Monthly Archives: March 2016

Tina och Zlatan och Tina och mormor

Ann-Kristin Lundmark, Valentin Schönbeck
Idus förlag, 2013, 2015

Tina är 8-9 år (hon åldras mellan böckerna och Tina och mormor-boken avlutas med att hon fyller tio), går i skolan, är kompis med Sanna och Andy och älskar att spela fotboll. Hon bor med sin mamma och pappa, men har en väldigt nära relation med sin mormor som nästan är lika mycket huvudperson i böckerna som Tina själv. Det finns också en tredje bok om Tina, Tina och värsta äventyret (2015), som vi dock inte läst.

IMG_2628

Mormor som figur är lite lik mamman i böckerna om Lillebror. Hon har alltid tid och ger alltid Tina det utrymme och den förståelse hon behöver. Och Tina behöver utrymme och förståelse i böckerna för de är uppbyggda kring jobbiga händelser: att ha råkar lura en kompis (Tina och Zlatan) respektive mormoderns förestående död (Tina och mormor). Sedan har mormor för all del tilldelats sidor som gör att hon inte kvalificerar sig som en stereotyp bull-mormor: hon tycker gott att hon och Tina kan äta pannkakor och pizza på längden och bredden när Tina är på besök eftersom mormor själv inte gillar att laga mat och hon sitter gärna uppe sent på nätterna och tittar på film, men i det stora hela är det rätt tillrättalagt. Författaren till böckerna är psykoterapeut, och det är något som jag tycker att märks när mormor guidar Tina genom de jobbiga situationerna. Jag är medveten om att ”tillrättalagt” har en lite negativ klang, men det är inte avsett att läsas på det viset. Jag och Tian läste framför allt Tina och mormor rätt mycket i början av Tians kapitalbokskarriär och då var det tvärtom en trygghet att vila i. Dessutom borde alla barn få ha en Tinas mormor i sina liv!

IMG_2630

I böckerna berättar mormor en hel del historier ur sitt eget liv, ofta från sin barndom där hon till exempel vid ett tillfälle berättar om kvinnorollen då:

”Hon ville verkligen inte vara en flicka, för på den tiden var det som att dra en nitlott.
– VI flickor hade jobbiga stickade klänningar som man fäste fast i en obekväm strumpebandshållare. Med fyra metallknäppen satte man fast strumporna. Så fort man fick lite spring i benen lossnade alltid flera knäppen och strumporna började kasa ner. Hur kul vad det tror du?
– Låter jobbigt, svarar Tina.
– Gissa om det var. Jag upptäckte ganska tidigt att pojkarna verkade ha ett roligare och friare liv. Det var inte bara kläderna. Det kändes som att de var mer värda. Folk gillade pojkar bättre på något vis:”

Jag är fortfarande lite ambivalent för att själv initiera samtal om skillnader i behandlingen av pojkar och flickor med barnen, utan föredrar att istället bemöta den typen av frågor när det kommer från dem själva, så just den rätt långa utläggningen om detta (som leder fram till mormors frigörelse när hon fann Scarlett O’Hara som förebild) var inte helt nödvändig för min del. Däremot tycker jag att man boken igenom märker författarens ambition att skildra både manliga och kvinnliga karaktärer, både barn och vuxna, på ett brett och medvetet sätt och det uppskattar jag mycket.

Såhär långt kommen är det kanske dags att ägna några fler ord åt vad som de facto händer i böckerna. I Tina och Zlatan har Andy precis börjar i klassen, och Tina (och alla andra) vill gärna bli hans vän. Då lovar Tina att hennes pappa ska skaffa Zlatans autograf till Andy – hennes pappa är nämligen sportjournalist och har träffat Zlatan, som är Andys stora idol, flera gånger. Men när Tina ber pappa att ordna med det får hon veta att han bytt jobb och inte kommer att träffa Zlatan mer. Hellre än att erkänna det för Andy beslutar sig Tina, efter att ha upprätthållit lögnen ett tag, att sluta skolan. Och så tillbringar hon några dagar hemma hos mormor medan föräldrarna arbetar, och lyckas till slut med mormor hjälp att faktiskt få tag på en autograf.

IMG_2629

I Tina och mormor har Tina däremot inte riktigt tid för mormor, eftersom det händer så mycket annat i hennes liv. Det är bara det att mormor drabbas av cancer i samma veva, och till slut dör. Däremot introduceras också en ny äldre mentor för Tina, Tom, som jag gissar att kommer att återkomma om det blir fler böcker i serien.

Som redan sagt så läste jag och Tian de här böckerna i början av hans kapitelbokskarriär – eller, för at vara mer specifik, i början av hans kapitalbokskarriär av böcker där kapitlen utgör en sammanhängande historia. Sedan tror jag att böckerna kan räcka upp till kanske åttaårsåldern eller så, men kanske inte sedan när läsaren passerat Tina i ålder.

Advertisements

4 Comments

Filed under Kapitelböcker

Fängelsemysteriet och den samlade utgivningen av LasseMajas Detektivbyrå

Martin Widmark, Helena Willis
Bonnier Carlsen

Diamantmysteriet (2002), Hotellmysteriet (2002)
Cirkusmysteriet (2003), Cafémysteriet (2003)
Mumiemysteriet (2004), Biografmysteriet (2004)
Tågmysteriet (2005), Tidningsmysteriet (2005),
Skolmysteriet (2006), Guldmysteriet (2006)
Saffransmysteriet (2006)
Zoomysteriet (2007), Biblioteksmysteriet (2007)
Fotbollsmysteriet (2008), Kyrkomysteriet (2008)
Kärleksmysteriet (2009), Galoppmysteriet (2009)
Campingmysteriet (2010), Sjukhusmysteriet (2010)
Simborgarmysteriet (2011)
Födelsedagsmysteriet (2012)
Cykelmysteriet (2013)
Brandkårsmysteriet (2014)
Fängelsemysteriet (2015)

IMG_2545

– Guds barn är arga ibland och glada ibland.
Repliken uttalas av prästen i Valleby, staden där Lassa och Maja har sin detektivbyrå. Kanske är det överflödigt att presentera Lasse och Maja närmare, de har trots allt nått en stor publik genom såväl böcker, filmer och TV (julkalendern 2006), men utöver deras namn och innehav av detektivbyrå kan det vara på sin plats att känna till att de ständigt hjälper Vallebys polismästare med att lösa alla de brott som inträffar i den lilla staden.

I Fängelsemysteriet ska prästen sätta upp en pjäs i stadens fängelse, och skådespelarna – de som prästen omtalar som ”Guds barn” – är tre av fångarna (nej, klienterna: ”Förr i tiden sa man fångar, förklarar [fängelsechefen] Agata Kula. Sedan blev det interner, men nu säger vi klienter.”), och det är alltså de som är ”glada ibland och arga ibland”. Den ilska som prästen kommenterar är den som Lasse och Maja befarar att deras närvaro i fängelset skulle väcka.

Lasse och Maja kommer nämligen in i bilden innan premiärföreställningen eftersom prästen bett dem vara ljud- och ljustekniker. Fångarna – internerna – klienterna är personer som hamnat i fängelse just genom deras detektivbyrås försorg, men nu är de på god väg att bli frigivna för gott uppförande: de har tagit på sig frivilliga arbetsuppgifter i fängelset och deltar nu dessutom i teaterföreställningen. Och de är också tillkämpat artiga när de träffar Lasse och Maja. Det sistnämnda visar sig bero på att det är något större som står på spel. Bokens intrig luktar av filmen Vägen ut och för mig även av 7:3, även om jag nu lärt mig att Vägen ut inspirerades av ett tidigare fängelseteaterprojekt signerat Jan Jönsson,

IMG_2547

I LasseMaja-tappning så är det en snäll historia. Prästen tappar förvisso fullständigt kontrollen över premiärföreställningen som slutar med att de tre fångarna rymt (på ett sätt som de lyckats förbereda inom ramen för sina frivilliga arbetsuppgifter i fängelset), men tack vare Lasse och Majas detektivkonster är flyktvägen snart genomskådad och när fångarna dessutom blir sinkade av en brand i zooaffären där de bestämmer sig för att stanna och rädda djuren, så är de snart inom lås och bom igen. Fast, som det konstateras i den ”tidningsnotis” ur Vallebybladet som avslutar varje bok med en sammanfattning av händelseförloppet:

”Fängelsedirektör Agata Kula låter hälsa att de tre klienterna nu har fått nya celler en trappa ner i fängelset, men att deras fortsatta vistelse nog inte ska bli så långvarig. ’De släpps antagligen ganska omgående tack vare sina hjältemodiga insatser igår kväll’ säger hon. ’De valde att rädda de stackars djuren ur den brinnande zoo-affären framför att fly.’”

IMG_2546

Fängeslemysteriet är den senaste av de tjugofyra böckerna i LasseMaja-serien, och Tian har hört och/eller läst varenda en av dem (de böcker som är fetstilta i listan över utgivningen är de som vi läst tillsammans). Som en följd av att han i så stor utsträckning lyssnat på böckerna själv så har jag inte en fullständig uppfattning om varenda bok, och det är i sig ett gott betyg av serien i mina ögon – att både jag och Tian känner oss trygga med dem, om än i olika bemärkelser. För Tians del handlar tryggheten om att böckerna inte blir läskiga. Även om det finns inslag som gisslantagning (Guldmysteriet) och en person som återfinns bunden med en påse över huvudet (Kärleksmysteriet, enligt Tian) så är karaktären på böckerna betydligt mer av pusseldeckarslag än att någon direkt spänning byggs upp – det obligatoriska –mysterietefterledet beskriver väl vad det handlar om.

För min del handlar tryggheten också om att känna tilltro till att skildringen av Lasse, Maja och de omgivande personerna är okej. Det var egentligen inte självklart för mig, för den första boken vi läste var Cafémysteriet som nog är den sämsta ur detta hänseende: här är det Lasse som knäcker gåtan medan jag upplever Majas roll som mer biträdande, polismästaren låser sig tidigt vid att rånaren i boken ska vara en han eftersom polismästaren ”aldrig hört talas om kvinnliga rånare”, och dessutom kryllar det av vuxna förälskelser som kulminerar i en anklagelse mot rånaren om hans antagna gubbsjuka. Som kvinnan han använt sig av för att sätta sina planer i verket uttrycker det:

”- Jaså, skriker hon. Det ska vara yngre kvinnor för den charmiga herr Marsaan. Mig går det bra att utnyttja, men det är egentligen min dotter han vill åt.”

Och inte nog med att jag inte har lust att förklara begreppet gubbsjuka (ordet används dock aldrig), utan dessutom visar sig upplösningen vara att rånarens/herr Marsaans egentliga kärleksintresse var den manliga baristan (?), en möjlighet som ingen lyckades föreställa sig med mindre än herr Marsaans uttryckliga erkännande.

I övriga böcker har jag dock inte stött på (i de jag läst) eller hört (i de jag tjuvlyssnat på brottstycken ur) något i den klassen. Visserligen återkommer vuxnas kärlekshistorier och förälskelser som brottsmotiv, men åtminstone inte med samma komplikationer. Och i åtminstone en annan bok (Simborgarmysteriet) så tror jag mig ha förstått att det är samkönad (om än ensidig) kärlek, som det där inte lyfts på ögonbrynen över. Kanske är det de ~8 år som passerat mellan utgivningen av de båda böckerna som gjort avtryck?

Så, hur och när ska man läsa LasseMaja? För att börja med hur, så är böckerna fristående mot varandra. Vi har läst/lyssnat på dem i den ordning vi kommit över dem, utan att känna någon förvirring utifrån den ordning som de rent kronologiskt kom ut i. Den första boken köpte vi på prov någon gång när Tian var i fyraårsåldern, och då var de tydligt att han hade svårt att hänga med i händelseförloppet även om varken textmängden eller nivån på språket i sig borde ha vållat honom några problem. Således stod boken mest i bokhyllan och väntade på bättre tider, och de inträffade någon gång runt 5,5 år och skulle hålla i sig än om det inte vore för att Tian har ett grymt minne och inte är intresserad av att lyssna/läsa om böckerna – istället får vi tålmodigt vänta på att nästa bok ska komma (och förresten har jag förstått att det till och med finns vuxna som kan tänka sig en LasseMaja eller två som ett snabbläst alternativ för egen del, så någon direkt åldersgräns uppåt verkar inte finnas!).

2 Comments

Filed under Uncategorized