Monthly Archives: February 2015

Malte Modig

Karin Jacov, Kajsa Lind
Idus förlag, 2014

Tian har nog egentligen inte ägnat så många tankar åt vad det innebär att vara modig, men en av de alternativa ingångarna – vad det innebär att vara rädd – är däremot något som vi pratat mer om.

Rädsla är också det som är centralt i Malte Modig, för:

Här ligger Malte Modig. Fast det är bara som han heter. Malte i förnamn. Modig i efternamn. Han är det inte så mycket. Modig alltså.

IMG_7176

Han är rädd för spindlar, åska, motorcykelbuller; vatten på huvudet och att prata med människor han inte känner; för jultomten och för mörkret och för sin egen pappa när han råkar krocka med honom i mörkret. Hans bästis Märta däremot är inte rädd för någonting. Allt som Malte (bokstavligen) säger ”Nej tack” till omfamnar hon, oavsett om det är att hoppa från gungan i hög fart eller mopsa mot ”Arga tanten” som bor i Maltes trappuppgång.

Trots sina olikheter har Malte och Märta roligt ihop, men till slut får Märta nog med Maltes ”nej tack” och en av de värsta saker som Malte kan tänka sig (hans ”näst räddaste”) händer: en arg vän. Då brister det för honom:

– MALTE MES, SA JAG! skriker Malte.
– Modig är bara som jag heter och jag är rädd för Arga tanten! Och massa annat också! Skiträdd faktiskt!

Men efter sammanbrottet kommer sensmoralerna, och det är två sådana där saker som jag gärna vill att mina barn ska veta – att man kan vara både modig och rädd, på samma gång, och att man inte kan vara modig om man inte är rädd först (det senare är väl kanske en sanning med modifikation, men i alla fall en bra utgångspunkt).

IMG_7179_2

Som underlag för att diskutera rädsla och mod tycker jag alltså att detta är en bra bok. Speciellt eftersom den också tar superhjältetemat som nu har börjat sippra in hemma hos oss – och då känns det som en bra sak att inte bara ha hjältar att prata om utifrån att den som är väldigt stark också måste vara väldigt snäll (Bamse, Pippi) utan också utifrån att man kan vara en superhjälte utifrån sina egna förutsättningar och att superhjältar säkert är rädda de med. Dessutom fungerar den helt okej både för Tretton och Tian, och så är det ett plus i min bok att det får vara en pojke som är rädd. Dessutom skildras föräldrarna, som figurerar i bakgrunden som jämbördiga: pappan uppmanar kärleksfullt Malte att öppna ögonen (”gubben!”) när de krockar i morgonmörkret och är den som lagar färdigt maten medan mamman går för att läsa Malte och Märta, mamman tröstar Malte efter hans sammanbrott och går sedan för att se om maten är klar.

IMG_7178_2

Däremot tycker jag att språknivån är varierande. Bitvis, som de inledande meningarna som börjar med ”Hör ligger Malte Modig…” är språket riktigt suggestivt. Det flyter bra att tala om rädslan i termer av ”räddet”, och ”det räddaste”/”näst räddaste”. På andra ställen har jag svårt att hänga med i Maltes sinnesstämningsskiftningar och jag har även undvikit att läsa ut ”mes” även innebär att jag förlorar allitterationen på M – för jag talar hellre i termer av känslan (rädsla) än lär ut nedsättande benämningar på någon som är rädd. Illustrationerna, slutligen, följer historien fint och låter Maltes känslor skina igenom tydligt.

IMG_7178_2

Advertisements

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Liten

Stina Wirsén
Bonnier Carlsen, Brottsoffermyndigheten, 2014

Inom vissa områden lever jag efter devisen att det som inte är trasigt inte behöver lagas, och väljer därför att inte introducera fenomen innan det kommer från barnen själva (med det stora tillägget att Tretton får hänga med på Tians frågeställningar i den mån han förstår, förstås…) – medan jag på andra områden raskt byter till inställningen att det är bättre att förekomma än att förekommas. Till de områdena hör skyddande strategier kring sådant som faktiskt skulle kunna hända, som till exempel övergrepp – i vid bemärkelse.

Risken är inte särskilt stor, förstås, så meningen är ju inte att slå på stora trumman och skrämma istället för att ge hjälp att skydda och hjälpa sig själv. I huvudsak handlar det istället om att förmedla ett uttryck som kommit till mig på andra vägar men som också tagits upp i Rädda Barnens material Stopp! Min kropp! : att det finns olika sorters hemligheter.

Det finns bra hemligheter – sådana som man blir glad av.
Och det finns dåliga hemligheter – sådana som man blir ledsen eller får ont i magen av.
Dåliga hemligheter får man alltid berätta för en vuxen, även om någon sagt att man inte får.

IMG_7158

Liten i boken Liten har en väldigt dålig hemlighet. En del dagar blir det bråk hemma, som är för stora och farliga. Efter bråken är det ingen som tröstar liten, som får både trösta och lägga sig själv.

IMG_7159

Som tur är finns det resurser kring Liten. I samma hus bor Någon som släpper in Liten, och bjuder på saft. Och fastän Liten inte vågar berätta då, så släpper det nästa dag på förskolan:

Litens Fröken får veta allt.

Fröken lyssnar.
Fröken hör allting.
Fröken säger till Liten:
Du är liten,
Du är fin.
Dig får man inte skrämma.
Dig får man aldrig knuffa eller slå.
Så är det. Den som är Stor ska ta hand om sin Liten.

Sedan finns det inga enkla lösningar, såklart. Man får veta att Fröken ringer någon, och berättar hur Liten har det. Någon, där hemma i samma trappuppgång, får någon sorts stödjande roll. Och budskapet upprepas sedan i klarspråk:

Det finns fler som har det som Liten. Det finns fler som är rädda hemma.
Om man berättar så finns det stora som hjälper till.

IMG_7160

Boken om Liten är en del av Brottsoffermyndighetens informationskoncept Jag vill veta, och finns att ladda ner gratis eller – för verksamheter som vänder sig till barn – att beställa. Som kanske framgår redan av de namn som nämns är alla karaktärer väldigt generellt hållna: de stora hemma hos Liten som bråkar så presenteras egentligen inte närmare än att de kallas Ena och Andra – ett bra grepp för att inkludera alla möjliga tänkbara konstellationer av vuxna-barn, tycker jag.

Historien är även i övrigt sparsmakad: varför det bråkas, vad det bråkas om och alla typer av preciseringar undviks. Budskapet hålls enkelt och trummas in, utan att det för den delen blir träigt. Tvärtom så engagerade boken Tian i kanske lite högre grad än vad jag riktigt trott eller kanske ens önskat. När bråken började så tyckte han genast att det var en dålig bok, samtidigt som han nästan bläddrade innan jag hunnit läsa ut texten på sidorna för att se hur det till slut skulle gå för Liten. Därför instämmer jag helhjärtat i Brottsoffermyndighetens uppmaning om att det här är en bok som bör läsas tillsammans med en vuxen – målgruppen är 4-7-åringar så det finns förstås barn som själva är läskunniga inom den.

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Marie-Polis på klotterspaning

Louise Jacobsson
Bonnier Carlsen, 2014

När jag skrev om Marie-Polis jagar en fartdåre passade jag på att efterlysa andra böcker om Marie-Polis, och här om veckan fick jag Marie-polis på klotterspaning i min hand.

IMG_7128

I Marie-Polis på klotterspaning är det skolan i Rättby som blivit nedklottrad, och Marie-Polis tar sig an fallet med förstoringsglaset i högsta hugg. En första misstänkt är eleven Petter i matsalen – är han så hungrig för att han klottrat hela förmiddagen? Eller är det kanske mattanten som inte nöjer sig med att skriva upp dagens meny på det stora blocket i matsalen, utan går loss på skolans väggar också?

Utan att ha kommit lösningen på spåret tar Marie-Polis en sväng till Kalles kemtvätt där hon tidigare lämnat in sin kostymjacka på tvätt, och där stöter hon av en slump på de avgörande ledtrådarna: Leilas pappa Ali och Lottas mamma (som inte presenteras med namn utan bara i funktion av mamma, medan Ali tilltalas i egenskap av att vara en egen person som själv får meddela att “det är min dotter Leilas tröja”) kommer båda in med tröjor fulla av tuschfläckar.

IMG_7131

Leila och Lotta förekommer i bakgrunden redan i den första illustrationen från Rättbyskolan, görandes fula grimaser åt varandra. Lite senare drar de varandra i håret i matsalskön, tacklas hårt på fotbollsplanen, och när de blivit avslöjade skyller de friskt på varandra. De framstår helt enkelt inte som särskilt sympatiska, och bedriver sin konflikt på ett sätt som helt enkelt är rätt rejält skilt från det stereotypt “tjejiga”. Övriga personer i boken är dock (upplever jag, kanske utifrån mina den här gången högre förväntningar) mer konventionellt skildrade än persongalleriet i Marie-Polis jagar en fartdåre. En manlig kemtvättsinnehavare, en kvinnlig rektor i dräkt, en manlig lärare, Petter som är den första misstänkta och så en kvinnlig (och icke namngiven) “mattant”. Och inte att förglömma, “Ali” och “Lottas mamma”.

Men Marie-Polis är ju själv fortsatt en kvinnlig polis, vilket jag också fortsatt tycker är lika bra. Hur viktigt det kan vara med förebilder och hur det kan ändra normens definition av sig själv fick jag en blixtbelysning av för några veckor sedan när Tian och några kompisar under ledning av en vuxen diskuterade poliser och framtida yrken. Tian nämner ofta polis som ett tänkbart yrke vilket jag inte tror gäller hela gruppen i övrigt, men vid just det här samtalet gjorde inramningen att alla såg sig en framtid inom poliskåren.

Efter att samtalet berört om barnen kände eller träffat någon polis i verkligheten, kom nämligen den frågan: Vill du bli polis när du blir stor? Och gruppens tjejer svarade en efter en att de skulle bli tjejpoliser, där ordvalet uppenbarligen inspirerades av att en av dem kände en “tjejpolis”. Men det som hände med denna förebild och med dessa tjejers svar var att Tian fick definiera om sig (sitt framtida) själv: inte som Polis (med medvetet versalt p) utan som killpolis, en av flera tänkbara polissorter.

Nu skulle jag väl egentligt föredra att kön fungerade så lite som en sorterande kategori att alla typer av polis kunde rymmas under ”polis”-paraplyet, utan förled, men i brist på en sådan verklighet så får man ta det man får.

För att sedan återgå till själva boken måste jag också göra en anmärkning angående klottrets innehåll: utöver drakar och döskallar har klottrarna också skrivit – “BLÄH”, “DU ÄR FUL!” och “Missfoster”, varav det senare hamnar i fokus i bild eftersom Marie-Polis just är i färd att undersöka det med sitt förstoringsglas. Jag har bara bemött frågan om vad det står med klottret med att klottrarna skrivit “elaka saker”, eftersom jag inte är pigg på att vara den som lär ut ordet “missfoster”.

IMG_7129

Liksom i Marie-Polis jagar en fartdåre slutar sedan Marie-Polis på klotterspaning med att missdådarna gör bot och bättring: de får måla över sitt klotter så att skolan fräschas upp rejält, och till på köpet blir de vänner (som på sista uppslaget är i full gång att måla nidbilder igen, men den här gången med asfaltskritor på asfalten)

IMG_7132

3 Comments

Filed under Bilderböcker

Rida ryggen

Ida Therén, Z Keller
Nära förlag, 2014

Det är en vanlig dag för den unga huvudpersonen – jag skulle tippa på en ålder någonstans kring året – i Rida ryggen, och händelseförloppet presenteras i två- till treordsmeningar, ett par per uppslag. Det är lek, gå till lådan (”Gå själv!”) efter leksaker, gå ut i solen, titta på hundar och träd, amma, och gå hem och göra sig iordning för kvällen.

IMG_7078

Det centrala i berättelsen är barnets upptäckarlust, och kärleken, närheten och kommunikationen mellan barnet och föräldern: ”Mysa krama krama. Jag älskar dig”. Det är barnet som initierar att de ska gå ut, och det görs väldigt tydligt att de möter världen tillsammans: ”Titta hunden. Hej hunden!”, ”Fint träd. Hej trädet!”. Språket blir förstås lite begränsat när meningarna ska hållas så korta, men roligt nog är det Tian som är polis över att jag inte bygger ut dem – ”Klättra soffan” får inte helt plötsligt läsas som ”Klättra i soffan”. Och det är mysigt, tycker jag, att Tian gärna sitter med när Tretton valt att vi ska läsa Rida ryggen. Jag tror dels att det är för att kärleksfullheten känns mysig, men också att bilderna spelar en stor roll. De är inte sådär myllrande som en del bilderboksillustratörer gör dem, men fortfarande tillräckligt detaljrika för att man ska kunna prata kring dem – vi sjunger en modifierad variant av En liten apa hoppade i sängen om leksaksapan som barnet har i soffan, vi pratar om boken som ligger uppslagen på golvet med illustrationer av larvet och fjärilar och hur den transformeringen går till, vi pratar om hur stora mjukisdjuren är och vem som har störst huvud (mjukisnallen är så stor att dess huvud är större än barnets), om vad dalahästar är för något, om hur hundar pussas, om huruvida alla äggen i fågelboet kommer att kläckas samtidigt, skojar om att barnets spegelbild när det borstar tänderna egentligen är ett annat barn som står utanför ett fönster och har köpt en precis likadan tandborste för att härmas, pratar om att katten har en pingla i halsbandet för att inte kunna ta fåglar, och rimmar mycket poetiskt åt katten som lägger sig för natten på mattan i sovrummet. Tretton hänger inte riktigt med på allt i dessa diskussioner förstås, men tillräckligt mycket för att inte bli uttråkad vilket ofta annars är fallet när jag och Tian börjar prata istället för att läsa.

IMG_7079

Språket faller också väl, tycker jag. Det är två ställen jag stakar mig lite på, dels ”Kissa är skönt” där jag tycker att motsatt ordföljd (skönt att kissa) skulle passa bättre med tidigare meningars ordföljd, och dels ”Vi är två. Ändå en.”, där abstraktionsnivån rusar i höjden. Vad menar de med det?, frågar Tian, och jag vet faktiskt inte riktigt hur man tänker sig att en förälder och ett barn ska vara ”ett”.

IMG_7080_2

Barnet och föräldern könas aldrig i text och är neutralt tecknade, men amningsbilden avslöjar ju förstås i mina ögon att det är en kvinnlig förälder. Det här med amningen för mig också in på att detta är en bok där de attiraljer som ofta förknippas med “nära föräldraskap” (attachment parenting) får ta plats – här är det sjal, amning och potta istället för vagn, napp/nappflaska och (engångs)blöjor. Det hamnar inte i förgrunden, men det finns där, som en naturlig del. Barnet ammar när det är hungrigt, går på pottan när det behöver kissa, och upptäcker världen från sin förälders rygg. Man behöver självklart inte sjala, amma och ec:a för att läsa den här boken – som jag nämnde är det kärlek, närhet, kommunikation och upptäckarlust som är dess centrala komponenter – men om man gör det, så är det en välkommen källa till identifikation för barn som mest blir förvånade av de nappflaskor och blöjor som enligt min uppfattning är ett rätt återkommande inslag i småbarnsböcker.

