Category Archives: Första böckerna

Bäbis rädd och Lilla Bebin Tittut!

Bäbis rädd
Ann Forslind
En bok för alla, 2015 (ursprungligen Alfabeta, 2009)

Lilla Bebin Tittut!
Catharina Larsdotter Norén, Johanna Lundqvist Björn
Idus förlag, 2015

IMG_0604

Det är fascinerande hur enkla historier som dessa kan få även större barn att stråla – jag antar att det har något att göra med intresset för bebisar och hur de fungerar. I Bäbis rädd heter huvudpersonen ”bäbis” och sover till att börja med: ”Schhhh…”. Men inte hjälper det om läsaren är tyst, för bäbis vaknar över de nästkommande två uppslagen. ”Inte längre…/Bäbis vaken.”. Redan efter ”Inte längre…” fyllde Tian och Tretton i, ordagrant som texten fortsatte, med samma basala grammatik. Ett högt betyg både för deras kunskap om småbarnsböcker och till författaren, tycker jag!

IMG_0605

Sedan fixar bäbis runt i sängen, tills plötsligt: ”Kommer ingen?”. Bäbis blir rädd, och den förut lugnt svarta bakgrunden trasslas till, ritas hård. ”MAMMAAAAAAA!” ropar bäbis. Jag la reflexmässigt till ett ”PAPPAAAAAAA!” också, vis av vana att pappor inte alltid får vara med som betydelsefulla vuxna i böckernas värld, men det hade inte behövts i det här fallet för det är faktiskt pappan som kommer. Snart ler bäbis i hans famn, medan den sista tåren trillar ned för kinden.

IMG_0606

Mamman då? Jo, hon sitter och läser, får vi se på sista uppslaget. Där klättrar bäbis på hennes bok, och nyper i hennes näsa. En tokighet som roar åtminstone upp till 5,5 års ålder!

Bäbis är neutralt tecknad, klädd i något sorts antytt randig särk, med tre små strån på huvudet, prickar till ögon, och enkel men uttrycksfull mimik. I jämförelse har Lilla Bebin i Lilla Bebin Tittut! vansinnigt långa ögonfransar, och stora ögon. I övrigt tilldelas Lilla Bebin dock inte något kön, och är klädd i en enkel gul pyjamas.

Lilla Bebin Tittut! är, som framgår av namnet, en tittutlek. Var är Lilla Bebins ögon – näsa – mun – öron – händer – fötter – och till slut, var tog hela Lilla Bebin vägen? ”Tittut!” ropar Lilla Bebin, ”Var är Du?”, och så får man titta på en suddigare variant av sig själv på sista sidans spegel.

IMG_0607

IMG_0608

Liksom Bäbis rädd har Lilla Bebin Tittut! kunnat tala även till mina barn, fastän de egentligen vuxit ur målgruppen. För barn i målgruppen gillar jag kombinationen av att lära sig kroppsdelar (den som är gömd) och tittutleken. Sammantaget är båda böckerna trevlig läsning, och tittning!

Advertisements

Leave a comment

Filed under Första böckerna

Rida ryggen

Ida Therén, Z Keller
Nära förlag, 2014

Det är en vanlig dag för den unga huvudpersonen – jag skulle tippa på en ålder någonstans kring året – i Rida ryggen, och händelseförloppet presenteras i två- till treordsmeningar, ett par per uppslag. Det är lek, gå till lådan (”Gå själv!”) efter leksaker, gå ut i solen, titta på hundar och träd, amma, och gå hem och göra sig iordning för kvällen.

IMG_7078

Det centrala i berättelsen är barnets upptäckarlust, och kärleken, närheten och kommunikationen mellan barnet och föräldern: ”Mysa krama krama. Jag älskar dig”. Det är barnet som initierar att de ska gå ut, och det görs väldigt tydligt att de möter världen tillsammans: ”Titta hunden. Hej hunden!”, ”Fint träd. Hej trädet!”. Språket blir förstås lite begränsat när meningarna ska hållas så korta, men roligt nog är det Tian som är polis över att jag inte bygger ut dem – ”Klättra soffan” får inte helt plötsligt läsas som ”Klättra i soffan”. Och det är mysigt, tycker jag, att Tian gärna sitter med när Tretton valt att vi ska läsa Rida ryggen. Jag tror dels att det är för att kärleksfullheten känns mysig, men också att bilderna spelar en stor roll. De är inte sådär myllrande som en del bilderboksillustratörer gör dem, men fortfarande tillräckligt detaljrika för att man ska kunna prata kring dem – vi sjunger en modifierad variant av En liten apa hoppade i sängen om leksaksapan som barnet har i soffan, vi pratar om boken som ligger uppslagen på golvet med illustrationer av larvet och fjärilar och hur den transformeringen går till, vi pratar om hur stora mjukisdjuren är och vem som har störst huvud (mjukisnallen är så stor att dess huvud är större än barnets), om vad dalahästar är för något, om hur hundar pussas, om huruvida alla äggen i fågelboet kommer att kläckas samtidigt, skojar om att barnets spegelbild när det borstar tänderna egentligen är ett annat barn som står utanför ett fönster och har köpt en precis likadan tandborste för att härmas, pratar om att katten har en pingla i halsbandet för att inte kunna ta fåglar, och rimmar mycket poetiskt åt katten som lägger sig för natten på mattan i sovrummet. Tretton hänger inte riktigt med på allt i dessa diskussioner förstås, men tillräckligt mycket för att inte bli uttråkad vilket ofta annars är fallet när jag och Tian börjar prata istället för att läsa.

IMG_7079

Språket faller också väl, tycker jag. Det är två ställen jag stakar mig lite på, dels ”Kissa är skönt” där jag tycker att motsatt ordföljd (skönt att kissa) skulle passa bättre med tidigare meningars ordföljd, och dels ”Vi är två. Ändå en.”, där abstraktionsnivån rusar i höjden. Vad menar de med det?, frågar Tian, och jag vet faktiskt inte riktigt hur man tänker sig att en förälder och ett barn ska vara ”ett”.

IMG_7080_2

Barnet och föräldern könas aldrig i text och är neutralt tecknade, men amningsbilden avslöjar ju förstås i mina ögon att det är en kvinnlig förälder. Det här med amningen för mig också in på att detta är en bok där de attiraljer som ofta förknippas med “nära föräldraskap” (attachment parenting) får ta plats – här är det sjal, amning och potta istället för vagn, napp/nappflaska och (engångs)blöjor. Det hamnar inte i förgrunden, men det finns där, som en naturlig del. Barnet ammar när det är hungrigt, går på pottan när det behöver kissa, och upptäcker världen från sin förälders rygg. Man behöver självklart inte sjala, amma och ec:a för att läsa den här boken – som jag nämnde är det kärlek, närhet, kommunikation och upptäckarlust som är dess centrala komponenter – men om man gör det, så är det en välkommen källa till identifikation för barn som mest blir förvånade av de nappflaskor och blöjor som enligt min uppfattning är ett rätt återkommande inslag i småbarnsböcker.

3 Comments

Filed under Första böckerna

Stora boken om kroppen

Bonnier Carlsen, 2008

Jag känner att jag alltid återkommer till att vi inte läst mycket pekböcker hemma, men Stora boken om kroppen är en sådan som varit väldigt uppskattad av såväl Tian som Tretton i början av deras bokläsarkarriärer.

IMG_5443

Upplägget är rätt enkelt: det börjar med kroppsdelar, ansiktets delar, hårfärg och ögonfärg och fortsätter sedan med ansiktsuttryck, aktiviteter, sinnena, lite kläder, ett dagsflöde och till sist lite räkning och antal. Över lag är bilderna sympatiska: de befolkas av ett gäng barn med någorlunda varierande hudfärg, sparsamt med könande detaljer och i varierande grand charmigt otidsenliga kläder, och texten är det verkligen inte mycket att orda om.

IMG_5444

Däremot kommer jag inte helt överens med det urval som har gjorts på ansiktsuttrycken – glad och ledsen känns väl rätt självklara, men varför både överraskad och förvånad och hur relevant är egentligen ”tankfull” för barn i bokens målgruppsålder? Och så kan jag inte låta bli att tycka att det är lite roligt att gummistövlarna har hamnat bland vinterkläderna – där känns det att boken knappast är svensk från början. Men, över lag är detta anmärkningar på marginalen. För att vara en bok som vi köpt på en bokrea på någon stormarknad någon gång så är den faktiskt en positiv överraskning!

IMG_5445

1 Comment

Filed under Första böckerna

De små barnens bok

Siv Widerberg (har sammanställt)
En bok för alla, 2009

I vår kommun får alla nyfödda en bok av biblioteket, och det är just De små barnens bok. Det är en liten antologi med bidrag av författare som Jujja och Tomas Wieslander, Lennart Hellsing, Maj Bylock, Barbro Lindgren och Astrid Lindgren och bilder av illustratörer som Charlotte Ramel, Lena Andersson, Stina Wirsén, Cecilia Torudd, Eva Eriksson, Poul Ströyer och Ingrid Nyman – för att nämna dem som är mest kända för mig. Därtill kommer en rad traditionella texter, ramsor och sånger, som Det kommer en mus, Björnen sover och Baka baka liten kaka.

En antologi är förstås alltid lite spretig att bedöma. En del bidrag, som Djur på två sätt där det först visas bilder på verkliga djur och sedan på hur förskolebarn gjort samma djur av pinnar, tycker jag kanske inte att tillför så mycket. Å andra sidan tycker jag att de illustrationer som är gjorda direkt för boken är väldigt trevliga: där finns till exempel korthåriga flickor (alternativt halsbands- och kjolbärande pojkar), barn med olika utseende och hudfärg, gapskrattande kittlade pappor, cyklister som bär hjälm, kvinnliga byggarbetare och manlig förskolepersonal. Å tredje sidan förstår jag inte riktigt varför man måste klämma in lite Astrid Lindgren i form av en Pippi som inte bara är förkortad till bilderbok utan ytterligare förkortad från det. Å fjärde sidan var ett av bidragen från Hellsing, i form av Gungvisa, helt nytt för mig. Ni hör – det finns gott om både bra och mindre bra delar.

IMG_4598

Just på grund av det kan jag uppleva formatet – alltså antologier i allmänhet – som lite besvärligt. Det går inte att bara välja det (jag tycker är) bra eller att enkelt välja bort det (jag tycker är) dåligt. Men även om det är en bekvämlighetsförlust för mig, så känns det som att det öppnat upp för en valfrihet som uppskattas av såväl Tian som Tretton. Här om kvällen begärde till exempel Tretton att vi skulle läsa avsnittet (eller om det utgör hela boken) ur Max bil ungefär femtioelva gånger – och Max-böcker är annars ingenting som vi har läst hust eftersom jag inte är så förtjust.

Max-böckerna är ju sådana böcker som man typiskt sett kan läsa väldigt tidigt eftersom meningsbyggnaden är ytterst enkel (”Titta Max bil. Kommer Lisa. Lisa vill köra bilen.”), och den har sällskap av andra bidrag på samma nivå som Anna-Clara Tidholms Kommer regn (”Kommer regn. Koka te. Läsa bok”), Lars Klintings Tuppen vill ha (”Foten vill ha… sin sko. Handen vill ha… sin vante”) och ett par varianter på vad säger …?, varav två är flerspråkiga (katt- och hundljud på olika språk). Texten på Födelsedagsvisa återges också på flera språk, och sedan är det väl till slut också Gungvisan och uppslaget ur Bajsboken som kanske i någon mån kan vara intressant också för lite större barn.

En helhetsbedömning blir nog ändå att De små barnens bok fyller sitt syfte som ”present till vem som helst” på ett väldigt bra sätt. Även om det kanske finns saker som skulle kunna vara mer rätt, så är det heller ingenting som är fel.

1 Comment

Filed under Första böckerna

Klassiska sagor för små

Catarina Kruusval
Rabén & Sjögren, 2012, 2012, 2013, 2013

Guldlock
Bockarna Bruse
Tre små grisar
Rödluvan

Vill man läsa sagoklassiker med sin ett- eller tvååring så är de här versionerna ett gott val. Det är bara det att jag frågar mig om man verkligen vill det.

Handlingen i böckerna inte mycket att orda om: Den aningslösa Rödluvan, och hennes mormor, blir uppätna och sedan räddade av en jägare. Bockarna går över bron och stora bocken stångar trollet långt, långt bort. Guldlock klampar in hos björnarna och sitter på deras stolar, äter deras gröt och sover i deras sängar tills hon blir upptäckt och springer därifrån. De tre små grisarna bygger hus av halm – trä – tegel och vargen flåsar och blåser sönder de två förstnämnda men går bet på det sista. Allting är naturligtvis väldigt kort och ”snällt” hållet, inga grisar blir uppätna, inga vargar dör (men springer till skogs och kommer aldrig mer igen).

IMG_4155

Anledningen till min inledande invändning är nog mycket vargen i Rödluvan och Tre små grisar, respektive trollet i Bockarna Bruse. När mina barn är eller varit så små att de här böckerna varit den mest lämpliga versionen, så har jag inte känt behovet av en “ond” figur i sagorna jag läst för dem, eftersom jag känner att det är något som jag vill kunna prata med dem kring – och få svar. Däremot har vi använt Bockarna Bruse som en sångbok (som Imse Vimse och de andra av samma illustratör), för i sångversionen uppfattar jag trollet mer som någon som leker en fånga-lek, än någon som faktiskt är ute efter bockarna för att äta upp dem på riktigt.

IMG_4152

Catarina Kruusvals teckningar är dock som vanligt charmiga, och som en liten bonus har Tre små grisar fått en – eller kanske rentav två – genustwistar. Den första är rätt uppenbar, att den tredje lilla grisen (den som byggde sitt hus av tegel) är de andra grisarnas syster i denna vanligtvis helmanliga saga. Den andra gick mig länge förbi, men här kommer det: även den första lilla grisen har ögonfransar. Ni vet, sådana där hårstrån fästa i ögonlocken som kan användas för att markera Tjej på alla möjliga annars okönade saker (ja, saker, som bilar och så)? Här har vi alltså antingen sagan om de tre små grisarna med jämn könsfördelning eller en kille med ögonfransar – öppet för den läsning man helst önskar. Fast den enda uttala kvinnliga karaktären har ju förstås inte undsluppit den könsmarkören…

1 Comment

Filed under Första böckerna

Säjer hunden?

Pija Lindenbaum
Bonnier Carlsen, 2004

Det här är en bok som jag har fått delvis omvärdera – jag hade till och med skrivit en post om den förra veckan, men hann aldrig publicera den innan Tretton ville ha ett ord med i laget!

Saken är den att vi har haft Säjer hunden? i bokhyllan länge, utan att läsa den särskilt mycket. När vi råkade köpa på oss den var Tian för stor för att ha något utbyte av den, och så kom jag väl inte riktigt på att ta fram den till Tretton innan han nyligen hittade den själv. Upplägget är att det ska vara en djurljudspekbok: varje uppslag illustreras av ett djur med sin unge, som åtföljs av någon sorts djurljudsåtergivning i text (som jag tycker är sisådär, men det är ju lätt åtgärdat i läsningen).

I mitt tycke är det här inte en pekbok för de allra minsta. Tretton har förvisso älskat djur sedan han började göra sin åsikt hörd; första riktigt distinkta (jämfört med mamamamama! som säkert kunde betyda mamma ibland men också allt möjligt annat) ordet var katt, och han pekade ivrigt ut ungefär allt som går på fyra ben som katter. Jag svarade och bekräftade (ja titta, en katt!) eller korrigerade (ser du en katt? Titta, det är ju en hund! Vov vov säger hunden!), sådär som man gör – men om jag kände behov av något pekboksstöd i detta så var det i så fall av pekböcker med tydliga foton eller realistiska teckningar, inte av en med minilamm som sover i ett jättefårs päls eller en kaninunge som åker rutschkana på en stor kanins öra, även om illustrationerna för all del är charmiga!

IMG_3916

Däremot inbjuder boken till en trevlig läsning med ett djurljudshärmande barn i Trettons ålder (nu 16 månader). Jag läser varje uppslag som “stora X säger Y, vad säger lilla X?”, och Tretton antingen härmar som svar på frågan, eller fnissar. Sista uppslaget ger en twist – för där sitter en jättemamma och säger “min lilla skrutt!” till ett minibarn som säger “mamma!”.

Tretton uppskattar twisten väldigt, och jag ger honom rätt i att den tillför boken mycket. Tyvärr gör greppet det också tydligt att det här är en bok om djurmammor och -ungar. Djuren i sig är inte direkt könsmarkerade, även om der från vuxenperspektiv framgår att kon, grisen och hönan är honor, men människomamman är det helt klart – och det är då jag slås av hur mycket mer överraskande motsvarande slut med “pappa!” skulle vara.

Sedan tror jag inte att bokens användningstid kommer vara så lång hos oss, utan snarare att den kommer att förlora sin dragningskraft så snart Tretton börjar utvidga sitt språk från djurljudsdomänen. Men – som inledningen visade – jag har fått fel förr!

Leave a comment

Filed under Första böckerna

Ellen och Olle sjunger – Imse vimse spindel

Catarina Kruusvall
Rabén & Sjögren, 2011

Det här är inte en bok där det går att göra någon textmässig kommentar – texten är helt enkelt sångtexten till Imse vimse spindel. Det finns en hel rad böcker i Ellen och Olle sjunger-serien, som Prästens lilla kråka, Var bor du lille råtta?, Sockerbagaren och Lilla snigel, och att kalla dem ”vispekböcker” är en träffande beskrivning. Gillar man sången, så vågar jag lova att man gillar boken, utan att jag själv ens läst/sjungit alla. Illustrationerna är gjorda av Catarina Kruusvall, vars stil är lättigenkännlig när man läst bilderböcker ett par år. I sin enkelhet är det ett genialt koncept, som ettåriga Tretton uppskattar väldigt. Jag tänker mig att förtjusningen bottnar i att han känner igen texterna så väl från sångerna, samtidigt som bilderna fördjupar förståelsen av vad texterna handlar om. Här är favorituppslaget:

IMG_3578

5 Comments

Filed under Första böckerna

Mjauböckerna

Mjauböckerna är:
Mjau och de små stolarna
Mjau och den stora lådan
Mjau i köket

Sebastien Braun
Bonnier Carlsen 2009, 2009 respektive 2010

Vi har haft, och har, en och annan pekbok i tjock kartong i vår ägo, men för att skona oss vuxna läsare har vi så omgående som möjligt gått över till böcker som åtminstone har något som liknar en berättelse. Och i kategorin av sådana böcker är Mjau-böckerna min allra bästa rekommendation!

Huvudkaraktären i böckerna är katten Mjau, som i Mjau och de små stolarna och Mjau i köket har besök av sina vänner Vov, Kvack, Bä och Mu (av djurslag som inte är alltför svåra att gissa). Mjau själv omnämns som en “han” på ett ställe i Mjau och den stora lådan, men i övrigt saknar karaktärerna könsspecifika drag.

De enkla historierna i böckerna iscensätter förberedelserna för en lek – i Mjau och den stora lådan målar Mjau en kartong, sätter en blå mugg ovanpå och en stol inuti, i Mjau och de små stolarna ställs några stolar i rad och en klocka, en flagga och en visselpipa plockas fram, och i Mjau i köket töms köksskåpet på köksgeråd – och sedan, på näst sista uppslaget avslöjas vad resultatet blev: en brandbil, ett tåg och en orkester. På sista uppslaget visas sedan hur resultatet blev i fantasin.

Bilderna är enkla och stiliserade, och så konkreta att det blir lätt även för ett litet barn att förstå vad de föreställer. Alla tre texterna har likartad början och slut (”Det här är Mjau. Hej Mjau!” respektive ”Fiffigt, Mjau!”) och när läsningen börjar bli lite mer avancerad (de allra första gångerna man försöker sig på att läsa en hel bok gäller det att vara koncis, så då ryker adjektiven till förmån för ivrigt pekande för att försöka förmedla handlingen något sånär) introduceras färger och (i Mjau i köket) antal.

Förvandlingsakten till sista uppslaget övergår visserligen en ett- eller tvåårings förstånd, men gör å andra sidan att böckerna kan uppskattas även uppåt i åldrarna. Vår storebror, Tian, kunde på eget initiativ plocka fram böckerna i alla fall till 3,5-årsåldern (sedan blev de lite sönderlästa för honom i och med att lillebror Tretton började uppskatta att läsa, och läsa, och läsa… dem), och det var också någon gång i de åldern vi på hans initiativ byggde vår egen brandbil av en flyttkartong här hemma. Först i princip steg för steg efter boken, men sedan – med hans utökade pysslighet – med detaljer som ratt, stege, brandkorg och brandslang.

IMG_3522

3 Comments

Filed under Första böckerna