Tag Archives: 5 år

Böckerna om Iggy & jag

Iggy & jag, 2009
Iggy & jag och födelsedagen, 2010
Iggy & jag har sommarlov, 2010
Iggy & jag och bebin, 2012

Jenny Valentine, Joe Berger
Atrium förlag

img_6104

Berättarrösten i böckerna om Iggy & jag är Iggys storasyster Flo. Innan vi började läsa böckerna om Iggy så hade vi precis läst några böcker som i min ögon var rätt tråkiga syskonskildringar – småsyskon som bara förstörde eller storasyskon som bara var taskiga – och efter det var Iggy-böckerna en efterlängtad omväxling. Flo tycker verkligen mycket om Iggy och skildrar henne med mycket kärlek. Ta till exempel inledningen till kapitlet Iggys värld (i Iggy & jag):

“Iggy är väldigt bra på att låtsas. Det är det hon tycker mest om att göra. Hon kan förvandla vårt vardagsrum till en vattenfylld grotta eller till en skog med mossa på marken eller till ett ekande slott, bara genom att tänka. Hennes ögon blir alldeles stora och runda och sedan ser hon inte soffan eller mattan eller bordet på samma sätt som jag, hon ser andra saker. Och när hon berättar för mig vad hon ser, gör hon det så bra att jag också börjar se samma saker.”

img_6105

Samtidigt är hon alltid beredd att hjälpa Iggy och är nog den som förstår Iggy allra bäst, som i kapitlet Doktor Iggy (Iggy & jag) där hon bygger om hela Iggys skåp till ett leksakssjukhus och samtidigt löser det som föräldrarna ser som ett problem med den förvaring av sjuka leksaker som Iggy hade innan.

Det här med att förstå Iggy och att komma med fiffiga lösningar kan behövas, för Iggy är mycket viljestark – vilket till exempel yttrar sig i det alla första kapitlet där hon blir Iggy – fram till den dagen hon bestämde sig för att vara Iggy hette hon nämligen Sam. Efter det inledande kapitlet hade jag förstås mycket svårt att låta bli att falla för de här böckerna!

img_6107

Detta första kapitel är för övrigt också en bra illustration av dynamiken i Iggys och Flos familj i stort. Utöver syskonrelationen mellan Iggy och Flo som jag redan varit inne på så består familjen av en något mer förstående mamma och en något mer skojfrisk och småretsam pappa. Genusaspekten av föräldrarnas personligheter får väl därmed betraktas som rätt konventionell, men i huvudsak upplever jag ändå skildringen av dem som okej och dessutom så trivs jag i familjens jargong. De retas lite med varandra men alla får rum att vara sig själva och – framför allt – det finns plats för att vara så som Iggy är.

På några ställen, spritt över böckerna, förekommer det att pappan könar den övriga familjen i termer av att “ni flickor”, men högläser man boken så är det inga problem att bara hoppa över de passagerna. Annars upplever jag i huvudsak Iggy och Flo som barn, snarare än att de pekas ut som flickor.

Som kanske redan framgått så är dessa böcker av typen “berättelser-om-rätt-vanliga-barns-rätt-vanliga-liv” och det handlar om deras lekar, när Iggy klippte håret, när de har barnvakt, när de flyttar, när de får gympaskor med hjul, när de är på campingsemester, när Iggy lär sig simma, när Iggy fyller år, när de får låna hem en hamster att sköta, när Iggy får en ny lärare, när det är skolmarknad, när de ska få en liten kusin… Just i den del av berättelsen som handlar om campingsemestern träffar visserligen Iggy en ny kompis, Carl, som hon blir väldigt stjärnögd över, men i övriga så är det rätt få bikaraktärer som tar någon större plats i berättelserna och varje kapitel kan läsas rätt fristående.

img_6106

Böckerna om Iggy & jag var en omtyckt kvällsläsning här hemma. Både Tian och Tretton uppskattade dem mycket, så från fyra och säkert upp till åtta-nio tror jag att de här böckerna kan fungera. Deras favoritkapitel – om jag ska nominera ett utan att ha frågat dem – var nog Och i min väska packade jag…., ett kapitel som skildrar en ordlek och som lockade till många goda skratt precis som kapitlet om mackorna i böckerna om Lillebror och Nalle.

