Tag Archives: 1 år

Bäbis rädd och Lilla Bebin Tittut!

Bäbis rädd
Ann Forslind
En bok för alla, 2015 (ursprungligen Alfabeta, 2009)

Lilla Bebin Tittut!
Catharina Larsdotter Norén, Johanna Lundqvist Björn
Idus förlag, 2015

IMG_0604

Det är fascinerande hur enkla historier som dessa kan få även större barn att stråla – jag antar att det har något att göra med intresset för bebisar och hur de fungerar. I Bäbis rädd heter huvudpersonen ”bäbis” och sover till att börja med: ”Schhhh…”. Men inte hjälper det om läsaren är tyst, för bäbis vaknar över de nästkommande två uppslagen. ”Inte längre…/Bäbis vaken.”. Redan efter ”Inte längre…” fyllde Tian och Tretton i, ordagrant som texten fortsatte, med samma basala grammatik. Ett högt betyg både för deras kunskap om småbarnsböcker och till författaren, tycker jag!

IMG_0605

Sedan fixar bäbis runt i sängen, tills plötsligt: ”Kommer ingen?”. Bäbis blir rädd, och den förut lugnt svarta bakgrunden trasslas till, ritas hård. ”MAMMAAAAAAA!” ropar bäbis. Jag la reflexmässigt till ett ”PAPPAAAAAAA!” också, vis av vana att pappor inte alltid får vara med som betydelsefulla vuxna i böckernas värld, men det hade inte behövts i det här fallet för det är faktiskt pappan som kommer. Snart ler bäbis i hans famn, medan den sista tåren trillar ned för kinden.

IMG_0606

Mamman då? Jo, hon sitter och läser, får vi se på sista uppslaget. Där klättrar bäbis på hennes bok, och nyper i hennes näsa. En tokighet som roar åtminstone upp till 5,5 års ålder!

Bäbis är neutralt tecknad, klädd i något sorts antytt randig särk, med tre små strån på huvudet, prickar till ögon, och enkel men uttrycksfull mimik. I jämförelse har Lilla Bebin i Lilla Bebin Tittut! vansinnigt långa ögonfransar, och stora ögon. I övrigt tilldelas Lilla Bebin dock inte något kön, och är klädd i en enkel gul pyjamas.

Lilla Bebin Tittut! är, som framgår av namnet, en tittutlek. Var är Lilla Bebins ögon – näsa – mun – öron – händer – fötter – och till slut, var tog hela Lilla Bebin vägen? ”Tittut!” ropar Lilla Bebin, ”Var är Du?”, och så får man titta på en suddigare variant av sig själv på sista sidans spegel.

IMG_0607

IMG_0608

Liksom Bäbis rädd har Lilla Bebin Tittut! kunnat tala även till mina barn, fastän de egentligen vuxit ur målgruppen. För barn i målgruppen gillar jag kombinationen av att lära sig kroppsdelar (den som är gömd) och tittutleken. Sammantaget är båda böckerna trevlig läsning, och tittning!

Advertisements

Leave a comment

Filed under Första böckerna

Modingarna och alfabetet

Annelie Salminen, Ida Rosén Branzell
AS förlag, 2014

Det finns ju en gammal alfabetsramsa om råttmor som kokar te och små råttbarn som snällt få be råttfar om ost till kvällen, som kanske inte har den största charmen ur genusperspektiv. Som jag förstått det, är det som alternativ till just den ramsan som alfabetsramsan med modingarna skapats, med ambitionen att vara så inkluderande och som möjligt. Jag uppfattar dock modingarna som okönade snarare än könsmixade: en är t.ex. gul med lång hals och horn som liknar en trädkrona, en har ett enda ben men i gengäld med sex tår, en är lite djävulsslik (men Tretton har utnämnt den till apa) – och därmed vet jag inte om skillnaden är jättestor jämför med andra, modernare ABC-ramsor ur detta perspektiv.

IMG_7253

Modingarna har dock byggts ut i många format: som bok, som sång på en till boken medföljande CD, som en lång plansch och som app. Till sången, eller till den lästa texten om man föredrar det, finns det rörelser – varje alfabetssnutt har en tämligen given fysisk tolkning:

ABCD
Huvudet på sned
Vill du vara med?

EFGH
Peka på min tå
Till himlen kan vi NÅ!

IMG_7254

Utöver att vi har läst boken så har Tian och Tretton också testat betaversionen av appen. När det gäller både bok och app blev Tian rätt snabbt färdig med dem. Han har lite kommit förbi det stadiet där så pass enkla historier – som en ramsa i bokform – kan vara intressanta att upprepa alltför många gånger, och appen har visserligen fler format av ramsan än vad boken har men den konkurrerar med hans älskade Bilar-app och står sig slätt i den jämförelsen… (Och det finns bättre bokstavsappar för hans ålder, om man bara ska jämföra inom den kategorin – däremot tror jag att modingarna kan vara en bra första bokstavsapp för dem som mest ska lära sig hur bokstäverna ser ut). Jag har dock hört Tian sitta själv med boken och ”läsa” den (sägande ramsan), och det är ju förstås ett användningsområde det med. Tretton har varit mer lättcharmad, och hans favorit – liksom min – är nog filmen med tillhörande rörelser som finns med i appen. Där får man bland annat se två män i kostym klappa varandra – det är inte varje dag man ser det! Och så finns det förstås ett användningsområde för sånger/rörelserna vid till exempel samlingar i en förskolegrupp, i en sådan kontext lär den räcka för hela förskoleåldern.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Rida ryggen

Ida Therén, Z Keller
Nära förlag, 2014

Det är en vanlig dag för den unga huvudpersonen – jag skulle tippa på en ålder någonstans kring året – i Rida ryggen, och händelseförloppet presenteras i två- till treordsmeningar, ett par per uppslag. Det är lek, gå till lådan (”Gå själv!”) efter leksaker, gå ut i solen, titta på hundar och träd, amma, och gå hem och göra sig iordning för kvällen.

IMG_7078

Det centrala i berättelsen är barnets upptäckarlust, och kärleken, närheten och kommunikationen mellan barnet och föräldern: ”Mysa krama krama. Jag älskar dig”. Det är barnet som initierar att de ska gå ut, och det görs väldigt tydligt att de möter världen tillsammans: ”Titta hunden. Hej hunden!”, ”Fint träd. Hej trädet!”. Språket blir förstås lite begränsat när meningarna ska hållas så korta, men roligt nog är det Tian som är polis över att jag inte bygger ut dem – ”Klättra soffan” får inte helt plötsligt läsas som ”Klättra i soffan”. Och det är mysigt, tycker jag, att Tian gärna sitter med när Tretton valt att vi ska läsa Rida ryggen. Jag tror dels att det är för att kärleksfullheten känns mysig, men också att bilderna spelar en stor roll. De är inte sådär myllrande som en del bilderboksillustratörer gör dem, men fortfarande tillräckligt detaljrika för att man ska kunna prata kring dem – vi sjunger en modifierad variant av En liten apa hoppade i sängen om leksaksapan som barnet har i soffan, vi pratar om boken som ligger uppslagen på golvet med illustrationer av larvet och fjärilar och hur den transformeringen går till, vi pratar om hur stora mjukisdjuren är och vem som har störst huvud (mjukisnallen är så stor att dess huvud är större än barnets), om vad dalahästar är för något, om hur hundar pussas, om huruvida alla äggen i fågelboet kommer att kläckas samtidigt, skojar om att barnets spegelbild när det borstar tänderna egentligen är ett annat barn som står utanför ett fönster och har köpt en precis likadan tandborste för att härmas, pratar om att katten har en pingla i halsbandet för att inte kunna ta fåglar, och rimmar mycket poetiskt åt katten som lägger sig för natten på mattan i sovrummet. Tretton hänger inte riktigt med på allt i dessa diskussioner förstås, men tillräckligt mycket för att inte bli uttråkad vilket ofta annars är fallet när jag och Tian börjar prata istället för att läsa.

IMG_7079

Språket faller också väl, tycker jag. Det är två ställen jag stakar mig lite på, dels ”Kissa är skönt” där jag tycker att motsatt ordföljd (skönt att kissa) skulle passa bättre med tidigare meningars ordföljd, och dels ”Vi är två. Ändå en.”, där abstraktionsnivån rusar i höjden. Vad menar de med det?, frågar Tian, och jag vet faktiskt inte riktigt hur man tänker sig att en förälder och ett barn ska vara ”ett”.

IMG_7080_2

Barnet och föräldern könas aldrig i text och är neutralt tecknade, men amningsbilden avslöjar ju förstås i mina ögon att det är en kvinnlig förälder. Det här med amningen för mig också in på att detta är en bok där de attiraljer som ofta förknippas med “nära föräldraskap” (attachment parenting) får ta plats – här är det sjal, amning och potta istället för vagn, napp/nappflaska och (engångs)blöjor. Det hamnar inte i förgrunden, men det finns där, som en naturlig del. Barnet ammar när det är hungrigt, går på pottan när det behöver kissa, och upptäcker världen från sin förälders rygg. Man behöver självklart inte sjala, amma och ec:a för att läsa den här boken – som jag nämnde är det kärlek, närhet, kommunikation och upptäckarlust som är dess centrala komponenter – men om man gör det, så är det en välkommen källa till identifikation för barn som mest blir förvånade av de nappflaskor och blöjor som enligt min uppfattning är ett rätt återkommande inslag i småbarnsböcker.

3 Comments

Filed under Första böckerna

Nu är jag storebror – en fyll-i-bok om att få syskon/(Nu är jag storasyster – en fyll-i-bok om att få syskon)

+ utlottning t.o.m. 11/1

Glimra förlag

Nu är det 2015, och roligt nog har vi många blivande storasyskon i bekantskapskretsen. Det, tillsammans med att syskonböcker verkar vara en ständigt aktuell fråga, gjorde att jag inte kunde jag inte låta bli att bli lite nyfiken på Nu är jag storebror.

IMG_6629_2

Det finns två “Nu är jag…”-böcker, den ena för (blivande) storebröder och den andra för (blivande) storasystrar. Den enas omslag är färgsatt i grönt, den andras i lila, på ett sätt som inte är oförutsägbart. Boken tillägnas en “lillebror” eller “lillasyster”, genom ett kryssalternativ på första sidan. På förfrågan svarar dock förlaget att böckerna, förutom titel och omslag, är identiska – med en uttalad ambition att inte begränsa på grund av kön, eller skriva någon på näsan kring familjekonstellationer eller omständigheterna kring hur småsyskonet kommer till familjen (som adoption, IVF, etc.).

Och även om jag hellre hade sett en gemensam Nu är jag storasyskon-bok, så måste jag säga att boken i övrigt gör ett gott arbete för jämfört med den intentionen. Ett exempel på det är texterna kring bebisens ankomst, under rubriken ”Äntligen här!” (fast det lämnas utrymme för storasyskon som inte är så väldigt imponerade av händelsen också, som i kryssalternativen för ”Så kändes det” – ”Jag var lite ledsen” och ”Det kändes inte så mycket, jag hade så mycket annat att göra”), som faktiskt lämnar öppet för till exempel adoption eller något som vi har personlig erfarenhet av – en bebis som inte alls får börja livet hemma, utan måste stanna länge på sjukhus. Ett ytterligare exempel är att familjemedlemmarna, utöver då storebror/storasyster och lillebror/lillasyster aldrig könas eller rollbestäms (till exempel så uttrycks frågan om vem som berättade om det kommande småsyskonets ankomst som ”Vem berättade? Hur sa hen?”).

IMG_6630

Fokus i den här boken ligger, som rubriken antyder, på det blivande storasyskonet, och rent tidsmässigt så börjar det med ”Så fick jag veta att du skulle komma till oss:”. Upplägget är tredelat: först med delen Vi väntar på dig, sedan Äntligen här, och så till sist Vår vardag. Det finns inget givet tillfälle när boken ”tar slut”, men jag skulle tippa på att den räcker det första året ungefär.

Familjemedlemmarna är tecknade som rävar i boken, och den enda distinktion som görs i bild är att vissa rävar är små som barn och de att andra stora (och beroende på kontext kan tolkas som antingen en förälder eller storasyskonet). Oftast är det en stor och en liten räv om figurerar tillsammans eller bara en barnräv, på ett ställe finns en konstellation med en liten räv och två stora och på ett ställe tre små rävar och tre stora. En del typiska bebisattribut (som dock inte varit särskilt typiska hemma hos oss) som napp och barnvagn finns också i bild (och text).

IMG_6631_2

De uppgifter som man ombeds fylla i har blandad karaktär: det handlar om storasyskonet som person, om familjen, om tankar, reaktioner, frågor och förväntningar kring småsyskonet, om händelser i världen och händelser och omständigheter i livet i övrigt. Det finns flervalsfrågor, fritextfrågor, plats för bilder, teckningar, citat och handavtryck. Jag är själv ingen fylla-i-boks-person och kan bli lite matt av mängden möjligheter, men gillar man den här typen av pyssel så har man således en del att göra.

Jag tänker mig nog att en sådan här bok i första hand är föräldrarnas pyssel – till exempel tror jag inte att Tian hade varit kapabel att ventilera så uttömmande svar kring många av frågorna när vi väntade Tretton, och jag vet att han än idag inte riktigt begriper sig på det här med flervalsfrågor där man ska välja mellan alternativ. Däremot kan jag tänka mig att det kan vara en trivsam bok att titta i med storasyskonet (och inom sinom tid småsyskonet) i efterhand.

Har du en blivande storebror i familjen, och är sugen på boken? Skriv en kommentar innan 11/1 så får du den – eller, om ni är flera om saken, så lottar jag ut den till en av er.

4 Comments

Filed under Uncategorized

Konrad lussar och Konrads klänning

Åsa Mendel-Hartvig, Caroline Röstlund
Olika förlag, 2014

Nu närmar sig Lucia och det verkar inte lätt att bestämma sig inför årets luciatåg: den övertygade pepparkakan blev sedan en tärna som nu verkar ha blivit en stjärngosse… och kan man blanda olika sorts figurer?

IMG_6083_2

I Konrad lussar blandas det hej vilt – i det luciatåg som avslutar boken finns kombinationer som luciakrona, lucialinne, glitter och kängor som ser rätt pepparkakslika ut eller tomteluva, pepparkakströja och luciakrona. Men som höres håller sid figurerna i alla fall till det ”luci-iga” temat (nyuppfunnet ord hos oss, att jämföra med ”juligt”), något som jag tycker att man allt oftare hör att inte är fallet på landets förskolors luciatåg (även om jag försöker upprätthålla distinktionen – därav nyordsskapandet). Däremot är det förstås – det är ju Olika förlag som gett ut boken – en salig blandning av barn som bär de olika utstyrslarna.

Precis som i vår verklighet här hemma är det dock inte slutprodukten som är det viktigaste, utan processen som föregår den. Konrad och storasystern Hedvig rotar i lådan med utklädnader, konstaterar att en del är trasigt eller har hunnit bli för litet, gillar glitter, fäktas med ”stjärnsvärd” och hinner ha på sig lucialinne med ett rött band i midjan i ungefär en millisekund innan de slänger allt:

– Nakenfiiiis!

– Kan man lussa naken?, undrar mormor.
– Det blir nog kallt, tror mamma.

Och minsann snöar det under luciatåget, så det har hon nog rätt i – tur att barnen packade det de skulle ha i en ryggsäck.

IMG_6084_2

Här, på nakenfisuppslaget, tecknas barnen verkligen nakna, med snippa respektive snopp – något som jag inte kan påminna mig att jag sett i någon annan av de bilderböcker vi läst, med undantag för rena faktaböcker om kroppen. Det känns faktiskt rätt befriande.

I Konrads klänning figurerar ungefär samma persongalleri, men denna gång utan mamman. Boken börjar med att:

Hedvig har fått en klänning.

Konrad har inte fått någonting.

Klänningen glittrar (så vackert, höll jag på att lägga till, men det är inte en värdering som görs i boken – där är det själva glittrandet i sig som gör det, inte dess eventuella skönhet), och Hedvig låter generöst Konrad låna när han så gärna vill – men bara en liten stund, förstås. Därefter blir det en vild jakt genom huset, som slutar i att båda barnen ropar på mormor.

Mormor kommer, och vet bot. Efter lite rotande i källaren får Konrad också en klänning, en glittrande röd, de dansar hand i hand och ser alldeles fantastiskt lyckliga ut: ”Vi glittrar!”.

IMG_6085_2

För mig är dessa böcker i första hand härliga skildringar av syskonskap innehållande mycket lek och skratt och mindre doser konflikt och avundsjuka, men det går förstås inte heller att bortse från att de berör två teman som aldrig verkar mista sin förmåga att uppröra: pojkar i klänning och pojkar som (nåja) lucia. Detta är teman som också tagits upp i Sagolikas böcker om Kalle: Kalle som lucia och Kalle med klänning.

Dessa senare nämnda är inga böcker som ni kommer att få läsa om i år i alla fall – jag har läst den förstnämnda med Tian en gång och det slutade med att jag hoppade över halva, för att jag upplevde att det var ett sådant problem med Kalles kön. Han var kille – killar kan inte vara Lucia (i bokens första del, upplösningen är lycklig). Därmed är de böckerna ingen läsning för dem, som liksom mig, läser efter devisen att ”if it ain’t broken – don’t fix it”. I Konradböckerna däremot berörs kön inte alls som en faktor i handlingen, utan det som räknas är barnens glädje.

Textmässigt är de här böckerna riktade mot de lite yngre barnen, men de har absolut potential för syskonläsning. Det är Tretton som väljer dem, men Tian diskuterar dem gärna.

3 Comments

Filed under Bilderböcker

Ingrid och Ivar firar jul

Katerina Janouch, Mervi Lindman
Bonnier Carlsen, 2014

Nu är det väl dags för lite jultema?

När första advent passerat är det i de flestas ögon legitimt att börja julpynta – men hos oss såg det ut såhär redan för flera veckor sedan:

IMG_5954

Jo, jag är medveten om att ingen riktig julzilla skulle nöja sig med detta (jag måste dock påpeka att utöver tomten är det faktiskt vintermotiv på filten som fungerar som duk!), men Tian och Tretton var riktigt glada över den julstämning de hade skapat. Anledningen till denna pyntarlust var att vi läst Ingrid och Ivar firar jul, som är en söt liten instruktionsbok i lyckligt julfirande.

Det finns en rad tidigare böcker om Ingrid: Ingrid har plåster, Ingrid vill bada, Ingrid och bassiluskan, Ingrid och pappa, Ingrid ska sova, Ingrid vill äta, Ingrid träffar djuren och Ingrid ska bada, och också ett par tidigare böcker med Ivar: Ingrid och Ivar och Ingrid och Ivar gör kalas. Ingrid och Ivar firar jul är den första – och hittills enda – som vi läst, men utifrån titlarna känner jag mig ganska lugn i att göra gissningen att även övriga böcker handlar om att beskriva vardagsnära händelser på en nivå som passar ett barn i åldrarna kring två.

