Monthly Archives: September 2015

Bästa kalaset

Linda Palm, Johanna Lundqvist Björn
Idus, 2015

Har du någon gång hört någon variant av fraserna ”Då får du inte komma på mitt kalas!” eller ”Det är mitt kalas, jag bestämmer!”?. Det har jag, och jag tycker att det är spännande hur det här med kalas kan vara en så återkommande brännpunkt för inkludering och uteslutning, bestämmande och följande. Jag har tidigare skrivit om Pelle Svanslös – våga vara snäll och Nokos överraskningskalas, som berör när någon inte blir bjuden. I Bästa kalaset däremot är alla bjudna – men ingen kommer.

IMG_0601

Att stå och vänta, kalasfixad och redo, och inse att ingen kommer är förstås en mardröm. Jag tror att det är något som alla har rätt lätt att relatera till, med tanke på de känslor som brukar väckas när sådana fall får uppmärksamhet på till exempel sociala medier. Men Majken, huvudpersonen i Bästa kalaset, får ingen sådan uppmärksamhet. Istället uppmärksammar hon något annat, nämligen sitt eget beteende.

IMG_0602

Majken har nämligen vänner, gott om dem. Det är bara det att hon är väldigt förtjust i att bestämma, och flitigt har använt sig av ”… annars får inte du komma på mitt kalas!”-kortet: ”Nu förstår Majken varför ingen kommer till hennes kalas. Det är ju hon som sagt till kompisarna att de inte längre får komma”.

En tår trillar ner för Majkens kind, och hon börjar plocka ihop kalassakerna.

I Majkens värld figurerar inga vuxna. Det visar sig dock att hennes vänner agerat på ett väldigt socialt raffinerat sätt. De där minuterna som Majken väntar på gästerna som aldrig kommer är ett starkt socialt straff. Men hon behöver inte ta reda på hur hon ska ta sig ur situationen. Istället knackar en kompis på dörren och frågar om Majken vill följa med henne hem, och efter en viss tvekan säger Majken ja:

”- ÖVERRASKNING!”
Majken blir förvånad när ett helt gäng kompisar redan är hemma hos Minta.

Minta förklarar att de blivit besvikna när de inte längre var bjudna på kalaset. Kompisarna förstod att Majken skulle bli ensam, så de ordnade ett överraskningskalas istället, i smyg.

Majken känner sig generad och säger förlåt. Hon menade egentligen ingenting illa med att säga sådär till kompisarna. De kommer överens om att turas om att bestämma. Ibland är det Majkens tur, ibland är det någon annans.”

IMG_0603

På allra sista uppslaget finns ett gäng ballonger med frågor i, för att öppna upp för diskussion. En av dem är ”Vad tycker du om kompisarnas överraskning? Rätt eller fel? Varför?”. Och ja, det är en fråga jag också ställer mig. Kompisarnas beräkning, att Majken skulle bli ensam men sedan få komma på överraskningskalas, kan förstås vara snällt på ett naivt plan – men det är också väldigt beräknande och laborerar med starka känslor. Man får förstås utsätta litterära karaktärer för sådant, men till mina (verkliga) barn säger jag att har man sagt att man ska komma så kommer man, eller meddelar sin frånvaro. Är man osams så får man reda ut osämjan, istället för att använda kalasinbjudningar eller kalas-inte-inbjudningar, kalasnärvaro eller kalasfrånvaro.

Den självrannsakan som Majken hinner med är å andra sidan av ett relativt känslomässigt ofarligt slag. Det är ett specifikt beteende, inte hennes person, som försatt henne i situationen. Kopplingen mellan att säga att någon inte får komma på ens kalas och att den inte kommer är lätt att förstå. I verkligheten är det sällan så enkelt. Vad gör man om problemet inte är att kompisarna inte kommer, utan att man inte har kompisar? Den frågan berörs inte i Bästa kalaset.

Jag skulle säga att Bästa kalaset hör till den barnboksgenre som i första hand strävar efter att vara ett diskussionsunderlag. Som ett sådant erbjuder boken en fin ingång med sina avslutande frågeställningar. Vi har inte berört alla, men av dem vi tagit upp så märker jag att även Tian svara ”goddag yxskaft” på vissa av dem. Det är i frågeställningarna snarare än handlingen som komplexiteten ligger. Textmängden är absolut inga problem för Tretton som också gillar boken, men målgruppen är helt klart äldre.

Karaktärerna i Bästa kalaset är planerade att återkomma i flera böcker i serien Fiffiga kompisar. De som presenteras vid namn i Bästa kalaset är Majken och Minta, men i hela gruppen på sex barn ser det ut att vara en jämn fördelning mellan flick- och pojkkodade barn, där jag antar att de barn som inte tar så stor plats i den här boken kommer att vara mer framträdande i andra böcker i serien.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Vilka sånger ska jag sjunga?

Läsande är ju ofta glädje, lite spänning och kanske skratt. Men det är också att dela svårigheter med sina litterära vänner: som bråk, sorg, smärta och upplevelser av krig. Eller att konfronteras med nyhetsflödet.

När jag skrev om att börja och fortsätta läsa med barn berättade jag att vi behållit dagstidningen i pappersformat, vilket delvis har att göra med att jag uppenbarligen är väldigt gammalmodig men också gör väldigt tydligt för barnen att det är läsning och nyhetsinhämtning som pågår. “När man läser tidningen finns det också bilder och texter och jag vet inte hur många gånger Tians intresse fångats av en bild i tidningen och lett vidare till en diskussion om varför den bilden är där och vad som står i tidningen.” skrev jag, och i helgen var bilden på lilla Alan Kurdi var just en sådan bild som fick Tian att reagera och undra.

Så vad säger man då? Bengt Ahlfors ställer frågan i en längre form i sin Vilka sånger ska jag sjunga?*:

Vilka sånger ska jag sjunga vid din bädd mitt barn
ikväll när skymningen kommer?
Skall jag sjunga vackra visor om blommande träd?
Eller skall jag sjunga en sång om hur det är
i den värld som kunde vara så vacker?
Ska jag sjunga om den hunger som du aldrig har känt
men som värker i mångas magar?
Skall jag sjunga om förtrycket som inte drabbar oss?
Om bomberna som fälls över andra människor hem
ikväll när skymningen kommer?
Skall jag sjunga dig till sömns med vackra drömmar?
Eller sjunga dig vaken och sömnlös?

Jag ville sjunga bara vackra visor
Vackra visor är sköna att sjunga
och sköna att lyssna till
Men om jag sjöng bara vackra visor
hur kunde jag se dig i ögonen då
ikväll när skymningen kommer?
Och hur kunde jag se dig i ögonen sedan
när åren gått och du själv lärt dig
att se ditt liv i ögonen?

Vilka sånger ska jag sjunga vid din bädd mitt barn
så att du minns dem med glädje?

Vid ett tillfälle läste jag en psykolog som uttalade sig om att det för barn är en trygghet att möta hemska företeelser i världen i samtal med en nära vuxen, snarare än att konfronteras med dem på egen hand när man till exempel blivit läskunnig själv. Jag försöker hålla den linjen. även om det förstås måste förenklas till barnens nivå. Så jag berättade om en liten treåring som flydde från krig och elände med sin femåriga bror och sina föräldrar, och om hur båten de åkte med inte var säker. Och vi hamnade i en exposé om vägarna in i Europa, och hur flyktingsmugglare profiterar på andras desperation. Sedan skänkte vi en slant.

Har era barn konfronterats med flyktingkrisen? Har ni hittat svar som ni känt gett barnen en förståelse?

* Jag återger texten som jag själv skrivit av den för länge sedan, så fel kan ha uppstått.

3 Comments

Filed under Uncategorized

Måntornet

Per Gustavsson
Natur & Kultur, 2014

Efter att ha läst Maskrosdagen tidigare i våras – en bok som jag verkligen imponerades av – bestämde jag mig för att göra ett nytt Per Gustavsson-försök med Måntornet (annars är han, såvitt jag förstår, mest känd för sina böcker om Prinsessan respektive Prinsen). Och även om Måntornet i mina ögon inte når Maskrosdagsklass (det vore svårt!), så finns här en väldigt fin historia om att ha en dröm – som omgivningen ställer sig helt oförstående till – och att sedan till slut hitta någon att dela drömmen med.

IMG_0401

Huvudpersonen Sindre står först på fotbollsplanen, omgiven av spelare men helt utanför spelet. Det enda han har ögon för är månen. Tänk, om han kunde ta sig dit!

Vuxenvärlden är dock inte något stöd. Han frågar en cirkusartist i form av en ”levande kanonkula” om hjälp, men får svaret att det där med att ”fara fram över himlen som ett jetplan” verkligen inte är något för barn. Astronauten som får samma fråga är lika motvillig: ”- Sakta i backarna! Det här är inget för amatörer. Vi astronauter måste kunna en massa saker. Aerodynamik, fysik, hydraulik, teknik, matematik och andra saker som slutar på ik.” (här skrattar både jag och Tian). Byggmästaren förklarar frankt att det minsann inte gör att bygga ett torn till månen.

Men Sindre börjar faktiskt bygga, utan att riktigt tänka på det. Det är bara det att han är ute i skogen, och hittar pinnar. Massor av pinnar! Och bygger, lite i taget, men högt – riktigt högt! Genom molnen, tills månen är inom greppbart avstånd.

IMG_0403

Den månen inte är någon måne – men eventuellt något bättre än så. Det är en drake gjord av plast och pinnar och i samma stund som Sindre upptäcker det rasar hela tornet. Han svävar ner, hållande i draken, och möter så för första gången “flickan”:

“- Vad har du gjort med min drake? frågar flickan.
– Är den din? säger Sindre.
– Ja, det är min måndrake. Jag ville att den skulle vira sig runt ett berg på månen. Och när den fastnat där skulle jag klättra upp i repet, hela vägen till månen.”

Som vuxen funderar jag lite på det där med att möta ”flickan”, en namnlös själsfrände. Jag hade kanske velat att hon skulle få vara något mer. Men tänker jag å andra sidan på Tians (och säkert Trettons framtida) spontana möten med andra barn så är det så det fungerar. Det är först nyligen som Tian har börjat kunna berätta vad hans nyfunna kompisar heter. Aktiviteten är helt i centrum.

Textmässigt är boken en sådan här förnämlig bok som kan passa många åldrar. Textmängden är inte betungande och den konkreta historien är lätt att förstå även för yngre läsare, medan det finns flera plan i berättelsen att utforska för den lite äldre (eller vuxna). Bokens illustrationer är, liksom illustrationerna i Maskrosdagen, finstämda. Sindre i rödgul tröja i förgrunden, tittande på månen, medan fotbollsplanen och staden i bakgrunden går i dämpade färger; förundrade fåglar som ser Sindres torn resa sig högt ovan träden; Sindres flygfärd genom luften; den levande kanonkulans luftfärd i bakgrunden när Sindre och flickan lyfter i luftballong.

IMG_0402

Sindre är den centrala personen i boken, och möter alltså egentligen fyra andra – den levande kanonkulan, astronauten, byggmästaren, och flickan. Av dessa tolkar jag kanonkulan och byggmästaren som män, medan astronauten ser ut att vara kvinna, och ”flickan” – ja – hon är uppenbarligen flicka. På samma sätt som jag funderat över vagheten i ”flickan”-karaktären har jag funderat över sammansättningen av personerna. Ska man vara glad över att astronauten ser ut att vara kvinna, eller gräma sig över att hon utgör ett undantag? Jag har valt det förstnämnda, utifrån bokens andra kvaliteter.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker