Tag Archives: 10 år

Böckerna om Kapten Kalsong

Kapten Kalsong, 2014
Kapten Kalsong och den stora toalettattacken, 2014
Kapten Kalsong och invasionen av de osannolikt ondskefulla mattanterna från yttre rymden (och de minst lika grymma zombienördarna i skolmatsalen), 2015
Kapten Kalsong och professor Pruttenplotts prilliga plan, 2015
Kapten Kalsong och moster Medusas monstruösa mani, 2015
Kapten Kalsong och den stora, stygga striden mot robotsnorgubben, del 1: Alla snorkråkors slemmiga natt, 2016
Kapten Kalsong och den stora, stygga striden mot robotsnorgubben, del 2: Snorbotarnas skräckfullo straff, 2016
Kapten Kalsong och drabbningen med de diaboliska dubbelgångarna, 2016

Dav Pilkey, Bonnier Carlsen

img_5286

Jag trodde inte att jag skulle tycka om böckerna om Kapten Kalsong. Jag trodde att de skulle få mig att dra mig för en lässtund. Och de är grabbiga och flabbiga. Men, jag har kapitulerat, kanske inte för intrigen och karaktärerna i sig men för två andra saker:

Det ena handlar om läslusten. Vi hittade Kapten Kalsong i samband med att Tian lyssnat på varenda LasseMaja-bok samtidigt som vi fått avbryta läsningen av Nelly Rapp för att han inte var bekväm med dem (för läskiga!). Dessutom var Tretton dryga tre år och gillade inte när jag läste kapitelböcker med Tian, vilket gjorde det svår att få till sådan läsning. Men Kapten Kalsong älskade (och älskar) de båda. Inga problem att få läsa en hel bok i sträck med två hängivna lyssnare! Och senast, när barnen var med för att hämta upp den senaste (nya) Kapten Kalsong-boken på biblioteket så höll jag på att inte få dem därifrån – Tian satt och bläddrade sig noga fram, sida för sida och studerade varje bild, medan Tretton kom och satta sig bredvid mig och tiggde om att jag skulle läsa boken för dem där och då. (Men, boken är inte skriven med i första hand treåringar som målgrupp – jag skulle nog snarare säga 6-12-åringar)

img_5289

Det andra handlar om den språkliga nivån och berättartekniken. Det är alltifrån de enkla greppen, som den standardiserade inledningen (“Det här är George Beard och Harold Hutchins. George är killen till vänster med slips och platt frisyr. Harold är killen till höger med tröjan och det burriga håret. Kom ihåg det nu!), kapitalrubrikerna (vad sägs om “Kapitlet efter kapitlet före det sista kapitlet”?) och greppet att markera kast i kronologin med den återkommande formuleringen “Men innan jag kan berätta den historien, måste jag först berätta den här historien…” till metakommentarer där George och Harold uttalar sig om att saker som händer dem bara skulle kunna hända karaktärer i riktgt dåliga barnböcker eller hänvisningar till andra kapitel (“Vi läste er serietidning i kapitel 8”, sa Harold. “Trodde ni att vi inte skulle komma ihåg hur man förvandlar er elaka superskurk till en harmlös rektor?”). Och så språket då, få böcker som tilltalar sexåringar (och snart-fyra-åringar) använder mängder av ord som diaboliska och tvärtom-dimensionell.

Efter den utdragna startsträckan – böckerna handlar alltså om två barn som heter George Beard och Harold Hutchins. Varje bok (utom den första) börjar med en sammanfattning i serieform av vad som hänt tidigare, men jag upplever att det tillför ett mervärde att läsa dem i rätt ordning. I de första böckerna är de båda ganska odrägliga (och beskrivs som innehavare av en rad diagnoser där jag onekligen hoppat över en del i högläsningen) och genomför busstreck som faktiskt är rent elaka, medan de i de senare böckerna framstår som alltmer ansvarsfulla medan istället omvärlden skruvas till mer och mer (i första boken hatar visserligen skolans rektor, rektor Krupp, barn – men detta eskalerar genom böckerna till att i den senaste innebära att både han och lärarna är utpräglat elaka mot alla barn och hånar dem och förstör för dem på alla upptänkliga vis). Ett av de busstreck som George och Harold genomför är att hypnotisera rektor Krupp med en hypnotiseringsring, och på något sätt fastnar rektorn i deras hypnos. George och Harold blir snart varse att varje gång rektorn hör någon knäppa med fingrarna så förvandlas han till deras seriefigur Kapten Kalsong, som “… var snabbare än ett svischande resårband… Starkare än boxershorts..! Och han kunnde hoppa över hustaken utan att kalsongen fastnade.” (Ja, “kunnde”. George, som är den som skriver texten i deras serie, stavar rätt illa och det görs det en poäng av – i den åttonde boken!). Hypnosen bryts först när Kapten Kalsong får vatten över huvudet.

George, Harold och Kapten Kalsong blir sedan indragna i den ena actionberättelsen efter den andra, med galna skurkar som doktor Blöja, rymdvarelserna Zorx, Klax och Jennifer och professor Pruttenplott, som alla på det ena eller andra sättet hotar att utplåna världen. Själva actionavsnitten utspelar sig i kapitel med Flip-O-Rama – alla som själva har väckt streckgubbar till liv genom att måla dem på en rad ark och sedan bläddra fram och tillbaka vet precis hur det går till att få (oftast) Kapten Kalsong att puckla på skurkarna.

img_5290

Flabbigheten är kanske ganska uppenbar. Men hur står man ut med grabbigheten, då? Förutom den grabbiga dimensionen som är inbyggs i själva intrigerna så är den i huvudsak rätt lätt att navigera sig runt. Uttryck för (romantisk) kärlek, som kyssar, är uppenbarligen äcklig i George och Harolds värld, men förekommer ytterst sparsamt. Ord som “töntar” och “nördar” förekommer, men går att hoppa över utan alltför stora kreativa ansträngningar så länge som man är ansvarig för uppläsningen. Det mest slående är annars hur väldigt sällan kvinnliga karaktärer, förutom lärarna i skolan, dyker upp. Det finns för all del några: rymdvarelsen Jennifer, skurken moster Medusa (som uppstår när George och Harold försöker hypnotisera sin klassföreståndare) och Mameluckmormor, men för mig framstår de som undantag. Å andra sidan innebär avsaknaden av tjejer/kvinnor att kön sällan kommenteras.

Om inte Tian hade bett om att vi skulle ha lånat den första boken, så hade den inte kommit hem till oss på mitt initiativ. Men det märks att barnen växer, att de utvecklar sin egen boksmak som kan vara skild både från min och från varandras. Att vi läser tillsammans får oss alla att vidga våra läsvyer, och det är något jag blir alltmer ödmjuk inför.

Advertisements

2 Comments

Filed under Kapitelböcker, Uncategorized

Hemliga boken för äventyrare – Uppdrag: Skrämmarna

Cecilia Rihs, Silvy Strand
Olika, 2016

Tian kan ha rätt lätt att känna att böcker är lite för spännande, och det var lite av en farhåga från min sida att det skulle gälla Hemliga boken för äventyrare – Uppdrag: Skrämmarna. Och det är en spännande bok! Men spänningen lättas upp mycket av tolvan (att jämföra med ”älvan”) Peppar, som knappt är rädd för någonting och tar sig an det mesta med gott humör och stort och oförskräckt mod – med undantag av spindlar, som hon fruktar att ska vilja bygga bo i hennes öron. Resultatet är en bladvändare (och bara på något ställe en bläddra-och-titta-på-bilderna-i-förväg:are, en teknik som vi använder för att ibland faktiskt smygkika och säkerställa att det faktiskt kommer att gå bra till slut)!

IMG_3418

Peppar är en medhjälpare som plötsligt dök upp i huvudpersonen Linas liv efter att Linas farmor Hilda hamnat på sjukhus i Ryssland, som jag uppfattar det i full färd med att skriva Hemliga boken för äventyrare – en bok tänkt att dra in pengar för att köpa det hus farmodern nu hyr men som ägaren bestämt sig för att sälja. I och med sjukhusvistelsen blir det istället upp till Lina och Peppar att prova alla de äventyr som Hilda tänkt skriva om, och i den här boken (som är fristående men del av en serie) innebär uppdraget att ta reda på om ett väsen kallat ”skrämmare” finns. För att klara av detta behöver Lina och Peppar dessutom ytterligare hjälp, av grannens enorma häst Alberto. ”Åh fy! Jag vill inte rida på en så läskig häst!” är Linas spontana reaktion, men Peppar övertygar henne om att det är helt nödvändigt för att de ska klara vägen till ödehuset som de ska besöka i sin jakt på skrämmare, för vägen går genom Lommeskogen och där finns ruskiga trädtroll…

IMG_3419

Jag kan inte låta bli att jämföra Lina med Martin Widmarks Nelly Rapp, en serie som vi påbörjade efter att ha läst/lyssnat slut på LasseMaja-serien, men som vi sedan pausade av läskighetsskäl. Det finns uppenbara likheter mellan Lina och Nelly: genom en släktings försorg blir de utvalda till uppdrag som är både viktiga och potentiellt farliga, uppdragen kommer (ofta) i form av ett meddelande/brev med instruktioner, uppdragen måste genomföras utan föräldrarnas/förälderns vetskap, och det finns regler att förhålla sig till för att lyckas i uppdragen. I Linas fall lyder de ”Regel nummer 1: Äventyra aldrig på tom mage. Regel nummer 2: Äventyra aldrig utan rätt saker. Regel nummer 3: Ha alltid en ficklampa i fickan”. Efter uppdragen återrapporterar både Lina och Nelly sina upptäckter och bravader skriftligt till sina respektive uppdragsgivare, och uppdragen behandlar olika sagoväsen, som till exempel skrämmare (denna bok) eller vampyrer, spöken och frankensteinare (Nelly Rapp). Men det finns också klara skillnader mellan bokserierna (med reservation för att jag bara läst Uppdrag: Skrämmarna ur Hemliga boken för äventyrare-serien medan jag läst de åtta första böckerna om Nelly Rapp). En skillnad är att jag upplever Nelly som mer listig medan Lina är mer av en äventyrare, påhejad av Peppar. En annan skillnad är den otroligt befriande avsaknaden av vuxna kärlekskomplikationer i Uppdrag: Skrämmarna – den (oftast extremt normstyrda) karusellen kan man som alltid lita på att slippa i böcker utgivna av Olika. Tack för det!

Illustrationerna i Uppdrag: Skrämmarna förtjänar också ett eget omnämnande. De har en sagolik grundton, kombinerad med en väldigt accentuerad mimik hos karaktärerna. Allra bäst gillade jag själv den mäktiga bild av virvelvinden som susar runt Peppar, Lina och Alberto när Peppar botar Lina från den tokhicka hon ådragit sig i mötet med skrämmarna.

IMG_3420

Tian gillade verkligen boken och ser fram emot att läsa seriens andra delar, och jag tror att han är i början av den åldersgrupp som tilltalas av böckerna. Samtidigt kan jag tillägga att Tretton i vanlig ordning satt med vid läsningen som han ofta gör även när han inte tycker att böcker är roliga (för att de är över hans nivå), och han slapp att bli fullständigt uttråkad eftersom Peppar tilltalade även honom. Extra roligt var hennes kosthållning – hon äter visst pepparkorn utan något till!

2 Comments

Filed under Kapitelböcker

Sportskolan: Ishockey, Fotboll, Simning

Susanne Bengtsson, Yosh
Rabén & Sjögren, 2014

Tian är lite i underkant av sportskoleböckernas tänkta målgrupp, men han insuper allt med största allvar: olika termer, spelplanen/bassängen, vad man gör på en träning. Som jag nämnde när jag skrev om Sätt straffen, Charlotte!, så är sport hans passion – så att den här typen av faktaböcker skulle gå hem var ingen högoddsare, och han ”läser” bilderna med stor noggrannhet.

IMG_7068

Upplägget är att varje bok börjar med att besvara sportens ”varför”, som jag dock måste säga är lite mer passionerat i Ishockey och Fotboll än i Simning. Jämför ”Snygga finter, kanonskott i krysset och coola målgester…” (fotboll) eller ”Tempo, teknik och teamkänsla – ishockey är en sport som har det mesta!” med ”Kroppen beter sig inte likadant i vatten som på land. Därför är det en härlig känsla när man lärt sig att kontrollera sina rörelser i vattnet.”, så framgår de olika anslagen. Därefter kommer en kort historik för sporten som Tian i ärlighetens namn lika gärna hoppar över innan de mer tekniska bitarna som grenspecifika ordlistor, exempel på träningsupplägg (i dess enklaste bemärkelse, det vill säga vad en träning ofta innehåller för moment), utrustning, positioner och regler gås igenom. Att vara en god lag/träningskamrat, samarbete, laganda, att delta utifrån sina egna förutsättningar och att man måste träna mycket för att lära sig behärska respektive sport återkommer genomgående, liksom spontanidrottens roll och vikten av att ta hand om och lyssna på sin kropp. Ändå blir det bitvis mycket siffor: antalet spelare, olika ålderskategorier, planernas mått, längd på matcherna, och sedan rekord eller information av typen vem som vann det första VM:et, vilka som är de bästa ligorna, publikrekord, målrekord i samma match, vem som spelat flest landskamper (och hur många), vem som varit yngsta spelare i landslaget (och hur ung), och så vidare. Domare, funktionärer och de som finns kring laget, som tränare, lagledare och materialare, tas också upp.

IMG_7069

IMG_7071

Som kanske framgår av uppräkningen ovan så är böckerna väldigt innehållsrika, och inte ideala för högläsning rakt av. Därför är det skönt, som inledningsvis nämndes, att det finns mycket att ”läsa” utan att behöva kunna läsa. Då får bilderna en framträdande roll, och därför uppskattar jag att det är en blandning av karaktärer som framstår som flickor, pojkar, och rätt okodade – och de spelar alla tillsammans. Fördelningen är inte helt jämn, men den är i alla fall inte helt skev heller, och även i texten finns görs det försök att lyfta fram både dam- och herridrott, till exempel både Allsvenskan och Damallsvenskan, SHL och Riksserien. När de internationella ligorna diskuteras är det dock genomgående manligt, och när fotbollens superstjärnor lyfts fram så platsar bara Marta bland Messi, Ronaldo, Maradona, Pelé och Zlatan. I Simning däremot är den fördelningen betydligt mer jämn.

IMG_7070

Som tur är – tycker jag – har inte Tian riktigt specifika idoler i någon större utsträckning än, utan bläddrar förbi de där sidorna rätt snabbt och kommer till avsnitten med liknande sporter. Att dessa tas upp är i mitt tycke en av böckernas höjdpunkter, som bland annat fått Tian att önska att han skulle få börja spela kälkhockey och fascineras över beach soccer – sporter som han tidigare inte visste fanns.

IMG_7072

Leave a comment

Filed under Kapitelböcker

Smarta små upptäcker kroppen

Birgitta Westin (red), Moa Brunnberg (red)
Rabén & Sjögren, 2014

Smarta små upptäcker kroppen är en antologi som undersöker kroppen på olika sätt: den inleds med en dikt ur Kanel och Kanin – dikter om kroppen, och sedan introduceras Hedda och hennes vänner i Klass 1 Rönnen. Båda dessa återkommer sedan boken igenom, blandat med dikter, frågor (att svara på själv eller besvarade av en läkare), fakta och experiment om och med våra sinnen, fakta om kroppen i övrigt och sjukdomar, likheter och olikheter.

IMG_6983

Tian tog genast Hedda till sitt hjärta, och blev rätt besviken över att inte hela boken handlade om Klass 1 Rönnen. Vi fick snabbt bläddra förbi sådant som inte hörde dit, med undantag för just Kanel och Kanin som är gamla bekantskaper, och rätt snart cirkulerade de flesta av våra diskussioner utifrån den här boken kring det uppslag där klassen har gympa, under rubriken Människan är inte en muffin, som visst var höjden av humor.

Jag hoppar visserligen över början av avsnittet, som handlar om att bli retad för att man ser annorlunda ut, men även jag gillar fortsättningen där gympaläraren Slavoj bryter in:

– Vi ser olika ut för att vi ska bli inspirerade av varandra, för att livet inte ska bli enformigt.

Hedda tycker att “enformig” är ett roligt ord och börjar tänka på formar, muffinsformar. Men Slavoj hade rätt, tänkte hon sen, människan är ju inte en muffin.
– Det är som gympalektionen, säger Slavoj. Hade vi bara spelat brännboll hade ni tröttnat på det. Därför har vi olika saker olika dagar, skeppsbrott, fotboll, dans och frisbee. Variation, säger Slavoj, är nyckeln till ett roligare liv.
– Men du då, säger Hedda. Du har ju alltid samma träningsoverall på dig. Borde inte du också variera dig? Slavoj skrattar och sätter visselpipan i munnen. Lektionen är slut!
– Nästa gympalektion, säger han, då livar jag att klä mig i något annat. Du ska få se!

Och illustrationen på motsatt sida visar verkligen nästa gympalektion, med Slavoj i klänning och där barnen bytt både hudfärg och kläder med varandra.

IMG_6980

Jag är väldigt imponerad av intentionen med Smarta små upptäcker kroppen, som beskrivs rätt utförligt i inledningen “Hej du människa!”. Här understryks kroppens funktion, hjärnan och dess förmåga att lära, och även det här med likhet och olikhet som jag inledningsvis nämnde. Jag tycker också att denna intention märks genomgående i boken, även om jag inte är enig i alla avvägningar kring vad som lyfts fram och hur det förklaras.

IMG_6981

Det jag läste bort i exemplet ovan är en sak, som säkert kan ha sin plats för barn som upplevt den typen av retande, mot sig själv eller andra. Men ett annat exempel som jag ställer mig tveksam till är ett utdrag ur hårboken, där det slås fast att “Många tanter vill inte ha hår på benen fast det är varmt och skönt. Dom rakar bort det med rakhyvel, sen har dom strumpbyxor istället för att bli varma”. Jag har själv valt andra förklaringar på den sortens frågor, och pratat både om att olika vuxna människor kan välja att raka bort hår från olika delar av kroppen (inklusive ansiktet) och att det ibland är för att man tycker att det är fint eller bekvämt och att det ibland har en praktisk funktion (som till exempel när simmare och cyklister gör det för att jaga hundradelar eller underlätta sårvård och massage). Nästa station i förklaringen blir väl att komma till utseendeideal, men där bedömer jag inte riktigt att Tian är än.

IMG_6979

Ett annat ställe han inte är på än är att blygas över nakenhet. I bokens illustrationer kryllar det av obekymrat nakna människor i olika format, och det allra naknaste avsnittet är nog det om “Hur många kön har du?” – “Där, bakom alla byxor och kjolar och rockar och jackor, gömmer sig snoppar och snippor av olika slag. Och de ser alla olika ut. Så egentligen kanske det inte bara finns två kön. Utan exakt lika många som det finns människor i världen. Och de kanske borde ha olika namn, inte bara ‘snopp’ och ‘snippa'” konstateras det. Så långt så bra – men tittar man istället på bilden av Hedda och Amir som är på omslagets andra sida skyler de sig tydligt och sneglar på varandra. Detta är kanske något ytterligare som jag skulle ha valt bort.

IMG_6978

Samtidigt vill jag upprepa det som jag inledningsvis nämnde om intentionen, och även tillägga att bokens huvudsakliga målgrupp nog är något äldre än Tian, även om det finns delar som för all del även Tretton kan uppskatta. Fördelen med en antologi är ju att man kan hoppa lite, och läsa det som är intressant just för dagen.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker, Kapitelböcker

Nu är jag storebror – en fyll-i-bok om att få syskon/(Nu är jag storasyster – en fyll-i-bok om att få syskon)

+ utlottning t.o.m. 11/1

Glimra förlag

Nu är det 2015, och roligt nog har vi många blivande storasyskon i bekantskapskretsen. Det, tillsammans med att syskonböcker verkar vara en ständigt aktuell fråga, gjorde att jag inte kunde jag inte låta bli att bli lite nyfiken på Nu är jag storebror.

IMG_6629_2

Det finns två “Nu är jag…”-böcker, den ena för (blivande) storebröder och den andra för (blivande) storasystrar. Den enas omslag är färgsatt i grönt, den andras i lila, på ett sätt som inte är oförutsägbart. Boken tillägnas en “lillebror” eller “lillasyster”, genom ett kryssalternativ på första sidan. På förfrågan svarar dock förlaget att böckerna, förutom titel och omslag, är identiska – med en uttalad ambition att inte begränsa på grund av kön, eller skriva någon på näsan kring familjekonstellationer eller omständigheterna kring hur småsyskonet kommer till familjen (som adoption, IVF, etc.).

Och även om jag hellre hade sett en gemensam Nu är jag storasyskon-bok, så måste jag säga att boken i övrigt gör ett gott arbete för jämfört med den intentionen. Ett exempel på det är texterna kring bebisens ankomst, under rubriken ”Äntligen här!” (fast det lämnas utrymme för storasyskon som inte är så väldigt imponerade av händelsen också, som i kryssalternativen för ”Så kändes det” – ”Jag var lite ledsen” och ”Det kändes inte så mycket, jag hade så mycket annat att göra”), som faktiskt lämnar öppet för till exempel adoption eller något som vi har personlig erfarenhet av – en bebis som inte alls får börja livet hemma, utan måste stanna länge på sjukhus. Ett ytterligare exempel är att familjemedlemmarna, utöver då storebror/storasyster och lillebror/lillasyster aldrig könas eller rollbestäms (till exempel så uttrycks frågan om vem som berättade om det kommande småsyskonets ankomst som ”Vem berättade? Hur sa hen?”).

IMG_6630

Fokus i den här boken ligger, som rubriken antyder, på det blivande storasyskonet, och rent tidsmässigt så börjar det med ”Så fick jag veta att du skulle komma till oss:”. Upplägget är tredelat: först med delen Vi väntar på dig, sedan Äntligen här, och så till sist Vår vardag. Det finns inget givet tillfälle när boken ”tar slut”, men jag skulle tippa på att den räcker det första året ungefär.

Familjemedlemmarna är tecknade som rävar i boken, och den enda distinktion som görs i bild är att vissa rävar är små som barn och de att andra stora (och beroende på kontext kan tolkas som antingen en förälder eller storasyskonet). Oftast är det en stor och en liten räv om figurerar tillsammans eller bara en barnräv, på ett ställe finns en konstellation med en liten räv och två stora och på ett ställe tre små rävar och tre stora. En del typiska bebisattribut (som dock inte varit särskilt typiska hemma hos oss) som napp och barnvagn finns också i bild (och text).

IMG_6631_2

De uppgifter som man ombeds fylla i har blandad karaktär: det handlar om storasyskonet som person, om familjen, om tankar, reaktioner, frågor och förväntningar kring småsyskonet, om händelser i världen och händelser och omständigheter i livet i övrigt. Det finns flervalsfrågor, fritextfrågor, plats för bilder, teckningar, citat och handavtryck. Jag är själv ingen fylla-i-boks-person och kan bli lite matt av mängden möjligheter, men gillar man den här typen av pyssel så har man således en del att göra.

Jag tänker mig nog att en sådan här bok i första hand är föräldrarnas pyssel – till exempel tror jag inte att Tian hade varit kapabel att ventilera så uttömmande svar kring många av frågorna när vi väntade Tretton, och jag vet att han än idag inte riktigt begriper sig på det här med flervalsfrågor där man ska välja mellan alternativ. Däremot kan jag tänka mig att det kan vara en trivsam bok att titta i med storasyskonet (och inom sinom tid småsyskonet) i efterhand.

Har du en blivande storebror i familjen, och är sugen på boken? Skriv en kommentar innan 11/1 så får du den – eller, om ni är flera om saken, så lottar jag ut den till en av er.

4 Comments

Filed under Uncategorized

Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn

Malin Axelsson, Klara Persson
Urax, 2014

Liksom Det var en gång en räv som sprang i mörkret är Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn nominerad till årets Augustpris. Efter några genomläsningar är både jag och Tian något förvirrade, medan Tretton – som över lag tyckte att boken var för lång – tagit uppslaget med ett monster till sitt hjärta.

IMG_6012

Därmed inte sagt att boken inte har något. Till exempel har den lett till återkommande diskussioner mellan Tian och mig om hur en del böcker är lätta att läsa, medan man i andra måste gissa och tolka själv, och hur man kan göra det.

Det finns en huvudperson i boken, en person som vi bestämt oss för att fyller sex år när boken tar slut med en tårta med sex ljus i. Temat för boken kan man kanske karaktärisera som det mänskliga varats osäkerhet, och om att bli till. Vi tror att det är ett syskon som är på väg, och som kanske är en av rötterna till de existentiella grubblanden som huvudpersonen ger uttryck för.

En läsning som håller ihop i alla fall större delen av boken är att se de inledande uppslagen, om att vara ofödd och sedan födas till att bli något, som en gemensam fantasi i regi av huvudpersonen och dennes mamma. När vi får möta dem är det läggdags

nu blev jag jättetrött
nu sov jag och drömde

men vänta
hur vet jag att det kommer att bli morgon
när jag somnar?

Mamman lugnar, men barnet vill avstå från att sova: genom att leka doktor (”kan det vara svininfluensan? fågelinfluensan? röda hund? galna kosjukan?”), genom att låtsas dö (obehagligt i Tians ögon innan det framgick att det bara var en lek), genom att prata om vilka saker hen ville bli, genom att transformeras till monster (jag håller med Tretton, det är bokens bästa uppslag! ”ha haaaa/ tittaaaa på mig/ tyck om mig tyck om mig!/ om ni inte tycker om mig ska/ jag äta upp er!”), genom att fråga hur barn blir till och varför man blir den man blir… Men därefter håller inte riktigt denna förståelse av boken heller, för där kommer ett uppslag om ”hur kommer det bli nu/ när vi inte vet hur allt ska bli?” där det inte längre är läggdags, utan istället något slags kafferep med en rad nya personer inblandade. Däremot blir det alltmer klart att det är ett kommande barn som diskuteras, även om huvudpersonen också går in och talar för barnet eller barn i jag-form. Och därefter somnar de, och drömmer. Och så till sist avbildas nämnda tårta, som återkommer till och från i boken, till exempel i passagen ”men hur blir jag pojke?/ hur blir jag flicka?/ när blir det tårta?”. Denna passage är för övrigt också den enda där kön nämns i samband med huvudpersonen.

IMG_6014

Jag har valt att citera rätt mycket ur boken ovan, för att ge en bild av språket. Och jag har gett den mest sammanhängande bild jag lyckats skapa, även om jag får medge att det lämnar mycket att önska. Det är, som jag inledningsvis konstaterade, en ovanligt utmanande läsning, som jag tippar att man bör ha fyllt fyra för att tolerera text- och språkmässigt (vad gäller komplexitet), men därefter ser jag inte någon direkt åldergräns uppåt – det handlar snarare om huruvida man uppskattar berättelsetypen. Jag har sett synpunkten att språket och berättelsens vändningar är ett barns, men jag uppfattar inte att Tian utläser det på det sättet även om han har mer tolerans för det obegripliga än mig – så lär han ju också vara mer van att möta historier som inte är direkt begripliga för honom vid en första genomläsning.

2 Comments

Filed under Bilderböcker