Monthly Archives: September 2014

Fredda sju år

Helena Dahlbäck, Robert Nyberg
Alfabeta, 1996

Den här boken är skriven 1996, på den tiden när man började skolan som sjuåring, och i de första kapitlen går huvudpersonen Fredda fortfarande på förskolan Skogsgläntan. Det är också i de kapitlen Tian verkar ha lättast att leva sig in och identifiera sig med, även fastän skolstart är ett ämne som ofta tas upp till diskussion här hemma (av honom).

IMG_5381

Framför allt är det kapitel tre, Fredda – en helt vanlig dag, som verkar ha lämnat ett bestående intryck. Det handlar om att växa ur förskolan: att hjälp de små, att tycka att böckerna på sagoläsningen är för barnsliga (tråkiga, säger jag), att ha “skolförberedelse” där man får göra “RIKTIGA saker, sådant som är både roligt och svårt”, och att längta efter att börja skolan. Och när man slutar på Skogsgläntan får man en liten tavla, på Freddas står det 

Någon har gjort lite bus.
Vem kan denna någon vara?
Fredda sitter tyst som en mus.
Tittar upp i taket bara.

Över lag är det så Fredda beskrivs: finurlig, lite busig, och väldigt vanlig. Runt henne finns en pappa som är långtradarchaufför och borta många veckor i sträck, mamma som säljer biljetter på Operan, och tant Anna i samma hus som är Freddas barnvakt och en ”fin dam”. Och så fröknar på förskolan och fröken i skolan som alla är kvinnor – vuxenvärlden är helt enkelt väldigt konventionell. Men denna bok har andra styrkor!

I kapitel som Fredda lär sig rida och Freddas allvarliga dag berättas historier som visserligen på ett plan saknar riktig realism, men som är väldigt fina berättelser. Freddas allvarliga dag kanske utmärker sig mest: i kapitlet har en av Freddas klasskamrater halkat i vattnet ”med flit” och nästan drunknat. Det är inte vilken klasskamrat som helst, utan ett illa omtyckt barn som heter Mille som både själv ”är dum och retas” och har en mamma som är ”lite konstig” eller rentav ”galen”. Och när frökan får höra detta, så berättar hon hela historien, som inkluderar en bilolycka och dess följder och hur detta helt format den situation som Mille och hans mamma är i.

I verkligheten är detta kanske inte berättelser som kan berättas, men i bokform kan hela klassen få veta sanningen, förstå att allt inte alltid är som det ser ur, konfronteras med sitt eget beteende och till slut komma till insikter om hur vänner beter sig. Väldigt tydligt och konkret, utan att kräva någon som helst läsning mellan raderna, guidas man in i en fördjupad förståelse för vad som kan ligga bakom andras beteende. På samma gång som det är så tydligt, flyter dock berättelse och språk på ett sätt som gör att det inte blir banalt.

IMG_5380

En annan styrka är det återkommande temat om att växa och att möta och övervinna svårigheter – mest av alldeles lagom storlek. Det som är svårt i det ena kapitlet, är lätt i ett senare:

De första veckorna i skolan var det många i klassen som började gråta. Kanske någon längtade hem eller ville ha rast lite längre. Eller så var de bara arga för någonting som frökan inte förstod.
Men nu när det har gått en bit in på terminen så gråter ingen längre. Alla har vant sig vid att gå i skolan. Man kan nästan inte längre se vem som går i ettan eller går i tvåan.
Och det där med skrivandet, det går hur bra som helst!

Varje kapitel har ett par illustrationer, och dessutom är de relativt fristående från varandra – rätt typiskt för dessa tidiga kapitelböcker i mina ögon. Som redan nämnts verkar det dock som att man behöver vara lite äldre än Tian för att riktigt relatera till vissa av berättelserna, även om språket är lätt och ledigt. Han läste gärna boken, men ville inte läsa om den. Däremot tror jag att det är en bok som vi kanske kommer ha anledning att återkomma till om ett år när det där med att vara störst på förskolan är en realitet och de som bara är ett år äldre verkligen börjar skolan. Och vill man sedan fortsätta, så finns både Fredda åtta år, Fredda nio år och Fredda tio år, som vi dock inte läst och som vi lär få spara på ett tag.

