Tag Archives: 9 år

Böckerna om Iggy & jag

Iggy & jag, 2009
Iggy & jag och födelsedagen, 2010
Iggy & jag har sommarlov, 2010
Iggy & jag och bebin, 2012

Jenny Valentine, Joe Berger
Atrium förlag

img_6104

Berättarrösten i böckerna om Iggy & jag är Iggys storasyster Flo. Innan vi började läsa böckerna om Iggy så hade vi precis läst några böcker som i min ögon var rätt tråkiga syskonskildringar – småsyskon som bara förstörde eller storasyskon som bara var taskiga – och efter det var Iggy-böckerna en efterlängtad omväxling. Flo tycker verkligen mycket om Iggy och skildrar henne med mycket kärlek. Ta till exempel inledningen till kapitlet Iggys värld (i Iggy & jag):

“Iggy är väldigt bra på att låtsas. Det är det hon tycker mest om att göra. Hon kan förvandla vårt vardagsrum till en vattenfylld grotta eller till en skog med mossa på marken eller till ett ekande slott, bara genom att tänka. Hennes ögon blir alldeles stora och runda och sedan ser hon inte soffan eller mattan eller bordet på samma sätt som jag, hon ser andra saker. Och när hon berättar för mig vad hon ser, gör hon det så bra att jag också börjar se samma saker.”

img_6105

Samtidigt är hon alltid beredd att hjälpa Iggy och är nog den som förstår Iggy allra bäst, som i kapitlet Doktor Iggy (Iggy & jag) där hon bygger om hela Iggys skåp till ett leksakssjukhus och samtidigt löser det som föräldrarna ser som ett problem med den förvaring av sjuka leksaker som Iggy hade innan.

Det här med att förstå Iggy och att komma med fiffiga lösningar kan behövas, för Iggy är mycket viljestark – vilket till exempel yttrar sig i det alla första kapitlet där hon blir Iggy – fram till den dagen hon bestämde sig för att vara Iggy hette hon nämligen Sam. Efter det inledande kapitlet hade jag förstås mycket svårt att låta bli att falla för de här böckerna!

img_6107

Detta första kapitel är för övrigt också en bra illustration av dynamiken i Iggys och Flos familj i stort. Utöver syskonrelationen mellan Iggy och Flo som jag redan varit inne på så består familjen av en något mer förstående mamma och en något mer skojfrisk och småretsam pappa. Genusaspekten av föräldrarnas personligheter får väl därmed betraktas som rätt konventionell, men i huvudsak upplever jag ändå skildringen av dem som okej och dessutom så trivs jag i familjens jargong. De retas lite med varandra men alla får rum att vara sig själva och – framför allt – det finns plats för att vara så som Iggy är.

På några ställen, spritt över böckerna, förekommer det att pappan könar den övriga familjen i termer av att “ni flickor”, men högläser man boken så är det inga problem att bara hoppa över de passagerna. Annars upplever jag i huvudsak Iggy och Flo som barn, snarare än att de pekas ut som flickor.

Som kanske redan framgått så är dessa böcker av typen “berättelser-om-rätt-vanliga-barns-rätt-vanliga-liv” och det handlar om deras lekar, när Iggy klippte håret, när de har barnvakt, när de flyttar, när de får gympaskor med hjul, när de är på campingsemester, när Iggy lär sig simma, när Iggy fyller år, när de får låna hem en hamster att sköta, när Iggy får en ny lärare, när det är skolmarknad, när de ska få en liten kusin… Just i den del av berättelsen som handlar om campingsemestern träffar visserligen Iggy en ny kompis, Carl, som hon blir väldigt stjärnögd över, men i övriga så är det rätt få bikaraktärer som tar någon större plats i berättelserna och varje kapitel kan läsas rätt fristående.

img_6106

Böckerna om Iggy & jag var en omtyckt kvällsläsning här hemma. Både Tian och Tretton uppskattade dem mycket, så från fyra och säkert upp till åtta-nio tror jag att de här böckerna kan fungera. Deras favoritkapitel – om jag ska nominera ett utan att ha frågat dem – var nog Och i min väska packade jag…., ett kapitel som skildrar en ordlek och som lockade till många goda skratt precis som kapitlet om mackorna i böckerna om Lillebror och Nalle.

Advertisements

Leave a comment

Filed under Kapitelböcker

Böckerna om Kapten Kalsong

Kapten Kalsong, 2014
Kapten Kalsong och den stora toalettattacken, 2014
Kapten Kalsong och invasionen av de osannolikt ondskefulla mattanterna från yttre rymden (och de minst lika grymma zombienördarna i skolmatsalen), 2015
Kapten Kalsong och professor Pruttenplotts prilliga plan, 2015
Kapten Kalsong och moster Medusas monstruösa mani, 2015
Kapten Kalsong och den stora, stygga striden mot robotsnorgubben, del 1: Alla snorkråkors slemmiga natt, 2016
Kapten Kalsong och den stora, stygga striden mot robotsnorgubben, del 2: Snorbotarnas skräckfullo straff, 2016
Kapten Kalsong och drabbningen med de diaboliska dubbelgångarna, 2016

Dav Pilkey, Bonnier Carlsen

img_5286

Jag trodde inte att jag skulle tycka om böckerna om Kapten Kalsong. Jag trodde att de skulle få mig att dra mig för en lässtund. Och de är grabbiga och flabbiga. Men, jag har kapitulerat, kanske inte för intrigen och karaktärerna i sig men för två andra saker:

Det ena handlar om läslusten. Vi hittade Kapten Kalsong i samband med att Tian lyssnat på varenda LasseMaja-bok samtidigt som vi fått avbryta läsningen av Nelly Rapp för att han inte var bekväm med dem (för läskiga!). Dessutom var Tretton dryga tre år och gillade inte när jag läste kapitelböcker med Tian, vilket gjorde det svår att få till sådan läsning. Men Kapten Kalsong älskade (och älskar) de båda. Inga problem att få läsa en hel bok i sträck med två hängivna lyssnare! Och senast, när barnen var med för att hämta upp den senaste (nya) Kapten Kalsong-boken på biblioteket så höll jag på att inte få dem därifrån – Tian satt och bläddrade sig noga fram, sida för sida och studerade varje bild, medan Tretton kom och satta sig bredvid mig och tiggde om att jag skulle läsa boken för dem där och då. (Men, boken är inte skriven med i första hand treåringar som målgrupp – jag skulle nog snarare säga 6-12-åringar)

img_5289

Det andra handlar om den språkliga nivån och berättartekniken. Det är alltifrån de enkla greppen, som den standardiserade inledningen (“Det här är George Beard och Harold Hutchins. George är killen till vänster med slips och platt frisyr. Harold är killen till höger med tröjan och det burriga håret. Kom ihåg det nu!), kapitalrubrikerna (vad sägs om “Kapitlet efter kapitlet före det sista kapitlet”?) och greppet att markera kast i kronologin med den återkommande formuleringen “Men innan jag kan berätta den historien, måste jag först berätta den här historien…” till metakommentarer där George och Harold uttalar sig om att saker som händer dem bara skulle kunna hända karaktärer i riktgt dåliga barnböcker eller hänvisningar till andra kapitel (“Vi läste er serietidning i kapitel 8”, sa Harold. “Trodde ni att vi inte skulle komma ihåg hur man förvandlar er elaka superskurk till en harmlös rektor?”). Och så språket då, få böcker som tilltalar sexåringar (och snart-fyra-åringar) använder mängder av ord som diaboliska och tvärtom-dimensionell.

Efter den utdragna startsträckan – böckerna handlar alltså om två barn som heter George Beard och Harold Hutchins. Varje bok (utom den första) börjar med en sammanfattning i serieform av vad som hänt tidigare, men jag upplever att det tillför ett mervärde att läsa dem i rätt ordning. I de första böckerna är de båda ganska odrägliga (och beskrivs som innehavare av en rad diagnoser där jag onekligen hoppat över en del i högläsningen) och genomför busstreck som faktiskt är rent elaka, medan de i de senare böckerna framstår som alltmer ansvarsfulla medan istället omvärlden skruvas till mer och mer (i första boken hatar visserligen skolans rektor, rektor Krupp, barn – men detta eskalerar genom böckerna till att i den senaste innebära att både han och lärarna är utpräglat elaka mot alla barn och hånar dem och förstör för dem på alla upptänkliga vis). Ett av de busstreck som George och Harold genomför är att hypnotisera rektor Krupp med en hypnotiseringsring, och på något sätt fastnar rektorn i deras hypnos. George och Harold blir snart varse att varje gång rektorn hör någon knäppa med fingrarna så förvandlas han till deras seriefigur Kapten Kalsong, som “… var snabbare än ett svischande resårband… Starkare än boxershorts..! Och han kunnde hoppa över hustaken utan att kalsongen fastnade.” (Ja, “kunnde”. George, som är den som skriver texten i deras serie, stavar rätt illa och det görs det en poäng av – i den åttonde boken!). Hypnosen bryts först när Kapten Kalsong får vatten över huvudet.

George, Harold och Kapten Kalsong blir sedan indragna i den ena actionberättelsen efter den andra, med galna skurkar som doktor Blöja, rymdvarelserna Zorx, Klax och Jennifer och professor Pruttenplott, som alla på det ena eller andra sättet hotar att utplåna världen. Själva actionavsnitten utspelar sig i kapitel med Flip-O-Rama – alla som själva har väckt streckgubbar till liv genom att måla dem på en rad ark och sedan bläddra fram och tillbaka vet precis hur det går till att få (oftast) Kapten Kalsong att puckla på skurkarna.

img_5290

Flabbigheten är kanske ganska uppenbar. Men hur står man ut med grabbigheten, då? Förutom den grabbiga dimensionen som är inbyggs i själva intrigerna så är den i huvudsak rätt lätt att navigera sig runt. Uttryck för (romantisk) kärlek, som kyssar, är uppenbarligen äcklig i George och Harolds värld, men förekommer ytterst sparsamt. Ord som “töntar” och “nördar” förekommer, men går att hoppa över utan alltför stora kreativa ansträngningar så länge som man är ansvarig för uppläsningen. Det mest slående är annars hur väldigt sällan kvinnliga karaktärer, förutom lärarna i skolan, dyker upp. Det finns för all del några: rymdvarelsen Jennifer, skurken moster Medusa (som uppstår när George och Harold försöker hypnotisera sin klassföreståndare) och Mameluckmormor, men för mig framstår de som undantag. Å andra sidan innebär avsaknaden av tjejer/kvinnor att kön sällan kommenteras.

Om inte Tian hade bett om att vi skulle ha lånat den första boken, så hade den inte kommit hem till oss på mitt initiativ. Men det märks att barnen växer, att de utvecklar sin egen boksmak som kan vara skild både från min och från varandras. Att vi läser tillsammans får oss alla att vidga våra läsvyer, och det är något jag blir alltmer ödmjuk inför.

2 Comments

Filed under Kapitelböcker, Uncategorized

Hemliga boken för äventyrare – Uppdrag: Skrämmarna

Cecilia Rihs, Silvy Strand
Olika, 2016

Tian kan ha rätt lätt att känna att böcker är lite för spännande, och det var lite av en farhåga från min sida att det skulle gälla Hemliga boken för äventyrare – Uppdrag: Skrämmarna. Och det är en spännande bok! Men spänningen lättas upp mycket av tolvan (att jämföra med ”älvan”) Peppar, som knappt är rädd för någonting och tar sig an det mesta med gott humör och stort och oförskräckt mod – med undantag av spindlar, som hon fruktar att ska vilja bygga bo i hennes öron. Resultatet är en bladvändare (och bara på något ställe en bläddra-och-titta-på-bilderna-i-förväg:are, en teknik som vi använder för att ibland faktiskt smygkika och säkerställa att det faktiskt kommer att gå bra till slut)!

IMG_3418

Peppar är en medhjälpare som plötsligt dök upp i huvudpersonen Linas liv efter att Linas farmor Hilda hamnat på sjukhus i Ryssland, som jag uppfattar det i full färd med att skriva Hemliga boken för äventyrare – en bok tänkt att dra in pengar för att köpa det hus farmodern nu hyr men som ägaren bestämt sig för att sälja. I och med sjukhusvistelsen blir det istället upp till Lina och Peppar att prova alla de äventyr som Hilda tänkt skriva om, och i den här boken (som är fristående men del av en serie) innebär uppdraget att ta reda på om ett väsen kallat ”skrämmare” finns. För att klara av detta behöver Lina och Peppar dessutom ytterligare hjälp, av grannens enorma häst Alberto. ”Åh fy! Jag vill inte rida på en så läskig häst!” är Linas spontana reaktion, men Peppar övertygar henne om att det är helt nödvändigt för att de ska klara vägen till ödehuset som de ska besöka i sin jakt på skrämmare, för vägen går genom Lommeskogen och där finns ruskiga trädtroll…

IMG_3419

Jag kan inte låta bli att jämföra Lina med Martin Widmarks Nelly Rapp, en serie som vi påbörjade efter att ha läst/lyssnat slut på LasseMaja-serien, men som vi sedan pausade av läskighetsskäl. Det finns uppenbara likheter mellan Lina och Nelly: genom en släktings försorg blir de utvalda till uppdrag som är både viktiga och potentiellt farliga, uppdragen kommer (ofta) i form av ett meddelande/brev med instruktioner, uppdragen måste genomföras utan föräldrarnas/förälderns vetskap, och det finns regler att förhålla sig till för att lyckas i uppdragen. I Linas fall lyder de ”Regel nummer 1: Äventyra aldrig på tom mage. Regel nummer 2: Äventyra aldrig utan rätt saker. Regel nummer 3: Ha alltid en ficklampa i fickan”. Efter uppdragen återrapporterar både Lina och Nelly sina upptäckter och bravader skriftligt till sina respektive uppdragsgivare, och uppdragen behandlar olika sagoväsen, som till exempel skrämmare (denna bok) eller vampyrer, spöken och frankensteinare (Nelly Rapp). Men det finns också klara skillnader mellan bokserierna (med reservation för att jag bara läst Uppdrag: Skrämmarna ur Hemliga boken för äventyrare-serien medan jag läst de åtta första böckerna om Nelly Rapp). En skillnad är att jag upplever Nelly som mer listig medan Lina är mer av en äventyrare, påhejad av Peppar. En annan skillnad är den otroligt befriande avsaknaden av vuxna kärlekskomplikationer i Uppdrag: Skrämmarna – den (oftast extremt normstyrda) karusellen kan man som alltid lita på att slippa i böcker utgivna av Olika. Tack för det!

Illustrationerna i Uppdrag: Skrämmarna förtjänar också ett eget omnämnande. De har en sagolik grundton, kombinerad med en väldigt accentuerad mimik hos karaktärerna. Allra bäst gillade jag själv den mäktiga bild av virvelvinden som susar runt Peppar, Lina och Alberto när Peppar botar Lina från den tokhicka hon ådragit sig i mötet med skrämmarna.

IMG_3420

Tian gillade verkligen boken och ser fram emot att läsa seriens andra delar, och jag tror att han är i början av den åldersgrupp som tilltalas av böckerna. Samtidigt kan jag tillägga att Tretton i vanlig ordning satt med vid läsningen som han ofta gör även när han inte tycker att böcker är roliga (för att de är över hans nivå), och han slapp att bli fullständigt uttråkad eftersom Peppar tilltalade även honom. Extra roligt var hennes kosthållning – hon äter visst pepparkorn utan något till!

2 Comments

Filed under Kapitelböcker

Sportskolan: Ishockey, Fotboll, Simning

Susanne Bengtsson, Yosh
Rabén & Sjögren, 2014

Tian är lite i underkant av sportskoleböckernas tänkta målgrupp, men han insuper allt med största allvar: olika termer, spelplanen/bassängen, vad man gör på en träning. Som jag nämnde när jag skrev om Sätt straffen, Charlotte!, så är sport hans passion – så att den här typen av faktaböcker skulle gå hem var ingen högoddsare, och han ”läser” bilderna med stor noggrannhet.

IMG_7068

Upplägget är att varje bok börjar med att besvara sportens ”varför”, som jag dock måste säga är lite mer passionerat i Ishockey och Fotboll än i Simning. Jämför ”Snygga finter, kanonskott i krysset och coola målgester…” (fotboll) eller ”Tempo, teknik och teamkänsla – ishockey är en sport som har det mesta!” med ”Kroppen beter sig inte likadant i vatten som på land. Därför är det en härlig känsla när man lärt sig att kontrollera sina rörelser i vattnet.”, så framgår de olika anslagen. Därefter kommer en kort historik för sporten som Tian i ärlighetens namn lika gärna hoppar över innan de mer tekniska bitarna som grenspecifika ordlistor, exempel på träningsupplägg (i dess enklaste bemärkelse, det vill säga vad en träning ofta innehåller för moment), utrustning, positioner och regler gås igenom. Att vara en god lag/träningskamrat, samarbete, laganda, att delta utifrån sina egna förutsättningar och att man måste träna mycket för att lära sig behärska respektive sport återkommer genomgående, liksom spontanidrottens roll och vikten av att ta hand om och lyssna på sin kropp. Ändå blir det bitvis mycket siffor: antalet spelare, olika ålderskategorier, planernas mått, längd på matcherna, och sedan rekord eller information av typen vem som vann det första VM:et, vilka som är de bästa ligorna, publikrekord, målrekord i samma match, vem som spelat flest landskamper (och hur många), vem som varit yngsta spelare i landslaget (och hur ung), och så vidare. Domare, funktionärer och de som finns kring laget, som tränare, lagledare och materialare, tas också upp.

IMG_7069

IMG_7071

Som kanske framgår av uppräkningen ovan så är böckerna väldigt innehållsrika, och inte ideala för högläsning rakt av. Därför är det skönt, som inledningsvis nämndes, att det finns mycket att ”läsa” utan att behöva kunna läsa. Då får bilderna en framträdande roll, och därför uppskattar jag att det är en blandning av karaktärer som framstår som flickor, pojkar, och rätt okodade – och de spelar alla tillsammans. Fördelningen är inte helt jämn, men den är i alla fall inte helt skev heller, och även i texten finns görs det försök att lyfta fram både dam- och herridrott, till exempel både Allsvenskan och Damallsvenskan, SHL och Riksserien. När de internationella ligorna diskuteras är det dock genomgående manligt, och när fotbollens superstjärnor lyfts fram så platsar bara Marta bland Messi, Ronaldo, Maradona, Pelé och Zlatan. I Simning däremot är den fördelningen betydligt mer jämn.

IMG_7070

Som tur är – tycker jag – har inte Tian riktigt specifika idoler i någon större utsträckning än, utan bläddrar förbi de där sidorna rätt snabbt och kommer till avsnitten med liknande sporter. Att dessa tas upp är i mitt tycke en av böckernas höjdpunkter, som bland annat fått Tian att önska att han skulle få börja spela kälkhockey och fascineras över beach soccer – sporter som han tidigare inte visste fanns.

IMG_7072

Leave a comment

Filed under Kapitelböcker

Smarta små upptäcker kroppen

Birgitta Westin (red), Moa Brunnberg (red)
Rabén & Sjögren, 2014

Smarta små upptäcker kroppen är en antologi som undersöker kroppen på olika sätt: den inleds med en dikt ur Kanel och Kanin – dikter om kroppen, och sedan introduceras Hedda och hennes vänner i Klass 1 Rönnen. Båda dessa återkommer sedan boken igenom, blandat med dikter, frågor (att svara på själv eller besvarade av en läkare), fakta och experiment om och med våra sinnen, fakta om kroppen i övrigt och sjukdomar, likheter och olikheter.

IMG_6983

Tian tog genast Hedda till sitt hjärta, och blev rätt besviken över att inte hela boken handlade om Klass 1 Rönnen. Vi fick snabbt bläddra förbi sådant som inte hörde dit, med undantag för just Kanel och Kanin som är gamla bekantskaper, och rätt snart cirkulerade de flesta av våra diskussioner utifrån den här boken kring det uppslag där klassen har gympa, under rubriken Människan är inte en muffin, som visst var höjden av humor.

Jag hoppar visserligen över början av avsnittet, som handlar om att bli retad för att man ser annorlunda ut, men även jag gillar fortsättningen där gympaläraren Slavoj bryter in:

– Vi ser olika ut för att vi ska bli inspirerade av varandra, för att livet inte ska bli enformigt.

Hedda tycker att “enformig” är ett roligt ord och börjar tänka på formar, muffinsformar. Men Slavoj hade rätt, tänkte hon sen, människan är ju inte en muffin.
– Det är som gympalektionen, säger Slavoj. Hade vi bara spelat brännboll hade ni tröttnat på det. Därför har vi olika saker olika dagar, skeppsbrott, fotboll, dans och frisbee. Variation, säger Slavoj, är nyckeln till ett roligare liv.
– Men du då, säger Hedda. Du har ju alltid samma träningsoverall på dig. Borde inte du också variera dig? Slavoj skrattar och sätter visselpipan i munnen. Lektionen är slut!
– Nästa gympalektion, säger han, då livar jag att klä mig i något annat. Du ska få se!

Och illustrationen på motsatt sida visar verkligen nästa gympalektion, med Slavoj i klänning och där barnen bytt både hudfärg och kläder med varandra.

IMG_6980

Jag är väldigt imponerad av intentionen med Smarta små upptäcker kroppen, som beskrivs rätt utförligt i inledningen “Hej du människa!”. Här understryks kroppens funktion, hjärnan och dess förmåga att lära, och även det här med likhet och olikhet som jag inledningsvis nämnde. Jag tycker också att denna intention märks genomgående i boken, även om jag inte är enig i alla avvägningar kring vad som lyfts fram och hur det förklaras.

IMG_6981

Det jag läste bort i exemplet ovan är en sak, som säkert kan ha sin plats för barn som upplevt den typen av retande, mot sig själv eller andra. Men ett annat exempel som jag ställer mig tveksam till är ett utdrag ur hårboken, där det slås fast att “Många tanter vill inte ha hår på benen fast det är varmt och skönt. Dom rakar bort det med rakhyvel, sen har dom strumpbyxor istället för att bli varma”. Jag har själv valt andra förklaringar på den sortens frågor, och pratat både om att olika vuxna människor kan välja att raka bort hår från olika delar av kroppen (inklusive ansiktet) och att det ibland är för att man tycker att det är fint eller bekvämt och att det ibland har en praktisk funktion (som till exempel när simmare och cyklister gör det för att jaga hundradelar eller underlätta sårvård och massage). Nästa station i förklaringen blir väl att komma till utseendeideal, men där bedömer jag inte riktigt att Tian är än.

IMG_6979

Ett annat ställe han inte är på än är att blygas över nakenhet. I bokens illustrationer kryllar det av obekymrat nakna människor i olika format, och det allra naknaste avsnittet är nog det om “Hur många kön har du?” – “Där, bakom alla byxor och kjolar och rockar och jackor, gömmer sig snoppar och snippor av olika slag. Och de ser alla olika ut. Så egentligen kanske det inte bara finns två kön. Utan exakt lika många som det finns människor i världen. Och de kanske borde ha olika namn, inte bara ‘snopp’ och ‘snippa'” konstateras det. Så långt så bra – men tittar man istället på bilden av Hedda och Amir som är på omslagets andra sida skyler de sig tydligt och sneglar på varandra. Detta är kanske något ytterligare som jag skulle ha valt bort.

IMG_6978

Samtidigt vill jag upprepa det som jag inledningsvis nämnde om intentionen, och även tillägga att bokens huvudsakliga målgrupp nog är något äldre än Tian, även om det finns delar som för all del även Tretton kan uppskatta. Fördelen med en antologi är ju att man kan hoppa lite, och läsa det som är intressant just för dagen.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker, Kapitelböcker

Sätt straffen, Charlotte!

Jennifer Wegerup, Bettina Johansson
Olika förlag, 2014

Tian brinner för sport. Det faktumet har gjort att jag har haft det ytterst tvivelaktiga nöjet att läsa en del lättlästa böcker med sporttema för honom – endera har det varit otroligt träiga matchskildringar med manliga huvudpersoner, tänk i klass med att läsa telefonkatalogen, eller – när jag till min glädje hittade en bok som jag trodde att skulle vara likvärdig med dessa tidigare men i alla fall handla om flickor – visat sig handla mest om hur de beundrade pojklaget och hur en av dem vad kär i en av spelarna där (jag hann stoppa den boken på biblioteket, tack och lov). Därför är jag så otroligt glad över att Sätt straffen, Charlotte! numer finns.

IMG_6655_2

Sätt straffen, Charlotte! är fritt* baserad på Charlotte Rohlins barndom (*vilket bland annat märks på bokens Charlottes idoler: Caroline Seger, Lotta Schelin, Zlatan, Marta och Thiago Silva är alla jämngamla med eller lite yngre än verklighetens Charlotte som är född 1980, och Hanna Marklund började inte som expertkommentator förrän 2012), och här är det fotbollen som står i centrum – som hennes mamma säger åt henne: ”Men det är bra att vilja vinna. Du är en liten vinnarskalle, Charlotte. Precis som jag!” (och titta bara på Charlottes minspel på omslagsbilden!).

Boken börjar hemma i Linköping, med att Charlotte kommer hem och är helt glädjerusig över att fotbollslaget ska åka på turnering. Denna kringhistoria får ta större plats än i de böcker som jag inledningsvis nämnde, vilket möjligtvis dämpade Tians entusiasm lite innan de verkligen kom iväg och fram till nämnda turnering men som gör boken till en betydligt trevligare läsupplevelse för mig som högläsare. Något som också får ta stor plats är hur viktigt det är att laget kämpar tillsammans, och hur de alla är olika och kan komplettera varandra. Här finns tjejer som är starka, snabba, stora, och har mycket muskler (men också en drömmare som inte riktigt klarar av att fokusera på spelet ens under pågående match, men som samtidigt skildras som en väldigt rolig person). Till spelarna i laget utöver Charlotte hör målvakts-Lisa, Charlottes backkollega Klara, Soraya, Julia, Devrim, Frida och Ida. Förstetränare är Amanda, som alltid pratar högt och kan ryta till ordentligt, men som Charlotte tycker är jättesnäll och som ”lägger nästan all sin lediga tid på att träna laget och att leda dem i matcherna”. Det sistnämnda gäller även andretränaren Amir, pappa till Julia, och självklart skildrad i sin roll utan att det görs någon grej av att han är rullstolsburen.

IMG_6657

Vid något tillfälle går detta supersympatiska mig lite väl mycket på nerverna – laget, IF Ekby, har just missat chansen att ta ledningen precis innan matchens slut efter att först ha legat under med 1-0, och den missen beror helt på ovan nämnda drömmare, Julia, som plockat tusenskönor istället för att följa spelet. Charlotte har skrikit åt henne att hon inte kan stå och plocka blommor mitt under en match, men fått en förmaning av tränaren Amanda om att de ska spela som ett lag och faktiskt fortfarande har chansen:

Charlotte är arg. Men hon tar ett djupt andetag. Hon vet ju hur Julia är.
”Julia!” säger hon argt.
Julia ser förskräckt ut.
”Jag blir så arg på dig! Du plockade inte ens blommorna till mig!”, ler Charlotte.
Då börjar Julia skratta och ger Charlotte en kram.
”Jag lovar att plocka en bukett till dig nästa gång!”
”Lova istället att inte(kursiv) plocka en bukett”, skrattar Charlotte. ”Nästa gång kommer du att plocka poäng istället! Jag vet ju att du kan det.”

– vad hände egentligen, från rasande arg till skrattande samförstånd i tre repliker?

IMG_6656

Detta hör också samman med en inre diskussion som jag för med mig själv om det som jag uppfattar som ett genrebrott i bokens slut: IF Ekby går visserligen till final, men det är inte de som vinner turneringen. Finalen går till straffar, varav Charlotte slår och sätter en, men Ekbys sista spelare slår en helt misslyckad straff och det blir istället motståndarna Smedjetunet som står högst på prispallen. Å ena sidan är den förtvivlan som de flesta i laget känner inför förlusten en fin illustration av hur viktig fotbollen är för dem – å andra sidan så ”brukar” alltid huvudperson/erna vinna i den här typen av böcker. Det är såklart orealistiskt att det alltid är så, men på något plan kan jag tycka att det vore mer uppfriskande med en fotbollskille som faktiskt fick förlora, hellre att än tjejerna får göra det när de äntligen får figurera som brinnande för sporten snarare än sportkillarna. Å tredje sidan är Sätt straffen, Charlotte! vad jag förstått den första delen i en serie, så jag tippar att stora segrar ligger framför både henne och IF Ekby. Både jag och Tian ser verkligen fram emot det!

Har man ett fotbollstokigt barn så tror jag att den här boken kan fungera som högläsning från fyra år. Det är en sammanhängande kapitelbok, men mycket av det som händer är så pass konkret att det går lätt att hänga med, och det är illustrationer på de allra flesta uppslagen. Samtidigt finns det mycket att hämta när man kommer till nivån att man kan börja diskutera lagkänsla, sammanhållning och olikhet, så Sätt straffen, Charlotte! lär fungera i ett brett åldersspann.

2 Comments

Filed under Kapitelböcker

Nu är jag storebror – en fyll-i-bok om att få syskon/(Nu är jag storasyster – en fyll-i-bok om att få syskon)

+ utlottning t.o.m. 11/1

Glimra förlag

Nu är det 2015, och roligt nog har vi många blivande storasyskon i bekantskapskretsen. Det, tillsammans med att syskonböcker verkar vara en ständigt aktuell fråga, gjorde att jag inte kunde jag inte låta bli att bli lite nyfiken på Nu är jag storebror.

IMG_6629_2

Det finns två “Nu är jag…”-böcker, den ena för (blivande) storebröder och den andra för (blivande) storasystrar. Den enas omslag är färgsatt i grönt, den andras i lila, på ett sätt som inte är oförutsägbart. Boken tillägnas en “lillebror” eller “lillasyster”, genom ett kryssalternativ på första sidan. På förfrågan svarar dock förlaget att böckerna, förutom titel och omslag, är identiska – med en uttalad ambition att inte begränsa på grund av kön, eller skriva någon på näsan kring familjekonstellationer eller omständigheterna kring hur småsyskonet kommer till familjen (som adoption, IVF, etc.).

Och även om jag hellre hade sett en gemensam Nu är jag storasyskon-bok, så måste jag säga att boken i övrigt gör ett gott arbete för jämfört med den intentionen. Ett exempel på det är texterna kring bebisens ankomst, under rubriken ”Äntligen här!” (fast det lämnas utrymme för storasyskon som inte är så väldigt imponerade av händelsen också, som i kryssalternativen för ”Så kändes det” – ”Jag var lite ledsen” och ”Det kändes inte så mycket, jag hade så mycket annat att göra”), som faktiskt lämnar öppet för till exempel adoption eller något som vi har personlig erfarenhet av – en bebis som inte alls får börja livet hemma, utan måste stanna länge på sjukhus. Ett ytterligare exempel är att familjemedlemmarna, utöver då storebror/storasyster och lillebror/lillasyster aldrig könas eller rollbestäms (till exempel så uttrycks frågan om vem som berättade om det kommande småsyskonets ankomst som ”Vem berättade? Hur sa hen?”).

IMG_6630

Fokus i den här boken ligger, som rubriken antyder, på det blivande storasyskonet, och rent tidsmässigt så börjar det med ”Så fick jag veta att du skulle komma till oss:”. Upplägget är tredelat: först med delen Vi väntar på dig, sedan Äntligen här, och så till sist Vår vardag. Det finns inget givet tillfälle när boken ”tar slut”, men jag skulle tippa på att den räcker det första året ungefär.

Familjemedlemmarna är tecknade som rävar i boken, och den enda distinktion som görs i bild är att vissa rävar är små som barn och de att andra stora (och beroende på kontext kan tolkas som antingen en förälder eller storasyskonet). Oftast är det en stor och en liten räv om figurerar tillsammans eller bara en barnräv, på ett ställe finns en konstellation med en liten räv och två stora och på ett ställe tre små rävar och tre stora. En del typiska bebisattribut (som dock inte varit särskilt typiska hemma hos oss) som napp och barnvagn finns också i bild (och text).

IMG_6631_2

De uppgifter som man ombeds fylla i har blandad karaktär: det handlar om storasyskonet som person, om familjen, om tankar, reaktioner, frågor och förväntningar kring småsyskonet, om händelser i världen och händelser och omständigheter i livet i övrigt. Det finns flervalsfrågor, fritextfrågor, plats för bilder, teckningar, citat och handavtryck. Jag är själv ingen fylla-i-boks-person och kan bli lite matt av mängden möjligheter, men gillar man den här typen av pyssel så har man således en del att göra.

Jag tänker mig nog att en sådan här bok i första hand är föräldrarnas pyssel – till exempel tror jag inte att Tian hade varit kapabel att ventilera så uttömmande svar kring många av frågorna när vi väntade Tretton, och jag vet att han än idag inte riktigt begriper sig på det här med flervalsfrågor där man ska välja mellan alternativ. Däremot kan jag tänka mig att det kan vara en trivsam bok att titta i med storasyskonet (och inom sinom tid småsyskonet) i efterhand.

Har du en blivande storebror i familjen, och är sugen på boken? Skriv en kommentar innan 11/1 så får du den – eller, om ni är flera om saken, så lottar jag ut den till en av er.

4 Comments

Filed under Uncategorized

Sam och Sigge och den första julen

Lin Hallberg, Margareta Nordqvist
Bonnier Carlsen, 2014

Det finns en lång rad böcker som handlar om shettlandsponnyerna Sam och Sigge, och som jag förstått det (vi har bara läst denna och Sam och Sigge) är de uppdelade i två serier: dels en om ”ponnytjejerna” i BUS – Brobyungarnas shettisar, och dels en där sönerna på gården – Eric och Simon – är huvudpersoner. Sam och Sigge gick inte hem hos Tian vid första läsningen när vi provade för kanske ett halvår sedan, men nu med Sam och Sigge och den första julen verkar han betydligt mer på kroken och vill läsa mer om riddare.

IMG_6080_2

Sam och Sigge och den första julen hör till serien där Eric och Simon är huvudpersoner, och de omtalas väldigt frekvent som ”riddarbröderna”, vilket jag – utan att ha läst Sam och Sigge och riddarbröderna – skulle tippa att kommer därifrån. Detta, tillsammans med det faktum att bröderna växer upp på gården, gör att de känns som ganska ”typiska” pojkar inom ridsporten (att kontrastera mot alla längtande, hästälskande ridskoletjejer). Samtidigt är det väldigt trevligt med en hästbok(sserie) med pojkar i huvudrollen, något jag kan tänka mig kan vara ett trevligt litterärt sällskap till alla hästälskande pojkar där ute som kan ha det rätt ensamt.

I Sam och Sigge och den första julen närmar det sig jul i ramberättelsen, men denna jul inträffar aldrig utan den jul som det berättas om – mamman är berättaren – är den allra första julen i Sverige efter att familjen flyttat dit från England (efter skilsmässan från deras pappa, om jag uppfattar det rätt):

Eric och Simon brukar turas om att välja vad mamma ska berätta. Oftast vill de höra en sann-saga. Just idag är det Erics tur att välja.
– Då vill jag att du berättar om den första julen i Sverige, säger Eric.
– Ja! ropar Simon. Den är jättebra!
– Jag har säkert berättat den hundra gånger, suckar mamma. Tröttnar ni aldrig?
Mamma säger att Simon och Eric har glömt hur ensamma och eländiga de kände sig då. När de precis flyttat ifrån pappa och kompisarna i England.
– Det var så kallt att Simon och jag sov i samma säng, minns Eric. Och jag trodde att Simon hade lagt istappar i sängen, men det var hans tår.
– På kvällarna sprang det möss i köket, fnissar Simon.

IMG_6082_2

Denna jul innehåller det mesta: längtan efter snö och ”riktig jul”, tomtespaningar, hästar som river ner julpyntet i boxarna, strömavbrott, räddandet av en liten katt och till slut julottan där de träffade ”tjejerna” för första gången. Brödernas självklara relation till varandra och deras kärlek till sina (busar till) hästar är genomgående teman, och Tian fick helt klart några aha-upplevelser kring hur det kan bli med syskon sedan, med en lillebror som kan “prata så bra”.

Det här är en sammanhängande kapitelbok, att jämföra med de ”första” kapitelböcker vi läst där kapitlen kan läsas i princip fristående. Den är också språkmässigt något mer komplex, både med konstruktionen med en ramberättelse kring den egentliga berättelsen och med det mer utvecklade språket där miljöbeskrivningarna visserligen stöds av illustrationerna (som finns på varje uppslag) men också utgör en självklar del av texten. Samtidigt är det inte så mycket i boken som är svårt att förstå: inga dolda motiv eller motstridiga känslor, eller så, så man kan absolut läsa den med behållning även för yngre barn som tycker om temat.

Som redan nämnt uppskattar jag att detta är hästböcker med pojkar i huvudrollerna, även om de nu är lite ”typiska”. Jag upplever att språket ganska ofta understryker att de är pojkar (de talas mycket om i termer av ”pojkarna”, ”bröderna” och ”riddarbröderna”), men det är rätt lätt att läsa bort om man önskar – medan det, å andra sidan, kan vara en poäng i att behålla detta om man vill berätta om hästar som ett intresse för både pojkar och flickor. I sitt görande, ensamma på gården, tar kön dock inte överhanden. Här handlar det om barns hästar och barns jul.

Leave a comment

Filed under Kapitelböcker

Krig

Alfons och soldatpappan
Gunilla Bergström
Rabén & Sjögren, 2006

Ett år i djungeln
Suzanne Collins, James Proimos
Bonnier Carlsen, 2014

Pojken, flickan och muren
Ulf Stark, Anna Höglund
Berghs, 2010

Utan att jag riktigt hade tänkt på det, så hade vi plötsligt flera böcker som berör olika aspekter av krig hemma. Ämnet är ju tyvärr högaktuellt i världen, och även om jag upplever att väldigt lite sipprar igenom till Tian än, så börjar han ändå greppa konceptet på ett lite större plan än krigslekar.

IMG_6045_2

Krigslekar förekommer i en av de här böckerna, nämligen Alfons och soldatpappan. Här har Alfons fått en ny vän, Hamdi, vars pappa har varit soldat – ”I ett riktigt krig, i sitt förra land”.

Alfons beundrar Hamdis pappa mycket, inte bara för att han varit soldat utan också för att han startat ett fotbollslag för alla barn och byggt en riktig målbur åt dem. Men kriget, det är ingenting som pappan vill prata om. Istället fantiserar Alfons och Hamdi, ”här ser de krig överallt, jämt – på dataspel och film och TV. Och på ruskig, spännande video!”, och leker med Alfons laserpistol, rullar in sig i mattor och leker snigelkrig, och önskar sig fler spännande grejer med ”SPLASH och KA-BOOM och skarpa polissoldater och tanks och monster-krigare”. Och till slut så får de faktiskt pappan att berätta något litet (om de lovar att ”lyssna som vuxna karlar”).

Han berättar om ett bombanfall. Han berättar om hur rädd han var. Och han berättar om mötet med en myra, för att inskärpa en sak:

Det enda säkra är: det finns såna som bygger upp och såna som bombar ner. Två sorter. Dom finns alltid. Bland fienden med!

Sedan, efter middagen, får denna utsaga en tillämpning i Alfons och Hamdis här-och-nu. Någon har förstört det där målet som pappan byggt åt dem, men pappans lugna besked är att de förstås ska bygga upp det.

IMG_6046

Kriget hålls lite på avstånd i den här boken. Det försiggår i ett annat land, Hamdis förra, i en annan tid, innan Hamdi var född. Även nu framstår landet som långt borta: hemma hos Hamdi är det annorlunda med många mattor, fingardiner och bordsbön. Annan mat, och en parabol så att man kan se ”främmande, utländska TV-program”. Alfons är lite förundrad, men trivs väldigt väl där och jag tycker att skildringen är fin.

I Pojken, flickan och muren är kriget däremot ständigt närvarande. Boken är – säger insidan på omslaget – inspirerad av Ulf Starks och Anna Höglunds resa till Palestina, och här finns inga eldstrider, krigslekar eller krigsleksaker. Men här finns muren, som stänger ute syskonen Adham och Sulafa och deras föräldrar från deras hem, gården som de bodde på förut. Gården med ”apelsiner, oliver och timjan. Och trädet där farfar hängde upp spegeln på en spik när han rakade sig. Och skolan dom gick i. Liksom skrattet.”.

Adham och Sulafa hanterar situationen. Adham kör runt Salufa i en kärra som han byggt åt henne, hon kan inte gå annat än korta sträckor eftersom ”hennes ben är sjuka”. De besöker en hund, Schas, som de gjort till sin och nu matar varje dag. Sulafa besöker en gammal lärarinna flera förmiddagar i veckan och läser dikter för henne. Men allra mest längtar de hem, och Adham lovar så Sulafa att han ska ta sig dit och hämta en apelsin till henne. Det är en väldigt fin skildring av syskonskap.

IMG_6047

Adham lyckas faktiskt ta sig förbi muren, och den illustration där deras hus är tecknat med sönderslagna fönsterrutor och brädor spikade över dörren är nog det i boken som gjorde störst intryck på Tian. Varför har de gjort så? Varför får de inte bo där längre?

I Ett år i djungeln är förståelsen också något som växer, men här hos huvudpersonen. Kriget här är liksom i Alfons och soldatpappan långt bort – det är Vietnamkriget – men samtidigt betydligt närmare eftersom huvudpersonens pappa ”måste åka till något som kallas krig. Han ska vara borta i ett år. Hur långt är ett år?”.

I sina drömmar flyger huvudpersonen till djungeln, tillsammans med katten Busan. Men vartefter tiden går blir den väntande djungeln alltmer ogästvänlig – utvecklingen av de här bilderna tycker jag att är det allra starkaste i boken. Från pappan kommer först vykort, men sedan blir det alltmer tyst. Huvudpersonen samlar ledtrådar: vuxna blir ”ledsna, oroliga eller arga” när de får veta att hennes pappa är i kriget. Kriget dyker upp på TV: explosioner, helikoptrar, gevär – mamman stänger av TV:n och huvudpersonen stänger in sig i en garderob och gråter. Det börjar bli svårt att komma ihåg hur pappa ser ut. Tills han äntligen kommer tillbaka.

IMG_6048

IMG_6049

IMG_6050_2

Det här är inga böcker som man läser för deras gestaltningar av kön. Papporna eller män är soldater. De står i förgrunden. Mammorna är hemma men osynliga. Därtill kommer uttalanden som får mig att först hoppa högt och sedan hoppa över, som att ”lyssna som vuxna karlar” (Alfons och soldatpappan) eller ”Vi är alla unika på något sätt. […] Drew är kille.” (Ett år i djungeln). Men barnen möter olika sidor av vad krig kan vara.

Den starkaste skildringen av en flicka är Salufa. Parallellt med Adhams fysiska försök att ta sig till andra sidan muren, så utvecklas hon som diktare, och får det sista ordet mot muren:

Kom fort upp ur jorden, träd.
Bli tjock som farmor om stammen.
Och låt grenarna växa så högt
att vi kan klättra
upp i himlen en dag.

Kom fort upp ur jorden, träd.
Ge oss blommor och frukt.
Och låt rötterna växa så starka
under jorden
att dom välter denna mur en dag.

Att det här så att säga är hennes parallella resa tror jag att går Tian lite förbi, men annars upplever jag som sagt att han nu, när han snart fyller fem, ändå börjar ha funderingar över krig och börjar greppa konceptet. Alfons och soldatpappan är den av böckerna som verkar mest lättillgänglig, med Ett år i djungeln någonstans i mitten och delar av Pojken, flickan och muren som sagt ännu lite för komplexa.

Hur tänker ni kring att läsa om krig med era barn?

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn

Malin Axelsson, Klara Persson
Urax, 2014

Liksom Det var en gång en räv som sprang i mörkret är Jag blir en bubbla som blir ett monster som blir ett barn nominerad till årets Augustpris. Efter några genomläsningar är både jag och Tian något förvirrade, medan Tretton – som över lag tyckte att boken var för lång – tagit uppslaget med ett monster till sitt hjärta.

IMG_6012

Därmed inte sagt att boken inte har något. Till exempel har den lett till återkommande diskussioner mellan Tian och mig om hur en del böcker är lätta att läsa, medan man i andra måste gissa och tolka själv, och hur man kan göra det.

Det finns en huvudperson i boken, en person som vi bestämt oss för att fyller sex år när boken tar slut med en tårta med sex ljus i. Temat för boken kan man kanske karaktärisera som det mänskliga varats osäkerhet, och om att bli till. Vi tror att det är ett syskon som är på väg, och som kanske är en av rötterna till de existentiella grubblanden som huvudpersonen ger uttryck för.

En läsning som håller ihop i alla fall större delen av boken är att se de inledande uppslagen, om att vara ofödd och sedan födas till att bli något, som en gemensam fantasi i regi av huvudpersonen och dennes mamma. När vi får möta dem är det läggdags

nu blev jag jättetrött
nu sov jag och drömde

men vänta
hur vet jag att det kommer att bli morgon
när jag somnar?

Mamman lugnar, men barnet vill avstå från att sova: genom att leka doktor (”kan det vara svininfluensan? fågelinfluensan? röda hund? galna kosjukan?”), genom att låtsas dö (obehagligt i Tians ögon innan det framgick att det bara var en lek), genom att prata om vilka saker hen ville bli, genom att transformeras till monster (jag håller med Tretton, det är bokens bästa uppslag! ”ha haaaa/ tittaaaa på mig/ tyck om mig tyck om mig!/ om ni inte tycker om mig ska/ jag äta upp er!”), genom att fråga hur barn blir till och varför man blir den man blir… Men därefter håller inte riktigt denna förståelse av boken heller, för där kommer ett uppslag om ”hur kommer det bli nu/ när vi inte vet hur allt ska bli?” där det inte längre är läggdags, utan istället något slags kafferep med en rad nya personer inblandade. Däremot blir det alltmer klart att det är ett kommande barn som diskuteras, även om huvudpersonen också går in och talar för barnet eller barn i jag-form. Och därefter somnar de, och drömmer. Och så till sist avbildas nämnda tårta, som återkommer till och från i boken, till exempel i passagen ”men hur blir jag pojke?/ hur blir jag flicka?/ när blir det tårta?”. Denna passage är för övrigt också den enda där kön nämns i samband med huvudpersonen.

IMG_6014

Jag har valt att citera rätt mycket ur boken ovan, för att ge en bild av språket. Och jag har gett den mest sammanhängande bild jag lyckats skapa, även om jag får medge att det lämnar mycket att önska. Det är, som jag inledningsvis konstaterade, en ovanligt utmanande läsning, som jag tippar att man bör ha fyllt fyra för att tolerera text- och språkmässigt (vad gäller komplexitet), men därefter ser jag inte någon direkt åldergräns uppåt – det handlar snarare om huruvida man uppskattar berättelsetypen. Jag har sett synpunkten att språket och berättelsens vändningar är ett barns, men jag uppfattar inte att Tian utläser det på det sättet även om han har mer tolerans för det obegripliga än mig – så lär han ju också vara mer van att möta historier som inte är direkt begripliga för honom vid en första genomläsning.

2 Comments

Filed under Bilderböcker