Leave a comment

Filed under Kapitelböcker

Böckerna om Kapten Kalsong

Kapten Kalsong, 2014
Kapten Kalsong och den stora toalettattacken, 2014
Kapten Kalsong och invasionen av de osannolikt ondskefulla mattanterna från yttre rymden (och de minst lika grymma zombienördarna i skolmatsalen), 2015
Kapten Kalsong och professor Pruttenplotts prilliga plan, 2015
Kapten Kalsong och moster Medusas monstruösa mani, 2015
Kapten Kalsong och den stora, stygga striden mot robotsnorgubben, del 1: Alla snorkråkors slemmiga natt, 2016
Kapten Kalsong och den stora, stygga striden mot robotsnorgubben, del 2: Snorbotarnas skräckfullo straff, 2016
Kapten Kalsong och drabbningen med de diaboliska dubbelgångarna, 2016

Dav Pilkey, Bonnier Carlsen

img_5286

Jag trodde inte att jag skulle tycka om böckerna om Kapten Kalsong. Jag trodde att de skulle få mig att dra mig för en lässtund. Och de är grabbiga och flabbiga. Men, jag har kapitulerat, kanske inte för intrigen och karaktärerna i sig men för två andra saker:

Det ena handlar om läslusten. Vi hittade Kapten Kalsong i samband med att Tian lyssnat på varenda LasseMaja-bok samtidigt som vi fått avbryta läsningen av Nelly Rapp för att han inte var bekväm med dem (för läskiga!). Dessutom var Tretton dryga tre år och gillade inte när jag läste kapitelböcker med Tian, vilket gjorde det svår att få till sådan läsning. Men Kapten Kalsong älskade (och älskar) de båda. Inga problem att få läsa en hel bok i sträck med två hängivna lyssnare! Och senast, när barnen var med för att hämta upp den senaste (nya) Kapten Kalsong-boken på biblioteket så höll jag på att inte få dem därifrån – Tian satt och bläddrade sig noga fram, sida för sida och studerade varje bild, medan Tretton kom och satta sig bredvid mig och tiggde om att jag skulle läsa boken för dem där och då. (Men, boken är inte skriven med i första hand treåringar som målgrupp – jag skulle nog snarare säga 6-12-åringar)

img_5289

Det andra handlar om den språkliga nivån och berättartekniken. Det är alltifrån de enkla greppen, som den standardiserade inledningen (“Det här är George Beard och Harold Hutchins. George är killen till vänster med slips och platt frisyr. Harold är killen till höger med tröjan och det burriga håret. Kom ihåg det nu!), kapitalrubrikerna (vad sägs om “Kapitlet efter kapitlet före det sista kapitlet”?) och greppet att markera kast i kronologin med den återkommande formuleringen “Men innan jag kan berätta den historien, måste jag först berätta den här historien…” till metakommentarer där George och Harold uttalar sig om att saker som händer dem bara skulle kunna hända karaktärer i riktgt dåliga barnböcker eller hänvisningar till andra kapitel (“Vi läste er serietidning i kapitel 8”, sa Harold. “Trodde ni att vi inte skulle komma ihåg hur man förvandlar er elaka superskurk till en harmlös rektor?”). Och så språket då, få böcker som tilltalar sexåringar (och snart-fyra-åringar) använder mängder av ord som diaboliska och tvärtom-dimensionell.

Efter den utdragna startsträckan – böckerna handlar alltså om två barn som heter George Beard och Harold Hutchins. Varje bok (utom den första) börjar med en sammanfattning i serieform av vad som hänt tidigare, men jag upplever att det tillför ett mervärde att läsa dem i rätt ordning. I de första böckerna är de båda ganska odrägliga (och beskrivs som innehavare av en rad diagnoser där jag onekligen hoppat över en del i högläsningen) och genomför busstreck som faktiskt är rent elaka, medan de i de senare böckerna framstår som alltmer ansvarsfulla medan istället omvärlden skruvas till mer och mer (i första boken hatar visserligen skolans rektor, rektor Krupp, barn – men detta eskalerar genom böckerna till att i den senaste innebära att både han och lärarna är utpräglat elaka mot alla barn och hånar dem och förstör för dem på alla upptänkliga vis). Ett av de busstreck som George och Harold genomför är att hypnotisera rektor Krupp med en hypnotiseringsring, och på något sätt fastnar rektorn i deras hypnos. George och Harold blir snart varse att varje gång rektorn hör någon knäppa med fingrarna så förvandlas han till deras seriefigur Kapten Kalsong, som “… var snabbare än ett svischande resårband… Starkare än boxershorts..! Och han kunnde hoppa över hustaken utan att kalsongen fastnade.” (Ja, “kunnde”. George, som är den som skriver texten i deras serie, stavar rätt illa och det görs det en poäng av – i den åttonde boken!). Hypnosen bryts först när Kapten Kalsong får vatten över huvudet.

George, Harold och Kapten Kalsong blir sedan indragna i den ena actionberättelsen efter den andra, med galna skurkar som doktor Blöja, rymdvarelserna Zorx, Klax och Jennifer och professor Pruttenplott, som alla på det ena eller andra sättet hotar att utplåna världen. Själva actionavsnitten utspelar sig i kapitel med Flip-O-Rama – alla som själva har väckt streckgubbar till liv genom att måla dem på en rad ark och sedan bläddra fram och tillbaka vet precis hur det går till att få (oftast) Kapten Kalsong att puckla på skurkarna.

img_5290

Flabbigheten är kanske ganska uppenbar. Men hur står man ut med grabbigheten, då? Förutom den grabbiga dimensionen som är inbyggs i själva intrigerna så är den i huvudsak rätt lätt att navigera sig runt. Uttryck för (romantisk) kärlek, som kyssar, är uppenbarligen äcklig i George och Harolds värld, men förekommer ytterst sparsamt. Ord som “töntar” och “nördar” förekommer, men går att hoppa över utan alltför stora kreativa ansträngningar så länge som man är ansvarig för uppläsningen. Det mest slående är annars hur väldigt sällan kvinnliga karaktärer, förutom lärarna i skolan, dyker upp. Det finns för all del några: rymdvarelsen Jennifer, skurken moster Medusa (som uppstår när George och Harold försöker hypnotisera sin klassföreståndare) och Mameluckmormor, men för mig framstår de som undantag. Å andra sidan innebär avsaknaden av tjejer/kvinnor att kön sällan kommenteras.

Om inte Tian hade bett om att vi skulle ha lånat den första boken, så hade den inte kommit hem till oss på mitt initiativ. Men det märks att barnen växer, att de utvecklar sin egen boksmak som kan vara skild både från min och från varandras. Att vi läser tillsammans får oss alla att vidga våra läsvyer, och det är något jag blir alltmer ödmjuk inför.

2 Comments

Filed under Kapitelböcker, Uncategorized

Tina och Zlatan och Tina och mormor

Ann-Kristin Lundmark, Valentin Schönbeck
Idus förlag, 2013, 2015

Tina är 8-9 år (hon åldras mellan böckerna och Tina och mormor-boken avlutas med att hon fyller tio), går i skolan, är kompis med Sanna och Andy och älskar att spela fotboll. Hon bor med sin mamma och pappa, men har en väldigt nära relation med sin mormor som nästan är lika mycket huvudperson i böckerna som Tina själv. Det finns också en tredje bok om Tina, Tina och värsta äventyret (2015), som vi dock inte läst.

IMG_2628

Mormor som figur är lite lik mamman i böckerna om Lillebror. Hon har alltid tid och ger alltid Tina det utrymme och den förståelse hon behöver. Och Tina behöver utrymme och förståelse i böckerna för de är uppbyggda kring jobbiga händelser: att ha råkar lura en kompis (Tina och Zlatan) respektive mormoderns förestående död (Tina och mormor). Sedan har mormor för all del tilldelats sidor som gör att hon inte kvalificerar sig som en stereotyp bull-mormor: hon tycker gott att hon och Tina kan äta pannkakor och pizza på längden och bredden när Tina är på besök eftersom mormor själv inte gillar att laga mat och hon sitter gärna uppe sent på nätterna och tittar på film, men i det stora hela är det rätt tillrättalagt. Författaren till böckerna är psykoterapeut, och det är något som jag tycker att märks när mormor guidar Tina genom de jobbiga situationerna. Jag är medveten om att ”tillrättalagt” har en lite negativ klang, men det är inte avsett att läsas på det viset. Jag och Tian läste framför allt Tina och mormor rätt mycket i början av Tians kapitalbokskarriär och då var det tvärtom en trygghet att vila i. Dessutom borde alla barn få ha en Tinas mormor i sina liv!

IMG_2630

I böckerna berättar mormor en hel del historier ur sitt eget liv, ofta från sin barndom där hon till exempel vid ett tillfälle berättar om kvinnorollen då:

”Hon ville verkligen inte vara en flicka, för på den tiden var det som att dra en nitlott.
– VI flickor hade jobbiga stickade klänningar som man fäste fast i en obekväm strumpebandshållare. Med fyra metallknäppen satte man fast strumporna. Så fort man fick lite spring i benen lossnade alltid flera knäppen och strumporna började kasa ner. Hur kul vad det tror du?
– Låter jobbigt, svarar Tina.
– Gissa om det var. Jag upptäckte ganska tidigt att pojkarna verkade ha ett roligare och friare liv. Det var inte bara kläderna. Det kändes som att de var mer värda. Folk gillade pojkar bättre på något vis:”

Jag är fortfarande lite ambivalent för att själv initiera samtal om skillnader i behandlingen av pojkar och flickor med barnen, utan föredrar att istället bemöta den typen av frågor när det kommer från dem själva, så just den rätt långa utläggningen om detta (som leder fram till mormors frigörelse när hon fann Scarlett O’Hara som förebild) var inte helt nödvändig för min del. Däremot tycker jag att man boken igenom märker författarens ambition att skildra både manliga och kvinnliga karaktärer, både barn och vuxna, på ett brett och medvetet sätt och det uppskattar jag mycket.

Såhär långt kommen är det kanske dags att ägna några fler ord åt vad som de facto händer i böckerna. I Tina och Zlatan har Andy precis börjar i klassen, och Tina (och alla andra) vill gärna bli hans vän. Då lovar Tina att hennes pappa ska skaffa Zlatans autograf till Andy – hennes pappa är nämligen sportjournalist och har träffat Zlatan, som är Andys stora idol, flera gånger. Men när Tina ber pappa att ordna med det får hon veta att han bytt jobb och inte kommer att träffa Zlatan mer. Hellre än att erkänna det för Andy beslutar sig Tina, efter att ha upprätthållit lögnen ett tag, att sluta skolan. Och så tillbringar hon några dagar hemma hos mormor medan föräldrarna arbetar, och lyckas till slut med mormor hjälp att faktiskt få tag på en autograf.

IMG_2629

I Tina och mormor har Tina däremot inte riktigt tid för mormor, eftersom det händer så mycket annat i hennes liv. Det är bara det att mormor drabbas av cancer i samma veva, och till slut dör. Däremot introduceras också en ny äldre mentor för Tina, Tom, som jag gissar att kommer att återkomma om det blir fler böcker i serien.

Som redan sagt så läste jag och Tian de här böckerna i början av hans kapitelbokskarriär – eller, för at vara mer specifik, i början av hans kapitalbokskarriär av böcker där kapitlen utgör en sammanhängande historia. Sedan tror jag att böckerna kan räcka upp till kanske åttaårsåldern eller så, men kanske inte sedan när läsaren passerat Tina i ålder.

4 Comments

Filed under Kapitelböcker

Bästa kalaset

Linda Palm, Johanna Lundqvist Björn
Idus, 2015

Har du någon gång hört någon variant av fraserna ”Då får du inte komma på mitt kalas!” eller ”Det är mitt kalas, jag bestämmer!”?. Det har jag, och jag tycker att det är spännande hur det här med kalas kan vara en så återkommande brännpunkt för inkludering och uteslutning, bestämmande och följande. Jag har tidigare skrivit om Pelle Svanslös – våga vara snäll och Nokos överraskningskalas, som berör när någon inte blir bjuden. I Bästa kalaset däremot är alla bjudna – men ingen kommer.

IMG_0601

Att stå och vänta, kalasfixad och redo, och inse att ingen kommer är förstås en mardröm. Jag tror att det är något som alla har rätt lätt att relatera till, med tanke på de känslor som brukar väckas när sådana fall får uppmärksamhet på till exempel sociala medier. Men Majken, huvudpersonen i Bästa kalaset, får ingen sådan uppmärksamhet. Istället uppmärksammar hon något annat, nämligen sitt eget beteende.

IMG_0602

Majken har nämligen vänner, gott om dem. Det är bara det att hon är väldigt förtjust i att bestämma, och flitigt har använt sig av ”… annars får inte du komma på mitt kalas!”-kortet: ”Nu förstår Majken varför ingen kommer till hennes kalas. Det är ju hon som sagt till kompisarna att de inte längre får komma”.

En tår trillar ner för Majkens kind, och hon börjar plocka ihop kalassakerna.

I Majkens värld figurerar inga vuxna. Det visar sig dock att hennes vänner agerat på ett väldigt socialt raffinerat sätt. De där minuterna som Majken väntar på gästerna som aldrig kommer är ett starkt socialt straff. Men hon behöver inte ta reda på hur hon ska ta sig ur situationen. Istället knackar en kompis på dörren och frågar om Majken vill följa med henne hem, och efter en viss tvekan säger Majken ja:

”- ÖVERRASKNING!”
Majken blir förvånad när ett helt gäng kompisar redan är hemma hos Minta.

Minta förklarar att de blivit besvikna när de inte längre var bjudna på kalaset. Kompisarna förstod att Majken skulle bli ensam, så de ordnade ett överraskningskalas istället, i smyg.

Majken känner sig generad och säger förlåt. Hon menade egentligen ingenting illa med att säga sådär till kompisarna. De kommer överens om att turas om att bestämma. Ibland är det Majkens tur, ibland är det någon annans.”

IMG_0603

På allra sista uppslaget finns ett gäng ballonger med frågor i, för att öppna upp för diskussion. En av dem är ”Vad tycker du om kompisarnas överraskning? Rätt eller fel? Varför?”. Och ja, det är en fråga jag också ställer mig. Kompisarnas beräkning, att Majken skulle bli ensam men sedan få komma på överraskningskalas, kan förstås vara snällt på ett naivt plan – men det är också väldigt beräknande och laborerar med starka känslor. Man får förstås utsätta litterära karaktärer för sådant, men till mina (verkliga) barn säger jag att har man sagt att man ska komma så kommer man, eller meddelar sin frånvaro. Är man osams så får man reda ut osämjan, istället för att använda kalasinbjudningar eller kalas-inte-inbjudningar, kalasnärvaro eller kalasfrånvaro.

Den självrannsakan som Majken hinner med är å andra sidan av ett relativt känslomässigt ofarligt slag. Det är ett specifikt beteende, inte hennes person, som försatt henne i situationen. Kopplingen mellan att säga att någon inte får komma på ens kalas och att den inte kommer är lätt att förstå. I verkligheten är det sällan så enkelt. Vad gör man om problemet inte är att kompisarna inte kommer, utan att man inte har kompisar? Den frågan berörs inte i Bästa kalaset.

Jag skulle säga att Bästa kalaset hör till den barnboksgenre som i första hand strävar efter att vara ett diskussionsunderlag. Som ett sådant erbjuder boken en fin ingång med sina avslutande frågeställningar. Vi har inte berört alla, men av dem vi tagit upp så märker jag att även Tian svara ”goddag yxskaft” på vissa av dem. Det är i frågeställningarna snarare än handlingen som komplexiteten ligger. Textmängden är absolut inga problem för Tretton som också gillar boken, men målgruppen är helt klart äldre.

Karaktärerna i Bästa kalaset är planerade att återkomma i flera böcker i serien Fiffiga kompisar. De som presenteras vid namn i Bästa kalaset är Majken och Minta, men i hela gruppen på sex barn ser det ut att vara en jämn fördelning mellan flick- och pojkkodade barn, där jag antar att de barn som inte tar så stor plats i den här boken kommer att vara mer framträdande i andra böcker i serien.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Måntornet

Per Gustavsson
Natur & Kultur, 2014

Efter att ha läst Maskrosdagen tidigare i våras – en bok som jag verkligen imponerades av – bestämde jag mig för att göra ett nytt Per Gustavsson-försök med Måntornet (annars är han, såvitt jag förstår, mest känd för sina böcker om Prinsessan respektive Prinsen). Och även om Måntornet i mina ögon inte når Maskrosdagsklass (det vore svårt!), så finns här en väldigt fin historia om att ha en dröm – som omgivningen ställer sig helt oförstående till – och att sedan till slut hitta någon att dela drömmen med.

IMG_0401

Huvudpersonen Sindre står först på fotbollsplanen, omgiven av spelare men helt utanför spelet. Det enda han har ögon för är månen. Tänk, om han kunde ta sig dit!

Vuxenvärlden är dock inte något stöd. Han frågar en cirkusartist i form av en ”levande kanonkula” om hjälp, men får svaret att det där med att ”fara fram över himlen som ett jetplan” verkligen inte är något för barn. Astronauten som får samma fråga är lika motvillig: ”- Sakta i backarna! Det här är inget för amatörer. Vi astronauter måste kunna en massa saker. Aerodynamik, fysik, hydraulik, teknik, matematik och andra saker som slutar på ik.” (här skrattar både jag och Tian). Byggmästaren förklarar frankt att det minsann inte gör att bygga ett torn till månen.

Men Sindre börjar faktiskt bygga, utan att riktigt tänka på det. Det är bara det att han är ute i skogen, och hittar pinnar. Massor av pinnar! Och bygger, lite i taget, men högt – riktigt högt! Genom molnen, tills månen är inom greppbart avstånd.

IMG_0403

Den månen inte är någon måne – men eventuellt något bättre än så. Det är en drake gjord av plast och pinnar och i samma stund som Sindre upptäcker det rasar hela tornet. Han svävar ner, hållande i draken, och möter så för första gången “flickan”:

“- Vad har du gjort med min drake? frågar flickan.
– Är den din? säger Sindre.
– Ja, det är min måndrake. Jag ville att den skulle vira sig runt ett berg på månen. Och när den fastnat där skulle jag klättra upp i repet, hela vägen till månen.”

Som vuxen funderar jag lite på det där med att möta ”flickan”, en namnlös själsfrände. Jag hade kanske velat att hon skulle få vara något mer. Men tänker jag å andra sidan på Tians (och säkert Trettons framtida) spontana möten med andra barn så är det så det fungerar. Det är först nyligen som Tian har börjat kunna berätta vad hans nyfunna kompisar heter. Aktiviteten är helt i centrum.

Textmässigt är boken en sådan här förnämlig bok som kan passa många åldrar. Textmängden är inte betungande och den konkreta historien är lätt att förstå även för yngre läsare, medan det finns flera plan i berättelsen att utforska för den lite äldre (eller vuxna). Bokens illustrationer är, liksom illustrationerna i Maskrosdagen, finstämda. Sindre i rödgul tröja i förgrunden, tittande på månen, medan fotbollsplanen och staden i bakgrunden går i dämpade färger; förundrade fåglar som ser Sindres torn resa sig högt ovan träden; Sindres flygfärd genom luften; den levande kanonkulans luftfärd i bakgrunden när Sindre och flickan lyfter i luftballong.

IMG_0402

Sindre är den centrala personen i boken, och möter alltså egentligen fyra andra – den levande kanonkulan, astronauten, byggmästaren, och flickan. Av dessa tolkar jag kanonkulan och byggmästaren som män, medan astronauten ser ut att vara kvinna, och ”flickan” – ja – hon är uppenbarligen flicka. På samma sätt som jag funderat över vagheten i ”flickan”-karaktären har jag funderat över sammansättningen av personerna. Ska man vara glad över att astronauten ser ut att vara kvinna, eller gräma sig över att hon utgör ett undantag? Jag har valt det förstnämnda, utifrån bokens andra kvaliteter.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Pappa, pappa och jag

Juliette Parachini-Deny, Marjorie Béal
Epix, 2014

Första gången jag såg Pappa, pappa och jag på biblioteket ställde jag tillbaka den i hyllan efter en genombläddring. Sedan uppkom en diskussion bland barnen på ett kalas som Tian var på – “Kan två killar gifta sig med varandra?” – och efter det bestämde jag mig för att det var dags för en bok som denna.

IMG_0138

Fåglarna Klas och Tarik är ett kärlekspar, och en morgon hittar de ett fågelbo med ett ägg i. Eftersom de så gärna själva skulle vilja få en bebis blir de “stormförtjusta”, och när det börjar regna så bestämmer de sig för att skydda ägget i väntan på att äggets föräldrar ska komma tillbaka och ta hand om det – fast i boken är dessa föräldrar med självklarhet en mamma och en pappa (“Men var är hens mamma och hens pappa? Snabbt!”, ropar Tarik. “Vi måste skydda ägget!”).

IMG_0139

Klas och Tarik fortsätter att vakta ägget, men den där mamman och pappan kommer visst aldrig tillbaka och en vacker dag kläcks ägget. Ut kommer en liten fågelunge som genast piper “PAPPA! PAPPA!”.

Rätt snart har fågelungen, som får namnet Elsa efter en av sina pappors mormor, växt sig så stor att det är dags för skolstart. Och första skoldagen uppstår frågan – varför har Elsa två pappor?:

”Elsa kan inte svara…
Hon vet inte.

På kvällen förklarar Tarik och Klas för Elsa hur det kom sig att hon blev deras dotter och att de älskar henne väldigt, väldigt mycket och att det finns många olika sorters familjer.

Och de är stjärnfamiljer allihop.

Familjer med en mamma, familjer med en pappa, familjer med en mamma och en pappa, familjer med två mammor. Och familjer med två pappor. Familjer med flera pappor och mammor. Och familjer utan pappor och mammor. Väldigt små familjer och väldigt stora familjer.”

IMG_0140

Den här uppräkningen har jag bara läst upp någon av gångerna som jag läst boken med barnen – det kändes lite som att skriva dem på näsan i överkant att rabbla budskapet varje gång. Mitt första intryck håller: det här är en bok där normerna (för föräldraskap – en mamma och en pappa är utgångspunkten, och för kön – hen-ägget blir kvickt en flick-fågelunge när hon föds) är något man förhåller sig till och stöts och blöts emot (frågan om varför Elsa har två pappor, betygandet av pappornas kärlek till Elsa) snarare än är omedveten om (jag skrev om skillnaden i min recension av Konradböckerna). Men, samtidigt tycker jag att det är en ovanligt bra sådan bok.

Att handlingen är förlagd till fågelvärlden gör också att vissa frågor inte berörs. Klas och Tarik hittar ett övergivet ägg, som man väl förvisso kan säga att de adopterar. Men hur gör människor? På den frågan hittar man inga svar här.

Fåglarna är för övrigt charmigt tecknade, de ser mest ut som små bollar med vingar på. Språket är enkelt, och därmed har den kunnat tilltala både Tian och Tretton även om själva betydelsen av berättelsen nog går över Trettons huvud – för hans del får jag nöja mig med exponeringen för en pappa-pappa-barn-familj.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Den svarta kaninen

Philippa Leathers
Berghs, 2013

När den lilla kaninen vaknar en morgon har han sällskap. Ovälkommet sådant, i form av en stor svart kanin:

Kaninen blev rädd.
“Gå din väg, svarta kanin!” ropade han.
Men den svarta kaninen flyttade inte på sig.

IMG_0135

Och fastän kaninen springer, försöker gömma sig, och till och med simmar till andra sidan ån för att undkomma så kan han inte fly från sin egen skugga. Först inne i Stora mörka skogen kommer han undan. Problemet är bara, att i Stora mörka skogen lurar en verklig fara…

När det dyker upp två lysande ögon i skogens mörker så tyckte Tian, vid första läsningen, att det blev lite för spännande. Men när vi tagit oss igenom jakten och den svarta kaninen skrämt vargen (vars ögon det var) tillbaka till skogs, så var det ändå en uppskattad bok. Tretton, som ju inte utvecklat samma känsla för vad som har potential att vara farligt, uppskattade den också från första stund och var den som önskade sig flest omläsningar. Och jag, som vuxen läsare, tyckte också mycket om den. Det är en snyggt utförd historia om att vara rädd, och om när rädslan (för något egentligen obefogat) kan leda till att man hamnar i en större (och verklig) fara – och om att till slut kunna försonas med sin rädsla.

IMG_0136

IMG_0137

Kön är inte någonting som betonas eller markeras i den här boken, men både kaninen och skuggan omtalas som “han”, medan vargen aldrig könas. Jag får lite grann känslan av att boken är vad jag skulle kalla han-konventionell, det vill säga att anledningen till att karaktärerna omtalas som “han” är många personers benägenhet att säga “han” om allt (djur, figurer) som inte är flick-kodat på något sätt, men det är en randanmärkning – för jag gillar som sagt verkligen boken!

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Maskrosdagen

Per Gustavsson
Alfabeta, 2012

Det är inte alltid jag har haft möjlighet att ögna igenom de böcker som vi läser, men i just det här fallet var det bra att jag hade gjort det: då kunde jag, när det kom till ond och bråd (nåja) död i Maskrosdagen, övertyga Tian om att vi borde läsa vidare för att det säkert skulle hända något bra sedan.

IMG_8032

Det är inte så att jag i allmänhet sätter någon ära i den typen av milda övertalningar. Vill man inte vara med och läsa, så slipper man, även om det i allmänhet innebär att man får gå ifrån eftersom det finns fler åhörare som förmodligen vill höra klart. Men här trodde jag verkligen att Tian skulle se finessen i fortsättningen, och det var också med sanningen överensstämmande för vi fick läsa boken inte mindre fyra gånger i rad på en gång, och det är ett ovanligt gott betyg. Dessutom är det en bok där historien spänner över så många plan att den tilltalade såväl Tretton (som tyckte om de pratande maskrosorna) som Tian (som också tyckte om de pratande maskrosorna men som också greppade ”livets kretslopp-resonemanget” i bakgrunden) som mig som vuxen läsare.

Boken börjar med ett ”NEJ!” – huvudpersonen ser sin pappa rensa maskrosor i trädgården (”Han gör allt för att bli av med dem.”) och kommer till undsättning för de sista tre (”Jag älskar maskrosor!”).

IMG_8033

Nu är det, som redan framgått, inte vilka maskrosor som helst. De pratar (med pipiga röster), älskar att åka trampbil fort, gungar med förtjusning, och räddar huvudpersonen när han faller ner från ett träd. Men sedan blir de för gamla:

Nu var maskrosorna inte gula längre.
Och de hade blivit luddiga runt ansiktet.
– Ni måste vara väldigt sjuka, sa jag.
Maskrosorna svarade inte. De bara låg där alldeles tysta och bleka.
Medicin, tänkte jag, de måste ha medicin.

Räddningsaktionen misslyckas dock:

Men det var för sent.
Maskrosorna var alldeles grå och kunde inte dricka.
Och rummet var fullt av svävande änglar.

Just den här scenen, där maskrosfröna flyger genom luften likt en här av änglar (med en skelettspratteldocka i förgrunden), är kanske det mest lysande exemplet på samspelet mellan text och bild i denna bok. Det är dock inte den enda illustrationen av superb klass: dit hör också bilden av huvudpersonen under pilträdet vars rötter sträcker sig ner under jorden och den tiltade bild där huvudpersonen hjular så att allt blir uppochner och huller om buller.

IMG_8031

IMG_8029

Efter dödsfallen tar det lång tid för huvudpersonen att somna, men när han vaknar nästa morgon har fröna resulterat i ”tusen små solar” ute i gräsmattan, och pappan har gett upp kampen:

– Kom ner, ropade pappa, Jag orkar inte rensa mer maskrosor.
Dom är för många! Kom ner och ta med dig saften.

Slutligen: visst går det att hitta markörer för kön i boken, som till exempel det leksaksutbud som tecknas i bilderna. Men i berättelsen som sådan är både huvudpersonen (som först i baksidetexten får ett namn, Martin, i själva berättelsen talar han genomgående som “jag”) och pappan framför allt människor, där det vuxet rationella (rensa bort maskrosorna) ställs mot ett barns värnande om även detta liv.

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Hur många barn? och Hur många djur?

Susanna Engström, Lina Serholt
Serholt, 2012

Idogt kurragömmalekande har gjort Tretton till en liten räknemästare, som kan komma en bit över tjugo när det vill sig. Men att kunna ramsa talen är förstås långt ifrån detsamma som att förstå dess innebörd: i förståelse av mängd går han bet på allt högre än två (som för övrigt ofta får heta tre). Just det här, att det talade ofta inte har alltför starkt samband med den egentliga förståelsen (och det kan vara år båda håll, både att de säger mer än de förstår eller att de förstår mer än de säger), är en häftig grej med barn tycker jag. Och därför var det några riktigt roliga läsningar av Hur många…?-böckerna som jag hade med Tian (och Tretton, men av ovan nämnda anledning så hör han inte till böckernas målgrupp än), eftersom det blev så tydligt hur mycket han kan klura ut!

