Monthly Archives: January 2015

Är du ARG nu?

Toon Tellegen, Marc Boutavant
Rabén & Sjögren, 2014

Klippgrävlingen, den första av de tolv berättelserna i Är du ARG nu?, får mig att tänka på sinnesrobönen: ”Gud, ge mig sinnesro att acceptera det jag inte kan förändra, mod att förändra det jag kan och förstånd att inse skillnaden”. Det sistnämnda har inte klippgrävlingen:

Varje kväll vid solnedgången klättrade klippgrävlingen upp på en liten kulle och skrek:
”Gå inte ner! Gör det inte! För en gångs skull! Jag varnar dig!”
Han rusade upp och ner för kullen och viftade vilt med tassarna. Han var så arg att han fick tårar i ögonen av ilska.
Men solen gick alltid ner.

IMG_7055

Ilska är en sådan där känsla som jag tycker att man alltid återkommer till: att identifiera och hantera. Att man får vara arg men att man inte får slåss, bitas eller dra i håret ändå. Vad man kan göra istället. Och utöver den väldigt konkreta ilskehanteringen mitt i utbrotten så är det en tacksam känsla att prata om utifrån berättelser, när det är någon annan som är arg – som klippgrävlingen här då.

De tolv berättelserna i den här boken hinner behandla många aspekter av ilska. Berättelserna är fristående, men en del karaktärer återkommer i flera av dem, och de är alla djur som inte namnges utan enbart benämns med sin sort (klippgrävling, elefant etc). Det är dock stor övervikt på hur många som benämns som han jämfört med hon. Och – det är i mitt tycke väldigt skiftande kvalitet och begriplighet mellan berättelserna.

IMG_7057

Min absoluta favorit är berättelsen Musen, där känslan av vemod introduceras. Där kommer kräftan hem till musen med en väska full av varor att saluföra – många olika sorters ilska. En lätt, ”som går över lika fort som den blossar upp”, att använda om man blir trampad på tårna när man dansar. En skrynklig grå ilska som passar när man glömt något hemma. Lila vrede, grönaktig upprördhet, snötvitt raseri – och så:

”Vad är det där?” frågade musen.
”Det är ingen ilska”, sa kräftan. Hon hostade till.
”Det är sorg. Den säljer jag inte. Men när det är du…”
”Ge mig den” sa musen.
Hon gav musen det ljusblå, halvt genomskinliga vemodet, stängd väskan och gav sig av.
Musen satte sig vid fönstret. Hon svepte in sig i vemodet och såg långt bort i fjärran.
Det var en varm, vindstilla morgon i början av sommaren.
”Åhh…” sa musen, och suckade djupt.

Därtill kommer några berättelser som handlar om att överkomma hinder mot att bli arg: i Igelkotten är det igelkotten som kommer på att han aldrig varit arg och försöker bli det genom att skriva en lapp, i Skalbaggen och syrsan försöker skalbaggen lära syrsan hur man blir arg genom att få honom att tänka arga tankar (så arga till slut, att syrsan ger skalbaggen en rejäl örfil), och i den avslutande När ilskan var borta handlar det om hur djuren i skogen upplever livet den dag de inte kan bli arga (de tycker det är hemskt tråkigt). Den sistnämnda berör därmed också frustrationen över att inte kunna väcka en känsla hos andra, vilket också är temat i Näbbmusen där näbbmusen blir helt vansinnig över att inte kunna göra ekorren arg och – mer finstämt – i Ekorren och myran där de båda försöker komma fram till vad ekorren skulle göra om myran reser iväg. Bli ledsen, ja. Men myran skulle bli arg om ekorren försökte hindra henne – samtidigt som det värsta som kan hända är att han inte gör det. Paddan handlar om olika sätt som man kan göra sig av med sin ilska på.

IMG_7056

Men det finns som sagt också några berättelser som jag inte begriper mig på, som till exempel Jordsvinet som handlar om hur jordsvinet är glad och nöjd så länge som han får stå på huvudet men blir alldeles rasande arg av att bli vänd på benen. I teorin tänker jag mig att det skulle kunna handla om ilska kopplat till ovälkomna förändringar, men samtidigt är det jordsvinet själv som ber om att ekorren ska prova att vända honom och dessutom tycker han själv – när ekorren efter ett svettigt slagsmål lyckats få jordsvinet på huvudet igen – att det är otroligt festligt att det gör honom så arg. I Elefanten har elefanten en inre dialog (ja) om vad han borde göra respektive gör, där den ena av rösterna hånar honom och får honom att slå sig själv. Den typen av inre röster upplever jag inte att Tian har, och inte heller att den här berättelsen ger någon bra ingång till att introducera.

IMG_7058

Som redan nämnts så är det fler djur som benämns som hon eller han, men är man beredd på det är det rätt lätt att byta ut. Kön är inte markerat på något sätt i illustrationerna, som för övrigt är mycket stämningsfulla och verkligen lyfter berättelserna. Boken är rätt textrik och jag tror att det är bra om man närmar sig fyra för att riktigt uppskatta den. Trettons betyg är ”nej!” medan Tian verkar hålla med mig om att det är stora skillnader mellan berättelserna.

Advertisements

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Pelle Svanslös – Våga vara snäll och Nokos överraskningskalas

Pelle Svanslös – Våga vara snäll
Åsa Rönn, Michael Rönn, Ingrid Flygare (efter Gösta Knutsson)
Bonnier Carlsen, 2014

Nokos överraskningskalas
Fiona Moodie
En bok för alla, 2014 (2007)

Både Tian och Tretton är januaribarn, så den senaste månaden har inneburit kalas efter kalas. Kalas är också temat i både Pelle Svanslös – våga vara snäll och Nokos överraskningskalas. Mer specifikt behandlar de dock att inte bli bjuden på kalas.

IMG_7047

Detta är ett tema som man kan tänka sig olika vinklar på, och där har båda böckerna valt samma: det är inte någon ledsen icke-inbjuden som står i centrum, utan läsarens perspektiv är den uteslutandes, som får lära sig att vända andra kinden till. De icke-inbjudna, Måns i Pelle Svanslös och Hyena i Nokos överraskningskalas, är nämligen inte alls särskilt sympatiska – men sensmoralen i båda historierna är att den uteslutande akten, att inte bjuda dem på kalaset, bara trappar upp konflikten. Det får Måns att bestämma sig för (och genomföra) en stöld av presenten som Pelle skulle ge till Maja i Pelle Svanslös, och Hyena att äta upp de fikon som huvudpersonen (jordsvinet) Takadu under stor möda plockat för att bjuda på under vännen Nokos överraskningskalas.

IMG_7049

I frågan om det är en bra sensmoral vacklar jag lite. Visst är det fint att se Måns respektive Hyenas glädje när de istället inkluderas (Måns genom att bjudas på Pelles kalas och Hyena genom att få vara med på Nokos), men jag kan tycka att beskrivningarna av de elakheter som de gjort sig skyldiga till har så pass lite inlämning och känslomässig kontext att jag skulle vilja att mina barn inte ska känna några förpliktelser att försöka omvända någon som beter sig så:

Hyena smög fram och glufsade i sig fikonen som var kvar i korgen. Ett lämnade han kvar bara för att reta Takadu.

När Takadu vaknade stod solen lågt och korgen var tom. Ett endaste fikon fanns kvar liksom en skarp lukt av Hyena.

Allt arbete till ingen nytta! Takadu var förkrossad och ledsen. Inga fikon! Nokos födelsedag skulle bli förstörd.

Lurendrejaren Hyena rullade runt bakom en sten och vred sig av skratt.

Eller:

– Jag tror att Maja kommer bli väldigt besviken på Pelle om han inte har någon present till kalaset, viskade Måns till Bill och Bull. Hon kommer att bli så besviken att hon inte vill vara med Pelle längre.
– Men Pelle kursivhar ju en present till Maja, sa Bill.
– En strömmingstårta, sa Bull.
– Inte om jag får bestämma, sa Måns och log elakt.

IMG_7048

Och i det senare fallet får tilläggas att det som gör att Maja väljer att utesluta Måns från sitt kalas är att han oprovocerat kastar snöboll på Pelle när han åker pulka, med resultatet att Maja och Pelle kraschar in i ett träd. Och jo, jag vet att det finns ett ständigt underliggande stråk av avundsjuka och missunnsamhet från Måns sida visavi Pelle, men jag vet också att jag hade svårt att hantera det själv som barn när jag läste böckerna – och den här bilderboksvarianten har ju en ytterligare något yngre målgrupp – kanske från dryga tre eller så om man ser till textmängden, medan jag som framgår inte är säker på hur väl innehållet går fram. Jag tror att Tian håller med mig i detta, eftersom Pelle Svanslös åtminstone än så länge inte blivit särskilt mycket läst.

Nokos överraskningkalas har vi däremot läst på både längden och bredden, för att läsa om ”Kadu” är en av Trettons absoluta favoriter för tillfället (tillsammans med Det är en gris på dagis). Det här, när vissa böcker blir riktiga favoriter, är så spännande tycker jag. Ibland går det att förstå vad det är som fängslar, men i det här fallet har jag faktiskt inte mycket till aning. Det började med att han föll för karaktären Bushbaby (ett spökdjur), och sedan hamnade boken på repeat. För att riktigt stå ut med det har jag läst bort mycket av Hyenas elakheter, vilket lämnar en rätt söt historia om Takadus mödor att ge Noko en bra födelsedag. Detta, glädjen i att ge till sina vänner, är något som också finns i Pelle Svanslös-boken, och som jag tycker är väldigt sympatiskt. Dessutom är det långtifrån bara saker som ges bort: här förekommer såväl egna sånger som eget DJ:ande.

IMG_7052

IMG_7051

Något annat jag uppskattar med Nokos överraskningskalas är den annorlunda miljön och de annorlunda djuren som figurerar: utöver Takadu (jordsvin) och Noko (piggsvin) och Hyena så är vännerna vårtsvin, öronhundar, myrkottar, markattor, pärlhönor, spökdjur, sköldpaddor… Vi har googlat fram mer information om många av dem, för att se hur de ser ut i verkligheten och hur de lever. Allra mest har vi dock lärt oss om två små gynnare som bara återfinns i bild: två små dyngbaggar som är med på de flesta uppslagen. Dessutom måste sägas att illustrationerna är väldigt välgjorda och att Tretton verkar gilla de sångtexter som jag sjunger med nästan samma melodi varje gång…

De centrala gestalterna i Nokos överraskningskalas är ”han”: Takadu, Noko, och Hyena medan vårtsvinet omnämns som ”fru Vårtsvin” och Bushbaby är en hon. Kön spelar dock en väldigt underordnad roll här, och det finns inga könsmarkörer utöver de eventuella omnämnandena. I Pelle Svanslös-fallet upplever jag att könsaspekten fått en viss uppfräschning, jämfört med hur jag minns den från originalhistorierna. Pelle, Måns och Bill och Bull är ju fortfarande hanar, men jag upplever att Maja får ta mer plats och skrivs fram mer som en ”rolig och snäll kompis”, och även om Pelle får rådet att köpa en stor rosett till henne i födelsedagspresent av Gullan, så verkar det bero mest på att Gullan ”ville bli designer” (och det är inte heller vad Pelle köper till henne, för han har lyssnat in vad hon verkligen önskar sig). Dessutom har det tillkommit en del karaktärer, som Katti och Kaa som är DJ:s och nyligen kommit till Sverige.

1 Comment

Filed under Uncategorized

Strandstaden

Karin Cyrén
Alfabeta, 2014

Ibland förlorar man kontrollen – först över situationen, och sedan över sig själv. Och efteråt kan man ångra sig, och vilja ställa allt till rätta.

IMG_6996

Det är precis en sådan situation som är vändpunkten i Strandstaden, där bokens “jag” inte längre orkar med tjatet från de små invånarna i staden som hen byggt upp:

– Kan ni vara tysta? vrålar jag. Bygg era egna hus!

Jag hoppar och bankar och slår på allt!

– Jag vill fika! ryter jag.

– Hjälp! Alla springer åt olika håll. Sluta! Snälla, sluta!

Oj, va arg jag blev.

– Förlåt att jag slog sönder stan, säger jag. Jag kan laga den.

– Vi kan laga lite själva, säger muskelkillen. Det var dumt att vi tjatade.

IMG_6998

Det är en sådan situation som nog många kan känna igen sig i, både vuxna och barn, och det handlar som synes inte bara om att vara den som tappar besinningen utan också om att vara den som träder över någons gräns, och som också får sig en tankeställare.

IMG_6999

Boken börjar med att en familj, eller två vänner med sitt barn respektive bebis, kommer till stranden – det ges ingen vägledning mer än att “mamma” omtalas två gånger, men det skulle mycket väl kunna vara två mammor. Hur eller hur så är de vuxna (och bebisen) väldigt perifera i handlingen, de markerar bara dess början och slut. Istället är det “jag” och de små invånarna i staden hen bygger som är centrala.

IMG_6997

Den första som dyker upp är “en kille med stora muskler”, följd av en väldigt upptagen “tjej”/”kontorstjej”, och så en “gubbe”. Jag har begränsad lust att läsa om “killar med stora muskler”! Men sedan, efter detta, könas inte de tillkommande invånarna i text. I bild däremot, är både “motorcyklisten” och “fotbollslaget” lätta att läsa som tjejer (medan “en som kommer i racerbåt” och (pizza)”bagaren” är mer ambivalenta och “bonden” nog tolkas som man). Det är en trevlig omväxling!

IMG_7001

Vi har läst boken till och från, men den är inget som något av barnen (ännu) fastnat för. Den är något för komplex för Tretton, och kanske något för simpel för Tian. Men i åldrarna däremellan kan den här boken vara en rätt trevlig bekantskap.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Smarta små upptäcker kroppen

Birgitta Westin (red), Moa Brunnberg (red)
Rabén & Sjögren, 2014

Smarta små upptäcker kroppen är en antologi som undersöker kroppen på olika sätt: den inleds med en dikt ur Kanel och Kanin – dikter om kroppen, och sedan introduceras Hedda och hennes vänner i Klass 1 Rönnen. Båda dessa återkommer sedan boken igenom, blandat med dikter, frågor (att svara på själv eller besvarade av en läkare), fakta och experiment om och med våra sinnen, fakta om kroppen i övrigt och sjukdomar, likheter och olikheter.

IMG_6983

Tian tog genast Hedda till sitt hjärta, och blev rätt besviken över att inte hela boken handlade om Klass 1 Rönnen. Vi fick snabbt bläddra förbi sådant som inte hörde dit, med undantag för just Kanel och Kanin som är gamla bekantskaper, och rätt snart cirkulerade de flesta av våra diskussioner utifrån den här boken kring det uppslag där klassen har gympa, under rubriken Människan är inte en muffin, som visst var höjden av humor.

Jag hoppar visserligen över början av avsnittet, som handlar om att bli retad för att man ser annorlunda ut, men även jag gillar fortsättningen där gympaläraren Slavoj bryter in:

– Vi ser olika ut för att vi ska bli inspirerade av varandra, för att livet inte ska bli enformigt.

Hedda tycker att “enformig” är ett roligt ord och börjar tänka på formar, muffinsformar. Men Slavoj hade rätt, tänkte hon sen, människan är ju inte en muffin.
– Det är som gympalektionen, säger Slavoj. Hade vi bara spelat brännboll hade ni tröttnat på det. Därför har vi olika saker olika dagar, skeppsbrott, fotboll, dans och frisbee. Variation, säger Slavoj, är nyckeln till ett roligare liv.
– Men du då, säger Hedda. Du har ju alltid samma träningsoverall på dig. Borde inte du också variera dig? Slavoj skrattar och sätter visselpipan i munnen. Lektionen är slut!
– Nästa gympalektion, säger han, då livar jag att klä mig i något annat. Du ska få se!

Och illustrationen på motsatt sida visar verkligen nästa gympalektion, med Slavoj i klänning och där barnen bytt både hudfärg och kläder med varandra.

IMG_6980

Jag är väldigt imponerad av intentionen med Smarta små upptäcker kroppen, som beskrivs rätt utförligt i inledningen “Hej du människa!”. Här understryks kroppens funktion, hjärnan och dess förmåga att lära, och även det här med likhet och olikhet som jag inledningsvis nämnde. Jag tycker också att denna intention märks genomgående i boken, även om jag inte är enig i alla avvägningar kring vad som lyfts fram och hur det förklaras.

IMG_6981

Det jag läste bort i exemplet ovan är en sak, som säkert kan ha sin plats för barn som upplevt den typen av retande, mot sig själv eller andra. Men ett annat exempel som jag ställer mig tveksam till är ett utdrag ur hårboken, där det slås fast att “Många tanter vill inte ha hår på benen fast det är varmt och skönt. Dom rakar bort det med rakhyvel, sen har dom strumpbyxor istället för att bli varma”. Jag har själv valt andra förklaringar på den sortens frågor, och pratat både om att olika vuxna människor kan välja att raka bort hår från olika delar av kroppen (inklusive ansiktet) och att det ibland är för att man tycker att det är fint eller bekvämt och att det ibland har en praktisk funktion (som till exempel när simmare och cyklister gör det för att jaga hundradelar eller underlätta sårvård och massage). Nästa station i förklaringen blir väl att komma till utseendeideal, men där bedömer jag inte riktigt att Tian är än.

IMG_6979

Ett annat ställe han inte är på än är att blygas över nakenhet. I bokens illustrationer kryllar det av obekymrat nakna människor i olika format, och det allra naknaste avsnittet är nog det om “Hur många kön har du?” – “Där, bakom alla byxor och kjolar och rockar och jackor, gömmer sig snoppar och snippor av olika slag. Och de ser alla olika ut. Så egentligen kanske det inte bara finns två kön. Utan exakt lika många som det finns människor i världen. Och de kanske borde ha olika namn, inte bara ‘snopp’ och ‘snippa'” konstateras det. Så långt så bra – men tittar man istället på bilden av Hedda och Amir som är på omslagets andra sida skyler de sig tydligt och sneglar på varandra. Detta är kanske något ytterligare som jag skulle ha valt bort.

IMG_6978

Samtidigt vill jag upprepa det som jag inledningsvis nämnde om intentionen, och även tillägga att bokens huvudsakliga målgrupp nog är något äldre än Tian, även om det finns delar som för all del även Tretton kan uppskatta. Fördelen med en antologi är ju att man kan hoppa lite, och läsa det som är intressant just för dagen.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker, Kapitelböcker

Lilla Bä – det finurliga fåret och Jag älskar saft

Mark Sommerset, Rowan Sommerset
Glimra förlag, 2014

På ett sätt kokar det ner till en fråga när det gäller de båda böckerna om Lilla Bä och Knasiga Kalkonis: är tanken på att någon luras att äta bajs eller dricka kiss rolig? Om inte, så är detta ingen läsning att rekommendera.

IMG_6908

Tian har aldrig haft någon sådan där märkbar kiss- och bajsfas som det sägs att de flesta barn har, och han blev mest illa berörd över händelseutvecklingen i böckerna. Tretton, å andra sidan, kunde skratta över det knasiga i att äta bajs eller dricka kiss, men egentligen är böckerna knappast vända till tvååringar: de är huvudsakligen skrivna i dialogform (med pratbubblor, vilket jag inte tycker självklart gör sig bra i högläsning) och alldeles för smarta i språket.

Ta till exempel dialogen där Lilla Bä övertygar Kalkonis att smaka av bajset, som han sagt är “smartpiller”:

– Är du säker på att det inte är bajs?
– Smartpillrena?
– Ja, smartpillrena.
– Såna här menar du?
– Ja, såna där.
– Som man äter?
– Ja, som man äter.
– Som är gratis.
– Ja, som är gratis.
– … men bara för kalkoner.
– Jag är en kalkon!
– Så varför smakar du inte?
– Ja, det kanske man skulle göra!

IMG_6909

Poängen här är förstås att Lilla Bä slingrar sig från att svara. Han ljuger aldrig om att de inte är bajs, utan papegojsvarar bara på Kalkonis frågor ända tills han helt tappat tråden tanken på att han misstänkte att det faktiskt var bajs.

Detta, att Lilla Bä har tråkigt, och lurar Knasiga Kalkonis, är egentligen hela handlingen i Lilla Bä – det finurliga fåret. Därpå hintas det att han tänker slå i geten Luriga Sture detsamma, och i uppföljaren Jag vill ha saft har Knasiga Kalkonis och Luriga Sture slagit sig samman för hämnd: här kommer Knasiga Kalkonis med ett glas ”saft”, ”alldeles nygjord”, som han försöker bjuda Lilla Bä på. Ja, getkiss då. Men planen slår slint, och Knasiga Kalkonis dricker själv upp kisset.

Om jag bortser från själva kiss-och-bajsandet så är dialogen kvick, och även om man förmodligen kan läsa in olika sensmoraler i böckerna så fastande jag lektionen om vilseledande utan direkta lögner när i Lilla Bä – det finurliga fåret, och ”don’t argue with idiots – they’ll drag you down to their level and then beat you with experience” i Jag älskar saft. Detta är dock knappast kopplingar som barn i Tians ålder gör själv, utan någon som man lär få introducera själv.

IMG_6910

Varken Lilla Bä eller Knasiga Kalkonis könas egentligen i böckerna, texten är ju som nämnt i det närmaste dialog med direkta tilltal i pratbubblor, men däremot omnämns båda som ”han” i respektive boks baksidetexter.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Att fortsätta att läsa med barn

Den första läsningen med barn har verkligen sin tjusning i den nya gemensamma aktivitet som man börjat kunna uppskatta. Men det som kommer därefter är (i mitt tycke) ännu bättre – först när man börjar kunna läsa böcker med en sammanhängande historia, och sedan när man börjar kunna föra verkliga samtal utifrån böckerna. Det hör till i alla fall våra allra mysigaste stunder!

Kunskap om böcker

I mitt förra inlägg om att börja läsa med barn nämnde jag att kunskapen om böcker som fysiskt objekt som en av grunderna för läsningen. Den kunskapen fortsätter att byggas på när man kommit igång med själva läsningen. Det finns bokord att lära sig, som omslag, pärm, sida och uppslag. Man kan prata om ”den som skrivit boken” och ”den som ritat bilderna i boken”, och när man tagit sig vidare till kapitelböcker (eller en del faktaböcker) kan man titta på innehållsförteckningen och visa hur varje kapitel börjar med en ny rubrik. När man läser tidningen finns det också bilder och texter och jag vet inte hur många gånger Tians intresse fångats av en bild i tidningen och lett vidare till en diskussion om varför den bilden är där och vad som står i tidningen. Ytterligare en lärdom som lätt automatiseras är läsriktningen – om man tar för vana att ibland peka ut den medan man läser.

IMG_1946

Tillgång till böcker
Våra barn har hela tiden haft fri tillgång till bokhyllorna med barnböcker, för att själva kunna gå och hämta en bok när de vill, och kunna sitta och bläddra i den på egen hand eller komma med den för att bli lästa för. På så sätt är det guld värt att ha en samling böcker hemma. Men när man väl kommit igång att läsa, så är biblioteket förstås ens bästa vän! Vi har tur som har ett bibliotek på gångavstånd, och både Tian och Tretton har verkligen uppskattat att gå dit, titta lite på fiskarna i akvariet, läsa några böcker, och sedan låna hem några.

Ha en speciell lässtund?

Ett ofta återkommande råd som jag ser är att sätta av en speciell lässtund med sitt barn, för att säkerställa att läsningen blir av. Vi har gjort väldigt olika med detta över tid, beroende på hur livet sett ut, men för det mesta har vi levt i lästidsanarki. Vår erfarenhet har varit att om om både barn och vuxen uppskattar och läsa och tillgången till böcker är fri, så blir det av. När det däremot varit svårt att läsa för båda samtidigt har vi strukturerat upp det hela lite mer, för att få lässtunder som passar båda.

Fortsätt prata, sjung, rimma…
Att prata, sjunga och rimma fortsätter att vara guld för språkutvecklingen. Något som är väldigt spännande med mer bundet sjungande, rimmande och ramsande är att talet där ofta kan komma före förståelsen. Även små barn kan lära sig säga eller sjunga rätt “svåra” ord, som de inte kommer att förstå förrän långt senare. Det händer fortfarande att Tian åteerkomer till ord i rätt kända sånger och för första gången funderar över vad det egentligen betyder.

IMG_3898

Läsa högt och lågt
Vilka historier ska man egentligen läsa? Jag tycker att jag rätt ofta återkommer till att en del av de böcker vi läser innehåller teman som barnen inte förstår. Detta är en typ av “hög” läsning, läsning där antingen tema eller språk utmanar, och ligger lite på gränsen till vad som är begripligt. Det här är rätt roligt som förälder, tycker jag, det väcker tankar och diskussioner som är väldigt intressanta. Sedan är det kankse inte lika roligt när treåringen kommer med en bok som i det närmaste befinner sig på pekboksstadiet och som man dessutom redan läst femtioelva gånger. Men – jag fick en gång rådet att man ska läsa både “högt” och “lågt” och det är något jag verkligen har tagit till mig. Så länge barnet är intresserat av en bok, så finns det någonting där i som hen inte är färdig med eller behöver. Det kan säkert vara olika saker: ibland en ny nivå av förståelse, ibland bara känslan av att inte ligga på topp och få höra något välbekant – ungefär på det sätt som många vuxna försvarar sin läsning av olika sorters “fullitteratur”. Och i läsglädjens namn – det är helt okej!

Fortsättning följer…
Detta inlägg är det andra i en serie om att läsa med barn. Nästa del handlar om att läsa med och för syskon. Har du erfarenheter du vill dela med dig av, synpunkter, tips, förslag..? Skriv en kommentar och låt mig veta!

7 Comments

Filed under Uncategorized

Marie-Polis jagar en fartdåre

Louise Jacobsson
Bonnier Carlsen, 2014

Eftersom pixiböcker verkar vara ett elände att få tag på när man är ute efter en specifik och inte bara plockar en när man ändå är och handlar, så tänker jag helt ogenerat ge ett 12-kronors investeringstips här: gå till närmaste livsmedelsaffär och köp Marie-Polis jagar en fartdåre medan den finns där!

IMG_6658_2

Bokens insida ger nämligen vid handen att det ska finnas ytterligare en rad böcker om Marie-Polis: Marie-Polis på klotterspaning, Taveljakten, Fiolmysteriet och Medicintjuven – men trots kontakt med förlaget har jag inte lyckats få tag på dem. Den enda möjligheten verkar vara att köpa hela säljboxar av pixiböcker med sex olika böcker i – med åtta exemplar av varje bok – och det går faktiskt lite över de gränser jag ändå har när det gäller bokjakt (men hittar du någon av de andra Marie-Polis-böckerna i din affär, så snälla – köp ett extra exemplar, så köper jag den av dig!).

Såhär långt kommen är det förstås dags att ställa frågan vad som föranleder denna köphets från min sida. Är Marie-Polis ett hett tips inför 2015 års Nobelpris, eller åtminstone Augustpris?

Och nej, så är det väl inte. Men boken – i alla fall den som jag nu lyckats lägga vantarna på – är helt klart ett sådan som jag vill ha hemma. Den innehåller 1) en kvinnlig polis (om än med rejält med blå ögonskugga), 2) en kvinnlig lastbilschaufför och 3) en kvinnlig raggare. Och så en manlig bensinmacksinnehavare, en grevinna, en manlig chaufför och en manlig… ja, vad Omar är ges inga direkta besked om, bara om att han måste träna på att fickparkera (och gör det varje kväll). Könsbalans bland karaktärerna i stort alltså, men med kvinnor i roller som jag upplever att i barnböcker alltid, alltid är manliga annars.

IMG_6660_2

IMG_6661_2

Handlingen i Marie-Polis jagar en fartdåre är rätt simpel, en okänd fartdåre kör runt i Rättby om nätterna och Marie-Polis ska försöka räkna ut vem det är. ”Den som kör runt så mycket måste ju tanka ofta, fungerar Marie-Polis och skyndar iväg till bensinmacken” – och därefter går hon igenom möjliga gärningspersoner (karaktärerna ovan) en efter en. Till slut måste hon ändå sitta på spaning, och lyckas då gripa den skyldige som blir av med körkortet och får gå på trafikskola för att lära sig trafikvett. Sin fortkörning får han därefter klara av på gokartbanan…

Jag skulle säga att det kan vara bra att åtminstone närma sig tre för att läsa den här boken. Tretton sitter tappert med när Tian och jag läser, men historien är för beroende av en språknivå som han inte besitter än. Tian är däremot förtjust, och för honom blir det mer aktuellt att försöka förstå hur Marie-Polis tänker kring utredningen, när hon resonerar sig fram till vem som kan vara skyldig och vem som måste vara oskyldig.

7 Comments

Filed under Bilderböcker

Sätt straffen, Charlotte!

Jennifer Wegerup, Bettina Johansson
Olika förlag, 2014

Tian brinner för sport. Det faktumet har gjort att jag har haft det ytterst tvivelaktiga nöjet att läsa en del lättlästa böcker med sporttema för honom – endera har det varit otroligt träiga matchskildringar med manliga huvudpersoner, tänk i klass med att läsa telefonkatalogen, eller – när jag till min glädje hittade en bok som jag trodde att skulle vara likvärdig med dessa tidigare men i alla fall handla om flickor – visat sig handla mest om hur de beundrade pojklaget och hur en av dem vad kär i en av spelarna där (jag hann stoppa den boken på biblioteket, tack och lov). Därför är jag så otroligt glad över att Sätt straffen, Charlotte! numer finns.

IMG_6655_2

Sätt straffen, Charlotte! är fritt* baserad på Charlotte Rohlins barndom (*vilket bland annat märks på bokens Charlottes idoler: Caroline Seger, Lotta Schelin, Zlatan, Marta och Thiago Silva är alla jämngamla med eller lite yngre än verklighetens Charlotte som är född 1980, och Hanna Marklund började inte som expertkommentator förrän 2012), och här är det fotbollen som står i centrum – som hennes mamma säger åt henne: ”Men det är bra att vilja vinna. Du är en liten vinnarskalle, Charlotte. Precis som jag!” (och titta bara på Charlottes minspel på omslagsbilden!).

Boken börjar hemma i Linköping, med att Charlotte kommer hem och är helt glädjerusig över att fotbollslaget ska åka på turnering. Denna kringhistoria får ta större plats än i de böcker som jag inledningsvis nämnde, vilket möjligtvis dämpade Tians entusiasm lite innan de verkligen kom iväg och fram till nämnda turnering men som gör boken till en betydligt trevligare läsupplevelse för mig som högläsare. Något som också får ta stor plats är hur viktigt det är att laget kämpar tillsammans, och hur de alla är olika och kan komplettera varandra. Här finns tjejer som är starka, snabba, stora, och har mycket muskler (men också en drömmare som inte riktigt klarar av att fokusera på spelet ens under pågående match, men som samtidigt skildras som en väldigt rolig person). Till spelarna i laget utöver Charlotte hör målvakts-Lisa, Charlottes backkollega Klara, Soraya, Julia, Devrim, Frida och Ida. Förstetränare är Amanda, som alltid pratar högt och kan ryta till ordentligt, men som Charlotte tycker är jättesnäll och som ”lägger nästan all sin lediga tid på att träna laget och att leda dem i matcherna”. Det sistnämnda gäller även andretränaren Amir, pappa till Julia, och självklart skildrad i sin roll utan att det görs någon grej av att han är rullstolsburen.

IMG_6657

Vid något tillfälle går detta supersympatiska mig lite väl mycket på nerverna – laget, IF Ekby, har just missat chansen att ta ledningen precis innan matchens slut efter att först ha legat under med 1-0, och den missen beror helt på ovan nämnda drömmare, Julia, som plockat tusenskönor istället för att följa spelet. Charlotte har skrikit åt henne att hon inte kan stå och plocka blommor mitt under en match, men fått en förmaning av tränaren Amanda om att de ska spela som ett lag och faktiskt fortfarande har chansen:

Charlotte är arg. Men hon tar ett djupt andetag. Hon vet ju hur Julia är.
”Julia!” säger hon argt.
Julia ser förskräckt ut.
”Jag blir så arg på dig! Du plockade inte ens blommorna till mig!”, ler Charlotte.
Då börjar Julia skratta och ger Charlotte en kram.
”Jag lovar att plocka en bukett till dig nästa gång!”
”Lova istället att inte(kursiv) plocka en bukett”, skrattar Charlotte. ”Nästa gång kommer du att plocka poäng istället! Jag vet ju att du kan det.”

– vad hände egentligen, från rasande arg till skrattande samförstånd i tre repliker?

IMG_6656

Detta hör också samman med en inre diskussion som jag för med mig själv om det som jag uppfattar som ett genrebrott i bokens slut: IF Ekby går visserligen till final, men det är inte de som vinner turneringen. Finalen går till straffar, varav Charlotte slår och sätter en, men Ekbys sista spelare slår en helt misslyckad straff och det blir istället motståndarna Smedjetunet som står högst på prispallen. Å ena sidan är den förtvivlan som de flesta i laget känner inför förlusten en fin illustration av hur viktig fotbollen är för dem – å andra sidan så ”brukar” alltid huvudperson/erna vinna i den här typen av böcker. Det är såklart orealistiskt att det alltid är så, men på något plan kan jag tycka att det vore mer uppfriskande med en fotbollskille som faktiskt fick förlora, hellre att än tjejerna får göra det när de äntligen får figurera som brinnande för sporten snarare än sportkillarna. Å tredje sidan är Sätt straffen, Charlotte! vad jag förstått den första delen i en serie, så jag tippar att stora segrar ligger framför både henne och IF Ekby. Både jag och Tian ser verkligen fram emot det!

Har man ett fotbollstokigt barn så tror jag att den här boken kan fungera som högläsning från fyra år. Det är en sammanhängande kapitelbok, men mycket av det som händer är så pass konkret att det går lätt att hänga med, och det är illustrationer på de allra flesta uppslagen. Samtidigt finns det mycket att hämta när man kommer till nivån att man kan börja diskutera lagkänsla, sammanhållning och olikhet, så Sätt straffen, Charlotte! lär fungera i ett brett åldersspann.

2 Comments

Filed under Kapitelböcker

Nu är jag storebror – en fyll-i-bok om att få syskon/(Nu är jag storasyster – en fyll-i-bok om att få syskon)

+ utlottning t.o.m. 11/1

Glimra förlag

Nu är det 2015, och roligt nog har vi många blivande storasyskon i bekantskapskretsen. Det, tillsammans med att syskonböcker verkar vara en ständigt aktuell fråga, gjorde att jag inte kunde jag inte låta bli att bli lite nyfiken på Nu är jag storebror.

IMG_6629_2

Det finns två “Nu är jag…”-böcker, den ena för (blivande) storebröder och den andra för (blivande) storasystrar. Den enas omslag är färgsatt i grönt, den andras i lila, på ett sätt som inte är oförutsägbart. Boken tillägnas en “lillebror” eller “lillasyster”, genom ett kryssalternativ på första sidan. På förfrågan svarar dock förlaget att böckerna, förutom titel och omslag, är identiska – med en uttalad ambition att inte begränsa på grund av kön, eller skriva någon på näsan kring familjekonstellationer eller omständigheterna kring hur småsyskonet kommer till familjen (som adoption, IVF, etc.).

Och även om jag hellre hade sett en gemensam Nu är jag storasyskon-bok, så måste jag säga att boken i övrigt gör ett gott arbete för jämfört med den intentionen. Ett exempel på det är texterna kring bebisens ankomst, under rubriken ”Äntligen här!” (fast det lämnas utrymme för storasyskon som inte är så väldigt imponerade av händelsen också, som i kryssalternativen för ”Så kändes det” – ”Jag var lite ledsen” och ”Det kändes inte så mycket, jag hade så mycket annat att göra”), som faktiskt lämnar öppet för till exempel adoption eller något som vi har personlig erfarenhet av – en bebis som inte alls får börja livet hemma, utan måste stanna länge på sjukhus. Ett ytterligare exempel är att familjemedlemmarna, utöver då storebror/storasyster och lillebror/lillasyster aldrig könas eller rollbestäms (till exempel så uttrycks frågan om vem som berättade om det kommande småsyskonets ankomst som ”Vem berättade? Hur sa hen?”).

IMG_6630

Fokus i den här boken ligger, som rubriken antyder, på det blivande storasyskonet, och rent tidsmässigt så börjar det med ”Så fick jag veta att du skulle komma till oss:”. Upplägget är tredelat: först med delen Vi väntar på dig, sedan Äntligen här, och så till sist Vår vardag. Det finns inget givet tillfälle när boken ”tar slut”, men jag skulle tippa på att den räcker det första året ungefär.

Familjemedlemmarna är tecknade som rävar i boken, och den enda distinktion som görs i bild är att vissa rävar är små som barn och de att andra stora (och beroende på kontext kan tolkas som antingen en förälder eller storasyskonet). Oftast är det en stor och en liten räv om figurerar tillsammans eller bara en barnräv, på ett ställe finns en konstellation med en liten räv och två stora och på ett ställe tre små rävar och tre stora. En del typiska bebisattribut (som dock inte varit särskilt typiska hemma hos oss) som napp och barnvagn finns också i bild (och text).

IMG_6631_2

De uppgifter som man ombeds fylla i har blandad karaktär: det handlar om storasyskonet som person, om familjen, om tankar, reaktioner, frågor och förväntningar kring småsyskonet, om händelser i världen och händelser och omständigheter i livet i övrigt. Det finns flervalsfrågor, fritextfrågor, plats för bilder, teckningar, citat och handavtryck. Jag är själv ingen fylla-i-boks-person och kan bli lite matt av mängden möjligheter, men gillar man den här typen av pyssel så har man således en del att göra.

Jag tänker mig nog att en sådan här bok i första hand är föräldrarnas pyssel – till exempel tror jag inte att Tian hade varit kapabel att ventilera så uttömmande svar kring många av frågorna när vi väntade Tretton, och jag vet att han än idag inte riktigt begriper sig på det här med flervalsfrågor där man ska välja mellan alternativ. Däremot kan jag tänka mig att det kan vara en trivsam bok att titta i med storasyskonet (och inom sinom tid småsyskonet) i efterhand.

Har du en blivande storebror i familjen, och är sugen på boken? Skriv en kommentar innan 11/1 så får du den – eller, om ni är flera om saken, så lottar jag ut den till en av er.

4 Comments

Filed under Uncategorized