Advertisements

Leave a comment

Filed under Kapitelböcker

En regnig dag

Sanna Juhlin, Millis Sarri
Idus förlag, 2014

Huvudpersonen Victor smyger genom stora delar av En regnig dag: när alla barn börjat leka sina framtida drömjobb gömmer han sig bakom soffan eller kikar fram bakom ett bord, hans stövelbeklädda fot sticker fram i ett dörrhål eller så står han bakom torkskåpsdörren. Den inledande texten förkunnar att han är ”sur på fröken” och att han – till skillnad från de andra barnen – inte vill fungera på vad han ska bli när han blir stor – han vill ut och leka i regnet. Först när han kikat på de flesta av de andra (blivande doktorer, kockar, artister, ballerinor, journalister och rymdfarare) blir han mer synlig i bilderna – med händerna i fickorna, tittandes ut genom fönstret, sparkande på en tärning som råkar ligga på golvet utstrålar han protest, och till slut gör tillfället tjuven.

IMG_5345

Det är här historien har sin brännpunkt för mig: Victor tar ett annat barns (blivande godisfabriksarbetare) omsorgsfullt inslagna russinpaket, och träder raskt åter in i centrum för såväl text som bild: fångad av barnet som leker polis (Isa nedan), alla barnen kommer springande, fröken likaså.

– Du är dum, säger Victor och räcker ut tungan.
Isa frågar fröken om hon får stänga in Victor i garderoben en stund. Det är ett fängelse för tjuvar och lipande barn, säger hon.
Fröken försöker lugna alla. Hon vill veta varför Victor stal Eriks fina inslagna russinpaket.
– Du hade säkert fått smaka om du frågat istället för att stjäla dem, säger fröken.
– Jag är ingen tjuv, gråter Victor.

”Tjuv och polis” har lekts på längden och tvären på Tians förskola, och jag vet att det där med att vara tjuven kan vara lite känsligt. När det lekta anklagandet blir för verkligt står tidigare sturska tjuvar där med tårarna uppenbart brännande bakom ögonlocken. För min del hade jag gärna offrat presentationen av ett yrke eller två för att vinna något uppslag till att fördjupa denna del. Tian, å andra sidan, är mer fascinerad över själva russinpaketen – sådana vill han göra!

IMG_5346

Genusmässigt är barnens yrkesplaner rätt konventionella men samtidigt så pass moderna att de inte sticker ut: pojkarna vill bli läkare (som mamma), rymdfarare, busschaufför, brevbärare eller – som nämnt – godisfabriksarbetare/ägare, flickorna vill bli kock, balettdansös, journalist eller polis. Både pojkar och flickor kan tänka sig att bli artister och konstnärer. Fröken är såklart kvinna, medan barngruppen ändå bjuder på barn med många olika utseenden.

Något som överraskar mig är mängden romantisk kärlek på förskolan som hinns med på tjugofyra sidor. Dels är det de blivande artisterna som uppenbarligen snappat upp att hjärta och smärta kan vara ett vinnande låtämne: deras egenskriva låt går ”Kärleken brinner, den brinner tills regnet släcker den”, dels är det den blivande brevbäraren Diego som suktar efter Mary, som får det finaste brevet han skrivit och som han vill gifta sig med när han blir stor. Den typen av framtidsplaner är inget som jag sett av på Tians förskola och jag undrar om det verkligen är vanligt i förskoleåldern? För egen del är det inget jag känner ett trängande behov att introducera.

Illustrationerna är det som bär En regnig dag för mig, medan texten är mer ojämn. Den citerade passagen om fängelser och tjuvar är klockren, medan jag hackar på andra ställen där meningar känns lite avhuggna eller där ordvalet känns ett snäpp vuxnare än vad jag skulle förväntat mig utifrån språket i övrigt. Det är dock väldigt trevligt att både Tretton och Tian har utbyte av boken. För Trettons del är det visserligen i överkant med text, men han letar gärna efter Victor, förstår många av yrkeslekarna och hänger med i handlingen.

Och för att avsluta med handlingen, så slutar det lyckligt för tjuven. Motiven bakom handlingen blir sedda och han blir förstådd och – visar bilden – väldigt, väldigt glad.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Innan jag fanns

Petrus Dahlin, Maria Nilsson Thore
Bonnier Carlsen, 2013

Jag var lite intresserad av hur Tian skulle möta denna bok, utifrån de diskussioner vi haft på temat om var man finns innan man föds och vart man tar vägen som död, som mynnat ut i svaret ingenstans (utöver kroppen i jorden). Svaret i denna historia är mer inlindat, och kanske mer filosofiskt, om än anspelande på biologiska fakta.

IMG_5245

Förutsättningarna är att en morfar åker ut till en stuga i skogen med sina båda barnbarn. Bokens huvudpersoner, storasyster My och lillasyster Py, kommer in på var de (eller snarare Py) fanns innan hon hamnade i mammas mage, vilket blir en diskussion som till viss del består av fria fantasier medan det samtidigt finns en rätt självklar koppling mellan deras tankar om ”en äggplanet i rymden där alla bebisar ligger och väntar på att födas” eller att Py varit ett litet frö, en komet med en liten svans, ”ett litet grodyngel bland miljonerns miljarders grodyngel som simmade i en jättestor svart sjö” och – ptja – ägg och spermier, vilken är en del av den mänskliga kroppens funktion som Tian sällan visar särskilt mycket intresse för. Kanske var det hans relativa ointresse som gjorde att vi inte kom till någon diskussion här, men jag känner också att historien i sig inte riktigt bjöd på den ingången även om illustrationerna är smarta och jag inte riktigt kan sätta fingret på vad som hindrade oss. Kanske abstraktionsnivån, kanske det faktum att det hinner klämmas in både ett och annat om rymden och evigheten också.

My och Py lämnar sedan diskussionen om innan Py föddes, med konstaterandet att hon inte ska dö förrän hon är gammal

– Som morfar, säger Py. Kanske ska han dö snart. Men vad händer då?
– Ingen aning, säger My. Kan det vara likadant fast tvärt om?
De blir avbrutna av morfar som kommer in med den sista veden.
– Har du kommit på var du fanns innan du låg i mammas mage? frågar morfar och drar igång en brasa.
Py tänker en liten stund. Sedan säger hon:
– Jag tror att jag var en stjärna i rymden. Precis som när du dör så kommer du att skrumpna ihop och bli lika liten som ett pyttefrö. Sedan kommer en stjärnvind och tar dig ut i rymden så att du kan bli en stjärna igen.

IMG_5246

Att komma in på döden här känns egentligen inte som en självklar vändning, vare sig utifrån titeln eller historien – visst är morfar säkert gammal i barnaögon, men utifrån den bild som ges av honom hamnar han definitivt i kategorin av människor som jag skulle förklara att inte kommer att dö åldersrelaterade orsaker inom det närmaste – även om anslaget att binda ihop tillståndet innan födseln och efter döden än fint. Men när morfar sedan kommer och lägger barnen ser man en morfar i vit nattskjorta flyga upp på himlen, som en illustration av det som Py sagt om döden, och i denna bild finns en detalj som nog utgjorde vår största behållning av boken: i fönstret står en flaska med en maskros i. På ett av de första uppslagen är maskrosen överblommad med fröna kvar – här har plötsligt en liten (stjärn?)vind dragit genom rummet och fått fröna att sväva iväg. Hur kunde det bli så, undrade Tian, och där började vi till slut prata om boken.

Utöver det, får jag också säga att det säger något om syskonskapets förutsättningar: att den ena funnits innan den andra, att de delar sin historia men inte hela, vilket också är ett ämne vi återkommer till rätt ofta här hemma, både i form av frågor om dåtid (var det innan jag fanns? Fanns Tretton då?) och framtid (När jag är nio år, hur gammal är Tretton då?). Men över lag, så känner jag att det finns böcker som talar mer till oss.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Apor, bananer, krut och vulkaner

Grethe Rottböll, Anna-Karin Garnham
Bonnier Carlsen, 2014

Pixiböcker är ett fantastiskt litet påfund, tycker jag: tillgängliga i närmaste mataffär och väldigt överkomliga med sitt rekommenderade pris på tolv kronor. Att de sedan är lite mer irriterande att ha drällande runt hemma är väl kanske en nackdel man får ta.

IMG_5183

Apor, baner, krut och vulkaner är en söt berättelse med sensmoralen att det är bra att vi alla är olika, eftersom vi då kan hjälpa varandra. Huvudpersonerna utgörs av ett kollektiv av apor som nog förbättrar kunskapen om vilka sorters apor som finns både för barn och vuxna (i alla fall för mig!): det är en gorilla, en schimpans, en tamarin, en silkesapa, en babian, en makak och en lemur, som tillsammans möter och övervinner svårigheter.

Den allra första svårigheten omnämns av titeln:

Ett gäng apor skulle klättra
till toppen av ett berg
när marken plötsligt skakade
och jorden bytte färg.

Det var lava som i strömmar
rann från bergets högsta topp.
De rusade till stranden
men där så tog det stopp.

illustrerat med ett uppslag flödande av lava som aporna försöker rädda sig och sina bananer från – här liksom i boken i övrigt, finns det mycket att titta på. Som tur är hittar de en båt som de kan fly vulkanutbrottet med, och med en segel- och en navigationskunnig apa klarar de sig över havet, tar sig i land, och reser rätt omgående vidare – vilket slutar med ett möte med två rånare. Utfallet av detta var dock inte vad man kanske skulle kunna förvänta sig: aporna blir nämligen landägare (jupp, bjuder man rånare på så god tårta som schimpansen gör så kan allting hända – till exempel att rånarna ger bort all sin jord istället för att råna en), vilket dock visar sig lägga grunden till den största svårigheten av dem alla – det skapar osämja mellan aporna som var och en vill behålla frukten av sina egna odlingar och inte dela med sig. Det är då den sista av aporna får träda fram med just sin värdefulla kunskap:

Vänta, stopp, tig still!
Ensam kan man inte mycket
men tillsammans allt man vill!

IMG_5184

Utöver att varje apa får excellera i något vidkommande (kunna segla, navigera eller lösa konflikter) presenteras aporna inte mycket närmare. Den enda apan som genom texten går att identifiera som varandes av ena könet är faktiskt gorillan, som visst är en hon. Däremot råkade vi köpa denna bok i rätt nära anknytning till en av de mer omtalade flyktingkatastroferna i Medelhavet, vilket gjorde det glada mottagandet på andra sidan havet (”Ni är i Grekland och vi greker gillar gäster”) kändes lite märkligt för mig att läsa med övertygelse, men få barn lär ju göra samma koppling och principen med att ta emot med direkt inbjudande om att spela och dansa tillsammans vore ju helt klart att föredra framför status quo.

Berättelsen har, som synes, en tydlig sensmoral och inte mycket komplexitet utöver det, så jag upplever att det är språknivån som avgör från vilken ålder man kan ha behållning av boken. Tretton kan tolerera den – det är ju inte så mycket text – men har nog en bit kvar innan han faktiskt begriper särskilt mycket av vad som händer. Tian och jag har däremot haft en del roliga diskussioner om vad lava är, att man kan navigera efter stjärnorna, hur människor kan lära djur att göra olika trick (Tamarinen oskadliggör en ilsken tjur genom att kommendera den att ”ligga död”) och hur det kan komma sig att aporna börjar bråka om sina odlingar och inte delar med sig.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Åldersgräns på Astrid Lindgren, kanske?

Känner du Pippi Långstrump?
Bara roligt i Bullerbyn
Jul i Bullerbyn
Vår i Bullerbyn
När lilla Ida skulle göra hyss
Inget knussel, sa Emil i Lönneberga

Astrid Lindgren, Ilon Wikland, Ingrid Nyman, Björn Berg
Rabén & Sjögren, 1947, 1952, 1963, 1965, 1982, 1985

Astrid Lindgren, eller snarare ett par gardiner som säljs/sålts på Astrid Lindgrens värld, har just hamnat i det mediala rampljuset. Jag har sett två olika reaktioner på detta: å ens sidan helhjärtade instämmanden, å andra sidan åsikter om att litteratur inte ska censureras, att man måste förstå att böckerna är skrivna i en annan tid, och att lösningen är att prata med sina barn om uppfattningar då och nu, kontext och värderingar.

Som svar på det sistnämnda säger jag – välkommen att göra det med valfri två-, tre-, fyra-åring.

Jag tycker att det finns ett problem med barnböcker från föräldrarnas egen barndom: de barnböcker du kommer ihåg är med stor sannolikhet sådana som du läst efter att du passerat, säg, fem. Du vill dela dessa ofta älskade historier med ditt barn. Du börjar på tvåårsdagen.

Faktum är att det inte är svårt att börja på tvåårsdagen: utan att ha kollat upp utbudet i övrigt så vet jag att bara vår bokhylla hemma bjuder på bilderböckerna Känner du Pippi Långstrump?, Jul i Bullerbyn och Vår i Bullerbyn. Faktum är att man inte ens behöver vara två för att uppskatta dessa böcker: Tretton har verkligen gillat dem från början, om än i återberättad snarare än läst form – nu, 20 månader gammal, tror jag fortfarande att textmängden är för stor. Tror, eftersom jag inte har för avsikt att faktiskt läsa den – i alla fall inte i Bullerbyn.

IMG_5171

Det svåra kommer sedan, när barnen börjar tolerera mer text. Visst är det lockande att läsa längre böcker om Pippi, Emil och barnen i Bullerbyn för en Pippi-, Emil- eller Bullerby-tokig treåring? Och så finns ju filmerna också – du har sett dem i din egen barndom, de är visuellt lugna, barntillåtna, du minns dem – enligt samma åldersfel som ovan – som bra (ja, jag är skyldig på alla punkter). Och då kommer det.

Ja, Bullerbyn är vardagsnära, konkret och saknar komplexitet och känslomässigt djup – perfekt får mindre barn. Mindre perfekt, ur min synvinkel, är att berättelserna i stora delar bygger på tjejerna-mot-killarna. I Jul i Bullerbyn och Vår i Bullerbyn berättar jag bort detta, och i framför allt den förstnämnda finns det en hel del samhörighet baserad på familj istället för kön och mycket samhörighet mellan alla barn (de bakar till exempel pepparkakor, drar in ved, hugger julgranar (tillsammans med papporna förstås), sjunger julsånger, hjälper farfar att klä granen, firar jul och besöker julottan). I Vår i Bullerbyn är det däremot flickorna som tar hand om Kerstin och leker i lekstugan medan pojkarna täljer barkbåtar och tävlar om vem som är modigast – bortläsningen blir genast ett rejält snäpp svårare.

IMG_5172

Vill man sedan gå vidare till kapitelboksvarianten, så börjar Bara roligt i Bullerbyn med konstaterandet att

Men jag tror nog att det är Lasse som bullrar allra mest, jag. Han för lika mycket oljud som tio vanliga pojkar, det är jag säger på. Och Bosse och Olle hjälper till rätt bra dom också. Britta och Anna och jag är åtminstone tysta ibland.

Därefter får de ett oväntat besök av en flicka och hennes mamma som kommer i bil: Lisa konverserar med flickan medan pojkarna ”hölls bakom knuten och gjorde sig roliga”, pojkarna har spottävling: flickorna får inte vara med ”för de är odugliga i spottning” , pojkarna sammansvärjer sig genom att hitta på De Vises Skrin (”Om jänterna finge tag i det… oj, oj, oj!”), de leker stenåldersmänniskor (”Vad man än leker, så ska pojkarna alltid få göra något roligt, men vi, vi ska bara hålla maten varm och sådär.”), flickorna klättrar över nio gärsgårdar för att drömma om vem de ska gifta sig med medan pojkarna tråkar dem under tiden…

Bilden av Vår i Bullerbyn och Bara roligt i Bullerbyn (vars innehåll delvis sammanfaller) är inte helt rättvist tecknat såhär långt. Båda böckerna innehåller berättelsen om när Lisa får en egen lammunge att ta hand om, och den fungerar åtminstone delvis hyfsat. Britta toppar pojkarna i modighetstävlingen genom att deklarera att hon törs gå balansgång på lagårdstaket. Britta får pojkarna att ge med sig om spottävlingen genom att hota med att de annars inte får komma på hennes kalas (och hon spottar längre än både Bosse och Olle). Men faktum kvarstår: indelningen sker gång efter annan grundat på kön, det är inte en ordning som ifrågasätts. Det är, i mina ögon, inte en hållbar nivå på diskussioner för en tre-fyra-åring.

Vis av dessa Bullerbyerfarenheter har jag inte ens försökt att introducera Pippi över bilderboksnivå. Visserligen är Pippi en figur som är betydligt mer normbrytande är flickorna i Bullerbyn, men världen kring henne är det inte och så har jag ju kännedom om innehållet i Pippi i Söderhavet som jag inte tror Tian om att kunna diskutera eller förstå en diskussion om än. I bilderboksvariant fungerar Pippi dock helt okej – i Känner du Pippi Långstrump? flyttar Pippi in i Villa Villekulla, presenteras för sin ovanlighet (som ni sett i jämförelsen mellan Pippi och Duktiga Annika), går på sakletning och cirkus med Tommy och Annika och så har Pippi till slut födelsedagskalas. Jag läser visserligen inte att det är ”rätt skönt” att inte ha någon mamma eller pappa, men i övrigt har jag inte alltför stora invändningar.

IMG_5173

Något av det vi läst över bilderboksnivå är dock Emil i Lönneberga, som vi har i någon Läsa mera själv-variant. Formatet på de böckerna är väldigt bra när man börjar känna på kapitelböcker: de ger kapitelbokskänsla samtidigt som texten är i stor stil och man kan läsa igenom hela boken på en sittning. I de här böckerna är Emil huvudperson och Ida bifigur – även när det är hon som ska göra hyss så handlar det mest om Emil och Ida blir tillsagd att hon inte kan göra hyss:

Du, lilla unge, som är så snäll! Inte kan du göra hyss. Det ska vara en illbatting till det. Som Emil!

Men visst gör Ida till slut ett hyss – som Emil blir instängd i snickarboa för. Bortsett från det – för dagens barn förhoppningsvis obegripliga i det (”Men varför blir han så arg?”, frågar Tian konfunderat, och vi filosoferar tillsammans över pappans bristande impulskontroll och konstaterar att man vuxna förstås inte får stänga in barn) – så är När lilla Ida skulle göra hyss ändå okej även för lite mindre barn. Inget knussel, sa Emil i Lönneberga, är mer tveksam – de lekar som leks i den boken, bland annat ”Jag for till stan och skaffa mig fästman” förutsätter rätt mycket kunskap om stereotyp heterosexuell kärlek om man alls ska fatta vad som händer: Alfred försöker smita ifrån Lina, Lina vill inte kyssa bonden i Kråkstorp, nämnda Kråkstorpare är beredd att betala ”vad som helst” för att slippa att kyssa prostinnan (”Det var elakt sagt. För även en rätt ful och lite för tjock prostinna blir ledsen när någon säger så”)… Tians behållning av boken är visst snöbollskriget, som slutar med att Emils pappa får en snöboll i munnen och kastar (den omedvetna) illdådaren i snickarboa.

Så, sammanfattningsvis får man kryssa försiktigt i Astrid Lindgren-berättelserna om man vill läsa dem med sina barn innan de nått nivån där man kan ta diskussionen om då och nu. En åldersgräns skulle kanske inte vara helt fel.

5 Comments

Filed under Bilderböcker, Kapitelböcker

Att börja läsa med barn

Det finns många sätt att börja läsa med sina barn. Faktum är att introduktionen till läsandet i princip börjar från dag ett för de barn som föds in i en läsande familj – och då handlar det inte nödvändigtvis om att ett urval från hemmabarnbiblioteket ska packas ner i bb-väskan. Jag har till exempel själv inte direkt läst för barnen innan de passerat niomånadersrevolutionen, även om jag vet att många börjar tidigare än så och uppskattar den närhet det ger.

Niomånadersrevolutionen är, som det låter på namnet, något som inträffar kring niomånadersåldern, och handlar om att barnet kliver in i en värld av delad uppmärksamhet. Det betyder till exempel att istället för att titta på handen som pekar, så börjar de förstå att det pekande fingret försöker rikta deras uppmärksamhet mot något, något som man kan uppleva tillsammans. Som en bok! Men redan innan det här sker, så har ett barn i en läsande familj redan observerat och lärt sig massor.

Motivation och intresse
Ett barn i en läsande familj har sett böcker hanteras och bläddras i, och sett vilken intensiv uppmärksamhet böcker kan få – till exempel i form av en tyst läsande vuxen (en starkt bidragande orsak till varför vi valt att ha kvar dagstidningen i pappersform är för att det blir väldigt tydligt för barnen att det är läsning och nyhetsinhämtning som pågår, och inte allmänt surfplatteanvändande), eller genom den samvaro en vuxen och ett äldre syskon har kring högläsningen. En sak som får så mycket uppmärksamhet måste ju vara spännande och betydelsefull! Dessutom är det tydligen inte vilken uppmärksamhet som helst som böckerna väcker, utan har man ett äldre syskon att se på så står det snart klart att det är en gemensam upplevelse som man själv kan försöka få till stånd genom att komma med en bok.

Kunskap om böcker
Ett barn i en läsande familj har dessutom lärt sig något om boken som fysiskt objekt. En tidig variant av sådan bekantskap är till exempel tyg- eller kartongböcker att gnaga på, men att lära sig något om boken som fysiskt objekt slutar inte i och med att man smakat på några och insett att de inte är ett extra mellanmål. Fysisk kunskap om böcker handlar också om att veta att böcker finns i en bokhylla/boklåda, att man kan hämta dem, att man kan öppna dem, att man kan stänga dem…

Här är till exempel Tretton, mitt i sin intensivaste lucköppnarålder, som just börjat bemästra att öppna och i viss mån bläddra i böcker:

IMG_9239
En bok är många “luckor”!

För en tid sedan skrev jag att älskade böcker tejpar man. Men det jag måste tillägga är att anledningen till de skador våra böcker fått sällan varit direkt destruktiv – de har istället råkat ut för att bli tappade i golvet (fysisk erfarenhet: att gå till bokhyllan och hämta en bok – men det kanske var för många som kom med) upprepade gånger, utsatts för missriktade försök till bläddring (ritsch!) eller stängning (pärmen bänds ut-och-in) – vilket alla är exempel på korrekt, om än lite klumpig, användning av böcker.

Prata, prata, prata – och sjung!
Läsning utvecklar ordförrådet – men ordförrådet utvecklar också läsningen. Att peka ut, benämna, upprepa och föra en ”dialog” utvecklar språket och skapar grunden för läsningen, liksom sånger, rim och ramsor.

Gör det med (lagom) inlevelse
Den första läsningen kan vara lite stapplande och behöva lite stöd i form av gester och ljudeffekter. Jag minns särskilt ett tillfälle när vi hade gäster hemma, och Tretton kom släpande med en av Mjau-böckerna: precis när jag skulle presentera djuren (”bä-ä-ä-ä säger fåret”) så tystnar samtalet och allas blickar vänds mot mig… Man behöver inte vara en fullfjädrad estradör för att kunna läsa för sitt barn – men lite inlevelse gör den första (och fortsatta) läsningen lite roligare, och just rolig är det ju meningen att läsningen ska vara.

Lästips
Tips om vilka böcker man kan börja med finner du i kategorin Första böckerna. Hit hör bland annat de nämnda Mjau-böckerna, men också en rad sångböcker.

Läs om och om och om
Barn gillar ofta repetition, och det bli väldigt tydligt i början av läsningen när repertoaren av föredragna böcker är liten. Ta ett djupt andetag, se till att ha böcker hemma som både du och barnet kan ha behållning av, och läs om och om och om. Det kommer att gå över!

Hjälp, mitt barn är inte intresserat!
Alla blir inte begåvade med barn som redan tidigt tyckt om att läsa, trors föräldrainsatser för att göra läsningen rolig och givande. Det finns ingen anledning att förtvivla – de flesta av de saker som lägger grunden till framtida läsning inkluderar faktiskt inte faktisk läsning. Det finns så mycket för ett litet barn att lära sig, och allas väg är olika.

Fortsättning följer…
Detta inlägg är det första i en serie om att läsa med barn. Nästa del handlar om den fortsatta läsningen. Har du erfarenheter du vill dela med dig av, synpunkter, tips, förslag..? Skriv en kommentar och låt mig veta!

12 Comments

Filed under Uncategorized

Lilla syster Kanin eller berättelsen om Den Feta Näktergalen

Ulf Nilsson, Eva Eriksson
Bonniers, 1983

När Tretton börjar förskolan ska Tian inte vara på sin avdelning: han ska vara med Tretton och ta hand om honom. Han ska hjälpa honom att ta av ytterkläderna och att lägga de saker som inte ska ligga på golvet i facket. Detta enligt egen utsago.

Att vara den större som tar hand om någon mindre verkar vara en tanke som kittlar väldigt mycket just nu, och Lilla syster Kanin är en av de böcker vi läst som inte bara tangerar utan helt fokuserar på det temat. Den större av två kaninungar är bokens jag-berättare. En slentrianläsning kommer att göra denna till en han – baserat på förälskelsen i en flickkanin, Kokoskorven – men faktum är att texten aldrig specificerar berättarjagets kön. Jag talar i allmänhet om hen som “den (stora kaninungen)”.

IMG_5138

Mamma och pappa kanin är ute på jakt efter morötter hela dagen just den dag som berättelsen utspelar sig, därav den äldre ungens barnvaktssyssla. De vaknar, läser bok, leker ute, äter middag, byter blöja (“Att byta blöjor på kaniner är det svåraste som finns.”) och går och lägger sig. Under tiden pendlar den stora kaninungen mellan hopp (“Vi kramar varandra. Vi hoppar runt av glädje. Jag kan rädda min syster, jag!”) och förtvivlan (“Vad gör man nu? Vad gör man när man vill kasta flaskan, springa sin väg, sätta händerna för öronen och glömma alltihop? JAG KLARAR DET JU INTE!”), och landar i slutsatsen:

Man måste vara mycket stark för att passa en liten, beredd på allt, kunna lida och ha ett väldigt tålamod. Man får inte bry sig om sig själv (dom leker där ute) och inte göra det man vill (Kokoskorven, suck). Man måste förstå att det är HON som är viktigast. Alltid lida. Ligga i springan. Armen somnar.
Och nu, nu suger hon på MITT öra!

Föräldrakaninerna kommer visserligen tillbaka sedan, sent på kvällen, men störst inflytande i berättelsen har de ändå när mamma (inte oväntat, som jag konstaterat tidigare tecknas vuxenvärlden i allmänhet betydligt mer könsstereotypt än barnens/huvudpersonernas) kanins barnuppfostringsråd klingar i den äldre kaninungens huvud. Det är å andra sidan kloka råd, om att respektera ungarnas vilja för att de ska kunna “växa till fria och starka och kloka kaniner” som inte “slutar sjunga”.

Det finns några delar av den här berättelsen som jag i varierande grad läser bort. Den ena är den antydda förälskelsen i Kokoskorven: Tian är liksom inte riktigt där än. Men samtidigt måste jag säga att detta är en rätt finstämd första skildring av något som lite mer börjar likna romantisk kärlek. Det är bara en bihistoria i boken, men hinner ändå tangera hur huvudpersonen (-kaninen) tycker att Kokoskorven är den vackraste kaninflickan i världen, hur hen försöker vinna hennes uppmärksamhet och hur hen önskar att få umgås med henne (och de övriga ungarna). Den andra är den godnattsång som den äldre kaninungen sjunger för lillasystern: om en (mus)mammas död och ungarnas letande efter henne – för mig känns det bara överflödigt.

IMG_5139

Rent språkligt får jag erkänna att jag har en aversion mot namnen: Den Feta Näktergalen? Kokoskorven? Varför heter kaninerna så? Men annars har språket ett driv, som gör boken väldigt bra för högläsning, och den har roligare passager också (Tian fnissar varje gång jag läser Kaningummans utläggning om hur den större kaninungen klarar sina barnvaktssysslor när de är i sandlådan och gräver). Bilderna samspelar dessutom fint med texten, de tecknade kaninerna är uttrycksfulla – min favorit är nog när Den Feta Nåktergalen har somnat och storasyskonet Kanin står på några böcker på en pall med öronen tryckta mot kaninhålans tak, för att höra vad de andra kaninungarna har för sig där ute. Det är dock först nu på senare tid som boken fått den uppskattning från Tians håll som jag skrev om tidigare: även om vi läst den ibland från kanske tre års ålder så verkar det vara först nu som innehållet verkligen talar till honom.

2 Comments

Filed under Bilderböcker