IMG_7869_2

Hur många…?-böckerna ”vill väcka barnets intresse för att tänka och formulera sig matematiskt”, och upplägget är att vartannat uppslag innehåller en frågeställning och vartannat ett förslag på svar (för, som man understryker i inledningen, det är resonemangen och samtalen som är det viktiga, inte om man kommer fram till ”rätt” svar). Frågorna är av vardaglig karaktär – ”Barnen fryser om sina bara fötter. De behöver ta på sig strumpor för att värma dem. Hur många strumpor ska de hämta om alla ska få?” (ur Hur många barn?) eller ”Här ligger fyra musungar och sover. De har lekt och skojat, men nu är de så trötta. Hur många ögon har de tillsammans?” (ur Hur många djur?) och stöds av bilder som man kan använda att räkna utifrån. Det är dock inte så lätt som att det bara är att räkna antalet fötter på barnen eller ögon på musen, för illustrationerna visar inte fötter eller ögon på alla barn eller musungar: man måste själv räkna ut att man ska räkna med två för varje barn eller mus. Att se Tian klura över frågorna, lista ut lösningar, och fråga ibland så att vi kunde hjälpas åt att komma vidare var en höjdare – och gjorde samtidigt tydligt hur mycket som händer på tre år (i ärlighetens namn händer det mer än så på tre år, för själv hade Tian inget storasyskon som drillade honom i kurragömma och kom således inte alls lika långt i räkneramsan i motsvarande ålder).

IMG_7872_2

IMG_7870_2

På uppslagen med svarsförslag ställs för övrigt också en fråga, till läsaren. Till exempel ”Hur ser dina strumpor ut?” (strumpexemplet) eller ”Skulle du vilja klappa en musunge?”. Alla frågor känns inte jättnaturliga att läsa, bland annat när det blir lite väl mycket upprepning, men fördelen med inslaget är att den gör boken mer inkluderande – till exempel då för yngre syskon som sitter med.

Sedan håller inte böckerna för hur många läsningar som helst, för vartefter Tian lärt sig ”facit” på frågorna började han svara sina memorerade (och i och för sig korrekta) svar istället för att göra om resonemangen – förvisso helt förståeligt, men betydligt mindre givande för läsning och samtal. Vi får komma tillbaka till böckerna när han hunnit glömma lite mer!

IMG_7871

Slutligen så måste jag säga att de här böckerna var en positiv överraskning ur genushänseende. Ibland tycker jag att den här typen av bok, fakta snarare än fiktion, tenderar att vara mer könskonservativ än vad man någonsin skulle kunna gissa av ämnet. Men så är inte fallet här. Hur många djur? innehåller inga som helst könsmarkörer i vare sig bild eller text, och i Hur många barn? omtalas barnen med ett enda undantag (som utgörs av en flicka som leker med tre bilar i sandlådan) som ”barn” och tecknas i huvudsak som sådana också, där alla barn utför alla aktiviteter. I bilderna kan man väl visserligen gissa vilket barn (ett med långt barn i två tofsar) som har de rosa gummistövlarna (och liknande), men i det stora hela är det en randanmärkning.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Modingarna och alfabetet

Annelie Salminen, Ida Rosén Branzell
AS förlag, 2014

Det finns ju en gammal alfabetsramsa om råttmor som kokar te och små råttbarn som snällt få be råttfar om ost till kvällen, som kanske inte har den största charmen ur genusperspektiv. Som jag förstått det, är det som alternativ till just den ramsan som alfabetsramsan med modingarna skapats, med ambitionen att vara så inkluderande och som möjligt. Jag uppfattar dock modingarna som okönade snarare än könsmixade: en är t.ex. gul med lång hals och horn som liknar en trädkrona, en har ett enda ben men i gengäld med sex tår, en är lite djävulsslik (men Tretton har utnämnt den till apa) – och därmed vet jag inte om skillnaden är jättestor jämför med andra, modernare ABC-ramsor ur detta perspektiv.

IMG_7253

Modingarna har dock byggts ut i många format: som bok, som sång på en till boken medföljande CD, som en lång plansch och som app. Till sången, eller till den lästa texten om man föredrar det, finns det rörelser – varje alfabetssnutt har en tämligen given fysisk tolkning:

ABCD
Huvudet på sned
Vill du vara med?

EFGH
Peka på min tå
Till himlen kan vi NÅ!

IMG_7254

Utöver att vi har läst boken så har Tian och Tretton också testat betaversionen av appen. När det gäller både bok och app blev Tian rätt snabbt färdig med dem. Han har lite kommit förbi det stadiet där så pass enkla historier – som en ramsa i bokform – kan vara intressanta att upprepa alltför många gånger, och appen har visserligen fler format av ramsan än vad boken har men den konkurrerar med hans älskade Bilar-app och står sig slätt i den jämförelsen… (Och det finns bättre bokstavsappar för hans ålder, om man bara ska jämföra inom den kategorin – däremot tror jag att modingarna kan vara en bra första bokstavsapp för dem som mest ska lära sig hur bokstäverna ser ut). Jag har dock hört Tian sitta själv med boken och ”läsa” den (sägande ramsan), och det är ju förstås ett användningsområde det med. Tretton har varit mer lättcharmad, och hans favorit – liksom min – är nog filmen med tillhörande rörelser som finns med i appen. Där får man bland annat se två män i kostym klappa varandra – det är inte varje dag man ser det! Och så finns det förstås ett användningsområde för sånger/rörelserna vid till exempel samlingar i en förskolegrupp, i en sådan kontext lär den räcka för hela förskoleåldern.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker