Tag Archives: att ha syskon

Böckerna om Iggy & jag

Iggy & jag, 2009
Iggy & jag och födelsedagen, 2010
Iggy & jag har sommarlov, 2010
Iggy & jag och bebin, 2012

Jenny Valentine, Joe Berger
Atrium förlag

img_6104

Berättarrösten i böckerna om Iggy & jag är Iggys storasyster Flo. Innan vi började läsa böckerna om Iggy så hade vi precis läst några böcker som i min ögon var rätt tråkiga syskonskildringar – småsyskon som bara förstörde eller storasyskon som bara var taskiga – och efter det var Iggy-böckerna en efterlängtad omväxling. Flo tycker verkligen mycket om Iggy och skildrar henne med mycket kärlek. Ta till exempel inledningen till kapitlet Iggys värld (i Iggy & jag):

“Iggy är väldigt bra på att låtsas. Det är det hon tycker mest om att göra. Hon kan förvandla vårt vardagsrum till en vattenfylld grotta eller till en skog med mossa på marken eller till ett ekande slott, bara genom att tänka. Hennes ögon blir alldeles stora och runda och sedan ser hon inte soffan eller mattan eller bordet på samma sätt som jag, hon ser andra saker. Och när hon berättar för mig vad hon ser, gör hon det så bra att jag också börjar se samma saker.”

img_6105

Samtidigt är hon alltid beredd att hjälpa Iggy och är nog den som förstår Iggy allra bäst, som i kapitlet Doktor Iggy (Iggy & jag) där hon bygger om hela Iggys skåp till ett leksakssjukhus och samtidigt löser det som föräldrarna ser som ett problem med den förvaring av sjuka leksaker som Iggy hade innan.

Det här med att förstå Iggy och att komma med fiffiga lösningar kan behövas, för Iggy är mycket viljestark – vilket till exempel yttrar sig i det alla första kapitlet där hon blir Iggy – fram till den dagen hon bestämde sig för att vara Iggy hette hon nämligen Sam. Efter det inledande kapitlet hade jag förstås mycket svårt att låta bli att falla för de här böckerna!

img_6107

Detta första kapitel är för övrigt också en bra illustration av dynamiken i Iggys och Flos familj i stort. Utöver syskonrelationen mellan Iggy och Flo som jag redan varit inne på så består familjen av en något mer förstående mamma och en något mer skojfrisk och småretsam pappa. Genusaspekten av föräldrarnas personligheter får väl därmed betraktas som rätt konventionell, men i huvudsak upplever jag ändå skildringen av dem som okej och dessutom så trivs jag i familjens jargong. De retas lite med varandra men alla får rum att vara sig själva och – framför allt – det finns plats för att vara så som Iggy är.

På några ställen, spritt över böckerna, förekommer det att pappan könar den övriga familjen i termer av att “ni flickor”, men högläser man boken så är det inga problem att bara hoppa över de passagerna. Annars upplever jag i huvudsak Iggy och Flo som barn, snarare än att de pekas ut som flickor.

Som kanske redan framgått så är dessa böcker av typen “berättelser-om-rätt-vanliga-barns-rätt-vanliga-liv” och det handlar om deras lekar, när Iggy klippte håret, när de har barnvakt, när de flyttar, när de får gympaskor med hjul, när de är på campingsemester, när Iggy lär sig simma, när Iggy fyller år, när de får låna hem en hamster att sköta, när Iggy får en ny lärare, när det är skolmarknad, när de ska få en liten kusin… Just i den del av berättelsen som handlar om campingsemestern träffar visserligen Iggy en ny kompis, Carl, som hon blir väldigt stjärnögd över, men i övriga så är det rätt få bikaraktärer som tar någon större plats i berättelserna och varje kapitel kan läsas rätt fristående.

img_6106

Böckerna om Iggy & jag var en omtyckt kvällsläsning här hemma. Både Tian och Tretton uppskattade dem mycket, så från fyra och säkert upp till åtta-nio tror jag att de här böckerna kan fungera. Deras favoritkapitel – om jag ska nominera ett utan att ha frågat dem – var nog Och i min väska packade jag…., ett kapitel som skildrar en ordlek och som lockade till många goda skratt precis som kapitlet om mackorna i böckerna om Lillebror och Nalle.

Leave a comment

Filed under Kapitelböcker

Jul i Stora skogen

Ulf Stark, Eva Eriksson
Rabén & Sjögren, 2012

Min upplevelse är att begreppet ”adventsbok” är ganska nytt, och en snabb googling verkar ge mig både rätt och fel – visserligen ger det en hel del träffar, men ingen verkar ha skrivit om det – inte ens Wikipedia. Och många sökträffar verkar vara norska, vilket får mig att undra om vi importerat begreppet därifrån?

IMG_6254_2

Hur som haver, så är Jul i Stora skogen just en sådan bok – 25 kapitel, menade för att läsa ett om dagen som en adventskalender, med ett bonuskapitel för juldagen. Med tanke på detta är det kanske inte helt naturligt att skriva om en sådan bok såhär straxt innan Lucia – men jag försvarar mig med att varken jag eller barnen lyckats med sådan måttfullhet när det gäller läsning, utan oftast läst igenom hela eller i alla fall stora delar av boken på en gång.

För att vara specifik så är boken inget för en genomsnittlig nästan-tvååring som Tretton – det är för mycket text även om kapitlen håller sig runt fyra sidor med rätt rikliga illustrationer. Men för Tian var denna bok en favorit vintern när han var tre, så någon gång från den åldern kan den fungera även om det finns mycket att växa i.

Historien har en del komplexitet i sin uppbyggnad: den börjar med att presentera gårdstomten Vrese som tar hand om en gård som människorna sedan länge lämnat (kapitel 1-3) och övergår sedan till att presentera en kaninfamilj, och då särskilt kaninungen Nina, som bor i Stora skogen (kap 4-12) – och dessa berättelser fortsätter sedan att växla tills att Nina tillsammans med brodern Kain sökt upp Vrese i kapitel 22 – och själva upplösningen kommer förstås inte förrän på självaste julafton.

I stora drag handlar berättelsen om Vrese om hans ensamhet och hans förtvivlade försök att inte känna av den: han träffar på en liten humla som han måste ta hand om – under stora vedermödor, uttrycker han verbalt. I handling däremot skriker han efter sällskap:

– Får jag sova nu? brummar humlan.
– Nej. Nu ska jag läsa, fnyser Vrese. Och du ska vara tyst och höra på så att du lär dig nåt.
Han plockar fram sin bästa bok. Den enda han har. Till ensamhetens lov heter den. Så börjar han läsa:
– Vad är väl härligare än att ensam njuta tystnaden….
Han har inte hunnit längre förrän det hörs ett svagt surr. Det är humlan som har somnat och snarkar och drömmer om sommaren.
– Det var också som själva julbocken, muttrar Vrese. Ska man aldrig få lugn och ro i sitt eget hem!

IMG_6255_2

När jag skrev om Farmor hyr en katt filosoferade jag kring hur sällsynt det är med böcker som behandlar ”en gammal människa som en person för sin egen skull och i sin egen rätt”, och nämnde att den enda jag kunde komma på att jämföra farmodern med var en viss tomte – och det är Vrese det. Men medan farmodern i Farmor hyr en katt är väldigt rättfram i sina behov, så sänder Vrese som sagt väldigt blandade signaler som jag inte tror att Tian uppfattar än. Denna del av berättelsen har förvisso sin charm för honom, men den handlar inte om att uppfatta Vreses egentliga ensamhet.

Som en konstrast till detta är det ständigt buller och bång och sällskap i Stora skogen. Bara hos kaninerna bor det, förutom föräldrar och ett helt gäng kaninbarn en moster, en farbror och en farfar. Mamman och mostern lagar mat och städar, farbrodern pysslar med sitt, farfadern gillar mest att filosofera och pappan lägger allra mest energi på att vårda sin svarta hatt – sitt allra käraste föremål. Jag tror inte att jag behöver tillägga hur detta otroligt traditionellt könade upplägg kryper i mig, och till på köpet går det inte att läsa bort utan att förhålla sig friare till fortsättningen av berättelsen än vad i alla fall jag mäktar med i en såhär pass textbaserad bok eftersom dessa förhållanden återkommer och utgör underlag för den fortsatta händelseutvecklingen. Det finns visserligen indikationer på mammans vantrivsel, som jag läser det, men jag tror att det är förbehållet den vuxna läsaren att uppfatta det.

IMG_6256

Till skillnad från denna mossiga vuxenvärld är dock skildringen av ungarna Nina och Kain mer lättsmälta: här är inte könandet framträdande på samma sätt.

På kaninernas sida av berättelsen är temat väntan på julen – den första för dem, för ingen i Stora skogen har firat jul tidigare och de pusslar mödosamt ihop vad julbegreppet egentligen innebär (en intressant sidonotering i detta är att i början är djurens oförmåga att läsa väldigt centralt för handlingen – men sedan skriver minsann farfadern en sång utan prut, ett logiskt hål som jag inte kan låta bli att störa mig på).

Så vad är då jul? Det är tomte, presenter (att ge till tomten!), sång, mat, och klappar (att klappa på varandra, i djurens tolkning). Att någon sorts lucia/ängel dyker upp hos Vrese i kapitel 13 och meddelar att han ska få barn (det är alltså kaninungarnas ankomst till honom som förutspås) skriker ju förstås om Maria bebådelse för oss som har den förkunskapen, men torde gå de flesta barn förbi. Till slut blir det också en julotta:

– Julotta! Vad är det? undrar Nina.
– Det är en högtidlighet, säger Vrese. Man sitter stilla i ett särskilt hus. Man dansar inte. Man äter inte. Man äter inte. Man klappas inte. Man bara sitter där och är glad för att det finns barn. Det går bra att hålla tyst. Men man får också sjunga. Skynda er och ta med er nåt att sitta på!

Det här med att vara glad över barn är fint uttryckt, tycker jag, och när jag ska summera boken så står det verkligen och väger. Men på något sätt har den i alla fall kommit att utgöra en del av vår boksamling.

2 Comments

Filed under Kapitelböcker

Konrad lussar och Konrads klänning

Åsa Mendel-Hartvig, Caroline Röstlund
Olika förlag, 2014

Nu närmar sig Lucia och det verkar inte lätt att bestämma sig inför årets luciatåg: den övertygade pepparkakan blev sedan en tärna som nu verkar ha blivit en stjärngosse… och kan man blanda olika sorts figurer?

IMG_6083_2

I Konrad lussar blandas det hej vilt – i det luciatåg som avslutar boken finns kombinationer som luciakrona, lucialinne, glitter och kängor som ser rätt pepparkakslika ut eller tomteluva, pepparkakströja och luciakrona. Men som höres håller sid figurerna i alla fall till det ”luci-iga” temat (nyuppfunnet ord hos oss, att jämföra med ”juligt”), något som jag tycker att man allt oftare hör att inte är fallet på landets förskolors luciatåg (även om jag försöker upprätthålla distinktionen – därav nyordsskapandet). Däremot är det förstås – det är ju Olika förlag som gett ut boken – en salig blandning av barn som bär de olika utstyrslarna.

Precis som i vår verklighet här hemma är det dock inte slutprodukten som är det viktigaste, utan processen som föregår den. Konrad och storasystern Hedvig rotar i lådan med utklädnader, konstaterar att en del är trasigt eller har hunnit bli för litet, gillar glitter, fäktas med ”stjärnsvärd” och hinner ha på sig lucialinne med ett rött band i midjan i ungefär en millisekund innan de slänger allt:

– Nakenfiiiis!

– Kan man lussa naken?, undrar mormor.
– Det blir nog kallt, tror mamma.

Och minsann snöar det under luciatåget, så det har hon nog rätt i – tur att barnen packade det de skulle ha i en ryggsäck.

IMG_6084_2

Här, på nakenfisuppslaget, tecknas barnen verkligen nakna, med snippa respektive snopp – något som jag inte kan påminna mig att jag sett i någon annan av de bilderböcker vi läst, med undantag för rena faktaböcker om kroppen. Det känns faktiskt rätt befriande.

I Konrads klänning figurerar ungefär samma persongalleri, men denna gång utan mamman. Boken börjar med att:

Hedvig har fått en klänning.

Konrad har inte fått någonting.

Klänningen glittrar (så vackert, höll jag på att lägga till, men det är inte en värdering som görs i boken – där är det själva glittrandet i sig som gör det, inte dess eventuella skönhet), och Hedvig låter generöst Konrad låna när han så gärna vill – men bara en liten stund, förstås. Därefter blir det en vild jakt genom huset, som slutar i att båda barnen ropar på mormor.

Mormor kommer, och vet bot. Efter lite rotande i källaren får Konrad också en klänning, en glittrande röd, de dansar hand i hand och ser alldeles fantastiskt lyckliga ut: ”Vi glittrar!”.

IMG_6085_2

För mig är dessa böcker i första hand härliga skildringar av syskonskap innehållande mycket lek och skratt och mindre doser konflikt och avundsjuka, men det går förstås inte heller att bortse från att de berör två teman som aldrig verkar mista sin förmåga att uppröra: pojkar i klänning och pojkar som (nåja) lucia. Detta är teman som också tagits upp i Sagolikas böcker om Kalle: Kalle som lucia och Kalle med klänning.

Dessa senare nämnda är inga böcker som ni kommer att få läsa om i år i alla fall – jag har läst den förstnämnda med Tian en gång och det slutade med att jag hoppade över halva, för att jag upplevde att det var ett sådant problem med Kalles kön. Han var kille – killar kan inte vara Lucia (i bokens första del, upplösningen är lycklig). Därmed är de böckerna ingen läsning för dem, som liksom mig, läser efter devisen att ”if it ain’t broken – don’t fix it”. I Konradböckerna däremot berörs kön inte alls som en faktor i handlingen, utan det som räknas är barnens glädje.

Textmässigt är de här böckerna riktade mot de lite yngre barnen, men de har absolut potential för syskonläsning. Det är Tretton som väljer dem, men Tian diskuterar dem gärna.

3 Comments

Filed under Bilderböcker

Sam och Sigge och den första julen

Lin Hallberg, Margareta Nordqvist
Bonnier Carlsen, 2014

Det finns en lång rad böcker som handlar om shettlandsponnyerna Sam och Sigge, och som jag förstått det (vi har bara läst denna och Sam och Sigge) är de uppdelade i två serier: dels en om ”ponnytjejerna” i BUS – Brobyungarnas shettisar, och dels en där sönerna på gården – Eric och Simon – är huvudpersoner. Sam och Sigge gick inte hem hos Tian vid första läsningen när vi provade för kanske ett halvår sedan, men nu med Sam och Sigge och den första julen verkar han betydligt mer på kroken och vill läsa mer om riddare.

IMG_6080_2

Sam och Sigge och den första julen hör till serien där Eric och Simon är huvudpersoner, och de omtalas väldigt frekvent som ”riddarbröderna”, vilket jag – utan att ha läst Sam och Sigge och riddarbröderna – skulle tippa att kommer därifrån. Detta, tillsammans med det faktum att bröderna växer upp på gården, gör att de känns som ganska ”typiska” pojkar inom ridsporten (att kontrastera mot alla längtande, hästälskande ridskoletjejer). Samtidigt är det väldigt trevligt med en hästbok(sserie) med pojkar i huvudrollen, något jag kan tänka mig kan vara ett trevligt litterärt sällskap till alla hästälskande pojkar där ute som kan ha det rätt ensamt.

I Sam och Sigge och den första julen närmar det sig jul i ramberättelsen, men denna jul inträffar aldrig utan den jul som det berättas om – mamman är berättaren – är den allra första julen i Sverige efter att familjen flyttat dit från England (efter skilsmässan från deras pappa, om jag uppfattar det rätt):

Eric och Simon brukar turas om att välja vad mamma ska berätta. Oftast vill de höra en sann-saga. Just idag är det Erics tur att välja.
– Då vill jag att du berättar om den första julen i Sverige, säger Eric.
– Ja! ropar Simon. Den är jättebra!
– Jag har säkert berättat den hundra gånger, suckar mamma. Tröttnar ni aldrig?
Mamma säger att Simon och Eric har glömt hur ensamma och eländiga de kände sig då. När de precis flyttat ifrån pappa och kompisarna i England.
– Det var så kallt att Simon och jag sov i samma säng, minns Eric. Och jag trodde att Simon hade lagt istappar i sängen, men det var hans tår.
– På kvällarna sprang det möss i köket, fnissar Simon.

IMG_6082_2

Denna jul innehåller det mesta: längtan efter snö och ”riktig jul”, tomtespaningar, hästar som river ner julpyntet i boxarna, strömavbrott, räddandet av en liten katt och till slut julottan där de träffade ”tjejerna” för första gången. Brödernas självklara relation till varandra och deras kärlek till sina (busar till) hästar är genomgående teman, och Tian fick helt klart några aha-upplevelser kring hur det kan bli med syskon sedan, med en lillebror som kan “prata så bra”.

Det här är en sammanhängande kapitelbok, att jämföra med de ”första” kapitelböcker vi läst där kapitlen kan läsas i princip fristående. Den är också språkmässigt något mer komplex, både med konstruktionen med en ramberättelse kring den egentliga berättelsen och med det mer utvecklade språket där miljöbeskrivningarna visserligen stöds av illustrationerna (som finns på varje uppslag) men också utgör en självklar del av texten. Samtidigt är det inte så mycket i boken som är svårt att förstå: inga dolda motiv eller motstridiga känslor, eller så, så man kan absolut läsa den med behållning även för yngre barn som tycker om temat.

Som redan nämnt uppskattar jag att detta är hästböcker med pojkar i huvudrollerna, även om de nu är lite ”typiska”. Jag upplever att språket ganska ofta understryker att de är pojkar (de talas mycket om i termer av ”pojkarna”, ”bröderna” och ”riddarbröderna”), men det är rätt lätt att läsa bort om man önskar – medan det, å andra sidan, kan vara en poäng i att behålla detta om man vill berätta om hästar som ett intresse för både pojkar och flickor. I sitt görande, ensamma på gården, tar kön dock inte överhanden. Här handlar det om barns hästar och barns jul.

Leave a comment

Filed under Kapitelböcker

Ingrid och Ivar firar jul

Katerina Janouch, Mervi Lindman
Bonnier Carlsen, 2014

Nu är det väl dags för lite jultema?

När första advent passerat är det i de flestas ögon legitimt att börja julpynta – men hos oss såg det ut såhär redan för flera veckor sedan:

IMG_5954

Jo, jag är medveten om att ingen riktig julzilla skulle nöja sig med detta (jag måste dock påpeka att utöver tomten är det faktiskt vintermotiv på filten som fungerar som duk!), men Tian och Tretton var riktigt glada över den julstämning de hade skapat. Anledningen till denna pyntarlust var att vi läst Ingrid och Ivar firar jul, som är en söt liten instruktionsbok i lyckligt julfirande.

Det finns en rad tidigare böcker om Ingrid: Ingrid har plåster, Ingrid vill bada, Ingrid och bassiluskan, Ingrid och pappa, Ingrid ska sova, Ingrid vill äta, Ingrid träffar djuren och Ingrid ska bada, och också ett par tidigare böcker med Ivar: Ingrid och Ivar och Ingrid och Ivar gör kalas. Ingrid och Ivar firar jul är den första – och hittills enda – som vi läst, men utifrån titlarna känner jag mig ganska lugn i att göra gissningen att även övriga böcker handlar om att beskriva vardagsnära händelser på en nivå som passar ett barn i åldrarna kring två.

Nu var det inte bara Tretton som gillade boken, utan Tian har också haft oväntat mycket utbyte av den. De fördelar mellan sig vem som ska vara Ingrid och vem som ska vara Ivar, och så får jag läsa berättelsen med dem som huvudpersoner. Tian har också uppskattat detaljer som att man kan läsa text i bilderna: till exempel gosedjurens önskelistor och den bok som Ivar läser vid ett tillfälle, och att det faktiskt finns en liten tomteluva utanför fönsterrutan när Ingrid och Ivar pratar om huruvida tomten kommer att komma.

Ingrid och Ivar är tämligen ensamma i boken. Där finns också några gosedjur som i viss mån ”lever”, men vuxna förekommer bara på ett av de sista uppslagen. Av boken får jag intrycket att Ingrid och Ivar är syskon: jag tycker att de verkar ligga vakna tillsammans om kvällarna, längtande efter julen, och de pyntar ”huset”, drar hem en julgran, bakar pepparkakor och gör julgröt, och firar ihop på själva julafton – men texterna om de andra böckerna säger att de är ”bästisar” så det är möjligt att det framställs på annat sätt där.

Språket hålls väldigt enkelt, och intressant nog omtalas varken Ingrid eller Ivar någon gång som ”hon” eller ”han”. Istället är det formuleringar som dessa:

Ingrid ligger vaken. Längtar efter julen.

Hela huset pyntas. Stjärnor hängs i fönstren.

Julafton har kommit. Alla sjunger sånger. Öppnar sen paketen.

Samtidigt tecknas Ingrid med rosetter i håret, tröja, kjol och strumpbyxor, medan Ivar har tröja (med ett stort hjärta på) och byxor.

IMG_6067

I handlingen skildras de dock tämligen symmetriskt: Ingrid limmar – Ivar klipper, Ingrid drar pulkan – Ivar bär granris, Ingrid lagar gröt – Ivar bakar pepparkakor, Ingrid skottar snö – Ivar sätter stjärnan i toppen av granen. Och medan innehållet med nödvändighet, med tanke på målgruppen, blir att rätt okomplicerat rada upp vad ett julfirande ska innehålla, så skönjas åtminstone någon lite mer komplex idé:

Ingrid gör en julklapp.
– Får jag se? vill Ivar.
– Nej, det får du inte!
Julen är så hemlig.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Krig

Alfons och soldatpappan
Gunilla Bergström
Rabén & Sjögren, 2006

Ett år i djungeln
Suzanne Collins, James Proimos
Bonnier Carlsen, 2014

Pojken, flickan och muren
Ulf Stark, Anna Höglund
Berghs, 2010

Utan att jag riktigt hade tänkt på det, så hade vi plötsligt flera böcker som berör olika aspekter av krig hemma. Ämnet är ju tyvärr högaktuellt i världen, och även om jag upplever att väldigt lite sipprar igenom till Tian än, så börjar han ändå greppa konceptet på ett lite större plan än krigslekar.

IMG_6045_2

Krigslekar förekommer i en av de här böckerna, nämligen Alfons och soldatpappan. Här har Alfons fått en ny vän, Hamdi, vars pappa har varit soldat – ”I ett riktigt krig, i sitt förra land”.

Alfons beundrar Hamdis pappa mycket, inte bara för att han varit soldat utan också för att han startat ett fotbollslag för alla barn och byggt en riktig målbur åt dem. Men kriget, det är ingenting som pappan vill prata om. Istället fantiserar Alfons och Hamdi, ”här ser de krig överallt, jämt – på dataspel och film och TV. Och på ruskig, spännande video!”, och leker med Alfons laserpistol, rullar in sig i mattor och leker snigelkrig, och önskar sig fler spännande grejer med ”SPLASH och KA-BOOM och skarpa polissoldater och tanks och monster-krigare”. Och till slut så får de faktiskt pappan att berätta något litet (om de lovar att ”lyssna som vuxna karlar”).

Han berättar om ett bombanfall. Han berättar om hur rädd han var. Och han berättar om mötet med en myra, för att inskärpa en sak:

Det enda säkra är: det finns såna som bygger upp och såna som bombar ner. Två sorter. Dom finns alltid. Bland fienden med!

Sedan, efter middagen, får denna utsaga en tillämpning i Alfons och Hamdis här-och-nu. Någon har förstört det där målet som pappan byggt åt dem, men pappans lugna besked är att de förstås ska bygga upp det.

IMG_6046

Kriget hålls lite på avstånd i den här boken. Det försiggår i ett annat land, Hamdis förra, i en annan tid, innan Hamdi var född. Även nu framstår landet som långt borta: hemma hos Hamdi är det annorlunda med många mattor, fingardiner och bordsbön. Annan mat, och en parabol så att man kan se ”främmande, utländska TV-program”. Alfons är lite förundrad, men trivs väldigt väl där och jag tycker att skildringen är fin.

I Pojken, flickan och muren är kriget däremot ständigt närvarande. Boken är – säger insidan på omslaget – inspirerad av Ulf Starks och Anna Höglunds resa till Palestina, och här finns inga eldstrider, krigslekar eller krigsleksaker. Men här finns muren, som stänger ute syskonen Adham och Sulafa och deras föräldrar från deras hem, gården som de bodde på förut. Gården med ”apelsiner, oliver och timjan. Och trädet där farfar hängde upp spegeln på en spik när han rakade sig. Och skolan dom gick i. Liksom skrattet.”.

Adham och Sulafa hanterar situationen. Adham kör runt Salufa i en kärra som han byggt åt henne, hon kan inte gå annat än korta sträckor eftersom ”hennes ben är sjuka”. De besöker en hund, Schas, som de gjort till sin och nu matar varje dag. Sulafa besöker en gammal lärarinna flera förmiddagar i veckan och läser dikter för henne. Men allra mest längtar de hem, och Adham lovar så Sulafa att han ska ta sig dit och hämta en apelsin till henne. Det är en väldigt fin skildring av syskonskap.

IMG_6047

Adham lyckas faktiskt ta sig förbi muren, och den illustration där deras hus är tecknat med sönderslagna fönsterrutor och brädor spikade över dörren är nog det i boken som gjorde störst intryck på Tian. Varför har de gjort så? Varför får de inte bo där längre?

I Ett år i djungeln är förståelsen också något som växer, men här hos huvudpersonen. Kriget här är liksom i Alfons och soldatpappan långt bort – det är Vietnamkriget – men samtidigt betydligt närmare eftersom huvudpersonens pappa ”måste åka till något som kallas krig. Han ska vara borta i ett år. Hur långt är ett år?”.

I sina drömmar flyger huvudpersonen till djungeln, tillsammans med katten Busan. Men vartefter tiden går blir den väntande djungeln alltmer ogästvänlig – utvecklingen av de här bilderna tycker jag att är det allra starkaste i boken. Från pappan kommer först vykort, men sedan blir det alltmer tyst. Huvudpersonen samlar ledtrådar: vuxna blir ”ledsna, oroliga eller arga” när de får veta att hennes pappa är i kriget. Kriget dyker upp på TV: explosioner, helikoptrar, gevär – mamman stänger av TV:n och huvudpersonen stänger in sig i en garderob och gråter. Det börjar bli svårt att komma ihåg hur pappa ser ut. Tills han äntligen kommer tillbaka.

IMG_6048

IMG_6049

IMG_6050_2

Det här är inga böcker som man läser för deras gestaltningar av kön. Papporna eller män är soldater. De står i förgrunden. Mammorna är hemma men osynliga. Därtill kommer uttalanden som får mig att först hoppa högt och sedan hoppa över, som att ”lyssna som vuxna karlar” (Alfons och soldatpappan) eller ”Vi är alla unika på något sätt. […] Drew är kille.” (Ett år i djungeln). Men barnen möter olika sidor av vad krig kan vara.

Den starkaste skildringen av en flicka är Salufa. Parallellt med Adhams fysiska försök att ta sig till andra sidan muren, så utvecklas hon som diktare, och får det sista ordet mot muren:

Kom fort upp ur jorden, träd.
Bli tjock som farmor om stammen.
Och låt grenarna växa så högt
att vi kan klättra
upp i himlen en dag.

Kom fort upp ur jorden, träd.
Ge oss blommor och frukt.
Och låt rötterna växa så starka
under jorden
att dom välter denna mur en dag.

Att det här så att säga är hennes parallella resa tror jag att går Tian lite förbi, men annars upplever jag som sagt att han nu, när han snart fyller fem, ändå börjar ha funderingar över krig och börjar greppa konceptet. Alfons och soldatpappan är den av böckerna som verkar mest lättillgänglig, med Ett år i djungeln någonstans i mitten och delar av Pojken, flickan och muren som sagt ännu lite för komplexa.

Hur tänker ni kring att läsa om krig med era barn?

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Böckerna om spyflugan Astrid

Spyflugan Astrid
Spyflugan Astrid flyger högt
Spyflugan Astrid rymmer
(finns men ej lästa: Spyflugan Astrid gillar och Spyflugan Astrid mitt i musiken)

Maria Jönsson
Bonnier Carlsen, 2007, 2008, 2010

De första gångerna vi läste Astrid-böckerna var jag ganska neutralt inställd, men de gick hem bra hos både Tian och Tretton och femtioelva omläsningar senare måste jag säga att det här är genuint bra böcker för ett rätt stort åldersspann. 

IMG_5931

Världen ses här genom ögonen på Astrid, en spyfluga som bor “bakom soffan” med sin familj i form av mamma, pappa, moster Ally, en omtalad men försvunnen morbror, 43 småsyskon, 7 kusiner och 3 nästkusiner. En myllrande familj alltså, men föräldrarna förekommer uteslutande i bakgrunden skötandes hushållsgöromål och syskon (på ett tämligen jämställt sätt, faktiskt) medan det är moster Ally som Astrid har sina duster med. Duster som handlar om Astrids frihetslängtan å ena sidan (hon tycker om att ”1. äta 2. göra utflykter 3. titta på DET STORA PÅ ANDRA SIDAN” eller att ”1. äta 2. göra utflykter 3. ligga och fundera”) och moster Allys utkrävande av ansvarstagande å andra: var försiktig (akta dig för ”feta smällen och hemska sugen”) och hjälp till att ta hand om småflugorna.

Jag känner mig inte självklart positiv till budskap om hur storasyskon ska hjälpa till med sina småsyskon, och då än mindre i formen av att storasystrar ska göra det, men i flugfamiljsformatet tycker jag ändå att det fungerar. Tian undrar mycket om varför Astrid “alltid” (hennes uttryck) måste hjälpa till med småflugorna, och vi pratar om att det förstås inte är juste om det är så, men också att det kan vara något som Astrid bara säger fastän det inte är “alltid” för att hon tycker att det finns roligare saker att göra och om hur det är bra att hjälpas åt i en familj.

IMG_5932

Text och bild arbetar verkligen tillsammans i de här böckerna: texten är en del av det visuella uttrycket genom att vara större eller mindre eller röra sig över sidorna, medan bilderna flitigt zoomar in eller zoomar ut för att understryka flugperspektivet och hjälper till att förklara termer som flugorna myntat för människoföreteelser: stora sugen (dammsugaren), feta smällen (flugsmällan) och det stora på andra sidan (världen utanför huset där de bor) är redan nämnda, därtill kan till exempel läggas varma rutan (ugnsluckan), svarta solen (spisplattan), svarta havet (en kaffekopp) och bruna varma saker (bullar). Det här sistnämnda greppet är något som jag upplever gör att Tian håller intresset levande för dessa böcker, eftersom han kämpar med att begripa sig på vad som avses med beskrivningarna. Därtill så är det här med varierad textstorlek något som drar extra mycket intresse till texten, där han gärna vill veta precis vad det står på olika ställen.

Igenkänningsfaktorn mellan böckerna etableras effektivt med olika varianter på presentationen av Astrid, med tyngdpunkt på siffror:

Det är jag som är Astrid.
Dom säger att jag är en spyfluga.

Inte vet jag, men jag har,
stora ögon,
2 armar,
2 vingar,
och 4 ben.

Liksom arbetet med textens visuella uttryck i övrigt drar intresset till precis vad som står var, så drar den här presentationen och de listor som Astrid återkommer till intresset till de möjligheter som siffror ger, på ett effektivt sätt.

IMG_5933

Historierna i böckerna är egentligen en bit över Trettons nivå – han förstår inte hur Astrid hamnar i fara när hon somnar vid en bit dansk salami och hamnar i kylskåpet, hur Astrid och en av småflugorna sugs upp genom fläkten och ut på ”andra sidan” eller när Astrid somnar och drömmer – men det fina i kråksången är att det inte gör så mycket. Det finns så mycket i miljön runt historierna att det finns mycket att hämta ändå.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Innan jag fanns

Petrus Dahlin, Maria Nilsson Thore
Bonnier Carlsen, 2013

Jag var lite intresserad av hur Tian skulle möta denna bok, utifrån de diskussioner vi haft på temat om var man finns innan man föds och vart man tar vägen som död, som mynnat ut i svaret ingenstans (utöver kroppen i jorden). Svaret i denna historia är mer inlindat, och kanske mer filosofiskt, om än anspelande på biologiska fakta.

IMG_5245

Förutsättningarna är att en morfar åker ut till en stuga i skogen med sina båda barnbarn. Bokens huvudpersoner, storasyster My och lillasyster Py, kommer in på var de (eller snarare Py) fanns innan hon hamnade i mammas mage, vilket blir en diskussion som till viss del består av fria fantasier medan det samtidigt finns en rätt självklar koppling mellan deras tankar om ”en äggplanet i rymden där alla bebisar ligger och väntar på att födas” eller att Py varit ett litet frö, en komet med en liten svans, ”ett litet grodyngel bland miljonerns miljarders grodyngel som simmade i en jättestor svart sjö” och – ptja – ägg och spermier, vilken är en del av den mänskliga kroppens funktion som Tian sällan visar särskilt mycket intresse för. Kanske var det hans relativa ointresse som gjorde att vi inte kom till någon diskussion här, men jag känner också att historien i sig inte riktigt bjöd på den ingången även om illustrationerna är smarta och jag inte riktigt kan sätta fingret på vad som hindrade oss. Kanske abstraktionsnivån, kanske det faktum att det hinner klämmas in både ett och annat om rymden och evigheten också.

My och Py lämnar sedan diskussionen om innan Py föddes, med konstaterandet att hon inte ska dö förrän hon är gammal

– Som morfar, säger Py. Kanske ska han dö snart. Men vad händer då?
– Ingen aning, säger My. Kan det vara likadant fast tvärt om?
De blir avbrutna av morfar som kommer in med den sista veden.
– Har du kommit på var du fanns innan du låg i mammas mage? frågar morfar och drar igång en brasa.
Py tänker en liten stund. Sedan säger hon:
– Jag tror att jag var en stjärna i rymden. Precis som när du dör så kommer du att skrumpna ihop och bli lika liten som ett pyttefrö. Sedan kommer en stjärnvind och tar dig ut i rymden så att du kan bli en stjärna igen.

IMG_5246

Att komma in på döden här känns egentligen inte som en självklar vändning, vare sig utifrån titeln eller historien – visst är morfar säkert gammal i barnaögon, men utifrån den bild som ges av honom hamnar han definitivt i kategorin av människor som jag skulle förklara att inte kommer att dö åldersrelaterade orsaker inom det närmaste – även om anslaget att binda ihop tillståndet innan födseln och efter döden än fint. Men när morfar sedan kommer och lägger barnen ser man en morfar i vit nattskjorta flyga upp på himlen, som en illustration av det som Py sagt om döden, och i denna bild finns en detalj som nog utgjorde vår största behållning av boken: i fönstret står en flaska med en maskros i. På ett av de första uppslagen är maskrosen överblommad med fröna kvar – här har plötsligt en liten (stjärn?)vind dragit genom rummet och fått fröna att sväva iväg. Hur kunde det bli så, undrade Tian, och där började vi till slut prata om boken.

Utöver det, får jag också säga att det säger något om syskonskapets förutsättningar: att den ena funnits innan den andra, att de delar sin historia men inte hela, vilket också är ett ämne vi återkommer till rätt ofta här hemma, både i form av frågor om dåtid (var det innan jag fanns? Fanns Tretton då?) och framtid (När jag är nio år, hur gammal är Tretton då?). Men över lag, så känner jag att det finns böcker som talar mer till oss.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker