Monthly Archives: May 2015

Maskrosdagen

Per Gustavsson
Alfabeta, 2012

Det är inte alltid jag har haft möjlighet att ögna igenom de böcker som vi läser, men i just det här fallet var det bra att jag hade gjort det: då kunde jag, när det kom till ond och bråd (nåja) död i Maskrosdagen, övertyga Tian om att vi borde läsa vidare för att det säkert skulle hända något bra sedan.

IMG_8032

Det är inte så att jag i allmänhet sätter någon ära i den typen av milda övertalningar. Vill man inte vara med och läsa, så slipper man, även om det i allmänhet innebär att man får gå ifrån eftersom det finns fler åhörare som förmodligen vill höra klart. Men här trodde jag verkligen att Tian skulle se finessen i fortsättningen, och det var också med sanningen överensstämmande för vi fick läsa boken inte mindre fyra gånger i rad på en gång, och det är ett ovanligt gott betyg. Dessutom är det en bok där historien spänner över så många plan att den tilltalade såväl Tretton (som tyckte om de pratande maskrosorna) som Tian (som också tyckte om de pratande maskrosorna men som också greppade ”livets kretslopp-resonemanget” i bakgrunden) som mig som vuxen läsare.

Boken börjar med ett ”NEJ!” – huvudpersonen ser sin pappa rensa maskrosor i trädgården (”Han gör allt för att bli av med dem.”) och kommer till undsättning för de sista tre (”Jag älskar maskrosor!”).

IMG_8033

Nu är det, som redan framgått, inte vilka maskrosor som helst. De pratar (med pipiga röster), älskar att åka trampbil fort, gungar med förtjusning, och räddar huvudpersonen när han faller ner från ett träd. Men sedan blir de för gamla:

Nu var maskrosorna inte gula längre.
Och de hade blivit luddiga runt ansiktet.
– Ni måste vara väldigt sjuka, sa jag.
Maskrosorna svarade inte. De bara låg där alldeles tysta och bleka.
Medicin, tänkte jag, de måste ha medicin.

Räddningsaktionen misslyckas dock:

Men det var för sent.
Maskrosorna var alldeles grå och kunde inte dricka.
Och rummet var fullt av svävande änglar.

Just den här scenen, där maskrosfröna flyger genom luften likt en här av änglar (med en skelettspratteldocka i förgrunden), är kanske det mest lysande exemplet på samspelet mellan text och bild i denna bok. Det är dock inte den enda illustrationen av superb klass: dit hör också bilden av huvudpersonen under pilträdet vars rötter sträcker sig ner under jorden och den tiltade bild där huvudpersonen hjular så att allt blir uppochner och huller om buller.

IMG_8031

IMG_8029

Efter dödsfallen tar det lång tid för huvudpersonen att somna, men när han vaknar nästa morgon har fröna resulterat i ”tusen små solar” ute i gräsmattan, och pappan har gett upp kampen:

– Kom ner, ropade pappa, Jag orkar inte rensa mer maskrosor.
Dom är för många! Kom ner och ta med dig saften.

Slutligen: visst går det att hitta markörer för kön i boken, som till exempel det leksaksutbud som tecknas i bilderna. Men i berättelsen som sådan är både huvudpersonen (som först i baksidetexten får ett namn, Martin, i själva berättelsen talar han genomgående som “jag”) och pappan framför allt människor, där det vuxet rationella (rensa bort maskrosorna) ställs mot ett barns värnande om även detta liv.

Advertisements

1 Comment

Filed under Bilderböcker

ETC-artikeln på nätet

Nu finns artikeln ur gårdagens ETC att läsa här!

1 Comment

Filed under Uncategorized

Barnboksdjungeln och PISA – läs Dagens ETC

Idag uttalar jag mig om barnböcker i Dagens ETC – läs gärna! Roligt nog sammanfaller det både med 100 publicerade inlägg på bloggen och – några dagar försenat – bloggens ettårsdag. Det firar jag med en ny sida som samlar de inlägg som handlar mer generellt om att läsa med barn – välkomna dit!

etc liten

I artikeln i Dagens ETC uttalar sig också Karin Salmson på OLIKA, Eva Emmelin som driver Skånskans barnboksblogg, Nils Forsberg på Expressen, Emelie Ljungberg som bloggar på bokunge och författaren Anna Munya.

4 Comments

Filed under Uncategorized

Hur många barn? och Hur många djur?

Susanna Engström, Lina Serholt
Serholt, 2012

Idogt kurragömmalekande har gjort Tretton till en liten räknemästare, som kan komma en bit över tjugo när det vill sig. Men att kunna ramsa talen är förstås långt ifrån detsamma som att förstå dess innebörd: i förståelse av mängd går han bet på allt högre än två (som för övrigt ofta får heta tre). Just det här, att det talade ofta inte har alltför starkt samband med den egentliga förståelsen (och det kan vara år båda håll, både att de säger mer än de förstår eller att de förstår mer än de säger), är en häftig grej med barn tycker jag. Och därför var det några riktigt roliga läsningar av Hur många…?-böckerna som jag hade med Tian (och Tretton, men av ovan nämnda anledning så hör han inte till böckernas målgrupp än), eftersom det blev så tydligt hur mycket han kan klura ut!

IMG_7869_2

Hur många…?-böckerna ”vill väcka barnets intresse för att tänka och formulera sig matematiskt”, och upplägget är att vartannat uppslag innehåller en frågeställning och vartannat ett förslag på svar (för, som man understryker i inledningen, det är resonemangen och samtalen som är det viktiga, inte om man kommer fram till ”rätt” svar). Frågorna är av vardaglig karaktär – ”Barnen fryser om sina bara fötter. De behöver ta på sig strumpor för att värma dem. Hur många strumpor ska de hämta om alla ska få?” (ur Hur många barn?) eller ”Här ligger fyra musungar och sover. De har lekt och skojat, men nu är de så trötta. Hur många ögon har de tillsammans?” (ur Hur många djur?) och stöds av bilder som man kan använda att räkna utifrån. Det är dock inte så lätt som att det bara är att räkna antalet fötter på barnen eller ögon på musen, för illustrationerna visar inte fötter eller ögon på alla barn eller musungar: man måste själv räkna ut att man ska räkna med två för varje barn eller mus. Att se Tian klura över frågorna, lista ut lösningar, och fråga ibland så att vi kunde hjälpas åt att komma vidare var en höjdare – och gjorde samtidigt tydligt hur mycket som händer på tre år (i ärlighetens namn händer det mer än så på tre år, för själv hade Tian inget storasyskon som drillade honom i kurragömma och kom således inte alls lika långt i räkneramsan i motsvarande ålder).

IMG_7872_2

IMG_7870_2

På uppslagen med svarsförslag ställs för övrigt också en fråga, till läsaren. Till exempel ”Hur ser dina strumpor ut?” (strumpexemplet) eller ”Skulle du vilja klappa en musunge?”. Alla frågor känns inte jättnaturliga att läsa, bland annat när det blir lite väl mycket upprepning, men fördelen med inslaget är att den gör boken mer inkluderande – till exempel då för yngre syskon som sitter med.

Sedan håller inte böckerna för hur många läsningar som helst, för vartefter Tian lärt sig ”facit” på frågorna började han svara sina memorerade (och i och för sig korrekta) svar istället för att göra om resonemangen – förvisso helt förståeligt, men betydligt mindre givande för läsning och samtal. Vi får komma tillbaka till böckerna när han hunnit glömma lite mer!

IMG_7871

Slutligen så måste jag säga att de här böckerna var en positiv överraskning ur genushänseende. Ibland tycker jag att den här typen av bok, fakta snarare än fiktion, tenderar att vara mer könskonservativ än vad man någonsin skulle kunna gissa av ämnet. Men så är inte fallet här. Hur många djur? innehåller inga som helst könsmarkörer i vare sig bild eller text, och i Hur många barn? omtalas barnen med ett enda undantag (som utgörs av en flicka som leker med tre bilar i sandlådan) som ”barn” och tecknas i huvudsak som sådana också, där alla barn utför alla aktiviteter. I bilderna kan man väl visserligen gissa vilket barn (ett med långt barn i två tofsar) som har de rosa gummistövlarna (och liknande), men i det stora hela är det en randanmärkning.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker