Tag Archives: 2010

Böckerna om Iggy & jag

Iggy & jag, 2009
Iggy & jag och födelsedagen, 2010
Iggy & jag har sommarlov, 2010
Iggy & jag och bebin, 2012

Jenny Valentine, Joe Berger
Atrium förlag

img_6104

Berättarrösten i böckerna om Iggy & jag är Iggys storasyster Flo. Innan vi började läsa böckerna om Iggy så hade vi precis läst några böcker som i min ögon var rätt tråkiga syskonskildringar – småsyskon som bara förstörde eller storasyskon som bara var taskiga – och efter det var Iggy-böckerna en efterlängtad omväxling. Flo tycker verkligen mycket om Iggy och skildrar henne med mycket kärlek. Ta till exempel inledningen till kapitlet Iggys värld (i Iggy & jag):

“Iggy är väldigt bra på att låtsas. Det är det hon tycker mest om att göra. Hon kan förvandla vårt vardagsrum till en vattenfylld grotta eller till en skog med mossa på marken eller till ett ekande slott, bara genom att tänka. Hennes ögon blir alldeles stora och runda och sedan ser hon inte soffan eller mattan eller bordet på samma sätt som jag, hon ser andra saker. Och när hon berättar för mig vad hon ser, gör hon det så bra att jag också börjar se samma saker.”

img_6105

Samtidigt är hon alltid beredd att hjälpa Iggy och är nog den som förstår Iggy allra bäst, som i kapitlet Doktor Iggy (Iggy & jag) där hon bygger om hela Iggys skåp till ett leksakssjukhus och samtidigt löser det som föräldrarna ser som ett problem med den förvaring av sjuka leksaker som Iggy hade innan.

Det här med att förstå Iggy och att komma med fiffiga lösningar kan behövas, för Iggy är mycket viljestark – vilket till exempel yttrar sig i det alla första kapitlet där hon blir Iggy – fram till den dagen hon bestämde sig för att vara Iggy hette hon nämligen Sam. Efter det inledande kapitlet hade jag förstås mycket svårt att låta bli att falla för de här böckerna!

img_6107

Detta första kapitel är för övrigt också en bra illustration av dynamiken i Iggys och Flos familj i stort. Utöver syskonrelationen mellan Iggy och Flo som jag redan varit inne på så består familjen av en något mer förstående mamma och en något mer skojfrisk och småretsam pappa. Genusaspekten av föräldrarnas personligheter får väl därmed betraktas som rätt konventionell, men i huvudsak upplever jag ändå skildringen av dem som okej och dessutom så trivs jag i familjens jargong. De retas lite med varandra men alla får rum att vara sig själva och – framför allt – det finns plats för att vara så som Iggy är.

På några ställen, spritt över böckerna, förekommer det att pappan könar den övriga familjen i termer av att “ni flickor”, men högläser man boken så är det inga problem att bara hoppa över de passagerna. Annars upplever jag i huvudsak Iggy och Flo som barn, snarare än att de pekas ut som flickor.

Som kanske redan framgått så är dessa böcker av typen “berättelser-om-rätt-vanliga-barns-rätt-vanliga-liv” och det handlar om deras lekar, när Iggy klippte håret, när de har barnvakt, när de flyttar, när de får gympaskor med hjul, när de är på campingsemester, när Iggy lär sig simma, när Iggy fyller år, när de får låna hem en hamster att sköta, när Iggy får en ny lärare, när det är skolmarknad, när de ska få en liten kusin… Just i den del av berättelsen som handlar om campingsemestern träffar visserligen Iggy en ny kompis, Carl, som hon blir väldigt stjärnögd över, men i övriga så är det rätt få bikaraktärer som tar någon större plats i berättelserna och varje kapitel kan läsas rätt fristående.

img_6106

Böckerna om Iggy & jag var en omtyckt kvällsläsning här hemma. Både Tian och Tretton uppskattade dem mycket, så från fyra och säkert upp till åtta-nio tror jag att de här böckerna kan fungera. Deras favoritkapitel – om jag ska nominera ett utan att ha frågat dem – var nog Och i min väska packade jag…., ett kapitel som skildrar en ordlek och som lockade till många goda skratt precis som kapitlet om mackorna i böckerna om Lillebror och Nalle.

Leave a comment

Filed under Kapitelböcker

Hejhej-böckerna

Tutu och Tant Kotla, 2006
Dino och Lilla Kurren, 2006
Syrma och Tocke Broms, 2007
Mehmet och Lilla Luna, 2010
Gunna Grähs, Alfabeta

IMG_3179

Hejhej-böckerna utgör ett sammanhållet universum. I ”Tutu och Tant Kotla” blir Tutu inbjuden på kaffe hos Tant Kotla, och i bild syns en katt smita in i Tant Kotlas lägenhet. När man sedan läser ”Dino och Lilla Kurren” dyker samma katt upp igen – det är visst Heikkis katt, Heikki som ramlat omkull i en buske och sitter där omgiven av sina urdruckna ölburkar och är så ledsen över att han glömde att mata Lilla Kurren igår. Dino, barnet som är huvudperson i boken, erbjuder sig att mata Lilla Kurren och i bakgrunden ser man Tutu gå förbi med sin tidningsvagn. I ”Syrma och Tocke Broms” är Luna från ”Mehmet och Lilla Luna” i Syrmas butik. Dino och Heikki står utanför och kikar in, Tant Kotla passerar också och de samlas alla i dörren när det blir bråk mellan Syrma och Tocke Broms inne i butiken. Kort sagt, det händer massor i bild och det är inte begränsat till denna typ av korsreferenser mellan böckerna utan här finns också fristående okommenterade berättelser, som till exempel den tigerrandiga soffan som kånkas genom stora delar av ”Mehmet och Lilla Luna”.

IMG_3182

I text är böckerna betydligt enklare, och där föredrar jag helt klart ”Tutu och Tant Kotla” och ”Dino och Lilla Kurren” framför de andra två. Ta till exempel skildringen av mötet mellan Tutu och Tant Kotla:

”Tutu och Tant Kotla har kul!
Dom berättar för varandra
om hur det var när dom var små.

Tutu berättar om hettan
och det höga, torra gräset.
Om hur han och hans systrar
spelade boll
utanför morfars hydda.

Tant Kotla berättar om ån
som svämmande över på våren.
Hon berättar om
hur hon seglade små barkbåtar
i vattenpussarna.”

Eller den del av ”Dino och Lilla Kurren” (huvuddelen av boken) som Dino spenderar i Heikkis lägenhet. Här är stökigt och det luktar sopor och gammal cigarettrök, det står burkar och flaskor överallt och kylskåpet gapar tomt sånär som på öl och kattmatsburkar – men Heikki har också byggt ett slott till Lilla Kurren av kartonger, ”Kurrens slott” står det ovanför porten. I dessa båda exempel tycker jag att skildringen går bortom möten mellan olikheter (från olika delar av världen, i olika åldrar, mötet med en uppenbart alkoholiserad person) och når fram till beröringspunkter, beröringspunkter som är relevanta både för karaktärerna och för barnen som läser. Glädjen i barndomslekarna, tillgivenheten till ett djur.

IMG_3181

De båda andra böckerna är visserligen läsvärda utifrån sin bildvärld, men når i mitt tycke inte samma nivå. I de möten som skildras där är det istället inslag av konflikt (Mehmet skäller på Lilla Luna som lekt på gatan – ”Dumma unge!” – och Tocke Broms blir tvärilsk över att han inte vinner på den lott som han köper av Syrma) istället för beröringspunkter.

Eftersom det finns så mycket att titta på i bilderna medan texten är så enkel så har båda barnen haft glädje av de här böckerna, deras favorit är ”Tutu och Tant Kotla”. Den värld som skildras är vanligtvis underrepresenterad i barnboksfloran, en förort med invånare med namn som skvallrar om ursprung från många olika länder. Denna dimension, och det faktum att den bara finns där utan att kommenteras, är mer framträdande än skildringen av kön i böckerna – den sistnämnda är för den delen ingenting som frammanar några reaktioner från mig. Sammantaget säger jag ”läs!” – och speciellt då de båda favoriterna.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Krig

Alfons och soldatpappan
Gunilla Bergström
Rabén & Sjögren, 2006

Ett år i djungeln
Suzanne Collins, James Proimos
Bonnier Carlsen, 2014

Pojken, flickan och muren
Ulf Stark, Anna Höglund
Berghs, 2010

Utan att jag riktigt hade tänkt på det, så hade vi plötsligt flera böcker som berör olika aspekter av krig hemma. Ämnet är ju tyvärr högaktuellt i världen, och även om jag upplever att väldigt lite sipprar igenom till Tian än, så börjar han ändå greppa konceptet på ett lite större plan än krigslekar.

IMG_6045_2

Krigslekar förekommer i en av de här böckerna, nämligen Alfons och soldatpappan. Här har Alfons fått en ny vän, Hamdi, vars pappa har varit soldat – ”I ett riktigt krig, i sitt förra land”.

Alfons beundrar Hamdis pappa mycket, inte bara för att han varit soldat utan också för att han startat ett fotbollslag för alla barn och byggt en riktig målbur åt dem. Men kriget, det är ingenting som pappan vill prata om. Istället fantiserar Alfons och Hamdi, ”här ser de krig överallt, jämt – på dataspel och film och TV. Och på ruskig, spännande video!”, och leker med Alfons laserpistol, rullar in sig i mattor och leker snigelkrig, och önskar sig fler spännande grejer med ”SPLASH och KA-BOOM och skarpa polissoldater och tanks och monster-krigare”. Och till slut så får de faktiskt pappan att berätta något litet (om de lovar att ”lyssna som vuxna karlar”).

Han berättar om ett bombanfall. Han berättar om hur rädd han var. Och han berättar om mötet med en myra, för att inskärpa en sak:

Det enda säkra är: det finns såna som bygger upp och såna som bombar ner. Två sorter. Dom finns alltid. Bland fienden med!

Sedan, efter middagen, får denna utsaga en tillämpning i Alfons och Hamdis här-och-nu. Någon har förstört det där målet som pappan byggt åt dem, men pappans lugna besked är att de förstås ska bygga upp det.

IMG_6046

Kriget hålls lite på avstånd i den här boken. Det försiggår i ett annat land, Hamdis förra, i en annan tid, innan Hamdi var född. Även nu framstår landet som långt borta: hemma hos Hamdi är det annorlunda med många mattor, fingardiner och bordsbön. Annan mat, och en parabol så att man kan se ”främmande, utländska TV-program”. Alfons är lite förundrad, men trivs väldigt väl där och jag tycker att skildringen är fin.

I Pojken, flickan och muren är kriget däremot ständigt närvarande. Boken är – säger insidan på omslaget – inspirerad av Ulf Starks och Anna Höglunds resa till Palestina, och här finns inga eldstrider, krigslekar eller krigsleksaker. Men här finns muren, som stänger ute syskonen Adham och Sulafa och deras föräldrar från deras hem, gården som de bodde på förut. Gården med ”apelsiner, oliver och timjan. Och trädet där farfar hängde upp spegeln på en spik när han rakade sig. Och skolan dom gick i. Liksom skrattet.”.

Adham och Sulafa hanterar situationen. Adham kör runt Salufa i en kärra som han byggt åt henne, hon kan inte gå annat än korta sträckor eftersom ”hennes ben är sjuka”. De besöker en hund, Schas, som de gjort till sin och nu matar varje dag. Sulafa besöker en gammal lärarinna flera förmiddagar i veckan och läser dikter för henne. Men allra mest längtar de hem, och Adham lovar så Sulafa att han ska ta sig dit och hämta en apelsin till henne. Det är en väldigt fin skildring av syskonskap.

IMG_6047

Adham lyckas faktiskt ta sig förbi muren, och den illustration där deras hus är tecknat med sönderslagna fönsterrutor och brädor spikade över dörren är nog det i boken som gjorde störst intryck på Tian. Varför har de gjort så? Varför får de inte bo där längre?

I Ett år i djungeln är förståelsen också något som växer, men här hos huvudpersonen. Kriget här är liksom i Alfons och soldatpappan långt bort – det är Vietnamkriget – men samtidigt betydligt närmare eftersom huvudpersonens pappa ”måste åka till något som kallas krig. Han ska vara borta i ett år. Hur långt är ett år?”.

I sina drömmar flyger huvudpersonen till djungeln, tillsammans med katten Busan. Men vartefter tiden går blir den väntande djungeln alltmer ogästvänlig – utvecklingen av de här bilderna tycker jag att är det allra starkaste i boken. Från pappan kommer först vykort, men sedan blir det alltmer tyst. Huvudpersonen samlar ledtrådar: vuxna blir ”ledsna, oroliga eller arga” när de får veta att hennes pappa är i kriget. Kriget dyker upp på TV: explosioner, helikoptrar, gevär – mamman stänger av TV:n och huvudpersonen stänger in sig i en garderob och gråter. Det börjar bli svårt att komma ihåg hur pappa ser ut. Tills han äntligen kommer tillbaka.

IMG_6048

IMG_6049

IMG_6050_2

Det här är inga böcker som man läser för deras gestaltningar av kön. Papporna eller män är soldater. De står i förgrunden. Mammorna är hemma men osynliga. Därtill kommer uttalanden som får mig att först hoppa högt och sedan hoppa över, som att ”lyssna som vuxna karlar” (Alfons och soldatpappan) eller ”Vi är alla unika på något sätt. […] Drew är kille.” (Ett år i djungeln). Men barnen möter olika sidor av vad krig kan vara.

Den starkaste skildringen av en flicka är Salufa. Parallellt med Adhams fysiska försök att ta sig till andra sidan muren, så utvecklas hon som diktare, och får det sista ordet mot muren:

Kom fort upp ur jorden, träd.
Bli tjock som farmor om stammen.
Och låt grenarna växa så högt
att vi kan klättra
upp i himlen en dag.

Kom fort upp ur jorden, träd.
Ge oss blommor och frukt.
Och låt rötterna växa så starka
under jorden
att dom välter denna mur en dag.

Att det här så att säga är hennes parallella resa tror jag att går Tian lite förbi, men annars upplever jag som sagt att han nu, när han snart fyller fem, ändå börjar ha funderingar över krig och börjar greppa konceptet. Alfons och soldatpappan är den av böckerna som verkar mest lättillgänglig, med Ett år i djungeln någonstans i mitten och delar av Pojken, flickan och muren som sagt ännu lite för komplexa.

Hur tänker ni kring att läsa om krig med era barn?

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Böckerna om spyflugan Astrid

Spyflugan Astrid
Spyflugan Astrid flyger högt
Spyflugan Astrid rymmer
(finns men ej lästa: Spyflugan Astrid gillar och Spyflugan Astrid mitt i musiken)

Maria Jönsson
Bonnier Carlsen, 2007, 2008, 2010

De första gångerna vi läste Astrid-böckerna var jag ganska neutralt inställd, men de gick hem bra hos både Tian och Tretton och femtioelva omläsningar senare måste jag säga att det här är genuint bra böcker för ett rätt stort åldersspann. 

IMG_5931

Världen ses här genom ögonen på Astrid, en spyfluga som bor “bakom soffan” med sin familj i form av mamma, pappa, moster Ally, en omtalad men försvunnen morbror, 43 småsyskon, 7 kusiner och 3 nästkusiner. En myllrande familj alltså, men föräldrarna förekommer uteslutande i bakgrunden skötandes hushållsgöromål och syskon (på ett tämligen jämställt sätt, faktiskt) medan det är moster Ally som Astrid har sina duster med. Duster som handlar om Astrids frihetslängtan å ena sidan (hon tycker om att ”1. äta 2. göra utflykter 3. titta på DET STORA PÅ ANDRA SIDAN” eller att ”1. äta 2. göra utflykter 3. ligga och fundera”) och moster Allys utkrävande av ansvarstagande å andra: var försiktig (akta dig för ”feta smällen och hemska sugen”) och hjälp till att ta hand om småflugorna.

Jag känner mig inte självklart positiv till budskap om hur storasyskon ska hjälpa till med sina småsyskon, och då än mindre i formen av att storasystrar ska göra det, men i flugfamiljsformatet tycker jag ändå att det fungerar. Tian undrar mycket om varför Astrid “alltid” (hennes uttryck) måste hjälpa till med småflugorna, och vi pratar om att det förstås inte är juste om det är så, men också att det kan vara något som Astrid bara säger fastän det inte är “alltid” för att hon tycker att det finns roligare saker att göra och om hur det är bra att hjälpas åt i en familj.

IMG_5932

Text och bild arbetar verkligen tillsammans i de här böckerna: texten är en del av det visuella uttrycket genom att vara större eller mindre eller röra sig över sidorna, medan bilderna flitigt zoomar in eller zoomar ut för att understryka flugperspektivet och hjälper till att förklara termer som flugorna myntat för människoföreteelser: stora sugen (dammsugaren), feta smällen (flugsmällan) och det stora på andra sidan (världen utanför huset där de bor) är redan nämnda, därtill kan till exempel läggas varma rutan (ugnsluckan), svarta solen (spisplattan), svarta havet (en kaffekopp) och bruna varma saker (bullar). Det här sistnämnda greppet är något som jag upplever gör att Tian håller intresset levande för dessa böcker, eftersom han kämpar med att begripa sig på vad som avses med beskrivningarna. Därtill så är det här med varierad textstorlek något som drar extra mycket intresse till texten, där han gärna vill veta precis vad det står på olika ställen.

Igenkänningsfaktorn mellan böckerna etableras effektivt med olika varianter på presentationen av Astrid, med tyngdpunkt på siffror:

Det är jag som är Astrid.
Dom säger att jag är en spyfluga.

Inte vet jag, men jag har,
stora ögon,
2 armar,
2 vingar,
och 4 ben.

Liksom arbetet med textens visuella uttryck i övrigt drar intresset till precis vad som står var, så drar den här presentationen och de listor som Astrid återkommer till intresset till de möjligheter som siffror ger, på ett effektivt sätt.

IMG_5933

Historierna i böckerna är egentligen en bit över Trettons nivå – han förstår inte hur Astrid hamnar i fara när hon somnar vid en bit dansk salami och hamnar i kylskåpet, hur Astrid och en av småflugorna sugs upp genom fläkten och ut på ”andra sidan” eller när Astrid somnar och drömmer – men det fina i kråksången är att det inte gör så mycket. Det finns så mycket i miljön runt historierna att det finns mycket att hämta ändå.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Mer eller mindre kuslig halloweenläsning

Kom in om du vågar!
Helena Davidsson Neppelberg
Alfabeta, 2010

Samlade sagor om den underbara familjen Kanin
(Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen, Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck och Sagan om den underbara familjen Kanin och godistrollet)
Jonna Björnstjerna
Bonnier Carlsen, 2013 (2007, 2009, 2010)

För Tian är det här med halloween ungefär lika självklart som midsommar och jul – det smäller kanske till och med högre än det förstnämnda eftersom man får klä ut sig på förskolan och det pysslas så att det står härliga till. Skräckdimensionen i halloween har dock gått honom förbi, vilket kanske är lika bra med tanke på att mycket känns ”kusligt” i hans värld just nu. Därför har vi inte läst Samlade sagor om den underbara familjen Kanin på sistone, något som vi gjorde förra året.

IMG_5718

Dessa samlade sagor – som är en samlingsutgåva av Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen, Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck och Sagan om den underbara familjen Kanin och godistrollet – är nämligen lite kusliga, fast rätt lagom egentligen, i mina ögon.

Den underbara familjen Kanin består av en mamma, en pappa och fyra barn, varav Lillebror Kanin är huvudperson. De bor i den underbara delen av skogen… men det finns en fruktansvärd del också, och det är där Lillebror Kanin tenderar att hamna: för att han följt efter en vacker fjäril (Lillebror ”har smak för det vackra i livet”) när han skulle plocka blåbär till pappas fantastiska blåbärspannkakor, för att han går vilse när han ska gå med ett kakrecept till sin farmor, eller för att godistrollet kommer och rövar bort honom när han äter godis en dag när det inte är lördag.

Varje gång blir Lillebror Kanin väldigt väldigt rädd. Varje gång är det någon som uppmanar honom att inte vara rädd eller visa rädsla eftersom det göder det som skrämmer honom, men som står svarslös när han undrar hur det ska gå till. Och varje gång så slutar det med att lillebror agerar, fastän han är rädd. Och det som var farligt – monstret i skogen, fru Skräck, godistrollet – visar sig då vara något som han kan bemästra.

IMG_5719

Sagoskogen där de bor är en extremernas skog – det är underbart och fantastiskt eller hemskt och fruktansvärt, och varje bok avslutas med en karta, där man kan se var äventyret utspelat sig. Barnfantasy, kanske man skulle kunna genrebestämma det som, vilket verkligen går igen i illustrationerna som jag fallit pladask för: det är mörkret med lysande ögon och grimaserande träd i den fruktansvärda delen av skogen, fru Skräcks docklika förklädnad och nästan brinnande förvandling till sin vanliga skepnad, godistrollets grin och godisfabrikens pysande, pustande och löpande-band-slit. Det är illustrationer som fyller uppslagen, och som lyfter texten och berättelsen. Och det är, för att återkomma till det, rätt kusligt.

IMG_5720

Jag är tveksam till om Tian än förstått sig på hur mycket de här berättelserna anspelar på traditionella sagoformat, och för att kunna börja förstå sig på texterna tror jag nog att man i alla fall bör ha passerat tre med en bit. Genusmässigt tycker jag att Lillebror är en fint skildrad karaktär, som får vara både modig och rädd, och att bikaraktärerna varieras väl och faktiskt i många fall inte könas alls – vilket till exempel gäller både godistrollet och dess mindre skrämmande inkarnation i slutet av boken.

Kom in om du vågar! är betydligt mindre skrämmande än ovanstående, och har en yngre målgrupp. Imperativet i titeln är ett genomgående tema i texten, när man gått in i ”mitt” hus i skogen uppmanas man att ”Hälsa på fladdermusen!”, ”Klappa spindeln!”, ”Klia vovven!” och så vidare, tills man till slut får ta kvasten och flyga till månen där berättarrösten väntar på en (med tårta!). Detta direkta tilltal tycker framför allt Tretton är rätt spännande, även om han nekar vissa saker (som att pussa på grodan). Tian är dock inte nödbedd att sitta med när vi läser denna bak, och fascineras nog framför allt av skelettet Kalles soppa som vi misstänker innehåller mask, flugsvamp, kottar och spik…

IMG_5721

I övrigt är det inte mycket att säga om boken: den levererar sin historia, i all sin enkelhet, på ett uppskattat sätt.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Tänk om… och Cirkusloppor på luffen

Lena Sjöberg
Rabén & Sjögren, 2010, 2013

IMG_4923

“Tänk om…” är ett underbart ordpar – för ja, tänk om saker var på ett annat sätt. Som i denna bok av Lena Sjöberg: tänk om jag var hare och du min lilla palt; tänk om jag var spindel och du mitt spindelbarn; tänk om jag var fiskmås och du min lilla trut… oavsett vilken konstellation av djur/unge, så uttrycks hur mycket djuret skulle bry sig om och älska sin lilla unge:

Sen kurar vi intill varann i vår fiskmåskoloni
Min unge, du ska alltid vara lycklig, stark och fri

I slutklämmen blir bokens “jag” och “du” mänskliga (men fortfarande, vilket gäller boken igenom, inte närmare presenterade än så), och slutar med den viskade uppmaningen “Det är dags att sova nu!”. Och då kan jag inte låta bli att känna att det är en underbar godnattsaga: oavsett omständigheterna, oavsett vad som händer, är du högt älskad.

Jag tycker också att det är lite intressant med vilka djur som porträtteras: visst, hundar och harar och grisar är väl djur som rätt ofta vinner människors sympati – men spindlar, myggor, getingar, vägglöss och kanske även fiskmåsar och fladdermöss brukar kanske inte alltid porträtteras såhär. Det märks också av det som sägs om människors hårda händer (myggan) och skrik, vift och getingspray (getingen). 

Många av bokens uppslag har väckt diskussioner här hemma: varför måste haren skydda sin palt från räv och hök och hund (rent sakligt stämmer det ju dock inte att harar gör det genom att inte lämna sin unge “en endaste sekund”, så där ledde det vidare till vad instinkter är och hur harpaltarna kan veta att de ska ligga och trycka i sin ensamhet), varför ska griskultingen springa och gömma sig om bilen från Nilssons slakteri kör förbi, kan fladdermöss väcka upp de döda ur graven? Men vad jag kanske gillar allra mest är kopplingen mellan denna bok och Cirkusloppor på luffen, utgiven tre år senare. 

Även i Cirkusloppor på luffen är huvudpersonerna ett (okönat) vuxet jag och ett barn-du. Två år tidigare har de luffat till Spanien från Grenada, med målsättningen att hitta sig ett hem. Det har gått rätt bra, de har etablerat sig, hittat sina ställen, lagt sig till med spanska vanor (siesta!) och börjar bygga sig ett liv som cirkusartister. Men när katastrofen – en brand startat av glöden från en osläckt cigarill som bränner ner cirkusen till grunden – slår till, så har de inget skyddsnät. De är hemlösa igen:

Nätterna är svarta
Vi har ingenstans att gå
Och det som nyss har hänt oss
Är så svårt att tänka på
På gatan tutar bilar
Skyltar blinkar i neon
Du snyftar tätt intill mig
– Jag vill åka härifrån!  

På samma sätt som jag upplevde att rimformen var till hjälp att hålla texten i Mormors lilla kråka och pappan på lagom känslomässigt avstånd, så hjälper rimmandet till här. Man kan ana loppornas desperation, men man måste inte gå närmare den än vad man själv orkar eller förstår.

När boken nyss kommit ut recenserades den i DN (läs hela recensionen på Lena Sjöbergs egen hemsida, längst ner – där finns också fler bilder från boken). Den poäng från den recensionen som jag verkligen burit med mig är karaktären på den reaktion lopporna ger uttryck för efter den citerade passagen: att det är upp till dem själva att rycka upp sig, snarare än upp till samhället att hjälpa till och erbjuda stöd så att de kan komma på fötter igen, i en situation då de förlorat allt.

Lopporna lyckas dock verkligen rycka upp sig och återfå hoppet, och snart är de ute på vägarna igen för att söka sig lyckan någon annanstans – men för att återkomma till kopplingen mellan Tänk om… och Cirkusloppor på luffen så vet vi läsare att det inte gick så som de tänkt sig. Istället för drömdestinationerna Calcutta, Boston och Prag så har lopporna, som här presenteras som vägglöss, hamnat i ett kallt, blåsigt och öde rivningshus, någonstans i Sverige:

Vi skulle ångra att vi liftat med en koffert från Madrid
Och sörja att vi blivit två luffare på glid

Jag upplever att Tian håller på att växa i de här böckerna nu. Och ur det perspektivet, så tycker jag att den poäng som görs i DN-recensionen inte är så självklar längre. Ur ett vuxenläsningsperspektiv, visst, men för den som precis börjar förstå sig på social orättvisa är det rätt upplysande att lopporna hela tiden försöker. Det står helt klart att det sätt de hankar sig fram på inte är av egen förskyllan. På så sätt lyfts det sociala systemets betydelse snarare fram än göms undan.

IMG_4924

Avslutningsvis, så är jag väldigt förtjust i illustrationerna i båda böckerna, även om jag även där tycker att Cirkusloppor på luffen är ett snäpp vassare. I samspel med texten visar de de små loppornas perspektiv på staden, och greppet med de återkommande inzoomningarna av loppornas aktiviteter i en större bild är också något som fängslat Tian på sistone.

2 Comments

Filed under Bilderböcker