia, i all sin enkelhet, på ett uppskattat sätt.

Advertisements

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Äta bör man…

Pojken som inte ville äta
Elisabeth Brozowska
Bonnier Carlsen, 1969

Jag vill hellre äta ett barn
Sylviane Donnio, Dorothée de Monfreid
Berghs, 2006

Det här med mat och barn kan vara lite dubbelt. Först, när de är bebisar, kan det kännas som att det handlar om att proppa i dem mat för att de ska växa, växa, växa och sedan – någon gång efter att de övergått till vanlig mat på full tid – är det istället för tjocka de inte får bli. När det handlar om barn i den verkliga världen rekommenderar jag varmt Barnakutens inlägg på temat (om tillväxtkurvor och om tjocka bebisar och tjocka barn). I den litterära världen däremot verkar de böcker med mattema som jag stött på mest handla om att fortsätta truga i barnen mat även i de lite högre åldrarna.

IMG_5710

När jag skrev om Lillebror och Nalle och Lillebror och Billan tog jag kapitlet Macka som exempel – ett kapitel där Lillebrors alltid så tålmodiga mamma gör Lillebrors ovilja att äta till en lek. Det är en i jämförelse tämligen mild metodik. I gömmorna sedan min egen barndom har jag till exempel Pojken som inte ville äta, och som därför krymper:

Men så en dag tappade hans mamma tålamodet:
– Janne, sa’ hon, vet du vad som händer om man inte äter någonting? – Nej, sa Janne. – Då blir du mindre och mindre istället för större och större! – Nej, det vill jag inte, sa’ Janne.
Men även om det inte är någonting som brukar hända, så hände det i alla fall i den här historien. – Och det till och med på en söndagsmorgon!
Janne hade just klätt på sig, då han märkte att han blev
mindre
– och mindre
– och mindre
tills han till slut inte var större än ett ägg.

Som om det inte var nog, så resulterar hans lilla storlek i att han blir jagad av katten, slängd i soporna, ivägskickad på en badanka på ån och uppflugen med en drake i ett träd där han hamnar i ett fågelbo. Fågeln är snäll och hjälper honom hem igen, men innan han återgått till normal storlek så har han fått äta både daggmask och hundmat – och ”sedan den dagen har Janne alltid ätit upp sin mat utan krångel”, föga förvånande kanske.

Det kan vara märkligt svårt att göra sig av med sin barndoms böcker, så därför står boken kvar i vår bokhylla och jag tror kanske att Tian skulle kunna uppskatta hela nu som ett diskussionsunderlag – tidigare har jag läst den starkt modifierad med ett barn som bara plötsligt krympt av okänd anledning (och inte behövt äta någonting för att växa igen), och jag ser den som lite av ett tidsdokument. Har man den däremot inte, så är det ingen större förlust.

Jag vill hellre äta ett barn har däremot varit så pass uppskattad av framför allt Tretton här hemma att jag tycker att den kan vara värd en läsning. Även om temat är lite detsamma så är boken av rätt mycket modernare datum, och följderna av att inte äta är mindre drabbande.

Huvudperson är en liten krokodil vid namn Akilles (roligt med det namnet, som lett till att vi fått tillfälle att introducera den grekiska mytologins Akilles för Tian som frågat), som en morgon inte längre vill äta de bananer (!?) som hans mamma (i min läsning, föräldrar) kommer med varje morgon. Han vill hellre äta ett barn! Inte heller försök att ge honom en korv stor som en lastbil eller en mumsig chokladtårta går hem:

Tårtan är fantastisk.
”Mums!” ropar Akilles, sedan suckar han och ändrar sig.
”Fast idag vill jag hellre äta ett barn.”

Föräldrarna gråter medan Akilles går ner till floden för att bada – och där träffar han på inget mindre än ”en oförsiktig liten flicka”. Första gången Tian fick höra hur Akilles då visade sina tänder, redo för att anfalla, tyckte han att det var klart obehagligt – men upplösningen är tämligen odramatisk. Flickan menar på att en så spinkig liten krokodil inte kan ha ätit mycket, lyfter upp honom och kittlar honom, och slänger honom sedan i floden (slänger i honom i floden igen så att ha kan simma hem, läser vi, för Tians skull). Efter den betan är Akilles precis som Janne var lite spak, och begär fram sina vanliga bananer:

”Pappa! Mamma! Hit med bananerna, fort! Jag måste växa och bli stor!”
”Så jag kan äta ett barn!”

IMG_5711

Pojken som inte ville äta är rätt typisk ut tidsperspektiv även vad gäller gestaltningen av kön: en pojke är huvudperson, pappan är frånvarande, mamman tjatar om att äta och de har en kvinnlig städerska. Även här är Jag vill hellre äta ett barn mindre daterad. Jo, jag reagerar på att det är mamman som kommer med bananerna varje dag och att pappan ”hjälper till” när han hämtar den stora korven, men sedan lagar föräldrarna gemensamt tårta och faller gemensamt i gråt över Akilles fortsatta matvägran, och flickan han stöter på nere vid floden är ju tämligen resolut i sitt agerande. Åldersmässigt upplever jag att Tian har lite svårt att upprätthålla så mycket intresse efter ett par genomläsningar, medan Tretton som sagt gärna väljer boken och älskar att svara nej på frågor som ”vill krokodilen äta bananerna?” och ”vill krokodilen äta korven?”.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Farfars mammas soffa

Anna Bengtsson
Alfabeta, 2014

Man säger ju ”om dessa väggar kunde tala” (och uppenbarligen är det en låt av Arvingarna som gått mig helt förbi, man lär så länge man lever), men i den här boken är det istället en soffa som fått om inte talets gåva, så i alla fall tankens.

Först upplever jag soffan som lite gnällig, med kommentarer ”Sitt still […] Jag kan få en spricka i locket”, ”Sparka inte på mig […] Det kan bli repor i den nya färgen” och ”Olle tröttnar nog snart på de där enklare möblerna. Jag är ju gjord av en finsnickare.”, men det är nog mest indikationer på att soffan kommer från en annan tid med ett helt annat konsumtionsmönster – vars förändring inte undgår soffan i denna tidsresa.

IMG_5676

Snarare än att vara en renodlad huvudperson är soffan nämligen den sammanhängande länken i en släkt- och allmänhistoria som började för hundra år sedan, 1915: ”Ute i världen var det krig. Många var fattiga, men ändå fanns det de som blev kära och gifte sig”. Och de inte bara gifter sig, utan får barn och barnbarn och barnbarnsbarn som skapar en tämligen ymnigt persongalleri som det tog mig ett par läsningar att få koll på – och som jag är tveksam till om Tian greppat än.

I den här boken finns många saker som inte är vanliga i bilderböcker: den långa tidsrymden, släktträd, generationer som kommer och går, och en historisk förankring som ger någon sorts bild av de senaste hundra årens utveckling (från kriget, via kvinnlig rösträtt, utvecklingen av bostadsstandarden till andra världskriget i alla fall – därefter hamnar fokus lite mer på generationsskiftena inom den skildrade familjen än på samtidshistorien). Jag kan tycka att det är en rätt alldaglig berättelse, men Tian – som det här är nya saker för – har lyssnat med intresse. Han är nog rätt i början av den ålder som boken riktar sig mot, för även om den är realistisk snarare än abstrakt så verkar så här långa tidsrymder inte helt lätta att greppa, och detsamma gäller för årtalen som fungerar som rubriker som förtydligar när handlingen utspelar sig med tidshopp som 1915 – 1918 – 1921 – 1927 – och så vidare.

IMG_5677

De mest framstående personerna i persongalleriet är i mitt tycke ”farfars mamma” Nanny, farfar Henrik och farfars bror Olle. Det är Nanny som köper soffan, Henrik som sover i den, och Olle som länge har den i sin vårdnad eftersom han aldrig flyttar ifrån föräldrahemmet. Förutom Nanny är det få kvinnor som tar plats: de förekommer i huvudsak som systrar och fruar och döttrar snarare än i egen rätt. När de förekommer så är skildringen tämligen realistisk, och i nutidsögon därmed också tämligen stereotyp, som ”Nanny satt hellre på en stol så hon hade nära till spisen” eller ”Fruarna hjälpte till att bära in allting och bröderna pratade om livet”. Medan jag gärna hade sett en ändring i det förstnämnda är det inte lika självklart hur man ska tänka i det andra fallet. I nuläget läser jag bort det för Tian, men på sikt, när han blir mer medveten om vilka skillnader som historiskt sett (och nu) görs mellan män och kvinnor så tror jag att det är en rätt bra skildring (och, givet bokens realism så skulle det vara svårt att göra annorlunda). Ta till exempel farfaderns syster Inga som vill bli sjökapten (och inte möter några invändningar) men istället blev telefonist. Hur kan det komma sig? Vilka chanser hade hon att förverkliga sina drömmar, jämfört med sina bröder? (Som blir brandman respektive brevbärare i de två fall man får veta, så även där har ju livsomständigheterna satt sina begränsningar.)

Det här med böcker som diskussionsunderlag är lite svårt här hemma just nu, eftersom barnen ska välja varannan bok och lite längre böcker – som denna – måste läsas rätt raskt för att inte Tretton ska hinna tröttna alltför mycket under tiden. Det gör att vi till stora delar missat en del av den här historien, nämligen de bildtexter i mariginalen som kompletterar huvudhistorien. Inte heller har vi hunnit läsa den avslutande texten ”Att läsa om man vill veta lite mer”. Så för vår del finns det att växa i.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Lille storebror

Christina Cronsioe, Mimmi Tollerup Grkovic
Eriksson & Lindgren, 2006

Föräldrarollen skildras väldigt konventionellt i Lille storebror. Innan lillasystern Sofia fötts finns pappan över huvud taget inte med: fokus ligger på den gravida mamman, hennes otymplighet och bebisen där inne i magen. När pappan sedan dyker upp står han med vagnen (Sofia är i mammas famn) och hjälper den nyblivna storebrodern Isak att hålla Sofia för första gången. Men sedan försvinner han igen, troligen till jobbet, medan mamman ammar, ammar, ammar, ammar och samtidigt lagar mat (”åt Isak, pappa och mamma”), byter blöja, läser saga och hänger tvätt med en arm. Pappan gör ytterligare ett par gästspel vid middagen och läggdags, medan mamman står för barnlek och dagishämtning (ja, förskola säger jag då).

IMG_5667

Men – detta är en bok som får både Tian och Tretton att stråla. För när Isaks inledande förundran över bebisars natur övergått i missnöje, så kommer ytterligare en vändpunkt:

En kväll vid sagostunden lägger pappa ner Sofia bredvid Isak i sängen. Då händer något. Sofia ler mot Isak och klappar honom lite. Det är första gången hon klappar någon. Och det är Isak hon klappar.

Och redan nästa dag skrattar Sofia ”när hon får syn på sin storebror”. Denna glädje i syskonskapet verkar både Tian och Tretton kunna ta till sig och lätt kunna relatera till, eller som Tian sa: ”Hon blir nog så glad när hon får se sin storebror”.

IMG_5668

Jag hade såklart helst sett en mer jämställd skildring av föräldraskapet, sådär som i Nejlika och lilla lillasyster (där skriver jag också om vad jag sökte efter i syskonböcker när Tretton skulle födas, och vad som i mina ögon är skillnaden mellan böcker om att få syskon och att ha syskon), men de andra beståndsdelarna i den här boken, det som handlar om att bebisar inte är så himla roliga från början, bebisars behov och hur de sedan börjar ta kontakt, är riktigt fin och på en nivå som passa många blivande och nyblivna storasyskon, i alla fall om man har en sådan där standarsåldersskillnad som vi har mellan Tian och Tretton. Så därför läser vi den ändå.

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Farmor hyr en katt

Cesili Josephus Jitta
berättarförlaget, 2010

Huvudpersonen i den här boken är en gammal farmor. Det finns en farfar också, i början, men sedan dör han och farmoderns blir ensam i boken. Inga barn, inga barnbarn, ingen annan alls figurerar mer än en gammal kvinna som minns sitt liv och försöker anpassa sig till sin nya situation.

IMG_5639

Jag kan inte på rak arm komma på någon annan barnbok som jag läst som på samma sätt behandlat en gammal människa som en person för sin egen skull och i sin egen rätt*. Som jag konstaterade när jag skrev om Teskedsgumman (och lite Pettsson) så figurerar inte vuxna som huvudpersoner alltför ofta i barnböcker, och i Pettsson finns ju en barnkaraktär i form av Findus medan Teskedsgumman altid har fullt upp med att klara sig som teskedsstor (-liten), och den här farmodern är dessutom en bit äldre.

Här är både text och bilder sparsmakade, ofta med flera bilder och texter per uppslag:

Farmor och farfar blir väldigt gamla.

Ibland blir farfar väldigt ledsen,
och ibland irrar han bort sig i huset.

När han försöker gå nedför trappan med rollatorn blir farmor också ledsen.

IMG_5640

Den inledande ensamheten efter farfaderns död skildras som bedövande, men generallösningen på sådant (här finns en likhet med Pettsson) är uppenbarligen en katt. Farmor surfar in på http://www.hyrkatt.se och klickar hem en äldre, kelsjuk katt vid namn Tim som blir hennes nya sällskap och glädje. Det kan låta simpelt, men är fint skildrat.

Tian har inte kommenterat denna bok mycket (att den innehåller katter räcker för att göra Tretton nöjd), men i andra diskussioner vi har haft på senare tid har det framgått att det här med livets förlopp och till slut döden är något som han verkligen börjat förstå. Så vi pratar inte sönder det. Den här boken är ett fint stycke om att uppleva en förlust och att överleva den, samtidigt som den verkligen tecknar en människa, hennes liv och kärlek. Ålder tenderar ju att skapa en viss sorts distans – om man har en roll, som förälder eller far- eller morförälder, så kanske man inte frekvent bjuder på så stora delar av sig själv – men här finns människan bortom rollen.

(www.hyrkatt.se finns däremot inte. Tur är väl det, för som koncept är det väl tämligen diskutabelt.)

* Efter mycket tänkande kommer jag faktiskt på en tomte som kanske skulle kunna fungera som jämförelseobjekt, mer om det till jul!

5 Comments

Filed under Bilderböcker

Vad vill du bli när du blir stor?, Vad gillar du att göra?, Vilken är din favoritsak?

Pamela von Sabljar, Janette Bornmarker
Olika förlag, 2012

Upplägget i var och en av de här böckerna är väldigt likartat: på varje sida är det ett namn, följt av en jag-utsaga i formen – i tur och ordning – ”Jag är… Jag ska bli…” (Vad ska du bli när du blir stor?), ”Jag gillar att… Då…” (Vad gillar du att göra?) respektive ”Det är… Jag (gör)…” (Vilken är din favoritsak?). Hela poängen är förstås, som Olika förlags omtalade bok heter, att ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2”, och även om formen gör att boken är en tämligen begränsad läsupplevelse, så är det så himla skönt att bara kunna läsa rakt av och ändå få pojkar som vill bli barnmorskor, flickor som vill bli brandmän och astronauter, flickor som spelar fotboll, pojkar som dansar, flickor som leker med riddarborgar och pojkar som pärlar (”Jag gör vackra halsband. Min pappa han har tre”) och därtill varierande hudfärg och en blivande liten veterinär i rullstol. Det ger en välbehövlig paus, och möjlighet att fokusera på vardera boks titelfråga i relation till det barn man läser för – uppenbarligen Tian då, eftersom Tretton inte pratar på den nivån, även om han gärna sitter med och lyssnar (och senast instämde han bestämt i att han ska bli kock när Tian föreslog det, och det ligger onekligen väldigt väl i linje med hans instressen). Första gången vi lånade dessa böcker var Tian dryga tre, och jag tror det var då han började inse att han skulle kunna ”bli” något när han blir stor.

IMG_5619

Jag är inte odelat förtjust i frågan om vad barn tänker ”bli”, men varje barns inledande betoning av vad det redan är, vilket öppnar för möjligheten att yrket bara är en av de möjliga följderna, gör att jag ändå tycker att Vad vill du bli när du blir stor? hamnar rätt. Dessutom har vi haft väldigt intressanta följddiskussioner: vad vill Tian bli? Vad ville vi föräldrar (och mormor!) bli när vi var små? Och kanske ännu viktigare, vad vill vi bli nu? Fast när Modesty i boken säger att

Jag är stark, modig, påhittig, hjälpsam och gillar att klättra i träd. Jag vet INTE vad jag ska bli när jag blir stor! Kanske chef, dataingenjör, smyckesdesigner, lastbilschaufför eller… Det finns mycket jag kan jobba med. VAD TYCKER DU ATT JAG SKA BLI?

– då tycker förstås Tian att hon ska bli polis, precis som han tänker bli.

I de övriga böckerna är mina smygfavoriter annars Pawline som gillar att göra ”INGENTING” respektive Lacki som inte har någon favoritsak – ”Jag har många BÄSTA saker” – det är två stillsamma uppror mot ganska ledande frågor. Däremot inser jag att jag uppenbarligen är ganska konservativ som inte reagerar en sekund på att ett barn gillar att bygga Lego™ medan jag däremot läser bort det faktum att de dockor som Reidar gillar att leka med är just Bratz (okända hemma hos oss).

3 Comments

Filed under Bilderböcker

Öppna mycket försiktigt – En bok med BETT!

Nicola O’Byrne, Nick Bromley
ABC Förlag, 2013

På ett plan är det en fördel om man har en aning om vad ”Sagan om den fula ankungen” är och hur bokstäver utgör ljud som är delar av ord, om man ska förstå den här boken fullt ut. Men den interaktivitet som erbjuds gör det till en perfekt syskonläsningsbok, där även riktigt små bokläsare kan uppskatta den ovanliga nivå av action som erbjuds i läsningen. Här hemma var det Tretton som köpte boken rakt av, medan den krävde en del insäljning om omläsning för att Tian skulle falla – men sedan resulterade det i alla fall i ytterligare ett femtioelvatal omläsningar i kväll, så på hela taget får det väl sägas vara godkänt.

IMG_5532

Baksidetexten, eller ska jag säga hela baksidan, sammanfattar den här boken väl. Det är hål i den! Och texten lyder:

Vad har hänt med den här boken?
Är det något farligt inuti?
Vill du ta reda på det?
Vill du det?
Okej, vi vänder sida mycket, mycket försiktigt…
Kom igen! Om du vågar!

När jag läser försäljningstexterna för den här boken så är det illustratören som presenteras, inte författaren, och det är en prioritering jag håller med om. Formgivningen och användandet av bokformatet är väldigt begåvat, medan texten har både sina toppar och dalar. Som framgår redan på baksidan är den väldigt gåpåig, med uppmaningar om att våga och utrop om hur farligt det är – och detta är något som jag fick läsa bort helt för att boken skulle kunna falla Tian i smaken. För honom var det tillräckligt hemskt att det var ett hål i boken (okej efter att vi pratat om det några gånger, att det var författaren som bestämt att det skulle vara där och att det var någon maskin på tryckeriet som gjort det) och att bokens ”vi” tar fram kritor och ritar på krokodilen (förbjudet!). I själva omläsningsfarten fick krokodilen bli en ”den” här, medan den egentligen omnämns som ”han”.

Så vad är det i den här boken som då ändå fick mig att envisas? Ja, efter mitt beröm av illustratören är det väl kanske inte mycket till retorisk fråga att ställa, men för att specificera vad jag föll för så är det dels den kreativa användningen av pilar (dels för att peka ut saker, och dels för att få läsaren att vagga och skaka boken) och dels hur krokodilen löper amok över sidorna. Den äter upp bokstäverna, särkilt S och O (”Krokodil! Man får inte äta b k täver!” var kvällens absoluta favorit), sedan hela ord och meningar som slingrar sig över boksidan, och den försöker hoppa ut ur boken innan den till slut äter sig ut istället (därav hålet).

IMG_5533

Tyvärr finns det också ett genuskrux som illustratören och författaren gemensamt ställer till med, när de låter ”oss” rita på krokodilen så att den inte ska vara så läskig längre: en rosalila rosett i håret, ett ballerinakjol och ballerinaskor. Den ”ser inte alls ut att gilla kjolen. Krokodiler dansar inte balett!” – vilket förstås är sant i sak. Man skulle, antar jag, kunna köra på spåret att balettdansare visserligen är väldigt starka och smidiga, men att de sällan är läskiga – fast det är ju inte det som ligger bakom skymfen i att måla krokodilen till ballerina. Eftersom jag hade omläsningsfarten uppe blev det istället till att ”krokodilen är inte nöjd med sina fina nya kläder”.

Så ja, sammanfattningsvis, jag lutar mig inte tillbaka och läser (hela) texten. Men som konst, som ett sätt att vidga vyerna för hur böcker kan användas och vara, så säger jag ja tack.

Och PS, varför pratade jag om Den fula ankungen? Jo, det är den bok som denna utger sig för att vara, till en början…

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Den vilda Bebiresan och Vilda Bebin får en hund

Barbro Lindgren, Eva Eriksson
Rabén & Sjögren, 1982, 1985

När jag skrev om den Mamman och den vilda Bebin här för ett tag sedan så hade jag börjat återuppliva minnen om att jag själv läst den som barn, och dessa minnen blev ytterligare något tydligare när vi sedan lånat de två andra böckerna om samma bebis, Den vilda Bebiresan och Vilda Bebin får en hund.

Mitt allra första intryck av att läsa dem var att det är ett hopp läsmässigt mellan Mamman och den vilda Bebin och dessa båda. Tretton var som sagt väldigt förtjust i den förstnämnda, men kunde inte alls relatera på samma sätt till dessa båda som onekligen tar stegen från skröna till vild fantasi. Tian däremot strålade när Bebin och hunden flyger ut i rymden och hamnar på en planet av glass.

IMG_5529

Mitt andra intryck var att rimmen flyter bättre i båda dessa böcker. En faktor är förstås att jag hunnit vänja mig lite vid rytmen, men jag tror verkligen inte att det bara ligger hos mig:

Den vilda bebin tjatar på sin mamma varje stund,
nu vill han ha en liten hund!
En liten hund vill alla ha
och bebin allra mest,
och får han ingen hund så vill han ha en häst.

Och bebin får en hund i födelsedagspresent, efter lång och frustrerad väntan, men det är ju fel – en mjukishund, som bebin vrålar att han ska skjuta med sitt gevär för att den inte är riktig. Inte en bok för vapenvägrare, alltså. Att bebin ändå inte gör slag i hotet visar sig vara tur, eftersom hunden får liv sedan på natten och bebi med alla mjukisdjur får sig en riktig rymdfärd, tills de till slut trillar ner till mamman som ”väntar på dem som han alltid gör, att mammor oroar sig jämt kan de inte rå för” – ett tema som återkommer från Mamman och den vilda Bebin.

IMG_5528

Den vilda Bebiresan innehåller, som titeln antyder, också en resa. Här är det dock havet istället för rymden som är utflyktsmålet, och det finns faktiskt intressanta likheter mellan Den vilda Bebiresan och Elsa Beskows Lillebrors segelfärd. I båda fallen ger sig barnen iväg från sina mammor i en båt på köks(?)golvet, i båda fallen står de sorgsna mammorna kvar och vinkar efter dem, i båda fallen har de resesällskap i form av mjukisdjur, i båda fallen möter de faror i form av stora fiskar, i båda fallen blåser det upp till storm – men sedan slutar likheterna, för medan Lillebror först hamnar hos små glada ”negerbarn” och sedan seglar till ett Kina med kejsare, mänskliga ”fålar”, porslinsslott och försök till bortgiftande av prinsessan är Bebins tuppräddande, bli-uppäten-av-val-upplevelse och bullätande betydligt mer samtida. Däremot kommer förstås båda lyckligt hem igen – vilken tur! Och när jämförelseobjektet är Lillebrors väna mamma, så ser till och med vilda Bebins tålmodiga mamma lite modern ut.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Glad höstläsning!

I somras skrev jag om hur Laura Reiko Simeon uppmärksammat svenska barnböcker som föregångare när det gäller att gestalta etnicitet, och nu har hon återkommit och skrivit ett lika uppskattande inlägg om hur genus skildras i svenska barnböcker. Självklart handlar det inte om hela den svenska utgivningens kvaliteter, utan vad hon lyfter fram är böcker där huvudpersonerna är okönade med tvetydiga könssignaler, med OLIKA förlags uppmärksammade Kivi och monsterhunden (2012) som utgångspunkt. Till listan lägger hon också böckerna om Tessla (OLIKA förlag, 2010, 2011), Pom och Pim (Lilla piratförlaget, 2012), Bus och Frö på varsin ö (Bonnier Carlsen, 2012) och Blixslukaren (Natur & Kultur, 2012).

Och egentligen är jag inte förvånad, eftersom jag uppmärksammat att kategorin ”okönad huvudperson” här växer på sig undan för undan – intressant nog utan ett enda överlapp med listan ovan (fast Kivi och monsterhunden bara måste vi läsa snart, om jag bara lyckas få leta efter den på biblioteket någon gång).

Men, dessa okönade karaktärer gör inte jobbet av sig själva när det gäller att luckra upp könsroller, eftersom vi vuxna tenderar att benämna neutrala karaktärer som ”han” (studien från 1985 som länkas till i Reiko Simeons inlägg är väldigt intressant!). Att sluta säga ”han” kräver träning. Mina strategier har varit:

1) Att referera till djur som ”den” – som till exempel i Lilla syster kanin eller Berättelsen om den Feta Näktergalen.
2) Att säga ”barn” istället för flicka/pojke – som till exempel i Promenad.
3) Att omtala icke-könade karaktärer konsekvent med namn – som till exempel i Mjauböckerna (två av tre av dem).
4) Att tala om ”stora” och ”lilla” istället för ”mamma/pappa” och ”barn” – som i till exempel Cirkusloppor på luffen.

Men jag har inte börjat säga hen än. Hur gör du? Och har du exempel på fler böcker med okönade karaktärer?

Leave a comment

Filed under Uncategorized

Stora boken om kroppen

Bonnier Carlsen, 2008

Jag känner att jag alltid återkommer till att vi inte läst mycket pekböcker hemma, men Stora boken om kroppen är en sådan som varit väldigt uppskattad av såväl Tian som Tretton i början av deras bokläsarkarriärer.

IMG_5443

Upplägget är rätt enkelt: det börjar med kroppsdelar, ansiktets delar, hårfärg och ögonfärg och fortsätter sedan med ansiktsuttryck, aktiviteter, sinnena, lite kläder, ett dagsflöde och till sist lite räkning och antal. Över lag är bilderna sympatiska: de befolkas av ett gäng barn med någorlunda varierande hudfärg, sparsamt med könande detaljer och i varierande grand charmigt otidsenliga kläder, och texten är det verkligen inte mycket att orda om.

IMG_5444

Däremot kommer jag inte helt överens med det urval som har gjorts på ansiktsuttrycken – glad och ledsen känns väl rätt självklara, men varför både överraskad och förvånad och hur relevant är egentligen ”tankfull” för barn i bokens målgruppsålder? Och så kan jag inte låta bli att tycka att det är lite roligt att gummistövlarna har hamnat bland vinterkläderna – där känns det att boken knappast är svensk från början. Men, över lag är detta anmärkningar på marginalen. För att vara en bok som vi köpt på en bokrea på någon stormarknad någon gång så är den faktiskt en positiv överraskning!

IMG_5445

1 Comment

Filed under Första böckerna