Nu var det inte bara Tretton som gillade boken, utan Tian har också haft oväntat mycket utbyte av den. De fördelar mellan sig vem som ska vara Ingrid och vem som ska vara Ivar, och så får jag läsa berättelsen med dem som huvudpersoner. Tian har också uppskattat detaljer som att man kan läsa text i bilderna: till exempel gosedjurens önskelistor och den bok som Ivar läser vid ett tillfälle, och att det faktiskt finns en liten tomteluva utanför fönsterrutan när Ingrid och Ivar pratar om huruvida tomten kommer att komma.

Ingrid och Ivar är tämligen ensamma i boken. Där finns också några gosedjur som i viss mån ”lever”, men vuxna förekommer bara på ett av de sista uppslagen. Av boken får jag intrycket att Ingrid och Ivar är syskon: jag tycker att de verkar ligga vakna tillsammans om kvällarna, längtande efter julen, och de pyntar ”huset”, drar hem en julgran, bakar pepparkakor och gör julgröt, och firar ihop på själva julafton – men texterna om de andra böckerna säger att de är ”bästisar” så det är möjligt att det framställs på annat sätt där.

Språket hålls väldigt enkelt, och intressant nog omtalas varken Ingrid eller Ivar någon gång som ”hon” eller ”han”. Istället är det formuleringar som dessa:

Ingrid ligger vaken. Längtar efter julen.

Hela huset pyntas. Stjärnor hängs i fönstren.

Julafton har kommit. Alla sjunger sånger. Öppnar sen paketen.

Samtidigt tecknas Ingrid med rosetter i håret, tröja, kjol och strumpbyxor, medan Ivar har tröja (med ett stort hjärta på) och byxor.

IMG_6067

I handlingen skildras de dock tämligen symmetriskt: Ingrid limmar – Ivar klipper, Ingrid drar pulkan – Ivar bär granris, Ingrid lagar gröt – Ivar bakar pepparkakor, Ingrid skottar snö – Ivar sätter stjärnan i toppen av granen. Och medan innehållet med nödvändighet, med tanke på målgruppen, blir att rätt okomplicerat rada upp vad ett julfirande ska innehålla, så skönjas åtminstone någon lite mer komplex idé:

Ingrid gör en julklapp.
– Får jag se? vill Ivar.
– Nej, det får du inte!
Julen är så hemlig.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Vi på bondgården och En dag på bilverkstaden

Vi på bondgården
Berghs, 2004

En dag på bilverkstaden – Vill du hjälpa mekanikerna?
Egmont Kärnan, 2000

IMG_5968

Det här är två böcker som vi vid olika tillfällen fått i present, och som definitivt har sina likheter. De är tänkta för de yngsta läsarna: det är en av de första sorternas faktaböcker (mer renodlade pekböcker med enbart benämnande ord, som Stora boken om kroppen, får väl sägas komma före), kopplade till yrken, med tjockare sidor i kartong, som guidar läsaren genom bondgården respektive bilverkstaden genom att i först hand visa och benämna, samt i verkstadsfallet om att hjälpa till genom att dra i flikarna. Det är en typ av bok som jag har väldigt låga litterära förväntningar på, vilket jag uppväger med krav på att de åtminstone ska vara genusmässigt okej och faktamässigt relevanta.

Och faktum är att En dag på bilverkstaden faktiskt håller mig på rätt bra humör. Jag skulle kanske hellre välja att kalla den en okej produkt än en okej bok, men nyckelordet ”okej” kommer ju i alla fall med. Aktörerna i boken är läsaren och ett gäng mekaniker, som aldrig benämns med kön och som jag upplever som tämligen androgynt tecknade: de har blåställ och kort hår, men är samtidigt inte i mitt tycka tydligt könade i ansiktena. Man får hjälpa dem att öppna porten, byta däck, hissa upp en bil på en ramp, klättra på en stege efter reservdelar och byta motor på en bil, och varje sådant hjälpmoment ackompanjeras av en fråga om vad det är som visar sig – ”Hur många bilar finns det redan där?” (klar överkurs om man inte läser boken med ett hjälpvilligt storasyskon bredvid sig) eller ”Vem finns bakom hjulet?”.

IMG_5971

Men medan man de facto kan läsa texten i En dag på bilverkstaden, börjar Vi på bondgården med rubriken ”Bonden och hans familj”. Jo, vi får se bondens fru mata hönor, sälja grönsaker på torget, skörda frukt och grönt och rentav köra traktor, men uppenbarligen är det inte nog för att kvalificera henne som bonde.

IMG_5969

Som någon sorts litet plåster på såren så finns det faktiskt bara en mening utöver denna inledande rubrik som direkt pekar ut vem som gör något, ”Bonden klipper fåren”, medan både hans och hennes göranden i övrigt antingen bara figurerar i bild eller förmedlas utan att de omnämns, som ”Stängslet lagas med hammare och spik” (visar snickrande bonde) eller ”Potatisen ska till källaren” (visar bondhustru som bär en korg potatis) – så visst kan man ändå ta sig igenom boken. Men det där inledande agget från min sida vill ändå inte släppa.

Är det orättvist av mig, givet att den kvinnliga av bönderna ändå visas utföra så många sysslor? Jag tycker inte det, för samtidigt som hon gör mycket vill den könade dimensionen inte riktigt lämna en när den blixtbelysts så. Bredvid bilden där hon matar hönor kör han traktor, bredvid den där han lagar stängsel står hon i torgståndet, han kopplar vagnen på traktorn som hon för all del visas köra medan han kör skördetröskan: men i uppslagets övriga illustrationer är det han som kör traktorn med rundbalspress och harv medan hon är helt frånvarande.

IMG_5970

Att boken ändå finns kvar hemma hos oss beror mest på att den ändå innehåller förhållanden som jag vill kunna referera till: att mjölk kommer från kon, ägg från hönorna och ull från fåren. Sedan är det här uppenbarligen ett väldigt idylliskt lantbruk, där grisarna har gott om halm och lera att rulla sig i, där kalven får dia kon ute i hagen (och i ladugården står tjuren tillsammans med dem…) och där en liten grupp hönor får gå ute och picka korn från marken och har sällskap av en tupp, men givet målgruppen så är väl det en framställning som man får tillåta sig.

Sedan har vi inte direkt läst någon av de här böckerna så ofta: de tas fram ibland, vi läser igenom dem och pratar lite med dem, och sedan har det varit bra. Men samtidigt har de räckt längre upp i åldern än vad man kanske kan tro. Det är inga böcker som Tian tar fram spontant idag, men han gjorde det nog till någon gång efter treårsdagen och han kan fortfarande sitta kvar om Tretton väljer dem.

Leave a comment

Filed under Uncategorized

Det var en gång en räv som sprang i mörkret

Thomas Tidholm, Anna-Clara Tidholm
Alfabeta, 2014

I år tog bilderböckerna storslam i nomineringarna till Augustpriset, vilket lett till mycket diskussioner. Det var en gång en räv som sprang i mörkret hör till de nominerade, och jag skulle karaktärisera den som en sorts titta-och-hitta-stafett: det som fokuseras på det ena uppslaget kan med större eller mindre lätthet kan hittas på nästa – räven som springer på första uppslaget försvinner in i skogen på andra, huset som står i centrum på andra uppslaget finns i bakgrunden på det tredje, och så vidare. Och det är en cirkelrörelse, för på näst sista uppslaget kommer räven springande igen. Sedan kommer vintern.

IMG_5722

Sedan kommer vintern? Ja, det är en lite överraskande scenförändring på allra sista uppslaget. Det tar några läsningar, sedan kan man möjligen utläsa en årscykel som pågår i bakgrunden av titta-och-hitta-stafetten: mörkret i de första bilderna följs av ljus och grönska i de kommande, sedan anas kala träd och svanen flyger (sin väg?). I det sammanhanget, kan det förstås vara en logisk upplösning.

Summa summarum, så är det bilderna som är centrala i denna berättelse. Det är förstås skickligt att kunna förmedla de båda skissade kretsloppen i en bildserie, samtidigt som många av bilderna kan väcka en berättelse i sig: jag tänker kanske framför allt på det uppslag där ”Det var två människor som sa adjö”. Textmässigt är berättelsen inte mer sammanhängande än så, på uppslaget efter nämnda hejdå-scen fortsätter den ”Det var ett skepp som seglade på havet”, sedan ”Det var en mus som hittade ett frö”.

IMG_5723

Vid den första genomläsningen blev jag lite besviken, för jag hade förväntat mig en mer tydligt artikulerad historia, men sedan har boken ändå växt för mig – vilket väl kanske är att föredra framför böcker som känns okej vid första genomläsningen men som framkallar stora aggressioner vid den femtioelfte. Det är de många nivåerna som gör detta: enkelheten i berättelsen för Tretton, diskussionerna som kan väckas med Tian, och det vemod över tidens gång och tingens förgänglighet som boken kan få mig att känna. Samtidigt känner jag att den främst är för små barn, jag kan inte se att jag skulle läsa den med Tian om det inte var för Trettons skull.

De personer som förekommer i boken är ”en människa” (korthårig med blå keps och brun skjorta), ”en flicka”, ”en man” och ”ett barn” (i blå knytmössa och en lite längre röd rock), utöver det nämnda par som tar farväl. En tämligen konventionell skildring av kön, i mitt tycke, och även om det textmässigt är lätt att läsa bort så är det fortsatt tydligt i bilderna.

3 Comments

Filed under Bilderböcker

Mer eller mindre kuslig halloweenläsning

Kom in om du vågar!
Helena Davidsson Neppelberg
Alfabeta, 2010

Samlade sagor om den underbara familjen Kanin
(Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen, Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck och Sagan om den underbara familjen Kanin och godistrollet)
Jonna Björnstjerna
Bonnier Carlsen, 2013 (2007, 2009, 2010)

För Tian är det här med halloween ungefär lika självklart som midsommar och jul – det smäller kanske till och med högre än det förstnämnda eftersom man får klä ut sig på förskolan och det pysslas så att det står härliga till. Skräckdimensionen i halloween har dock gått honom förbi, vilket kanske är lika bra med tanke på att mycket känns ”kusligt” i hans värld just nu. Därför har vi inte läst Samlade sagor om den underbara familjen Kanin på sistone, något som vi gjorde förra året.

IMG_5718

Dessa samlade sagor – som är en samlingsutgåva av Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen, Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck och Sagan om den underbara familjen Kanin och godistrollet – är nämligen lite kusliga, fast rätt lagom egentligen, i mina ögon.

Den underbara familjen Kanin består av en mamma, en pappa och fyra barn, varav Lillebror Kanin är huvudperson. De bor i den underbara delen av skogen… men det finns en fruktansvärd del också, och det är där Lillebror Kanin tenderar att hamna: för att han följt efter en vacker fjäril (Lillebror ”har smak för det vackra i livet”) när han skulle plocka blåbär till pappas fantastiska blåbärspannkakor, för att han går vilse när han ska gå med ett kakrecept till sin farmor, eller för att godistrollet kommer och rövar bort honom när han äter godis en dag när det inte är lördag.

Varje gång blir Lillebror Kanin väldigt väldigt rädd. Varje gång är det någon som uppmanar honom att inte vara rädd eller visa rädsla eftersom det göder det som skrämmer honom, men som står svarslös när han undrar hur det ska gå till. Och varje gång så slutar det med att lillebror agerar, fastän han är rädd. Och det som var farligt – monstret i skogen, fru Skräck, godistrollet – visar sig då vara något som han kan bemästra.

IMG_5719

Sagoskogen där de bor är en extremernas skog – det är underbart och fantastiskt eller hemskt och fruktansvärt, och varje bok avslutas med en karta, där man kan se var äventyret utspelat sig. Barnfantasy, kanske man skulle kunna genrebestämma det som, vilket verkligen går igen i illustrationerna som jag fallit pladask för: det är mörkret med lysande ögon och grimaserande träd i den fruktansvärda delen av skogen, fru Skräcks docklika förklädnad och nästan brinnande förvandling till sin vanliga skepnad, godistrollets grin och godisfabrikens pysande, pustande och löpande-band-slit. Det är illustrationer som fyller uppslagen, och som lyfter texten och berättelsen. Och det är, för att återkomma till det, rätt kusligt.

IMG_5720

Jag är tveksam till om Tian än förstått sig på hur mycket de här berättelserna anspelar på traditionella sagoformat, och för att kunna börja förstå sig på texterna tror jag nog att man i alla fall bör ha passerat tre med en bit. Genusmässigt tycker jag att Lillebror är en fint skildrad karaktär, som får vara både modig och rädd, och att bikaraktärerna varieras väl och faktiskt i många fall inte könas alls – vilket till exempel gäller både godistrollet och dess mindre skrämmande inkarnation i slutet av boken.

Kom in om du vågar! är betydligt mindre skrämmande än ovanstående, och har en yngre målgrupp. Imperativet i titeln är ett genomgående tema i texten, när man gått in i ”mitt” hus i skogen uppmanas man att ”Hälsa på fladdermusen!”, ”Klappa spindeln!”, ”Klia vovven!” och så vidare, tills man till slut får ta kvasten och flyga till månen där berättarrösten väntar på en (med tårta!). Detta direkta tilltal tycker framför allt Tretton är rätt spännande, även om han nekar vissa saker (som att pussa på grodan). Tian är dock inte nödbedd att sitta med när vi läser denna bak, och fascineras nog framför allt av skelettet Kalles soppa som vi misstänker innehåller mask, flugsvamp, kottar och spik…

IMG_5721

I övrigt är det inte mycket att säga om boken: den levererar sin historia, i all sin enkelhet, på ett uppskattat sätt.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Äta bör man…

Pojken som inte ville äta
Elisabeth Brozowska
Bonnier Carlsen, 1969

Jag vill hellre äta ett barn
Sylviane Donnio, Dorothée de Monfreid
Berghs, 2006

Det här med mat och barn kan vara lite dubbelt. Först, när de är bebisar, kan det kännas som att det handlar om att proppa i dem mat för att de ska växa, växa, växa och sedan – någon gång efter att de övergått till vanlig mat på full tid – är det istället för tjocka de inte får bli. När det handlar om barn i den verkliga världen rekommenderar jag varmt Barnakutens inlägg på temat (om tillväxtkurvor och om tjocka bebisar och tjocka barn). I den litterära världen däremot verkar de böcker med mattema som jag stött på mest handla om att fortsätta truga i barnen mat även i de lite högre åldrarna.

IMG_5710

När jag skrev om Lillebror och Nalle och Lillebror och Billan tog jag kapitlet Macka som exempel – ett kapitel där Lillebrors alltid så tålmodiga mamma gör Lillebrors ovilja att äta till en lek. Det är en i jämförelse tämligen mild metodik. I gömmorna sedan min egen barndom har jag till exempel Pojken som inte ville äta, och som därför krymper:

Men så en dag tappade hans mamma tålamodet:
– Janne, sa’ hon, vet du vad som händer om man inte äter någonting? – Nej, sa Janne. – Då blir du mindre och mindre istället för större och större! – Nej, det vill jag inte, sa’ Janne.
Men även om det inte är någonting som brukar hända, så hände det i alla fall i den här historien. – Och det till och med på en söndagsmorgon!
Janne hade just klätt på sig, då han märkte att han blev
mindre
– och mindre
– och mindre
tills han till slut inte var större än ett ägg.

Som om det inte var nog, så resulterar hans lilla storlek i att han blir jagad av katten, slängd i soporna, ivägskickad på en badanka på ån och uppflugen med en drake i ett träd där han hamnar i ett fågelbo. Fågeln är snäll och hjälper honom hem igen, men innan han återgått till normal storlek så har han fått äta både daggmask och hundmat – och ”sedan den dagen har Janne alltid ätit upp sin mat utan krångel”, föga förvånande kanske.

Det kan vara märkligt svårt att göra sig av med sin barndoms böcker, så därför står boken kvar i vår bokhylla och jag tror kanske att Tian skulle kunna uppskatta hela nu som ett diskussionsunderlag – tidigare har jag läst den starkt modifierad med ett barn som bara plötsligt krympt av okänd anledning (och inte behövt äta någonting för att växa igen), och jag ser den som lite av ett tidsdokument. Har man den däremot inte, så är det ingen större förlust.

Jag vill hellre äta ett barn har däremot varit så pass uppskattad av framför allt Tretton här hemma att jag tycker att den kan vara värd en läsning. Även om temat är lite detsamma så är boken av rätt mycket modernare datum, och följderna av att inte äta är mindre drabbande.

Huvudperson är en liten krokodil vid namn Akilles (roligt med det namnet, som lett till att vi fått tillfälle att introducera den grekiska mytologins Akilles för Tian som frågat), som en morgon inte längre vill äta de bananer (!?) som hans mamma (i min läsning, föräldrar) kommer med varje morgon. Han vill hellre äta ett barn! Inte heller försök att ge honom en korv stor som en lastbil eller en mumsig chokladtårta går hem:

Tårtan är fantastisk.
”Mums!” ropar Akilles, sedan suckar han och ändrar sig.
”Fast idag vill jag hellre äta ett barn.”

Föräldrarna gråter medan Akilles går ner till floden för att bada – och där träffar han på inget mindre än ”en oförsiktig liten flicka”. Första gången Tian fick höra hur Akilles då visade sina tänder, redo för att anfalla, tyckte han att det var klart obehagligt – men upplösningen är tämligen odramatisk. Flickan menar på att en så spinkig liten krokodil inte kan ha ätit mycket, lyfter upp honom och kittlar honom, och slänger honom sedan i floden (slänger i honom i floden igen så att ha kan simma hem, läser vi, för Tians skull). Efter den betan är Akilles precis som Janne var lite spak, och begär fram sina vanliga bananer:

”Pappa! Mamma! Hit med bananerna, fort! Jag måste växa och bli stor!”
”Så jag kan äta ett barn!”

IMG_5711

Pojken som inte ville äta är rätt typisk ut tidsperspektiv även vad gäller gestaltningen av kön: en pojke är huvudperson, pappan är frånvarande, mamman tjatar om att äta och de har en kvinnlig städerska. Även här är Jag vill hellre äta ett barn mindre daterad. Jo, jag reagerar på att det är mamman som kommer med bananerna varje dag och att pappan ”hjälper till” när han hämtar den stora korven, men sedan lagar föräldrarna gemensamt tårta och faller gemensamt i gråt över Akilles fortsatta matvägran, och flickan han stöter på nere vid floden är ju tämligen resolut i sitt agerande. Åldersmässigt upplever jag att Tian har lite svårt att upprätthålla så mycket intresse efter ett par genomläsningar, medan Tretton som sagt gärna väljer boken och älskar att svara nej på frågor som ”vill krokodilen äta bananerna?” och ”vill krokodilen äta korven?”.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker