Tag Archives: flicka huvudperson

Böckerna om Iggy & jag

Iggy & jag, 2009
Iggy & jag och födelsedagen, 2010
Iggy & jag har sommarlov, 2010
Iggy & jag och bebin, 2012

Jenny Valentine, Joe Berger
Atrium förlag

img_6104

Berättarrösten i böckerna om Iggy & jag är Iggys storasyster Flo. Innan vi började läsa böckerna om Iggy så hade vi precis läst några böcker som i min ögon var rätt tråkiga syskonskildringar – småsyskon som bara förstörde eller storasyskon som bara var taskiga – och efter det var Iggy-böckerna en efterlängtad omväxling. Flo tycker verkligen mycket om Iggy och skildrar henne med mycket kärlek. Ta till exempel inledningen till kapitlet Iggys värld (i Iggy & jag):

“Iggy är väldigt bra på att låtsas. Det är det hon tycker mest om att göra. Hon kan förvandla vårt vardagsrum till en vattenfylld grotta eller till en skog med mossa på marken eller till ett ekande slott, bara genom att tänka. Hennes ögon blir alldeles stora och runda och sedan ser hon inte soffan eller mattan eller bordet på samma sätt som jag, hon ser andra saker. Och när hon berättar för mig vad hon ser, gör hon det så bra att jag också börjar se samma saker.”

img_6105

Samtidigt är hon alltid beredd att hjälpa Iggy och är nog den som förstår Iggy allra bäst, som i kapitlet Doktor Iggy (Iggy & jag) där hon bygger om hela Iggys skåp till ett leksakssjukhus och samtidigt löser det som föräldrarna ser som ett problem med den förvaring av sjuka leksaker som Iggy hade innan.

Det här med att förstå Iggy och att komma med fiffiga lösningar kan behövas, för Iggy är mycket viljestark – vilket till exempel yttrar sig i det alla första kapitlet där hon blir Iggy – fram till den dagen hon bestämde sig för att vara Iggy hette hon nämligen Sam. Efter det inledande kapitlet hade jag förstås mycket svårt att låta bli att falla för de här böckerna!

img_6107

Detta första kapitel är för övrigt också en bra illustration av dynamiken i Iggys och Flos familj i stort. Utöver syskonrelationen mellan Iggy och Flo som jag redan varit inne på så består familjen av en något mer förstående mamma och en något mer skojfrisk och småretsam pappa. Genusaspekten av föräldrarnas personligheter får väl därmed betraktas som rätt konventionell, men i huvudsak upplever jag ändå skildringen av dem som okej och dessutom så trivs jag i familjens jargong. De retas lite med varandra men alla får rum att vara sig själva och – framför allt – det finns plats för att vara så som Iggy är.

På några ställen, spritt över böckerna, förekommer det att pappan könar den övriga familjen i termer av att “ni flickor”, men högläser man boken så är det inga problem att bara hoppa över de passagerna. Annars upplever jag i huvudsak Iggy och Flo som barn, snarare än att de pekas ut som flickor.

Som kanske redan framgått så är dessa böcker av typen “berättelser-om-rätt-vanliga-barns-rätt-vanliga-liv” och det handlar om deras lekar, när Iggy klippte håret, när de har barnvakt, när de flyttar, när de får gympaskor med hjul, när de är på campingsemester, när Iggy lär sig simma, när Iggy fyller år, när de får låna hem en hamster att sköta, när Iggy får en ny lärare, när det är skolmarknad, när de ska få en liten kusin… Just i den del av berättelsen som handlar om campingsemestern träffar visserligen Iggy en ny kompis, Carl, som hon blir väldigt stjärnögd över, men i övriga så är det rätt få bikaraktärer som tar någon större plats i berättelserna och varje kapitel kan läsas rätt fristående.

img_6106

Böckerna om Iggy & jag var en omtyckt kvällsläsning här hemma. Både Tian och Tretton uppskattade dem mycket, så från fyra och säkert upp till åtta-nio tror jag att de här böckerna kan fungera. Deras favoritkapitel – om jag ska nominera ett utan att ha frågat dem – var nog Och i min väska packade jag…., ett kapitel som skildrar en ordlek och som lockade till många goda skratt precis som kapitlet om mackorna i böckerna om Lillebror och Nalle.

Leave a comment

Filed under Kapitelböcker

Hemliga boken för äventyrare – Uppdrag: Skrämmarna

Cecilia Rihs, Silvy Strand
Olika, 2016

Tian kan ha rätt lätt att känna att böcker är lite för spännande, och det var lite av en farhåga från min sida att det skulle gälla Hemliga boken för äventyrare – Uppdrag: Skrämmarna. Och det är en spännande bok! Men spänningen lättas upp mycket av tolvan (att jämföra med ”älvan”) Peppar, som knappt är rädd för någonting och tar sig an det mesta med gott humör och stort och oförskräckt mod – med undantag av spindlar, som hon fruktar att ska vilja bygga bo i hennes öron. Resultatet är en bladvändare (och bara på något ställe en bläddra-och-titta-på-bilderna-i-förväg:are, en teknik som vi använder för att ibland faktiskt smygkika och säkerställa att det faktiskt kommer att gå bra till slut)!

IMG_3418

Peppar är en medhjälpare som plötsligt dök upp i huvudpersonen Linas liv efter att Linas farmor Hilda hamnat på sjukhus i Ryssland, som jag uppfattar det i full färd med att skriva Hemliga boken för äventyrare – en bok tänkt att dra in pengar för att köpa det hus farmodern nu hyr men som ägaren bestämt sig för att sälja. I och med sjukhusvistelsen blir det istället upp till Lina och Peppar att prova alla de äventyr som Hilda tänkt skriva om, och i den här boken (som är fristående men del av en serie) innebär uppdraget att ta reda på om ett väsen kallat ”skrämmare” finns. För att klara av detta behöver Lina och Peppar dessutom ytterligare hjälp, av grannens enorma häst Alberto. ”Åh fy! Jag vill inte rida på en så läskig häst!” är Linas spontana reaktion, men Peppar övertygar henne om att det är helt nödvändigt för att de ska klara vägen till ödehuset som de ska besöka i sin jakt på skrämmare, för vägen går genom Lommeskogen och där finns ruskiga trädtroll…

IMG_3419

Jag kan inte låta bli att jämföra Lina med Martin Widmarks Nelly Rapp, en serie som vi påbörjade efter att ha läst/lyssnat slut på LasseMaja-serien, men som vi sedan pausade av läskighetsskäl. Det finns uppenbara likheter mellan Lina och Nelly: genom en släktings försorg blir de utvalda till uppdrag som är både viktiga och potentiellt farliga, uppdragen kommer (ofta) i form av ett meddelande/brev med instruktioner, uppdragen måste genomföras utan föräldrarnas/förälderns vetskap, och det finns regler att förhålla sig till för att lyckas i uppdragen. I Linas fall lyder de ”Regel nummer 1: Äventyra aldrig på tom mage. Regel nummer 2: Äventyra aldrig utan rätt saker. Regel nummer 3: Ha alltid en ficklampa i fickan”. Efter uppdragen återrapporterar både Lina och Nelly sina upptäckter och bravader skriftligt till sina respektive uppdragsgivare, och uppdragen behandlar olika sagoväsen, som till exempel skrämmare (denna bok) eller vampyrer, spöken och frankensteinare (Nelly Rapp). Men det finns också klara skillnader mellan bokserierna (med reservation för att jag bara läst Uppdrag: Skrämmarna ur Hemliga boken för äventyrare-serien medan jag läst de åtta första böckerna om Nelly Rapp). En skillnad är att jag upplever Nelly som mer listig medan Lina är mer av en äventyrare, påhejad av Peppar. En annan skillnad är den otroligt befriande avsaknaden av vuxna kärlekskomplikationer i Uppdrag: Skrämmarna – den (oftast extremt normstyrda) karusellen kan man som alltid lita på att slippa i böcker utgivna av Olika. Tack för det!

Illustrationerna i Uppdrag: Skrämmarna förtjänar också ett eget omnämnande. De har en sagolik grundton, kombinerad med en väldigt accentuerad mimik hos karaktärerna. Allra bäst gillade jag själv den mäktiga bild av virvelvinden som susar runt Peppar, Lina och Alberto när Peppar botar Lina från den tokhicka hon ådragit sig i mötet med skrämmarna.

IMG_3420

Tian gillade verkligen boken och ser fram emot att läsa seriens andra delar, och jag tror att han är i början av den åldersgrupp som tilltalas av böckerna. Samtidigt kan jag tillägga att Tretton i vanlig ordning satt med vid läsningen som han ofta gör även när han inte tycker att böcker är roliga (för att de är över hans nivå), och han slapp att bli fullständigt uttråkad eftersom Peppar tilltalade även honom. Extra roligt var hennes kosthållning – hon äter visst pepparkorn utan något till!

2 Comments

Filed under Kapitelböcker

Tina och Zlatan och Tina och mormor

Ann-Kristin Lundmark, Valentin Schönbeck
Idus förlag, 2013, 2015

Tina är 8-9 år (hon åldras mellan böckerna och Tina och mormor-boken avlutas med att hon fyller tio), går i skolan, är kompis med Sanna och Andy och älskar att spela fotboll. Hon bor med sin mamma och pappa, men har en väldigt nära relation med sin mormor som nästan är lika mycket huvudperson i böckerna som Tina själv. Det finns också en tredje bok om Tina, Tina och värsta äventyret (2015), som vi dock inte läst.

IMG_2628

Mormor som figur är lite lik mamman i böckerna om Lillebror. Hon har alltid tid och ger alltid Tina det utrymme och den förståelse hon behöver. Och Tina behöver utrymme och förståelse i böckerna för de är uppbyggda kring jobbiga händelser: att ha råkar lura en kompis (Tina och Zlatan) respektive mormoderns förestående död (Tina och mormor). Sedan har mormor för all del tilldelats sidor som gör att hon inte kvalificerar sig som en stereotyp bull-mormor: hon tycker gott att hon och Tina kan äta pannkakor och pizza på längden och bredden när Tina är på besök eftersom mormor själv inte gillar att laga mat och hon sitter gärna uppe sent på nätterna och tittar på film, men i det stora hela är det rätt tillrättalagt. Författaren till böckerna är psykoterapeut, och det är något som jag tycker att märks när mormor guidar Tina genom de jobbiga situationerna. Jag är medveten om att ”tillrättalagt” har en lite negativ klang, men det är inte avsett att läsas på det viset. Jag och Tian läste framför allt Tina och mormor rätt mycket i början av Tians kapitalbokskarriär och då var det tvärtom en trygghet att vila i. Dessutom borde alla barn få ha en Tinas mormor i sina liv!

IMG_2630

I böckerna berättar mormor en hel del historier ur sitt eget liv, ofta från sin barndom där hon till exempel vid ett tillfälle berättar om kvinnorollen då:

”Hon ville verkligen inte vara en flicka, för på den tiden var det som att dra en nitlott.
– VI flickor hade jobbiga stickade klänningar som man fäste fast i en obekväm strumpebandshållare. Med fyra metallknäppen satte man fast strumporna. Så fort man fick lite spring i benen lossnade alltid flera knäppen och strumporna började kasa ner. Hur kul vad det tror du?
– Låter jobbigt, svarar Tina.
– Gissa om det var. Jag upptäckte ganska tidigt att pojkarna verkade ha ett roligare och friare liv. Det var inte bara kläderna. Det kändes som att de var mer värda. Folk gillade pojkar bättre på något vis:”

Jag är fortfarande lite ambivalent för att själv initiera samtal om skillnader i behandlingen av pojkar och flickor med barnen, utan föredrar att istället bemöta den typen av frågor när det kommer från dem själva, så just den rätt långa utläggningen om detta (som leder fram till mormors frigörelse när hon fann Scarlett O’Hara som förebild) var inte helt nödvändig för min del. Däremot tycker jag att man boken igenom märker författarens ambition att skildra både manliga och kvinnliga karaktärer, både barn och vuxna, på ett brett och medvetet sätt och det uppskattar jag mycket.

Såhär långt kommen är det kanske dags att ägna några fler ord åt vad som de facto händer i böckerna. I Tina och Zlatan har Andy precis börjar i klassen, och Tina (och alla andra) vill gärna bli hans vän. Då lovar Tina att hennes pappa ska skaffa Zlatans autograf till Andy – hennes pappa är nämligen sportjournalist och har träffat Zlatan, som är Andys stora idol, flera gånger. Men när Tina ber pappa att ordna med det får hon veta att han bytt jobb och inte kommer att träffa Zlatan mer. Hellre än att erkänna det för Andy beslutar sig Tina, efter att ha upprätthållit lögnen ett tag, att sluta skolan. Och så tillbringar hon några dagar hemma hos mormor medan föräldrarna arbetar, och lyckas till slut med mormor hjälp att faktiskt få tag på en autograf.

IMG_2629

I Tina och mormor har Tina däremot inte riktigt tid för mormor, eftersom det händer så mycket annat i hennes liv. Det är bara det att mormor drabbas av cancer i samma veva, och till slut dör. Däremot introduceras också en ny äldre mentor för Tina, Tom, som jag gissar att kommer att återkomma om det blir fler böcker i serien.

Som redan sagt så läste jag och Tian de här böckerna i början av hans kapitelbokskarriär – eller, för at vara mer specifik, i början av hans kapitalbokskarriär av böcker där kapitlen utgör en sammanhängande historia. Sedan tror jag att böckerna kan räcka upp till kanske åttaårsåldern eller så, men kanske inte sedan när läsaren passerat Tina i ålder.

4 Comments

Filed under Kapitelböcker

Bästa kalaset

Linda Palm, Johanna Lundqvist Björn
Idus, 2015

Har du någon gång hört någon variant av fraserna ”Då får du inte komma på mitt kalas!” eller ”Det är mitt kalas, jag bestämmer!”?. Det har jag, och jag tycker att det är spännande hur det här med kalas kan vara en så återkommande brännpunkt för inkludering och uteslutning, bestämmande och följande. Jag har tidigare skrivit om Pelle Svanslös – våga vara snäll och Nokos överraskningskalas, som berör när någon inte blir bjuden. I Bästa kalaset däremot är alla bjudna – men ingen kommer.

IMG_0601

Att stå och vänta, kalasfixad och redo, och inse att ingen kommer är förstås en mardröm. Jag tror att det är något som alla har rätt lätt att relatera till, med tanke på de känslor som brukar väckas när sådana fall får uppmärksamhet på till exempel sociala medier. Men Majken, huvudpersonen i Bästa kalaset, får ingen sådan uppmärksamhet. Istället uppmärksammar hon något annat, nämligen sitt eget beteende.

IMG_0602

Majken har nämligen vänner, gott om dem. Det är bara det att hon är väldigt förtjust i att bestämma, och flitigt har använt sig av ”… annars får inte du komma på mitt kalas!”-kortet: ”Nu förstår Majken varför ingen kommer till hennes kalas. Det är ju hon som sagt till kompisarna att de inte längre får komma”.

En tår trillar ner för Majkens kind, och hon börjar plocka ihop kalassakerna.

I Majkens värld figurerar inga vuxna. Det visar sig dock att hennes vänner agerat på ett väldigt socialt raffinerat sätt. De där minuterna som Majken väntar på gästerna som aldrig kommer är ett starkt socialt straff. Men hon behöver inte ta reda på hur hon ska ta sig ur situationen. Istället knackar en kompis på dörren och frågar om Majken vill följa med henne hem, och efter en viss tvekan säger Majken ja:

”- ÖVERRASKNING!”
Majken blir förvånad när ett helt gäng kompisar redan är hemma hos Minta.

Minta förklarar att de blivit besvikna när de inte längre var bjudna på kalaset. Kompisarna förstod att Majken skulle bli ensam, så de ordnade ett överraskningskalas istället, i smyg.

Majken känner sig generad och säger förlåt. Hon menade egentligen ingenting illa med att säga sådär till kompisarna. De kommer överens om att turas om att bestämma. Ibland är det Majkens tur, ibland är det någon annans.”

IMG_0603

På allra sista uppslaget finns ett gäng ballonger med frågor i, för att öppna upp för diskussion. En av dem är ”Vad tycker du om kompisarnas överraskning? Rätt eller fel? Varför?”. Och ja, det är en fråga jag också ställer mig. Kompisarnas beräkning, att Majken skulle bli ensam men sedan få komma på överraskningskalas, kan förstås vara snällt på ett naivt plan – men det är också väldigt beräknande och laborerar med starka känslor. Man får förstås utsätta litterära karaktärer för sådant, men till mina (verkliga) barn säger jag att har man sagt att man ska komma så kommer man, eller meddelar sin frånvaro. Är man osams så får man reda ut osämjan, istället för att använda kalasinbjudningar eller kalas-inte-inbjudningar, kalasnärvaro eller kalasfrånvaro.

Den självrannsakan som Majken hinner med är å andra sidan av ett relativt känslomässigt ofarligt slag. Det är ett specifikt beteende, inte hennes person, som försatt henne i situationen. Kopplingen mellan att säga att någon inte får komma på ens kalas och att den inte kommer är lätt att förstå. I verkligheten är det sällan så enkelt. Vad gör man om problemet inte är att kompisarna inte kommer, utan att man inte har kompisar? Den frågan berörs inte i Bästa kalaset.

Jag skulle säga att Bästa kalaset hör till den barnboksgenre som i första hand strävar efter att vara ett diskussionsunderlag. Som ett sådant erbjuder boken en fin ingång med sina avslutande frågeställningar. Vi har inte berört alla, men av dem vi tagit upp så märker jag att även Tian svara ”goddag yxskaft” på vissa av dem. Det är i frågeställningarna snarare än handlingen som komplexiteten ligger. Textmängden är absolut inga problem för Tretton som också gillar boken, men målgruppen är helt klart äldre.

Karaktärerna i Bästa kalaset är planerade att återkomma i flera böcker i serien Fiffiga kompisar. De som presenteras vid namn i Bästa kalaset är Majken och Minta, men i hela gruppen på sex barn ser det ut att vara en jämn fördelning mellan flick- och pojkkodade barn, där jag antar att de barn som inte tar så stor plats i den här boken kommer att vara mer framträdande i andra böcker i serien.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Svea bygger

Linda Palm, Jessica Lindholm
Idus förlag, 2015

IMG_7398_2

Svea bygger är en rätt enkel anrättning, som dock talade direkt till Tretton: hemma hos Svea ligger det leksaker över hela golvet, och Svea behöver en hylla att sortera sina saker i. Mamma och pappa kommer släpande på en kartong som av deras ansiktsuttryck att döma är rejält tung, och snart ligger det möbeldelar och instruktioner över hela golvet – det är så att man misstänker att de besökt en viss svensk möbeljätte. Men när hyllan nästan är färdig och det visar sig att det saknas en skruv slänger de sig inte på telefonen för att klaga hos kundtjänst, utan börjar leta. Svea bestämmer sig för att bygga en koja istället och tar möbelkartongen i besittning med stor energi, och hamrar och sågar med sina leksaksverktyg. Och just när hon har flyttat in i kojan hörs ett “Aj!” – då har pappa hittat, eller snarare satt sig på, skruven som på något mystiskt sätt – här tittar han menande på Svea – hamnat i hans byxficka.

IMG_7399

Jag kan hålla med Tretton om den här (det finns fler, som vi dock inte läst) Svea-bokens kvaliteter . Den är enkel, den är snygg med sina svartvita illustrationer som bryts av med gult och rött, och Svea verkar vara en go ettochetthalvtåring (åldern framgår av baksidestexten) som presenteras som ett barn snarare än ett kön. Att mamma och pappa hjälps åt att bygga på jämställd basis uppskattas också. Dessutom gillar både jag och barnen “storylinen” i slutet av boken där illustrationerna upprepas över ett uppslag utan text, och man kan gå igenom händelseförloppet tillsammans ytterligare en gång.

IMG_7400_2

Det här med bildernas färgsättning är något som av omslagen att döma återkommer i de olika böckerna i serien, som heter Bus med Svea. Svea tvättar – svartvitt och rött, Svea äter – svartvitt och turkos, Svea klär på sig – svartvitt och lila, Svea planterar – svartvitt, grönt och rosa. Nu har jag alltså inte läst dem, men om alla har liknande kvaliteter som Svea bygger så gör det att jag tänker mig att de tillsammans skulle utgöra ett riktigt snyggt bokpaket att ge till en ettåring – för det är nog någonstans efter ettårsdagen man kan börja uppskatta böcker på den här nivån, och sedan skulle jag tippa att de räcker till framåt 2,5 någonstans. Därefter börjar de nog kännas i enklaste laget, eftersom åtminstone Svea bygger inte har något direkt djup bortom den konkreta historien.

4 Comments

Filed under Bilderböcker

Marie-Polis på klotterspaning

Louise Jacobsson
Bonnier Carlsen, 2014

När jag skrev om Marie-Polis jagar en fartdåre passade jag på att efterlysa andra böcker om Marie-Polis, och här om veckan fick jag Marie-polis på klotterspaning i min hand.

IMG_7128

I Marie-Polis på klotterspaning är det skolan i Rättby som blivit nedklottrad, och Marie-Polis tar sig an fallet med förstoringsglaset i högsta hugg. En första misstänkt är eleven Petter i matsalen – är han så hungrig för att han klottrat hela förmiddagen? Eller är det kanske mattanten som inte nöjer sig med att skriva upp dagens meny på det stora blocket i matsalen, utan går loss på skolans väggar också?

Utan att ha kommit lösningen på spåret tar Marie-Polis en sväng till Kalles kemtvätt där hon tidigare lämnat in sin kostymjacka på tvätt, och där stöter hon av en slump på de avgörande ledtrådarna: Leilas pappa Ali och Lottas mamma (som inte presenteras med namn utan bara i funktion av mamma, medan Ali tilltalas i egenskap av att vara en egen person som själv får meddela att “det är min dotter Leilas tröja”) kommer båda in med tröjor fulla av tuschfläckar.

IMG_7131

Leila och Lotta förekommer i bakgrunden redan i den första illustrationen från Rättbyskolan, görandes fula grimaser åt varandra. Lite senare drar de varandra i håret i matsalskön, tacklas hårt på fotbollsplanen, och när de blivit avslöjade skyller de friskt på varandra. De framstår helt enkelt inte som särskilt sympatiska, och bedriver sin konflikt på ett sätt som helt enkelt är rätt rejält skilt från det stereotypt “tjejiga”. Övriga personer i boken är dock (upplever jag, kanske utifrån mina den här gången högre förväntningar) mer konventionellt skildrade än persongalleriet i Marie-Polis jagar en fartdåre. En manlig kemtvättsinnehavare, en kvinnlig rektor i dräkt, en manlig lärare, Petter som är den första misstänkta och så en kvinnlig (och icke namngiven) “mattant”. Och inte att förglömma, “Ali” och “Lottas mamma”.

Men Marie-Polis är ju själv fortsatt en kvinnlig polis, vilket jag också fortsatt tycker är lika bra. Hur viktigt det kan vara med förebilder och hur det kan ändra normens definition av sig själv fick jag en blixtbelysning av för några veckor sedan när Tian och några kompisar under ledning av en vuxen diskuterade poliser och framtida yrken. Tian nämner ofta polis som ett tänkbart yrke vilket jag inte tror gäller hela gruppen i övrigt, men vid just det här samtalet gjorde inramningen att alla såg sig en framtid inom poliskåren.

Efter att samtalet berört om barnen kände eller träffat någon polis i verkligheten, kom nämligen den frågan: Vill du bli polis när du blir stor? Och gruppens tjejer svarade en efter en att de skulle bli tjejpoliser, där ordvalet uppenbarligen inspirerades av att en av dem kände en “tjejpolis”. Men det som hände med denna förebild och med dessa tjejers svar var att Tian fick definiera om sig (sitt framtida) själv: inte som Polis (med medvetet versalt p) utan som killpolis, en av flera tänkbara polissorter.

Nu skulle jag väl egentligt föredra att kön fungerade så lite som en sorterande kategori att alla typer av polis kunde rymmas under ”polis”-paraplyet, utan förled, men i brist på en sådan verklighet så får man ta det man får.

För att sedan återgå till själva boken måste jag också göra en anmärkning angående klottrets innehåll: utöver drakar och döskallar har klottrarna också skrivit – “BLÄH”, “DU ÄR FUL!” och “Missfoster”, varav det senare hamnar i fokus i bild eftersom Marie-Polis just är i färd att undersöka det med sitt förstoringsglas. Jag har bara bemött frågan om vad det står med klottret med att klottrarna skrivit “elaka saker”, eftersom jag inte är pigg på att vara den som lär ut ordet “missfoster”.

IMG_7129

Liksom i Marie-Polis jagar en fartdåre slutar sedan Marie-Polis på klotterspaning med att missdådarna gör bot och bättring: de får måla över sitt klotter så att skolan fräschas upp rejält, och till på köpet blir de vänner (som på sista uppslaget är i full gång att måla nidbilder igen, men den här gången med asfaltskritor på asfalten)

IMG_7132

3 Comments

Filed under Bilderböcker

Marie-Polis jagar en fartdåre

Louise Jacobsson
Bonnier Carlsen, 2014

Eftersom pixiböcker verkar vara ett elände att få tag på när man är ute efter en specifik och inte bara plockar en när man ändå är och handlar, så tänker jag helt ogenerat ge ett 12-kronors investeringstips här: gå till närmaste livsmedelsaffär och köp Marie-Polis jagar en fartdåre medan den finns där!

IMG_6658_2

Bokens insida ger nämligen vid handen att det ska finnas ytterligare en rad böcker om Marie-Polis: Marie-Polis på klotterspaning, Taveljakten, Fiolmysteriet och Medicintjuven – men trots kontakt med förlaget har jag inte lyckats få tag på dem. Den enda möjligheten verkar vara att köpa hela säljboxar av pixiböcker med sex olika böcker i – med åtta exemplar av varje bok – och det går faktiskt lite över de gränser jag ändå har när det gäller bokjakt (men hittar du någon av de andra Marie-Polis-böckerna i din affär, så snälla – köp ett extra exemplar, så köper jag den av dig!).

Såhär långt kommen är det förstås dags att ställa frågan vad som föranleder denna köphets från min sida. Är Marie-Polis ett hett tips inför 2015 års Nobelpris, eller åtminstone Augustpris?

Och nej, så är det väl inte. Men boken – i alla fall den som jag nu lyckats lägga vantarna på – är helt klart ett sådan som jag vill ha hemma. Den innehåller 1) en kvinnlig polis (om än med rejält med blå ögonskugga), 2) en kvinnlig lastbilschaufför och 3) en kvinnlig raggare. Och så en manlig bensinmacksinnehavare, en grevinna, en manlig chaufför och en manlig… ja, vad Omar är ges inga direkta besked om, bara om att han måste träna på att fickparkera (och gör det varje kväll). Könsbalans bland karaktärerna i stort alltså, men med kvinnor i roller som jag upplever att i barnböcker alltid, alltid är manliga annars.

IMG_6660_2

IMG_6661_2

Handlingen i Marie-Polis jagar en fartdåre är rätt simpel, en okänd fartdåre kör runt i Rättby om nätterna och Marie-Polis ska försöka räkna ut vem det är. ”Den som kör runt så mycket måste ju tanka ofta, fungerar Marie-Polis och skyndar iväg till bensinmacken” – och därefter går hon igenom möjliga gärningspersoner (karaktärerna ovan) en efter en. Till slut måste hon ändå sitta på spaning, och lyckas då gripa den skyldige som blir av med körkortet och får gå på trafikskola för att lära sig trafikvett. Sin fortkörning får han därefter klara av på gokartbanan…

Jag skulle säga att det kan vara bra att åtminstone närma sig tre för att läsa den här boken. Tretton sitter tappert med när Tian och jag läser, men historien är för beroende av en språknivå som han inte besitter än. Tian är däremot förtjust, och för honom blir det mer aktuellt att försöka förstå hur Marie-Polis tänker kring utredningen, när hon resonerar sig fram till vem som kan vara skyldig och vem som måste vara oskyldig.

7 Comments

Filed under Bilderböcker

Sätt straffen, Charlotte!

Jennifer Wegerup, Bettina Johansson
Olika förlag, 2014

Tian brinner för sport. Det faktumet har gjort att jag har haft det ytterst tvivelaktiga nöjet att läsa en del lättlästa böcker med sporttema för honom – endera har det varit otroligt träiga matchskildringar med manliga huvudpersoner, tänk i klass med att läsa telefonkatalogen, eller – när jag till min glädje hittade en bok som jag trodde att skulle vara likvärdig med dessa tidigare men i alla fall handla om flickor – visat sig handla mest om hur de beundrade pojklaget och hur en av dem vad kär i en av spelarna där (jag hann stoppa den boken på biblioteket, tack och lov). Därför är jag så otroligt glad över att Sätt straffen, Charlotte! numer finns.

IMG_6655_2

Sätt straffen, Charlotte! är fritt* baserad på Charlotte Rohlins barndom (*vilket bland annat märks på bokens Charlottes idoler: Caroline Seger, Lotta Schelin, Zlatan, Marta och Thiago Silva är alla jämngamla med eller lite yngre än verklighetens Charlotte som är född 1980, och Hanna Marklund började inte som expertkommentator förrän 2012), och här är det fotbollen som står i centrum – som hennes mamma säger åt henne: ”Men det är bra att vilja vinna. Du är en liten vinnarskalle, Charlotte. Precis som jag!” (och titta bara på Charlottes minspel på omslagsbilden!).

Boken börjar hemma i Linköping, med att Charlotte kommer hem och är helt glädjerusig över att fotbollslaget ska åka på turnering. Denna kringhistoria får ta större plats än i de böcker som jag inledningsvis nämnde, vilket möjligtvis dämpade Tians entusiasm lite innan de verkligen kom iväg och fram till nämnda turnering men som gör boken till en betydligt trevligare läsupplevelse för mig som högläsare. Något som också får ta stor plats är hur viktigt det är att laget kämpar tillsammans, och hur de alla är olika och kan komplettera varandra. Här finns tjejer som är starka, snabba, stora, och har mycket muskler (men också en drömmare som inte riktigt klarar av att fokusera på spelet ens under pågående match, men som samtidigt skildras som en väldigt rolig person). Till spelarna i laget utöver Charlotte hör målvakts-Lisa, Charlottes backkollega Klara, Soraya, Julia, Devrim, Frida och Ida. Förstetränare är Amanda, som alltid pratar högt och kan ryta till ordentligt, men som Charlotte tycker är jättesnäll och som ”lägger nästan all sin lediga tid på att träna laget och att leda dem i matcherna”. Det sistnämnda gäller även andretränaren Amir, pappa till Julia, och självklart skildrad i sin roll utan att det görs någon grej av att han är rullstolsburen.

IMG_6657

Vid något tillfälle går detta supersympatiska mig lite väl mycket på nerverna – laget, IF Ekby, har just missat chansen att ta ledningen precis innan matchens slut efter att först ha legat under med 1-0, och den missen beror helt på ovan nämnda drömmare, Julia, som plockat tusenskönor istället för att följa spelet. Charlotte har skrikit åt henne att hon inte kan stå och plocka blommor mitt under en match, men fått en förmaning av tränaren Amanda om att de ska spela som ett lag och faktiskt fortfarande har chansen:

Charlotte är arg. Men hon tar ett djupt andetag. Hon vet ju hur Julia är.
”Julia!” säger hon argt.
Julia ser förskräckt ut.
”Jag blir så arg på dig! Du plockade inte ens blommorna till mig!”, ler Charlotte.
Då börjar Julia skratta och ger Charlotte en kram.
”Jag lovar att plocka en bukett till dig nästa gång!”
”Lova istället att inte(kursiv) plocka en bukett”, skrattar Charlotte. ”Nästa gång kommer du att plocka poäng istället! Jag vet ju att du kan det.”

– vad hände egentligen, från rasande arg till skrattande samförstånd i tre repliker?

IMG_6656

Detta hör också samman med en inre diskussion som jag för med mig själv om det som jag uppfattar som ett genrebrott i bokens slut: IF Ekby går visserligen till final, men det är inte de som vinner turneringen. Finalen går till straffar, varav Charlotte slår och sätter en, men Ekbys sista spelare slår en helt misslyckad straff och det blir istället motståndarna Smedjetunet som står högst på prispallen. Å ena sidan är den förtvivlan som de flesta i laget känner inför förlusten en fin illustration av hur viktig fotbollen är för dem – å andra sidan så ”brukar” alltid huvudperson/erna vinna i den här typen av böcker. Det är såklart orealistiskt att det alltid är så, men på något plan kan jag tycka att det vore mer uppfriskande med en fotbollskille som faktiskt fick förlora, hellre att än tjejerna får göra det när de äntligen får figurera som brinnande för sporten snarare än sportkillarna. Å tredje sidan är Sätt straffen, Charlotte! vad jag förstått den första delen i en serie, så jag tippar att stora segrar ligger framför både henne och IF Ekby. Både jag och Tian ser verkligen fram emot det!

Har man ett fotbollstokigt barn så tror jag att den här boken kan fungera som högläsning från fyra år. Det är en sammanhängande kapitelbok, men mycket av det som händer är så pass konkret att det går lätt att hänga med, och det är illustrationer på de allra flesta uppslagen. Samtidigt finns det mycket att hämta när man kommer till nivån att man kan börja diskutera lagkänsla, sammanhållning och olikhet, så Sätt straffen, Charlotte! lär fungera i ett brett åldersspann.

2 Comments

Filed under Kapitelböcker

Krig

Alfons och soldatpappan
Gunilla Bergström
Rabén & Sjögren, 2006

Ett år i djungeln
Suzanne Collins, James Proimos
Bonnier Carlsen, 2014

Pojken, flickan och muren
Ulf Stark, Anna Höglund
Berghs, 2010

Utan att jag riktigt hade tänkt på det, så hade vi plötsligt flera böcker som berör olika aspekter av krig hemma. Ämnet är ju tyvärr högaktuellt i världen, och även om jag upplever att väldigt lite sipprar igenom till Tian än, så börjar han ändå greppa konceptet på ett lite större plan än krigslekar.

IMG_6045_2

Krigslekar förekommer i en av de här böckerna, nämligen Alfons och soldatpappan. Här har Alfons fått en ny vän, Hamdi, vars pappa har varit soldat – ”I ett riktigt krig, i sitt förra land”.

Alfons beundrar Hamdis pappa mycket, inte bara för att han varit soldat utan också för att han startat ett fotbollslag för alla barn och byggt en riktig målbur åt dem. Men kriget, det är ingenting som pappan vill prata om. Istället fantiserar Alfons och Hamdi, ”här ser de krig överallt, jämt – på dataspel och film och TV. Och på ruskig, spännande video!”, och leker med Alfons laserpistol, rullar in sig i mattor och leker snigelkrig, och önskar sig fler spännande grejer med ”SPLASH och KA-BOOM och skarpa polissoldater och tanks och monster-krigare”. Och till slut så får de faktiskt pappan att berätta något litet (om de lovar att ”lyssna som vuxna karlar”).

Han berättar om ett bombanfall. Han berättar om hur rädd han var. Och han berättar om mötet med en myra, för att inskärpa en sak:

Det enda säkra är: det finns såna som bygger upp och såna som bombar ner. Två sorter. Dom finns alltid. Bland fienden med!

Sedan, efter middagen, får denna utsaga en tillämpning i Alfons och Hamdis här-och-nu. Någon har förstört det där målet som pappan byggt åt dem, men pappans lugna besked är att de förstås ska bygga upp det.

IMG_6046

Kriget hålls lite på avstånd i den här boken. Det försiggår i ett annat land, Hamdis förra, i en annan tid, innan Hamdi var född. Även nu framstår landet som långt borta: hemma hos Hamdi är det annorlunda med många mattor, fingardiner och bordsbön. Annan mat, och en parabol så att man kan se ”främmande, utländska TV-program”. Alfons är lite förundrad, men trivs väldigt väl där och jag tycker att skildringen är fin.

I Pojken, flickan och muren är kriget däremot ständigt närvarande. Boken är – säger insidan på omslaget – inspirerad av Ulf Starks och Anna Höglunds resa till Palestina, och här finns inga eldstrider, krigslekar eller krigsleksaker. Men här finns muren, som stänger ute syskonen Adham och Sulafa och deras föräldrar från deras hem, gården som de bodde på förut. Gården med ”apelsiner, oliver och timjan. Och trädet där farfar hängde upp spegeln på en spik när han rakade sig. Och skolan dom gick i. Liksom skrattet.”.

Adham och Sulafa hanterar situationen. Adham kör runt Salufa i en kärra som han byggt åt henne, hon kan inte gå annat än korta sträckor eftersom ”hennes ben är sjuka”. De besöker en hund, Schas, som de gjort till sin och nu matar varje dag. Sulafa besöker en gammal lärarinna flera förmiddagar i veckan och läser dikter för henne. Men allra mest längtar de hem, och Adham lovar så Sulafa att han ska ta sig dit och hämta en apelsin till henne. Det är en väldigt fin skildring av syskonskap.

IMG_6047

Adham lyckas faktiskt ta sig förbi muren, och den illustration där deras hus är tecknat med sönderslagna fönsterrutor och brädor spikade över dörren är nog det i boken som gjorde störst intryck på Tian. Varför har de gjort så? Varför får de inte bo där längre?

I Ett år i djungeln är förståelsen också något som växer, men här hos huvudpersonen. Kriget här är liksom i Alfons och soldatpappan långt bort – det är Vietnamkriget – men samtidigt betydligt närmare eftersom huvudpersonens pappa ”måste åka till något som kallas krig. Han ska vara borta i ett år. Hur långt är ett år?”.

I sina drömmar flyger huvudpersonen till djungeln, tillsammans med katten Busan. Men vartefter tiden går blir den väntande djungeln alltmer ogästvänlig – utvecklingen av de här bilderna tycker jag att är det allra starkaste i boken. Från pappan kommer först vykort, men sedan blir det alltmer tyst. Huvudpersonen samlar ledtrådar: vuxna blir ”ledsna, oroliga eller arga” när de får veta att hennes pappa är i kriget. Kriget dyker upp på TV: explosioner, helikoptrar, gevär – mamman stänger av TV:n och huvudpersonen stänger in sig i en garderob och gråter. Det börjar bli svårt att komma ihåg hur pappa ser ut. Tills han äntligen kommer tillbaka.

IMG_6048

IMG_6049

IMG_6050_2

Det här är inga böcker som man läser för deras gestaltningar av kön. Papporna eller män är soldater. De står i förgrunden. Mammorna är hemma men osynliga. Därtill kommer uttalanden som får mig att först hoppa högt och sedan hoppa över, som att ”lyssna som vuxna karlar” (Alfons och soldatpappan) eller ”Vi är alla unika på något sätt. […] Drew är kille.” (Ett år i djungeln). Men barnen möter olika sidor av vad krig kan vara.

Den starkaste skildringen av en flicka är Salufa. Parallellt med Adhams fysiska försök att ta sig till andra sidan muren, så utvecklas hon som diktare, och får det sista ordet mot muren:

Kom fort upp ur jorden, träd.
Bli tjock som farmor om stammen.
Och låt grenarna växa så högt
att vi kan klättra
upp i himlen en dag.

Kom fort upp ur jorden, träd.
Ge oss blommor och frukt.
Och låt rötterna växa så starka
under jorden
att dom välter denna mur en dag.

Att det här så att säga är hennes parallella resa tror jag att går Tian lite förbi, men annars upplever jag som sagt att han nu, när han snart fyller fem, ändå börjar ha funderingar över krig och börjar greppa konceptet. Alfons och soldatpappan är den av böckerna som verkar mest lättillgänglig, med Ett år i djungeln någonstans i mitten och delar av Pojken, flickan och muren som sagt ännu lite för komplexa.

Hur tänker ni kring att läsa om krig med era barn?

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Vi är vänner

Eva Lindström
Alfabeta, 2014

En dag, när vi läste en annan bok, hamnade Tian och jag i en diskussion om varför människor retas och skrattar åt andra. Vi pratade om att de – det var en grupp av personer – kanske kände sig osäkra inför varandra och därför riktade uppmärksamheten på någon annan, utanför gruppen, och jag tror inte att jag fick honom att förstå vad jag menade. Men en dag när jag var ute och promenerande slog det mig att den här boken visar på motsatsen. Därför kunde jag inte låta bli att fnissa när rubriken på recensionen av Vi är vänner i DN i helgen karaktäriserade började med uttrycket ”komplicerad vänskap”.

IMG_6037

Jag håller nämligen snarare med huvudpersonen:

Sen var vi vänner.
Så enkelt var det.

Styrkan i den här boken är i mitt tycke hur enkel vänskapen är. De gillar olika. De gör saker tillsammans. De gör ingenting. De har tråkigt. Men de behöver aldrig föreställa sig inför varandra.

IMG_6038

Sedan är andra saker mer aparta: som mötet mellan huvudpersonen Lilly och de båda vännerna, Haren och Kopparormen, där de båda sistnämnda hotar Lilly med två pinnar eller tänkta pistoler – sedan börjar de alla skatta, ”Kul hare”. Eller som den gemensamma middagen där Kopparormen inte äter, men hänvisning till att hon bantar:

Haren stönade.
– Du är ju smal ju!
– Jag bantar i alla fall.

Ovan nämnda klippte jag helt resolut ur texten, eftersom jag inte har den minsta lust att tala om bantning eller smalhet på det sättet.

Sedan visar det sig också att det finns åtminstone en begränsning av deras vänskap – i slutet av november, när Kopparormen går i ide, slutar också Lilly och Haren att träffas:

Vi kunde ha gjort inget
särskilt som vi brukade
eller vad som helst.
Men det var kallt,
vi tappade liksom sugen.

Här blir väl då frågan om det är sommarens slut eller tidens gång som skiljer dem åt, och om de kommer att återfinna varandra nästa sommar. Om man läser Kopparormens svar på frågan om hur hon vet att hon kommer att komma upp igen som svar på det, så blir det ju onekligen lite vemodigt – ”Jag kan inte vara säker”.

IMG_6039

Rent handlingsmässigt händer alltså inte mycket, utan det är stämningen i text och bild som bär, med visst övervikt för bilderna.

Det här med att Kopparormen är en hon tycker jag – förutom att det gör att det till på köpet är just en hon som bantar – är trevligt, i jämförelse med hur många djur som slentrianmässigt kallas för han. Samtidigt är det nog Haren – som omtalas som han – som, i den mån någon alls gör det, tar på sig lite av en ledarroll. Det är han som initierar kontakten med Lilly när de träffas första gången, det är han som börjar presentera sig, det är han som initierar när de ska leka husdjur, det är han som bjuder på den första middagen… Lilly själv skildras dock tämligen neutralt.

Både Tian och Tretton kunde tänka sig att läsa den här boken, men för Tretton är den i överkant eftersom handlingen är så pass icke-konkret. Det händer, som nämnt, inte mycket som man kan ”ta på”.

Som nämnt är Vi är vänner en av de böcker som är nominerade till årets Augustpris. Ikväll utses vinnaren! Läs om övriga nominerade bilderböcker (och vilka jag inte skrivit om) här, här och här.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker