Majas lilla gröna

Lena Anderson
Rabén & Sjögren, 1987

Nu verkar hösten ha kommit på allvar till våra krokar, och det innebär att vi årstidsmässigt befinner oss på sista uppslaget i Majas lilla gröna:

Sommarn tar slut.
Snart är den ett minne
att spara i fickan till nästa gång.
Den vill bara vila
en stund därinne
till nästa års glada sommarlovssång.

Jag tänker på allt jag planterat och sått,
på lök och rabarber (och kålmaskfilur).
Visst är det sorgligt att sommaren gått,
men än blommar Krassen – tänk vilken tur!

Ja, grönsakerna skrivs genomgående med inledande versal och det kliar i ögonen på mig: å andra sidan finns här språkliga godbitar som ovan nämnda rim kålmaskfilur – tur, i sällskap med till exempel fel – jord-juvel (ja, med bindestreck), kraft – rabarberskaft och fat – kalasmiddagsmat. Därtill kommer en underbar salladstirad där både barn och vuxna för första gången får möta ord som salladsflicka, salladsglad, salladssås och salladsgås – jag blir lika glad varje gång jag läser den!

Boken börjar med att Maja sitter och tittar ut genom fönstret en vinterdag, och längtar till sommaren. När den kommer vill hon ha ett trädgårdsland, med lite av varje. På nästa sida har det verkligen blivit sommar och Maja lotsar oss igenom de olika grönsaker hon odlar.

Förutom det jag redan nämnt, som jag upplever som en ojämnhet i språknivån, så finns det två uppslag som för min del lika gärna hade kunnat strykas: dels det om morot och fänkål, som frångår den genomgående jag-formen (där Maja är jaget) för att istället tala om ett “vi” bestående av nämnda grönsaker, och dels det om purjolöken där även purjon fått liv (och uppenbarligen blivit kannibal eftersom “fru Purjolök” stuvar purjo hela natten). Men bortsett från dessa båda, så är boken alledeles lagom sammanhållen: Maja hinner med allt ifrån att undra över hur fröna vet vad de ska bli när de växer upp, till att bjuda på ett gäng grönsakskalas (rabarberpaj, rädisfest, ärtfest, kalasmiddag på vitkål och skivad tomat på en macka i bersån, till exempel) och att väldigt handfast berätta hur man torkar sina egna kryddor.

Trots att bokens huvudfokus är Maja och hennes grönsaksland hinner en rad vänner till henne presentera sig. Det är Edvin, som i boken hinner fylla sextiotvå, som serverar Maja och hennes vän Stina lite potatisfakta. Det är Pelle Prins och Herr Kanin som kommer på Majas olika kalas och som Maja har ett hemligt ställe tillsammans med. Och så är det, utöver Stina, ytterligare två flickor som återkommer men aldrig nämns med namn. De ser bara väldigt somriga ut, i sin blårutiga respektive gulprickiga sommarklänning.

Visst är väl det där sistnämnda lite typiskt, känner jag, att alla bokens manliga karaktärer ges namn och inkluderas i texten medan de kvinnliga bikaraktärerna liksom bara finns där som utfyllnad i bild. Samtigt är det dock Majas röst och handlingar som ljuder genom hela boken, inte heller de manliga bipersonerna handlar i någon egentlig mening.

Av Tian och Tretton är det för närvarande Tretton som helst väljer den här boken. Han har naturligtvis en bra bit kvar språkligt innan han greppar riktigt vad som egentligen pratas om, men eftersom grunden – i form av grönsakerna – är så konkret så insuper han allt vad han kan. Tian kan för all del uppskatt att prata om det där med hur fröna vet vad de ska växa upp till, men annars tror jag att vi läst boken lite för många gånger för att han rikigt ska känna att den är intressant längre. Är man däremot ny för boken, så tror jag att den kan vara rikigt uppskattad av en fyraåring också.

Formell, funktionell och framtidens läskunnighet

Redan på 1700-talet hade Sverige en formell läskunnighet på runt 90 %. En imponerande siffra, men innebörden av den var snarare att den andelen av befolkningen kunde rabbla innehållet ur psalmböcker och katekeser än att människor i allmänhet kunde använda sig av skriftspråket självständigt. Den funktionella läskunnigheten, att de facto kunna läsa och skriva efter eget val, spreds först senare och blev då ett maktmedel som vände udden mot sin tidigare herre i form av kyrka och kungamakt, genom att lägga grunden för upplysningen på 1700-talet och 1800-talets folkrörelser. Globalt finns det dock fortfarande idag 780 000 000 människor som inte kan läsa eller skriva – nästan två tredjedelar av dem är kvinnor – och därtill kommer gruppen semianalfabeter, som definieras som ”personer som kan skriva sitt namn och läsa en reklamskylt, men inte läsa en tidning eller skriva en berättelse”*.

Ja, såhär långt ligger dagens post lite vid sidan om ordinarie ämne, och det beror på dagens nummer av DN som har läsning som tema. Där kan man läsa om ovanstående, men framför allt tecknas en bild av nu- och framtid som ni säkert har hört många gånger: I ett längre reportage om ungdomars språkvärld(ar), uttalar en forskare sig om ungdomars skrivande i relation till pensionärers:

– Ungdomarna är betydligt bättre på att navigera mellan olika språkliga sammanhang och anpassa sitt språk till situationen. […] Tonåringarna (som skriver på internet) är rakt på sak, anpassar språket efter den tänkta läsaren och använder knep som komiska överdrifter för att hålla kvar sin publik. Pensionärerna skriver ofta mer omständligt och tungt. […] Det är inte en ändamålsenlig text.

Det är den ljusa bilden av ungdomars språkkompetens, som kontrasteras mot den mörkare dito både i samma artikel, huvudledaren och dagens debattinlägg: det handlar om svårigheter att förstå längre, djupare texter; ovana att skapa bilder i sitt eget huvud; fragmentering och försämrade resultat i Pisa. Och så den återkommande frågan om hemmens och föräldrarnas mediekonsumtion och läsning med barnen.

I ledaren görs dock en klar distinktion – att vikten av läsandet inte finns i läsandet (av företrädelsevis skönlitteratur) själv, utan i läsförståelsen:

Det stora problemet är förstås att själva läsförståelsen sjunker hos grundskoleelever i Sverige. Den sjunker längs hela skalan från hög- till lågpresterande, men mest bland de redan lågpresterande, allra mest bland utrikes födda pojkar och pojkar med utrikes födda föräldrar. Allt fler har svårt att ta till sig basala fakta i en sammanhängande text – något som är en förutsättning för att lyckas i skolans övriga ämnen.

Och neuroforskaren Martin Ingvar uttalar sig i samma anda i en artikel som behandlar hjärnans plasticitet och läsinlärning:

– Var fjärde kille går ut nian utan att kunna läsa en svårare text. Sämre läsförmåga innebär att han har svårt för abstrakta tankar, vilket till exempel betyder att han kanske inte förstår bildspråk. Han kan också få svårt att klara sig på arbetsmarknaden.

Och fortsätter med en blick in i framtiden:

– Det blir spännande att se hur spel och sociala medier påverkar vår våra hjärnor och vår läsförmåga på lång sikt.

Vi som har barn som växer upp med smartphones och surfplattor sitter förstås på första parkett i denna fråga. Har du några tankar kring detta?

* Information från Läskunskap ett krav för utveckling, Ett nytt stadsbibliotek har förändrat det fattiga området och Karin Bojs krönika.

Hästfesten

Grethe Rottböll, Lisen Adbåge
Rabén & Sjögren, 2013

Senast jag var på biblioteket med Tian läste vi en bok om det lilla russet Vitnos tillsammans. Det är böcker som jag minns som rätt bra från min egen barndom, men Tian gillade inte alls den vi läste och jag höll fullständigt med. Därför var han också lite tveksam när vi lånade Hästfesten (trodde han att alla hästböcker var likadana?), men den visade sig istället vara en hit som dessutom Tretton också gärna lyssnar på – för hans del tror jag det är det upprepade hallå-ropandet kombinerat med glädjen över att kunna peka ut de saker som hästarna tar med sig som gör det, medan den huvudsakliga historien går honom över huvudet.

Historien börjar med hästen Dandy som kommer till en tom äng, och ropar:

Han stannade och skrek HALLÅ!
Kom hit till mig och hälsa på!

Sedan lägger han sig, medan ekot av hans hallå far ut över världen och i tur och ordning hörs av nio andra hästar (de lär alla ha lärt känna varandra i den tidigare boken Tio vilda hästar, men den har vi dock inte läst).

Alla de andra hästarna har det på ett eller annat sätt inte helt bra där de är, så de beger sig genast iväg när hallå:et når dem och tar någonting med sig:

Pistage bodde nere i en grotta
tillsammans med en smutsig råtta
Där var mörkt och fullt av fukt
och råttan stank av bajskorvslukt

Så när ekot kom med sitt HALLÅ!
sprang hon genast för att hälsa på
Hon tog med sig herrparfym
Och en snygg gåbortkostym

På sista uppslaget är de alla samlade – då blir det fest!

Av texten framgår att fem av hästarna är “hon” och fem är “han”. Utöver dessa benämningar är dock könandet väldigt begränsat: visserligen är det en “hon” som tar med sig en kjol, men på sista uppslaget är det huvudpersonen – i den mån man kan tala om en huvudperson – som har kjolen på sig när han håller tal; den häst som tog med sig herrparfym och gåbortkostym är som framgår av det tidigare citatet en “hon” men alla hästarna tar på parfym i slutet, och i övrigt finns inte mycket att nämna.

Lisen Adbåge tillhör i vanliga fall inte de illustratörer jag uppskattar mest, men i den här berättelsen är de jättebra. Allra mest gillar jag uttrycket i de bilder där hästarna Plus respektive Doj-Doj ger sig av: i det första fallet för den otroligt nöjda minen, och i det senare för glädjebocken Doj-Doj lägger av när hon lämnar den ilskna hund som bara skäller på (och i bilden även biter) henne.

Sommarens jobb bakom kulisserna

Att läsa kan vara ett väldigt bra sätt att möta ett nytt ämne på, eller till stor hjälp för att bearbeta något som just nu är besvärligt, eller bara av väldigt stort intresse. Därför är en av mina visioner med den här bloggen att det ska vara lätt att leta sig fram ämnesvis. En variant för den som söker något speciellt är förstås att använda sökfunktionen, men jag har också velat arbeta mer uttalat med detta med sidan tematisk läsning.

Nämnda sida var länge bara ett skelett av vad jag hoppades att den skulle kunna bli, men nu under sommaren har jag arbetat med att få fason på den samtidigt som den fått alltmer innehåll att peka på genom det ökade antalet poster. I och med det senaste inlägget om Tänk om… och Cirkusloppor på luffen har bloggen gjort 50-boksjubileum – jag har skrivit om femtio böcker – och därför tänkte jag att detta var ett bra tillfälle att presentera sidan som om än kanske aldrig färdig, så åtminsotne driftsatt. Så välkomna dit! Och välkomna med synpunkter, förslag eller allmänna undringar om sidans uppbyggnad, såklart! Är länkningarna begripliga? Är kategorierna relevanta? Annat?

Tänk om… och Cirkusloppor på luffen

Lena Sjöberg
Rabén & Sjögren, 2010, 2013

“Tänk om…” är ett underbart ordpar – för ja, tänk om saker var på ett annat sätt. Som i denna bok av Lena Sjöberg: tänk om jag var hare och du min lilla palt; tänk om jag var spindel och du mitt spindelbarn; tänk om jag var fiskmås och du min lilla trut… oavsett vilken konstellation av djur/unge, så uttrycks hur mycket djuret skulle bry sig om och älska sin lilla unge:

Sen kurar vi intill varann i vår fiskmåskoloni
Min unge, du ska alltid vara lycklig, stark och fri

I slutklämmen blir bokens “jag” och “du” mänskliga (men fortfarande, vilket gäller boken igenom, inte närmare presenterade än så), och slutar med den viskade uppmaningen “Det är dags att sova nu!”. Och då kan jag inte låta bli att känna att det är en underbar godnattsaga: oavsett omständigheterna, oavsett vad som händer, är du högt älskad.

Jag tycker också att det är lite intressant med vilka djur som porträtteras: visst, hundar och harar och grisar är väl djur som rätt ofta vinner människors sympati – men spindlar, myggor, getingar, vägglöss och kanske även fiskmåsar och fladdermöss brukar kanske inte alltid porträtteras såhär. Det märks också av det som sägs om människors hårda händer (myggan) och skrik, vift och getingspray (getingen). 

Många av bokens uppslag har väckt diskussioner här hemma: varför måste haren skydda sin palt från räv och hök och hund (rent sakligt stämmer det ju dock inte att harar gör det genom att inte lämna sin unge “en endaste sekund”, så där ledde det vidare till vad instinkter är och hur harpaltarna kan veta att de ska ligga och trycka i sin ensamhet), varför ska griskultingen springa och gömma sig om bilen från Nilssons slakteri kör förbi, kan fladdermöss väcka upp de döda ur graven? Men vad jag kanske gillar allra mest är kopplingen mellan denna bok och Cirkusloppor på luffen, utgiven tre år senare. 

Även i Cirkusloppor på luffen är huvudpersonerna ett (okönat) vuxet jag och ett barn-du. Två år tidigare har de luffat till Spanien från Grenada, med målsättningen att hitta sig ett hem. Det har gått rätt bra, de har etablerat sig, hittat sina ställen, lagt sig till med spanska vanor (siesta!) och börjar bygga sig ett liv som cirkusartister. Men när katastrofen – en brand startat av glöden från en osläckt cigarill som bränner ner cirkusen till grunden – slår till, så har de inget skyddsnät. De är hemlösa igen:

Nätterna är svarta
Vi har ingenstans att gå
Och det som nyss har hänt oss
Är så svårt att tänka på
På gatan tutar bilar
Skyltar blinkar i neon
Du snyftar tätt intill mig
– Jag vill åka härifrån!  

På samma sätt som jag upplevde att rimformen var till hjälp att hålla texten i Mormors lilla kråka och pappan på lagom känslomässigt avstånd, så hjälper rimmandet till här. Man kan ana loppornas desperation, men man måste inte gå närmare den än vad man själv orkar eller förstår.

När boken nyss kommit ut recenserades den i DN (läs hela recensionen på Lena Sjöbergs egen hemsida, längst ner – där finns också fler bilder från boken). Den poäng från den recensionen som jag verkligen burit med mig är karaktären på den reaktion lopporna ger uttryck för efter den citerade passagen: att det är upp till dem själva att rycka upp sig, snarare än upp till samhället att hjälpa till och erbjuda stöd så att de kan komma på fötter igen, i en situation då de förlorat allt.

Lopporna lyckas dock verkligen rycka upp sig och återfå hoppet, och snart är de ute på vägarna igen för att söka sig lyckan någon annanstans – men för att återkomma till kopplingen mellan Tänk om… och Cirkusloppor på luffen så vet vi läsare att det inte gick så som de tänkt sig. Istället för drömdestinationerna Calcutta, Boston och Prag så har lopporna, som här presenteras som vägglöss, hamnat i ett kallt, blåsigt och öde rivningshus, någonstans i Sverige:

Vi skulle ångra att vi liftat med en koffert från Madrid
Och sörja att vi blivit två luffare på glid

Jag upplever att Tian håller på att växa i de här böckerna nu. Och ur det perspektivet, så tycker jag att den poäng som görs i DN-recensionen inte är så självklar längre. Ur ett vuxenläsningsperspektiv, visst, men för den som precis börjar förstå sig på social orättvisa är det rätt upplysande att lopporna hela tiden försöker. Det står helt klart att det sätt de hankar sig fram på inte är av egen förskyllan. På så sätt lyfts det sociala systemets betydelse snarare fram än göms undan.

Avslutningsvis, så är jag väldigt förtjust i illustrationerna i båda böckerna, även om jag även där tycker att Cirkusloppor på luffen är ett snäpp vassare. I samspel med texten visar de de små loppornas perspektiv på staden, och greppet med de återkommande inzoomningarna av loppornas aktiviteter i en större bild är också något som fängslat Tian på sistone.

Öjvind och världens ände

Sara Lundberg
Alfabeta, 2013

Jag blir så glad varje gång en bilderbok verkligen imponerar på mig, och det gör Öjvind och världens ände. 

På två uppslag och tretton korta men effektiva meningar är världen där Öjvind och hans bästa vän Vita lever presenterad. De två första är:

Öjvind är en sån som flyger. Vinden tar honom dit den vill.

På det tredje uppslaget når han denna världs ände och trillar ur den. Utanför Öjvinds värld finns dock inte intigheten, utan en figur i helskägg (i bemärkelsen skägget-är-som-en-klänning-som-döljer-kroppen-ner-till-knäna-skägg) vid namn Kent, och Alvaro. I boken nämns aldrig ordet skapare, men det står klart att det är vad Alvaro är: skapare av Öjvinds värld. Och fastän Öjvind inte tidigare verkar ha sett Alvaro, så framstår det tydligt att han vet vem “Alvaro” är. När Kent och Öjvind hamnar i Alvaros fönster får de dessutom syn på något mer: en värld, som deras, men mycket större. Alvaros verklighet. De reagerar helt olika på denna upptäckt: Kent sätter sig och tittar, blickstilla, Öjvind känner genast att han måste hem till Vita och berätta om denna nya upptäckt, att det inte finns något slut. Båda kommer dit de vill.

Förutom det faktum att världarna är så skickligt skapade i text och bild att historien bara flyter, så finns det så mycket att prata om i denna historia. Det uppenbara är förstås bortom-vår-värld-konceptet som jag i den här historien uppfattar som väldigt skalbart: den stödjer alltifrån en bokstavlig läsning där man uppfattar Öjvind och Vita som Alvaros leksaker, till i princip hur djupsinniga filosofiska diskussioner som helst om världens beskaffenhet och utsträckning. Men utöver det kan jag inte låta bli att fastna för personporträtten av Öjvind, Vita och Kent.

Det är förvisso Öjvind som är huvudpersonen i berättelsen, men samtidigt upplever jag honom som den med minst djup. Inledningsvis konstateras att:

Ibland önskar han att vinden inte fanns. Då när den bara rycker tag i honom, och han inte får leka färdigt med Vita.

Vinden kan förvisso läsas som vinden, Öjvind är ju trots allt en sån som flyger, men kanske kan den lika gärna vara ödet eller omständigheterna. Öjvind som figur framstår för mig som någon som visserligen genom omständigheter hamnar utanför världen, men som inte har en inre drivkraft att göra något annorlunda än vad det redan är. Kent, å andra sidan, framstår samtidigt som ett rätt obekymrat original och en sådan som vill vidga sin värld, som vill se bortom det han redan vet. Vita, slutligen, är nog den som lämnar mig med det största frågetecknet. Vi får egentligen inte veta mycket om henne, men vad vi får veta är att hon brukar få vila i Alvaros bröstficka: och på sista uppslaget sitter hon på Alvaros axel och ser ut genom fönstret, ut på natten i Alvaros värld. Öjvind ville ju tillbaka till sin värld för att berätta om denna för henne, men uppenbarligen vet hon redan. Hur kommer det sig att hon inte berättat det för Öjvind?

Detta är en bok som Tian genast begärde att vi skulle läsa om, och än så länge läser vi den tämligen bokstavligt. Men när han börjar närma sig frågor om evigheten och skapares/guds beskaffenhet (han känner till ”gud” som en sagofigur, men har ännu aldrig gett uttryck för några undringar om vad folk som tror på gud egentligen tror att gud är), så kommer jag att referera till denna bok.

Det finns ytterligare två böcker om Vita och Öjvind: Vita streck och Vita streck och Öjvind. Jag har inte läst dem, men jag tänker mig definitivt att vi ska göra det och hoppas att jag inte ska bli besviken utifrån de höga förhoppningar som denna bok väckt.

Promenad

Lotta Olsson, Maria Jönsson
Bonnier Carlsen, 2013

Jag får nog erkänna att jag är en tjuvkikare, i den bemärkelsen att jag uppskattar att promenera mörka höst- och vinterkvällar och i förbifarten få en liten glimt av andras vardagsliv genom fönstren till deras upplysta kök och vardagsrum. Promenad bygger på just denna idé:

Husen ligger rad på rad.
Fönstren lyser, man blir glad.
Kom, vi går på promenad!

“Vi” i det här fallet är väldigt anonyma: ett barn och en vuxen, inte nödvändigtvis könsbestämda, inte med något direkt utseende – de är genomgående till hälften överexponerade, till hälften i skugga. Och de går på promenad, och samtalar, enligt formen

(Adjektiv) fönstret.
Vem bor här?
(En ledtråd, som rimmar på här)
Ja! Nu vet jag vem det är.

Invånarna i samhället där våra huvudpersoner promenerar är rätt speciella, hela bunten – alltifrån Jenny som befriar djur, via Glitter-Kenneth som dansar disco, till Frilufts-Berra som byggt om sitt hus till skog. Tre är män, tre är kvinnor, och ingen av dem framstår som särskilt könsstereotyp. Däremot har alla de porträtterade rätt svenskklingande namn och utseeenden, medan det mer filosofiska uppslaget mitt i även nämner mer utländskt klingande namn:

Där bor Pierre, Mustafa, Gerd…
Varje hus: en egen värld.
Varje liv en upptäcksfärd.

Trots att Promenad inte är en texttung bok, så krävs det ett rätt välutvecklat språk för att verkligen kunna uppskatta den – både för att den språkliga nivån delvis är rätt hög (Tian greppar till exempel varken vad “närkontakt med en okänd, högre makt” eller “rytmen dunkar, pulsen slår” riktigt innebär) och för att de koncept som framkommer i samspelet mellan text och bild ligger utanför vad man ofta ser i barnböcker – som hönorna hos Jenny som blivit avhackade en hel del fjädrar och de signaler (?) som en av personerna kommunicerar med utomjordingar med. Och så tillkommer förstås den nämnda filosofiska mellanlandningen kring hur olika och unika människors liv kan vara. Så: boken är kort men naggande god, och Tian har instämt i det omdömet genom att på relativt få genomläsningar memorerat stora delar av boken.

Tack vare bloggen har jag sagt upp vårt bokklubbsmedlemskap

… men nej, det är inget guldkantat kontrakt från något förlag eller liknande som är anledningen till det – bara mina vidgade vyer.

Vi gick med i en bokklubb när Tian var liten. Men trots att jag valde den klubb som jag upplevde hade mest fokus på böckernas kvalitet, så tycker jag – såhär knappt fyra år senare – att det inte varit tillräckligt fokus på just böcker. I många av de bokpaket vi erbjudits har det kommit filmer, pussel, leksaker och annat, så till slut började utmaningen att komma ihåg att avbeställa alla oönskade “bok”paket kännas som en större kostnad än nyttan av att det då och då funnit läsvärda artiklar i medlemstidningen. Men spiken i kistan, för bokklubbens del, kom inte förrän jag sökte infomration till inlägget om De små barnens bok.

Det jag lärde mig då var att vår kommuns val att dela ut gratis böcker till alla nyfödda är långtifrån unikt. I själva verket har kommuner och landsting har tillsammans spritt En bok för allas antologier i närmare två miljoner exemplar i Sverige. Förlaget En bok för alla var ursprungligen en del av Stiftelsen Litteraturfrämjandet men är numer ett aktiebolag, dock fortfarande med syftet att utföra ”ett läsfrämjande arbete” för att “öka läsandet speciellt bland läsovana grupper, och att främja bra litteratur” . Det framstår säkert inte som någon överraskning att det är ett syfte som jag sympatiserar med! Därför har jag beställt en ettårsprenumeration på deras böcker, för att skapa mig en bättre bild av deras utgivning. Ni får såklart höra mer, när paketen börjar komma!

Är ni med i någon bokklubb? Har ni haft samma uppelvelse som jag? Eller är det rentav någon som provat en En bok för alla-prenumeration redan?