3 Comments

Filed under Första böckerna

Sportskolan: Ishockey, Fotboll, Simning

Susanne Bengtsson, Yosh
Rabén & Sjögren, 2014

Tian är lite i underkant av sportskoleböckernas tänkta målgrupp, men han insuper allt med största allvar: olika termer, spelplanen/bassängen, vad man gör på en träning. Som jag nämnde när jag skrev om Sätt straffen, Charlotte!, så är sport hans passion – så att den här typen av faktaböcker skulle gå hem var ingen högoddsare, och han ”läser” bilderna med stor noggrannhet.

IMG_7068

Upplägget är att varje bok börjar med att besvara sportens ”varför”, som jag dock måste säga är lite mer passionerat i Ishockey och Fotboll än i Simning. Jämför ”Snygga finter, kanonskott i krysset och coola målgester…” (fotboll) eller ”Tempo, teknik och teamkänsla – ishockey är en sport som har det mesta!” med ”Kroppen beter sig inte likadant i vatten som på land. Därför är det en härlig känsla när man lärt sig att kontrollera sina rörelser i vattnet.”, så framgår de olika anslagen. Därefter kommer en kort historik för sporten som Tian i ärlighetens namn lika gärna hoppar över innan de mer tekniska bitarna som grenspecifika ordlistor, exempel på träningsupplägg (i dess enklaste bemärkelse, det vill säga vad en träning ofta innehåller för moment), utrustning, positioner och regler gås igenom. Att vara en god lag/träningskamrat, samarbete, laganda, att delta utifrån sina egna förutsättningar och att man måste träna mycket för att lära sig behärska respektive sport återkommer genomgående, liksom spontanidrottens roll och vikten av att ta hand om och lyssna på sin kropp. Ändå blir det bitvis mycket siffor: antalet spelare, olika ålderskategorier, planernas mått, längd på matcherna, och sedan rekord eller information av typen vem som vann det första VM:et, vilka som är de bästa ligorna, publikrekord, målrekord i samma match, vem som spelat flest landskamper (och hur många), vem som varit yngsta spelare i landslaget (och hur ung), och så vidare. Domare, funktionärer och de som finns kring laget, som tränare, lagledare och materialare, tas också upp.

IMG_7069

IMG_7071

Som kanske framgår av uppräkningen ovan så är böckerna väldigt innehållsrika, och inte ideala för högläsning rakt av. Därför är det skönt, som inledningsvis nämndes, att det finns mycket att ”läsa” utan att behöva kunna läsa. Då får bilderna en framträdande roll, och därför uppskattar jag att det är en blandning av karaktärer som framstår som flickor, pojkar, och rätt okodade – och de spelar alla tillsammans. Fördelningen är inte helt jämn, men den är i alla fall inte helt skev heller, och även i texten finns görs det försök att lyfta fram både dam- och herridrott, till exempel både Allsvenskan och Damallsvenskan, SHL och Riksserien. När de internationella ligorna diskuteras är det dock genomgående manligt, och när fotbollens superstjärnor lyfts fram så platsar bara Marta bland Messi, Ronaldo, Maradona, Pelé och Zlatan. I Simning däremot är den fördelningen betydligt mer jämn.

IMG_7070

Som tur är – tycker jag – har inte Tian riktigt specifika idoler i någon större utsträckning än, utan bläddrar förbi de där sidorna rätt snabbt och kommer till avsnitten med liknande sporter. Att dessa tas upp är i mitt tycke en av böckernas höjdpunkter, som bland annat fått Tian att önska att han skulle få börja spela kälkhockey och fascineras över beach soccer – sporter som han tidigare inte visste fanns.

IMG_7072

Leave a comment

Filed under Kapitelböcker