Monthly Archives: May 2014

UnderbaraClara & jag

Jag fick ett tips om att Underbara Clara hade skrivit ett inlägg om barn, läsning och ordförråd utifrån (ungefär) samma siffror som namngivit den här bloggen – och en googling senare hittade jag det här (inlägg från april). Roligt att se att det har uppmärksammats på en av Sveriges största bloggar!

Advertisements

Leave a comment

Filed under Uncategorized

Lilla frö

Sara Gimbergsson
Opal, 2014

Det är ju lite grann frö- och odlingssäsong nu, så när man läst Lilla Anna och de mystiska fröna både fram- och baklänges och uppochner kan lite variation vara välkommen. Lilla frö är ett rätt nytt tillskott i bokhyllan hemma, och ett trevligt sådant.

IMG_3922

Egentligen handlar boken bara om ett frö som faller till marken, övervintrar, och växer upp till en stor fin blomma. Det är sparsamt med text, och kan läsas även med små barn. När fröt fallit till jorden och ”Där låg det och kunde inget göra. Inte krypa, inte gå.” bifaller Tretton entusiastiskt.

Men trots enkelheten skulle jag vilja slå ett slag för att läsa den här boken med lite större barn också. Den kan läsas rakt av, som en instruktionsbok i hur frön blir till växter, eller mer metaforiskt med diskussioner om hur tiden går och saker förändras. Till exempel hur det är att växa och bli större och förändras, eller om hur småsyskon växer och blir större och lär sig saker – det där med att varken kunna krypa eller gå stämmer ju faktiskt lika bra på bebisar som på blomfrön, och läser man om lilla frö så får man det liksom i destillat, utan familjekonstellationer eller andra normer och teman som gärna återkommer i renodlade få-syskon-böcker. Dessutom könsbestäms varken lilla frö eller masken (den enda andra karaktären i boken).

Sedan är bilderna lite för bra för att boken ska läsas bara med barn som man inte riktigt kan diskutera dem med. Faktum är att bilderboksläsningen med Tian lärt mig många saker som jag lätt hastat förbi tidigare – som till exempel att titta lite extra på bilderna på insidan av omslaget eller på försättsbladet. Där kan man faktiskt få facit på varifrån lilla frö kommer fallande. Dessutom är mimiken i bilderna på när rötterna ska växa ut ur lilla frös fötter och grodden komma ut ur lilla frös panna så väldigt mitt i prick på hur det kan spritta i kroppen på den som växer!

IMG_3923

Jag har också nämnt tidigare att det här med bilder i genomskärning lett till en del diskussioner med Tian, som gärna läser de bilderna som att saker ligger bredvid varandra – vilket jag förstod när vi läste just den här boken och han menade att lilla frö och masken låg bredvid varandra. Tacksamt nog är dock de bilder som är i genomskärning också bilder där det snöar, och där logiken hade varit att om lilla frö och masken låg bredvid varandra så skulle de också ligga bredvid, och inte under, snötäcket, vilket skapar utrymme för att vrida och vända på bildernas betydelse.

6 Comments

Filed under Bilderböcker

Säjer hunden?

Pija Lindenbaum
Bonnier Carlsen, 2004

Det här är en bok som jag har fått delvis omvärdera – jag hade till och med skrivit en post om den förra veckan, men hann aldrig publicera den innan Tretton ville ha ett ord med i laget!

Saken är den att vi har haft Säjer hunden? i bokhyllan länge, utan att läsa den särskilt mycket. När vi råkade köpa på oss den var Tian för stor för att ha något utbyte av den, och så kom jag väl inte riktigt på att ta fram den till Tretton innan han nyligen hittade den själv. Upplägget är att det ska vara en djurljudspekbok: varje uppslag illustreras av ett djur med sin unge, som åtföljs av någon sorts djurljudsåtergivning i text (som jag tycker är sisådär, men det är ju lätt åtgärdat i läsningen).

I mitt tycke är det här inte en pekbok för de allra minsta. Tretton har förvisso älskat djur sedan han började göra sin åsikt hörd; första riktigt distinkta (jämfört med mamamamama! som säkert kunde betyda mamma ibland men också allt möjligt annat) ordet var katt, och han pekade ivrigt ut ungefär allt som går på fyra ben som katter. Jag svarade och bekräftade (ja titta, en katt!) eller korrigerade (ser du en katt? Titta, det är ju en hund! Vov vov säger hunden!), sådär som man gör – men om jag kände behov av något pekboksstöd i detta så var det i så fall av pekböcker med tydliga foton eller realistiska teckningar, inte av en med minilamm som sover i ett jättefårs päls eller en kaninunge som åker rutschkana på en stor kanins öra, även om illustrationerna för all del är charmiga!

IMG_3916

Däremot inbjuder boken till en trevlig läsning med ett djurljudshärmande barn i Trettons ålder (nu 16 månader). Jag läser varje uppslag som “stora X säger Y, vad säger lilla X?”, och Tretton antingen härmar som svar på frågan, eller fnissar. Sista uppslaget ger en twist – för där sitter en jättemamma och säger “min lilla skrutt!” till ett minibarn som säger “mamma!”.

Tretton uppskattar twisten väldigt, och jag ger honom rätt i att den tillför boken mycket. Tyvärr gör greppet det också tydligt att det här är en bok om djurmammor och -ungar. Djuren i sig är inte direkt könsmarkerade, även om der från vuxenperspektiv framgår att kon, grisen och hönan är honor, men människomamman är det helt klart – och det är då jag slås av hur mycket mer överraskande motsvarande slut med “pappa!” skulle vara.

Sedan tror jag inte att bokens användningstid kommer vara så lång hos oss, utan snarare att den kommer att förlora sin dragningskraft så snart Tretton börjar utvidga sitt språk från djurljudsdomänen. Men – som inledningen visade – jag har fått fel förr!

Leave a comment

Filed under Första böckerna

Älskade böcker tejpar man

Idag är nog en sådan dag när en bild säger mer än (tio)tusen ord:

Untitled 3

I bild ser vi silvertejp, tejpning + häftning, en tejpad luckbok och en tejpad sidrivning. Känner ni igen de här varianterna? Har ni några egna att bjuda på?

3 Comments

Filed under Uncategorized

Att läsa fritt

När jag skrev om Sagan om den nyfikna abborren, så nämnde jag ju att Tretton verkligen gillar den boken. Såhär låter början av boken i sextonmånadersformat:

Det var en gång en liten abborre.
Abborren bodde i vattnet i sjön med de stora fiskarna Braxen, Gäddan, och Rödspättan.
En dag såg den lilla abborren en mask som såg så god ut, att abborren ville äta upp den!
Men i masken fanns en krok, och i kroken satt ett rev, och reven satt fast i ett metspö – och så fiskade ett barn upp den lilla abborren!
Barnet la abborren i sin sko, och tog med den hem.

Med ungefär en mening per uppslag går det att fånga berättelsens väsentliga drag, och som jag också redan nämnt utgör bilderna ett väldigt konkret stöd för att ett litet barn ska kunna förstå vad som händer.

Faktum är Tretton också är mycket förtjust i Embla mitt i kosmos, fastän ni som läst mina tankar kring den vet att jag uppfattar att inte ens Tian riktigt greppar temat. För Tretton gör detta ingenting, i hans ögon heter boken mamma-boken och hans uppskattning bottnar i det upprepade ropandet på mamman, och då speciellt det uppslag där Embla faller genom kosmos i ett enda utdraget ”mamma!”. Skojigt!

IMG_3610

Innan jag återkom till barnböckernas värld i föräldrarollen så hade jag aldrig riktigt ägnat en tanke åt vad som gör en bok lämplig för en viss ålder eller mognad. Hade någon satt Embla mitt i kosmos i min ena hand och Sagan om den nyfikna abborren i den andra, så hade jag nog antagit att det var Sagan om den nyfikna abborren som var för större barn, baserat på textmängden.

IMG_3624

Numer är min åsikt istället att textmängden är den beståndsdel av en bok som är allra lättast att anpassa efter barnets språk, så som jag gör varje gång jag läser om abborren med Tretton. Vad som är svårare att anpassa är hur konkreta eller abstrakta bilderna är, hur bilderna förhåller sig till texten, och den idémässiga och sociala komplexiteten i berättelsen. Därför är det aspekter som jag försöker diskutera i varje inlägg, för att ge en bild av vem som kan tänkas uppskatta boken. Hur tänker ni? Är det lätt att läsa fritt? Vad är det som gör vissa böcker enklare att läsa fritt än andra?

Leave a comment

Filed under Uncategorized

Racer-Rakel och fångarna i svinstian

Martin Widmark och Britt Sternehäll
Bonnier Carlsen, 2007

Det här är den första boken om Rakel som vi läst, men den tredje som getts ut om henne. Det gör att jag undrar några saker som jag kanske skulle veta om vi varit med från början: till exempel varför Ryslige Roland är ryslig, hur relationen mellan honom och hans “busar” ser ut, varför han mestadels pratar på vers och varför han och busarna har tejpat (?) på sig lösskägg.

IMG_3757

Historien går ut på att Rakel och Roland ska vara med i ett lådbilslopp – två varv runt parken – som i Rakels fantasi och illustrationerna omvandlas till ett riktigt racerlopp. De är uppenbarligen de enda deltagarna, och trots att Rakel hamnade efter i starten så leder hon när de närmar sig punkten för varvning, bara för att upptäcka att Roland helt plötsligt ligger före henne igen. Han måste ha fuskat, och tagit genvägen genom skogen, förbi tant Lyckholms verkstad. Rakel fortsätter trots allt, men när hon går i mål som segrare förstår hon och hennes vänner att Roland måste ha tagit genvägen igen och hamnat i klorna på tant Lyckholm.

Verkstadsägaren och tillika brottnings-ex-världsmästaren Lyckholm är den sortens tant som bryter sönder lådbilar med händerna, slukar pilsnerkorv direkt ur burken, snusar med en dreglande frenesi och – förstår Rakel och hennes vänner när de smugit dit genom skogen – låser in förbipassarande barn i sin svinstia och väser “Tyst snorungar!” när de ber att få komma ut. 

Med vad som måste vara den mest klassiska av räddningsmanövrar – avledning – fritar Rakel och hennes vänner Roland och hans busar, och efter en något mindre klassisk/tidigare sedd gristackling som hindrar tant Lyckholm från att istället stänga in Rakel så blir det till slut prisutdelning med Rakel överst på prispallen.

Jag har varit, och är, lite kluven till den här boken. Å ena sidan har Rakel skinn på näsan och är en ledargestalt (hennes vidhängande vänner, Mats och Sara puttar snällt på henne som lådbilens självklara chaufför, och följer hennes direktiv när hon drar upp planen för att rädda Roland och busarna), hennes vän Sara är mörkhyad-utan-kommentarer, och tant Lyckholm är kanske en ovanlig tant (jag filar på ett inlägg om karaktären “den farliga vuxna”, men har inte riktigt kommit fram till någon slutsats än) – men å andra sidan gillar jag inte riktigt språket och det lite mer groteska anslaget i illustrationer och beskrivningen av Lyckholm.
 
IMG_3759

Det sistnämnda är ju mer av en smakfråga, men jag vill gärna resonera med er om språket! Här har vi till exempel en utläggning från Roland:

Här ser ni killen som kör med stil,
i bilen som vrålar fram – mil efter mil.
Men Rakel din klant,
du kör som en fjant.
I din skruttiga, fjuttiga,
pruttiga bil.

Att kalla någon för klant eller fjant (eller snorunge) ligger helt enkelt väldigt långt bort från mig, och jag har aldrig hört det från Tian. Vi får säkert vara mycket tacksamma för förskolan när det gäller det, att det inte kommit därifrån, men det är typiskt sådana uttryck jag gärna byter ut mot jag-budskap i historier där det är möjligt (och till exempel låter någon som är arg skrika ”jag är arg på dig!” istället för ”dumskalle!”, för att ta ett exempel ur närtid). Hur väljer ni att hantera liknande uttryck, innan de kommer från barnen själva?

I den här boken upplever jag också att de uttrycken inte riktigt går att välja bort eftersom den sociala attityden mellan karaktärerna är av det lite tuffare slaget – inget extremt, men ändå på den nivå som antyds av utläggningen ovan, tråkningar och resonemang av typen ”skrattar bäst som skrattar sist”. Som en recensent uttrycker det på omslaget – ”hon är ingen liten mes, Rakel”. Det ordvalet uttrycker något om synen på svaghet. Jag hade inte velat läsa boken med Tian tidigare än nu. Däremot tycker jag att bokens fördelar gör den till en helt okej läsning för barn som redan kommit till den sociala nivån själva och kan diskutera och relatera till det.

3 Comments

Filed under Bilderböcker

Välkomna från och till Facebook!

Ja, välkomna alltså till er som hittat hit från Facebook och välkomna till bloggens numera existerande sida på www.facebook.com/tiotusenord för er som hittat hit men inte dit!

Att gilla facebooksidan är ett smidigt sätt att följa och dela med sig av bloggen på, så jag hoppas att vi “ses” där med. Innehållsligt är sidorna väldigt (helt) lika i nuläget, men jag tar gärna emot önskemål på vad ni skulle vilja ha där (eller här) framöver om ni har sådana!

Leave a comment

Filed under Uncategorized

Max och Maja

Axel Scheffler
Alfabeta, 2011, 2012, 2012, 2013

Följande böcker finns i serien om Max och Maja, kursiverade titlar har jag inte läst (än!)

Den lilla pölen
Den snabba sparkcykeln
Den stora ballongen
Det läskiga monstret
Godnattgrodan
Den snöiga dagen
Titta och hitta! En bok för små sakletare

Min första bekantskap med böckerna om Max och Maja var Den stora ballongen och Det läskiga monstret, och medan jag verkligen gillar den förstnämnda är jag mer tveksam till den senare.

IMG_3726

I Den stora ballongen har kaninen Max en stor ballong, som han går för att visa musen Maja. De tycker båda att ballongen är så fin, och går på promenad med den – tills Max råkar släppa taget och ballongen svävar iväg för att till slut spricka mot en trädgren. Max blir otroligt ledsen, men Maja kommer till slut på att trösta honom med att blåsa såpbubblor. De har jätteroligt med såpbubblorna fastän alla både svävar iväg och spricker – för det är så det såpbubblor ska göra, hurra! (Alla böckerna slutar i ett hurra).

Jag är genuint imponerad av hur historiens koppling mellan ballongens ivägsvävande-sprickande och såpbubblornas dito. Man får se både hur det är att vara riktigt ledsen, som Max när ballongen spruckit, och hur man kan trösta och bli tröstad, när Maja kommer på idén att blåsa såpbubblor. I jämförelse saknar Det läskiga monstret finess.

Det läskiga monstret utspelar sig en regnig dag, när Maja vill stanna inne och baka muffins. När hon väntar på att muffinsen ska bli färdiga knackar det först på fönstret, sedan på dörren – och när Maja redan är uppskrämd öppnas dörren och ett monster kommer in i huset. När hon gråtande gömt sig bakom soffan får hon till slut syn på monstrets fötter, och förstår att det är Max som har klätt ut sig. Sedan byter de, så att Maja får vara monster, och leker och äter mellanmål tillsammans (hurra!). Temat är såklart rädsla och att se igenom det man blir rädd för, men förväntar man sig – som jag – samma genomförande som i Den stora ballongen så blir man besviken. Det är lite för oklart vad som pågår i Max huvud, och varför han skrämmer Maja så mycket innan hon lyckas avslöja honom.

Med de blandade erfarenheterna från de två första böckerna, så var det likaledes blandade förväntningar jag hade när vi lånade Den lilla pölen och Den snöiga dagen. Dessa båda ligger någonstans mitt emellan. I Den lilla pölen är de hemma hos Maja och leker, och titeln syftar på att Max kissar på sig på golvet för att de har så roligt att han glömmer bort sig. Maja hjälper honom att städa upp och nästa gång kommer han ihåg att gå på pottan. Det jag uppskattar med den här boken är att de får leka så bra ihop, i lekar som spänner över spektrat av vad som kan anses som både mer flickigt och (eventuellt) mer pojkigt kodade lekar – de går på promenad med sina bebisar, bygger tågbana och klosstäder, och leker lejon. När Max kissat på sig får han låna kläder av Maja, och klär sig utan kommentarer i klänning. Trevligt!

I den snöiga dagen slutar Max och Majas roliga utelek i ett stort bråk, där Maja kastar deras snögubbes/snömus huvud på Max och Max knuffar Maja så hårt att hon ramlar omkull i snön. På sätt och vis en rätt ordinär bli arg – bråka – säga förlåt och bli sams-historia. Det som dock blir tydligt i den här boken är hur författaren använder sig av utropet ”Åh, hjälp!”. Det återkommer i bok efter bok, när svårhanterliga känslor uppstår. Maja kastar snöhuvudet – åh, hjälp! Max knuffas, åh hjälp! Ballongen spricker, Max kissar på sig, monstret öppnar dörren för att komma in i huset – åh, hjälp!

Faktum är att detta gör sig väldigt bra i högläsning. Det signalerar tydligt en konstpaus, som låter ens lyssnare ta in känslan som uppstått, innan historien går vidare med hur den hanteras eller löses.

Textmängden i böckerna är väldigt moderat, och språket är enkelt. Ta till exempel inledningen på Den stora ballongen:

Max hade en ballong.
En alldeles egen ballong.
Den var stor och röd och rund och Max tyckte väldigt mycket om den.

Samtidigt ger illustrationerna goda möjligheter att lägga ut texten, om man vill det. Det finns mycket småkryp, fåglar, och andra detaljer som kan kommenteras, vilket Tian gör i stor utsträckning. Även om texterna kanske ligger i underkant av vad han uppskattar, så verkar bilderna och själva känslohanteringen gör att han fortfarande uppskattar dem – om än inte riktigt fullt så ofta som Tretton, som har dem som en av sina favoriter.

9 Comments

Filed under Bilderböcker

Sagan om den nyfikna abborren

Elsa Beskow
Bonniers 1985/1933

Sagan om den nyfikna abborren har åttio år på nacken, och det märks förstås ibland, som när farbror Gädda säger åt nämnda abborre att komma ”så att jag får smälla dig!” eller hotar att ”bita den där människogrodan mitt itu”. Men jag tycker att boken står sig bra, både för bokstavlig läsning och mer alternativa tolkningar.

IMG_3732

Den bokstavliga varianten: abborren Kvick bor i sjön med tant Rödspätta, farbror Gädda och farbror Braxen. Kvick är väldigt nyfiken i sin natur, och varnas av tant Rödspätta för att det kommer att leda till att han blir uppfiskad av de där stora, farliga jättegrodorna som går omkring på två ben på torra land. Varningen sporrar dock bara Kvicks nyfikenhet ytterligare, och snart blir han uppfiskad av en pojke som heter Thomas. Thomas tar med Kvick hem, men tant Rödspätta, farbror Gädda och farbror Braxen får med hjälp av en trollkunnig groda både förmågan att andas luft och ben att gå på, och kommer efter för att rädda honom. Räddningsauktionen lyckas förstås, Kvick kommer tillbaka till sjön, och en groda lär Thomas att simma. Sensmoral: låt inte din nyfikenhet utsätta dig för fara.

Av de stora fiskarna så är det förstås tant Rödspätta som är snäll och gråter och gråter över Kvicks försvinnande, medan farbröderna Braxen och Gäddan som är präktiga respektive starka. Och i Thomas familj är det mamman som är hemma och skickar hans storasyster att se efter honom. Men, det finns stora möjligheter till alternativa läsningar med små medel. Till exempel så är de stora fiskarnas fiskföräldraskap helt självpåtaget eftersom det deklareras att fiskar inte har mammor och pappor (de kan nämligen inte hålla reda på alla sina barn). Det innebär att det att det här finns bildmaterial och en berättelsestomme för att öppna upp för diskussion kring eller läsa fram en adoptivfamilj och/eller tre föräldrar, varav två pappor och en mamma, beroende på var man nu vill lägga sin tyngdpunkt. Eller om man mer vill fokusera på att förstå hur andra kan vilja leva sina liv på andra sätt än vad vi lever våra egna, så kan man ta fasta på fiskarnas oförstående inför hur man kan vilja ha det som vi människor har det, vilket talas om i termer som ”det hemska, torra landet härovanför, där ingen kan simma” och ”stackars alla människogrodor som måste gå omkring på två ben på det torra”.

Textmängden i boken är rätt stor, och de hot från farbror Gädda som återges i inledningen är inte den enda indikationen på att det inte är en samtida bok – det hörs här och var i språket. Vill man läsa texten relativt rakt av är det därför en bok som kräver ett rätt välutvecklat språk och lyssnartålamod. Samtidigt är historien så konkret och väl speglad i bilderna att det finns alla möjligheter att uppskatta boken även för yngre barn, om man kortar av texten. Hemma hos oss är det faktiskt främst Tretton som väljer den för närvarande!

4 Comments

Filed under Bilderböcker

Boksamtal

IMG_3651

Idag var jag på stranden med barnen. Vi matade änderna, åt mellis, grävde i sanden och hade det bra i största allmänhet – tills Tians hink kom för långt ut i vattnet, och med frånlandsvindens hjälp seglade iväg från oss. Tian blev så ledsen!

Men sen, när han började återkomma till talbart skick, pratade vi om hur hinken hade rymt sin väg, som påsen i Memmo och Mysen bråkar i vinden. Vi pratade om vad hinken skulle göra på sin seglats, om den skulle träffa nya vänner och se nya saker men sedan till sist ändå vilja komma tillbaka, som Pricken i Prickens resa (av Maria Nilsson Thore). Det var såklart bara var en del av samtalet, men en värdefull del, och jag var så glad att vi har gemensamma berättelser att referera till och att Tian med deras hjälp kunde se sin egen situation med lite nya ögon. Har ni också blivit hjälpa av en bok i ett samtal på liknande sätt? Vad handlade det om, och vilken var boken?

4 Comments

Filed under Uncategorized