Lena Anderson
Rabén & Sjögren, 1987
Nu verkar hösten ha kommit på allvar till våra krokar, och det innebär att vi årstidsmässigt befinner oss på sista uppslaget i Majas lilla gröna:
Sommarn tar slut.
Snart är den ett minne
att spara i fickan till nästa gång.
Den vill bara vila
en stund därinne
till nästa års glada sommarlovssång.
Jag tänker på allt jag planterat och sått,
på lök och rabarber (och kålmaskfilur).
Visst är det sorgligt att sommaren gått,
men än blommar Krassen – tänk vilken tur!
Ja, grönsakerna skrivs genomgående med inledande versal och det kliar i ögonen på mig: å andra sidan finns här språkliga godbitar som ovan nämnda rim kålmaskfilur – tur, i sällskap med till exempel fel – jord-juvel (ja, med bindestreck), kraft – rabarberskaft och fat – kalasmiddagsmat. Därtill kommer en underbar salladstirad där både barn och vuxna för första gången får möta ord som salladsflicka, salladsglad, salladssås och salladsgås – jag blir lika glad varje gång jag läser den!
Boken börjar med att Maja sitter och tittar ut genom fönstret en vinterdag, och längtar till sommaren. När den kommer vill hon ha ett trädgårdsland, med lite av varje. På nästa sida har det verkligen blivit sommar och Maja lotsar oss igenom de olika grönsaker hon odlar.
Förutom det jag redan nämnt, som jag upplever som en ojämnhet i språknivån, så finns det två uppslag som för min del lika gärna hade kunnat strykas: dels det om morot och fänkål, som frångår den genomgående jag-formen (där Maja är jaget) för att istället tala om ett “vi” bestående av nämnda grönsaker, och dels det om purjolöken där även purjon fått liv (och uppenbarligen blivit kannibal eftersom “fru Purjolök” stuvar purjo hela natten). Men bortsett från dessa båda, så är boken alledeles lagom sammanhållen: Maja hinner med allt ifrån att undra över hur fröna vet vad de ska bli när de växer upp, till att bjuda på ett gäng grönsakskalas (rabarberpaj, rädisfest, ärtfest, kalasmiddag på vitkål och skivad tomat på en macka i bersån, till exempel) och att väldigt handfast berätta hur man torkar sina egna kryddor.
Trots att bokens huvudfokus är Maja och hennes grönsaksland hinner en rad vänner till henne presentera sig. Det är Edvin, som i boken hinner fylla sextiotvå, som serverar Maja och hennes vän Stina lite potatisfakta. Det är Pelle Prins och Herr Kanin som kommer på Majas olika kalas och som Maja har ett hemligt ställe tillsammans med. Och så är det, utöver Stina, ytterligare två flickor som återkommer men aldrig nämns med namn. De ser bara väldigt somriga ut, i sin blårutiga respektive gulprickiga sommarklänning.
Visst är väl det där sistnämnda lite typiskt, känner jag, att alla bokens manliga karaktärer ges namn och inkluderas i texten medan de kvinnliga bikaraktärerna liksom bara finns där som utfyllnad i bild. Samtigt är det dock Majas röst och handlingar som ljuder genom hela boken, inte heller de manliga bipersonerna handlar i någon egentlig mening.
Av Tian och Tretton är det för närvarande Tretton som helst väljer den här boken. Han har naturligtvis en bra bit kvar språkligt innan han greppar riktigt vad som egentligen pratas om, men eftersom grunden – i form av grönsakerna – är så konkret så insuper han allt vad han kan. Tian kan för all del uppskatt att prata om det där med hur fröna vet vad de ska växa upp till, men annars tror jag att vi läst boken lite för många gånger för att han rikigt ska känna att den är intressant längre. Är man däremot ny för boken, så tror jag att den kan vara rikigt uppskattad av en fyraåring också.