Böckerna om Iggy & jag

Iggy & jag, 2009
Iggy & jag och födelsedagen, 2010
Iggy & jag har sommarlov, 2010
Iggy & jag och bebin, 2012

Jenny Valentine, Joe Berger
Atrium förlag

Berättarrösten i böckerna om Iggy & jag är Iggys storasyster Flo. Innan vi började läsa böckerna om Iggy så hade vi precis läst några böcker som i min ögon var rätt tråkiga syskonskildringar – småsyskon som bara förstörde eller storasyskon som bara var taskiga – och efter det var Iggy-böckerna en efterlängtad omväxling. Flo tycker verkligen mycket om Iggy och skildrar henne med mycket kärlek. Ta till exempel inledningen till kapitlet Iggys värld (i Iggy & jag):

“Iggy är väldigt bra på att låtsas. Det är det hon tycker mest om att göra. Hon kan förvandla vårt vardagsrum till en vattenfylld grotta eller till en skog med mossa på marken eller till ett ekande slott, bara genom att tänka. Hennes ögon blir alldeles stora och runda och sedan ser hon inte soffan eller mattan eller bordet på samma sätt som jag, hon ser andra saker. Och när hon berättar för mig vad hon ser, gör hon det så bra att jag också börjar se samma saker.”

Samtidigt är hon alltid beredd att hjälpa Iggy och är nog den som förstår Iggy allra bäst, som i kapitlet Doktor Iggy (Iggy & jag) där hon bygger om hela Iggys skåp till ett leksakssjukhus och samtidigt löser det som föräldrarna ser som ett problem med den förvaring av sjuka leksaker som Iggy hade innan.

Det här med att förstå Iggy och att komma med fiffiga lösningar kan behövas, för Iggy är mycket viljestark – vilket till exempel yttrar sig i det alla första kapitlet där hon blir Iggy – fram till den dagen hon bestämde sig för att vara Iggy hette hon nämligen Sam. Efter det inledande kapitlet hade jag förstås mycket svårt att låta bli att falla för de här böckerna!

Detta första kapitel är för övrigt också en bra illustration av dynamiken i Iggys och Flos familj i stort. Utöver syskonrelationen mellan Iggy och Flo som jag redan varit inne på så består familjen av en något mer förstående mamma och en något mer skojfrisk och småretsam pappa. Genusaspekten av föräldrarnas personligheter får väl därmed betraktas som rätt konventionell, men i huvudsak upplever jag ändå skildringen av dem som okej och dessutom så trivs jag i familjens jargong. De retas lite med varandra men alla får rum att vara sig själva och – framför allt – det finns plats för att vara så som Iggy är.

På några ställen, spritt över böckerna, förekommer det att pappan könar den övriga familjen i termer av att “ni flickor”, men högläser man boken så är det inga problem att bara hoppa över de passagerna. Annars upplever jag i huvudsak Iggy och Flo som barn, snarare än att de pekas ut som flickor.

Som kanske redan framgått så är dessa böcker av typen “berättelser-om-rätt-vanliga-barns-rätt-vanliga-liv” och det handlar om deras lekar, när Iggy klippte håret, när de har barnvakt, när de flyttar, när de får gympaskor med hjul, när de är på campingsemester, när Iggy lär sig simma, när Iggy fyller år, när de får låna hem en hamster att sköta, när Iggy får en ny lärare, när det är skolmarknad, när de ska få en liten kusin… Just i den del av berättelsen som handlar om campingsemestern träffar visserligen Iggy en ny kompis, Carl, som hon blir väldigt stjärnögd över, men i övriga så är det rätt få bikaraktärer som tar någon större plats i berättelserna och varje kapitel kan läsas rätt fristående.

Böckerna om Iggy & jag var en omtyckt kvällsläsning här hemma. Både Tian och Tretton uppskattade dem mycket, så från fyra och säkert upp till åtta-nio tror jag att de här böckerna kan fungera. Deras favoritkapitel – om jag ska nominera ett utan att ha frågat dem – var nog Och i min väska packade jag…., ett kapitel som skildrar en ordlek och som lockade till många goda skratt precis som kapitlet om mackorna i böckerna om Lillebror och Nalle.