Category Archives: Uncategorized

Adventsböcker, del 1

Julen som var frossade jag och barnen i adventsböcker (varav bara en har lästs så som är meningen, med ett kapitel om dagen). Det blev rentav så många att jag bestämde mig för att dela upp detta inlägg, för att inte ge er läskramp mitt i. Del 1 presenterar således God Jul, Lilla lök och Skorstensjul, medan del 2 kommer att handla om En förtrollad jul och Uppdrag: Rädda julen! Sedan tidigare har vi även läst Jul i Stora skogen, som presenteras utförligare här.

img_5741

God jul, Lilla Lök
Frida Nilsson, Maria Nilsson Thore
Rabén & Sjögren, 2014

God jul, Lilla Lök är den av böckerna som vi läste med ett kapitel om dagen. Det var plågsamt. Det var tre veckors idogt ingnuggande av Hur Onormalt Det Är Att Inte Ha Någon Pappa. Lilla Lök, som huvudpersonen kallas, har nämligen inte det – en närvarande pappa alltså. Han har mammans berättelse om hur hon träffade en man i Stockholm för en enda natt och hur hon då blev gravid med Lilla Lök, och utifrån detaljerna i mammans historia fantiserar Lilla Lök ihop en bild av pappan, om hur de ska träffas, och han längtar. Det går att förstå Lilla Löks längtan, men de tre veckorna blir väldigt jobbiga av omgivningens hantering av denna längtan. Mamman som inte förstår den. Barnen som tycker att det är värsta grejen att Lilla Lök Inte Har Någon Pappa. Fröken i skolan som står helt tafatt inför att hantera de situationer som uppstår utifrån detta.

img_5709

Under boken hittar Lilla Lök en vuxen som blir viktig för honom, “bydåren” Karl (ärligt talat, Kilsmo där Lilla Lök bor kvalar inte in på listan över platser där jag skulle kunna tänka mig att bo). Till slut, när sensmoralen fått sjunka in – “Och nån pappa i Stockholm har han inte. Ingen riktig i alla fall. Man är bara riktig om man känner sig riktig.” – börjar Lilla Lök kalla Karl för pappa.

För allt löser sig till jul, såklart. Inte bara det där med pappan, utan också det där med cykeln som Lilla Lök önskar sig så intensivt men som mamman inte hade råd med. Men utöver önskelistan med cykeln och ett luciafirande i kyrkan så tycker jag att kopplingen till julen är svag, handlingen hade kunnat utspela sig under vilken årstid som helst egentligen.

Vi läste ändå klart boken, barnen ville veta hur det skulle gå och i alla fall Tian börjar bli stor nog för att på allvar kunna prata om hur märkligt omvärlden agerade. Men jag skulle inte föreslå en omläsning.

img_5742

Skorstensjul
Mårten Sandin, Lina Bodén
Rabén & Sjögren, 2015

Vi läste Skorstensjul redan förra året, och då hann vi börja innan jul och i någon mån portionera ut kapitlens över tid. I år läste vi den från pärm till pärm. Förra året tyckte Tretton som då precis skulle fylla tre år att den var kämpig att lyssna på, men i år fungerade det fint för honom även om man kanske ska vara ytterligare något år för att uppskatta den riktigt. Den optimala läsupplevelsen kommer sedan ytterligare lite senare, Tian fyller ju sju år nu i dagarna och jag märkte stor skillnad på hur han förstod boken i år jämfört med förra året även om han uppskattade den även då. Med det sagt, är detta min favorit av de adventsböcker vi läst.

Boken börjar med att tre barn som rymt från ett barnhem anländer till Stockholm. När möter de nästan omgående en hemlös man, Niklasson, som inte bara saknar hem utan även minne. Det visar sig snart att det yngsta barnet, Issa, är väntad för att hjälpa Niklasson att minnas. Berättare i boken är den av dem som är mitterst i ålder, Stella, och det tredje av barnen heter Mago och är den som initierat deras flykt. Hon har lovat de andra att hennes pappa ska komma från Sydafrika och hämta henne, och att de ska få följa med.

img_5712

I Stockholm träffar de inte bara Niklasson, utan även Lilla Haj som hör till skorstensbarnen. Skorstensbarnen lever tillsammans, men utan vuxna, på Stockholms tak och är väldigt glada att Issa äntligen kommit. De har hållit koll på Niklasson hela tiden och ordnar nu situationen för Issa, Stella och Mago under deras Stockholmsvistelse. Mago får bo med dem, medan Stella och Issa inkvarteras hos en vänlig kvinna som heter Miriam och som också deltar i arbetet att få Niklasson att börja minnas igen.

Stella förstår inte riktgt vad som händer först, men när hon får följa med några av skorstensbarnen för att hämta luftlöparna på Skansen den 17:e står det plötsligt klart för henne:

“Ni tycker säkert att jag är dum, men det var först då som jag började ana vem Niklasson egentligen var. Jag borde ju ha fattat det långt tidigare. Jag menar, hur många gubbar med vitt skägg har en släde som dras av flygande renar?”

I den här boken är julen och dess symbolik central även om den avtäcks stegvis. Det är den utvalda Issa, det är tomtenissar, det är julklappar, det är renar och det är att rädda självaste tomten innan det är för sent. Sedan handlar det även här om familj, eller om att känna sig hemma. Jo, Magos pappa kommer till slut för att hämta dem. Men vid det laget vill Stella och Issa hellre stanna i det som de känner är deras hem: hos Miriam. Och det får de såklart – det blir den bästa julklappen.

1 Comment

Filed under Uncategorized

Böckerna om Kapten Kalsong

Kapten Kalsong, 2014
Kapten Kalsong och den stora toalettattacken, 2014
Kapten Kalsong och invasionen av de osannolikt ondskefulla mattanterna från yttre rymden (och de minst lika grymma zombienördarna i skolmatsalen), 2015
Kapten Kalsong och professor Pruttenplotts prilliga plan, 2015
Kapten Kalsong och moster Medusas monstruösa mani, 2015
Kapten Kalsong och den stora, stygga striden mot robotsnorgubben, del 1: Alla snorkråkors slemmiga natt, 2016
Kapten Kalsong och den stora, stygga striden mot robotsnorgubben, del 2: Snorbotarnas skräckfullo straff, 2016
Kapten Kalsong och drabbningen med de diaboliska dubbelgångarna, 2016

Dav Pilkey, Bonnier Carlsen

img_5286

Jag trodde inte att jag skulle tycka om böckerna om Kapten Kalsong. Jag trodde att de skulle få mig att dra mig för en lässtund. Och de är grabbiga och flabbiga. Men, jag har kapitulerat, kanske inte för intrigen och karaktärerna i sig men för två andra saker:

Det ena handlar om läslusten. Vi hittade Kapten Kalsong i samband med att Tian lyssnat på varenda LasseMaja-bok samtidigt som vi fått avbryta läsningen av Nelly Rapp för att han inte var bekväm med dem (för läskiga!). Dessutom var Tretton dryga tre år och gillade inte när jag läste kapitelböcker med Tian, vilket gjorde det svår att få till sådan läsning. Men Kapten Kalsong älskade (och älskar) de båda. Inga problem att få läsa en hel bok i sträck med två hängivna lyssnare! Och senast, när barnen var med för att hämta upp den senaste (nya) Kapten Kalsong-boken på biblioteket så höll jag på att inte få dem därifrån – Tian satt och bläddrade sig noga fram, sida för sida och studerade varje bild, medan Tretton kom och satta sig bredvid mig och tiggde om att jag skulle läsa boken för dem där och då. (Men, boken är inte skriven med i första hand treåringar som målgrupp – jag skulle nog snarare säga 6-12-åringar)

img_5289

Det andra handlar om den språkliga nivån och berättartekniken. Det är alltifrån de enkla greppen, som den standardiserade inledningen (“Det här är George Beard och Harold Hutchins. George är killen till vänster med slips och platt frisyr. Harold är killen till höger med tröjan och det burriga håret. Kom ihåg det nu!), kapitalrubrikerna (vad sägs om “Kapitlet efter kapitlet före det sista kapitlet”?) och greppet att markera kast i kronologin med den återkommande formuleringen “Men innan jag kan berätta den historien, måste jag först berätta den här historien…” till metakommentarer där George och Harold uttalar sig om att saker som händer dem bara skulle kunna hända karaktärer i riktgt dåliga barnböcker eller hänvisningar till andra kapitel (“Vi läste er serietidning i kapitel 8”, sa Harold. “Trodde ni att vi inte skulle komma ihåg hur man förvandlar er elaka superskurk till en harmlös rektor?”). Och så språket då, få böcker som tilltalar sexåringar (och snart-fyra-åringar) använder mängder av ord som diaboliska och tvärtom-dimensionell.

Efter den utdragna startsträckan – böckerna handlar alltså om två barn som heter George Beard och Harold Hutchins. Varje bok (utom den första) börjar med en sammanfattning i serieform av vad som hänt tidigare, men jag upplever att det tillför ett mervärde att läsa dem i rätt ordning. I de första böckerna är de båda ganska odrägliga (och beskrivs som innehavare av en rad diagnoser där jag onekligen hoppat över en del i högläsningen) och genomför busstreck som faktiskt är rent elaka, medan de i de senare böckerna framstår som alltmer ansvarsfulla medan istället omvärlden skruvas till mer och mer (i första boken hatar visserligen skolans rektor, rektor Krupp, barn – men detta eskalerar genom böckerna till att i den senaste innebära att både han och lärarna är utpräglat elaka mot alla barn och hånar dem och förstör för dem på alla upptänkliga vis). Ett av de busstreck som George och Harold genomför är att hypnotisera rektor Krupp med en hypnotiseringsring, och på något sätt fastnar rektorn i deras hypnos. George och Harold blir snart varse att varje gång rektorn hör någon knäppa med fingrarna så förvandlas han till deras seriefigur Kapten Kalsong, som “… var snabbare än ett svischande resårband… Starkare än boxershorts..! Och han kunnde hoppa över hustaken utan att kalsongen fastnade.” (Ja, “kunnde”. George, som är den som skriver texten i deras serie, stavar rätt illa och det görs det en poäng av – i den åttonde boken!). Hypnosen bryts först när Kapten Kalsong får vatten över huvudet.

George, Harold och Kapten Kalsong blir sedan indragna i den ena actionberättelsen efter den andra, med galna skurkar som doktor Blöja, rymdvarelserna Zorx, Klax och Jennifer och professor Pruttenplott, som alla på det ena eller andra sättet hotar att utplåna världen. Själva actionavsnitten utspelar sig i kapitel med Flip-O-Rama – alla som själva har väckt streckgubbar till liv genom att måla dem på en rad ark och sedan bläddra fram och tillbaka vet precis hur det går till att få (oftast) Kapten Kalsong att puckla på skurkarna.

img_5290

Flabbigheten är kanske ganska uppenbar. Men hur står man ut med grabbigheten, då? Förutom den grabbiga dimensionen som är inbyggs i själva intrigerna så är den i huvudsak rätt lätt att navigera sig runt. Uttryck för (romantisk) kärlek, som kyssar, är uppenbarligen äcklig i George och Harolds värld, men förekommer ytterst sparsamt. Ord som “töntar” och “nördar” förekommer, men går att hoppa över utan alltför stora kreativa ansträngningar så länge som man är ansvarig för uppläsningen. Det mest slående är annars hur väldigt sällan kvinnliga karaktärer, förutom lärarna i skolan, dyker upp. Det finns för all del några: rymdvarelsen Jennifer, skurken moster Medusa (som uppstår när George och Harold försöker hypnotisera sin klassföreståndare) och Mameluckmormor, men för mig framstår de som undantag. Å andra sidan innebär avsaknaden av tjejer/kvinnor att kön sällan kommenteras.

Om inte Tian hade bett om att vi skulle ha lånat den första boken, så hade den inte kommit hem till oss på mitt initiativ. Men det märks att barnen växer, att de utvecklar sin egen boksmak som kan vara skild både från min och från varandras. Att vi läser tillsammans får oss alla att vidga våra läsvyer, och det är något jag blir alltmer ödmjuk inför.

2 Comments

Filed under Kapitelböcker, Uncategorized

Fängelsemysteriet och den samlade utgivningen av LasseMajas Detektivbyrå

Martin Widmark, Helena Willis
Bonnier Carlsen

Diamantmysteriet (2002), Hotellmysteriet (2002)
Cirkusmysteriet (2003), Cafémysteriet (2003)
Mumiemysteriet (2004), Biografmysteriet (2004)
Tågmysteriet (2005), Tidningsmysteriet (2005),
Skolmysteriet (2006), Guldmysteriet (2006)
Saffransmysteriet (2006)
Zoomysteriet (2007), Biblioteksmysteriet (2007)
Fotbollsmysteriet (2008), Kyrkomysteriet (2008)
Kärleksmysteriet (2009), Galoppmysteriet (2009)
Campingmysteriet (2010), Sjukhusmysteriet (2010)
Simborgarmysteriet (2011)
Födelsedagsmysteriet (2012)
Cykelmysteriet (2013)
Brandkårsmysteriet (2014)
Fängelsemysteriet (2015)

IMG_2545

– Guds barn är arga ibland och glada ibland.
Repliken uttalas av prästen i Valleby, staden där Lassa och Maja har sin detektivbyrå. Kanske är det överflödigt att presentera Lasse och Maja närmare, de har trots allt nått en stor publik genom såväl böcker, filmer och TV (julkalendern 2006), men utöver deras namn och innehav av detektivbyrå kan det vara på sin plats att känna till att de ständigt hjälper Vallebys polismästare med att lösa alla de brott som inträffar i den lilla staden.

I Fängelsemysteriet ska prästen sätta upp en pjäs i stadens fängelse, och skådespelarna – de som prästen omtalar som ”Guds barn” – är tre av fångarna (nej, klienterna: ”Förr i tiden sa man fångar, förklarar [fängelsechefen] Agata Kula. Sedan blev det interner, men nu säger vi klienter.”), och det är alltså de som är ”glada ibland och arga ibland”. Den ilska som prästen kommenterar är den som Lasse och Maja befarar att deras närvaro i fängelset skulle väcka.

Lasse och Maja kommer nämligen in i bilden innan premiärföreställningen eftersom prästen bett dem vara ljud- och ljustekniker. Fångarna – internerna – klienterna är personer som hamnat i fängelse just genom deras detektivbyrås försorg, men nu är de på god väg att bli frigivna för gott uppförande: de har tagit på sig frivilliga arbetsuppgifter i fängelset och deltar nu dessutom i teaterföreställningen. Och de är också tillkämpat artiga när de träffar Lasse och Maja. Det sistnämnda visar sig bero på att det är något större som står på spel. Bokens intrig luktar av filmen Vägen ut och för mig även av 7:3, även om jag nu lärt mig att Vägen ut inspirerades av ett tidigare fängelseteaterprojekt signerat Jan Jönsson,

IMG_2547

I LasseMaja-tappning så är det en snäll historia. Prästen tappar förvisso fullständigt kontrollen över premiärföreställningen som slutar med att de tre fångarna rymt (på ett sätt som de lyckats förbereda inom ramen för sina frivilliga arbetsuppgifter i fängelset), men tack vare Lasse och Majas detektivkonster är flyktvägen snart genomskådad och när fångarna dessutom blir sinkade av en brand i zooaffären där de bestämmer sig för att stanna och rädda djuren, så är de snart inom lås och bom igen. Fast, som det konstateras i den ”tidningsnotis” ur Vallebybladet som avslutar varje bok med en sammanfattning av händelseförloppet:

”Fängelsedirektör Agata Kula låter hälsa att de tre klienterna nu har fått nya celler en trappa ner i fängelset, men att deras fortsatta vistelse nog inte ska bli så långvarig. ’De släpps antagligen ganska omgående tack vare sina hjältemodiga insatser igår kväll’ säger hon. ’De valde att rädda de stackars djuren ur den brinnande zoo-affären framför att fly.’”

IMG_2546

Fängeslemysteriet är den senaste av de tjugofyra böckerna i LasseMaja-serien, och Tian har hört och/eller läst varenda en av dem (de böcker som är fetstilta i listan över utgivningen är de som vi läst tillsammans). Som en följd av att han i så stor utsträckning lyssnat på böckerna själv så har jag inte en fullständig uppfattning om varenda bok, och det är i sig ett gott betyg av serien i mina ögon – att både jag och Tian känner oss trygga med dem, om än i olika bemärkelser. För Tians del handlar tryggheten om att böckerna inte blir läskiga. Även om det finns inslag som gisslantagning (Guldmysteriet) och en person som återfinns bunden med en påse över huvudet (Kärleksmysteriet, enligt Tian) så är karaktären på böckerna betydligt mer av pusseldeckarslag än att någon direkt spänning byggs upp – det obligatoriska –mysterietefterledet beskriver väl vad det handlar om.

För min del handlar tryggheten också om att känna tilltro till att skildringen av Lasse, Maja och de omgivande personerna är okej. Det var egentligen inte självklart för mig, för den första boken vi läste var Cafémysteriet som nog är den sämsta ur detta hänseende: här är det Lasse som knäcker gåtan medan jag upplever Majas roll som mer biträdande, polismästaren låser sig tidigt vid att rånaren i boken ska vara en han eftersom polismästaren ”aldrig hört talas om kvinnliga rånare”, och dessutom kryllar det av vuxna förälskelser som kulminerar i en anklagelse mot rånaren om hans antagna gubbsjuka. Som kvinnan han använt sig av för att sätta sina planer i verket uttrycker det:

”- Jaså, skriker hon. Det ska vara yngre kvinnor för den charmiga herr Marsaan. Mig går det bra att utnyttja, men det är egentligen min dotter han vill åt.”

Och inte nog med att jag inte har lust att förklara begreppet gubbsjuka (ordet används dock aldrig), utan dessutom visar sig upplösningen vara att rånarens/herr Marsaans egentliga kärleksintresse var den manliga baristan (?), en möjlighet som ingen lyckades föreställa sig med mindre än herr Marsaans uttryckliga erkännande.

I övriga böcker har jag dock inte stött på (i de jag läst) eller hört (i de jag tjuvlyssnat på brottstycken ur) något i den klassen. Visserligen återkommer vuxnas kärlekshistorier och förälskelser som brottsmotiv, men åtminstone inte med samma komplikationer. Och i åtminstone en annan bok (Simborgarmysteriet) så tror jag mig ha förstått att det är samkönad (om än ensidig) kärlek, som det där inte lyfts på ögonbrynen över. Kanske är det de ~8 år som passerat mellan utgivningen av de båda böckerna som gjort avtryck?

Så, hur och när ska man läsa LasseMaja? För att börja med hur, så är böckerna fristående mot varandra. Vi har läst/lyssnat på dem i den ordning vi kommit över dem, utan att känna någon förvirring utifrån den ordning som de rent kronologiskt kom ut i. Den första boken köpte vi på prov någon gång när Tian var i fyraårsåldern, och då var de tydligt att han hade svårt att hänga med i händelseförloppet även om varken textmängden eller nivån på språket i sig borde ha vållat honom några problem. Således stod boken mest i bokhyllan och väntade på bättre tider, och de inträffade någon gång runt 5,5 år och skulle hålla i sig än om det inte vore för att Tian har ett grymt minne och inte är intresserad av att lyssna/läsa om böckerna – istället får vi tålmodigt vänta på att nästa bok ska komma (och förresten har jag förstått att det till och med finns vuxna som kan tänka sig en LasseMaja eller två som ett snabbläst alternativ för egen del, så någon direkt åldersgräns uppåt verkar inte finnas!).

2 Comments

Filed under Uncategorized

Årets mest lästa…

Bloggandet under 2015 har varit lite upp och ner för min del. Jag har inte alls postat i den utsträckning som jag haft ambition att göra, och (bort)förklaringarna till det är flera olika. Jag ska inte tråka ut er med alla, men däremot nämna en som jag själv tycker känns väldigt spännande:

Sedan jag startat bloggen har jag börjat få en mängd idéer kring manus att skriva själv, så det är till eget skrivande en del av min före detta bloggtid gått. Nålsögat för att faktiskt bli utgiven är förstås litet och trångt, men processen är inte desto mindre rolig och jag deltar nu till exempel i ett projekt som kommer att lanseras under våren.

Mer om det när det börjar närma sig, för idag blir det mer året-som-gått än året-som-kommer här! Jag tänkte nämligen passa på att presentera årets mest lästa inlägg:

1) Lennart Hellsings död i november i år märktes genast i statistiken – och det var Lennarts egen favoritbok Sjörövarbok som stod ut som sökterm. Jag delade uppenbarligen inte hans egen förtjusning för boken, även om det rent språkligt är ett mästerligt hantverk. Vill man ha samma driv i språket, men en modernare historia, rekommenderar jag böckerna om Kivi (som jag otroligt nog fortfarande inte lyckats skriva om här, men lyfte fram när jag medverkade i ETC i våras). Och vill man höra mig mer hänförd över Hellsing, så kan man alltid börja där jag började förra årets Hellsing-tema: med hans ABC-bok.

2) Marie-Polis jagar en fartdåre är nog årets topplistas svar på förra årets Vad vill du bli när du blir stor?, Vad gillar du att göra?, Vad är din favoritsak?. En bok som helt enkelt hamnat i topp för att jag kunnat lyfta fram den när jag diskuterat genusbra böcker!

IMG_6658_2
IMG_6661_2

3) Att börja läsa med barn har klättrat i topplistan jämfört med förra året. Kul, jag hoppas att inlägget inspirerar någon! Och att jag någon gång ska lyckas skriva nästa inlägg i den tänkta ”att läsa…”-serien!

4) Nu är jag storebror/Nu är jag storasyster, Lillasyster Kanin eller berättelsen om Den Feta Näktergalen och Krakel Spektakel kommer i stort sett på delad fjärdeplats. I Krakel spektakels fall har det säkerligen också att göra med Hellsings död, medan jag svävar mer i ovisshet om vad det är som fått de andra två att höja sig över mängden.

5) Att jag stack ut hakan och föreslog åldersgräns på Astrid Lindgren har levt vidare in i 2015. I årsrapporten som jag fått från WordPress kallar de detta – inlägg som står sig även efter att de publicerats – för inlägg med ”staying power”. Det låter väl fint? Och så föreslår de att jag borde skriva mer på samma tema…

IMG_6050_2

Sedan, långt nedanför topplistan, finns ett gäng inlägg som inte blivit mycket lästa alls. Oväntat nog – med tanke på hur 2015 sett ut med krig, elände och flyktingkris – hör inlägget Krig till dem. Som jag skrev i inlägget vilka sånger ska jag sjunga tror jag att det är en trygghet för barn att möta hemska företeelser i världen i samtal med en nära vuxen, snarare än att konfronteras med dem på egen hand när man till exempel blivit läskunnig själv. Så läs de böckerna, när de behövs. Och så hoppas vi på ett fredligare 2016!

Leave a comment

Filed under Uncategorized

Vilka sånger ska jag sjunga?

Läsande är ju ofta glädje, lite spänning och kanske skratt. Men det är också att dela svårigheter med sina litterära vänner: som bråk, sorg, smärta och upplevelser av krig. Eller att konfronteras med nyhetsflödet.

När jag skrev om att börja och fortsätta läsa med barn berättade jag att vi behållit dagstidningen i pappersformat, vilket delvis har att göra med att jag uppenbarligen är väldigt gammalmodig men också gör väldigt tydligt för barnen att det är läsning och nyhetsinhämtning som pågår. “När man läser tidningen finns det också bilder och texter och jag vet inte hur många gånger Tians intresse fångats av en bild i tidningen och lett vidare till en diskussion om varför den bilden är där och vad som står i tidningen.” skrev jag, och i helgen var bilden på lilla Alan Kurdi var just en sådan bild som fick Tian att reagera och undra.

Så vad säger man då? Bengt Ahlfors ställer frågan i en längre form i sin Vilka sånger ska jag sjunga?*:

Vilka sånger ska jag sjunga vid din bädd mitt barn
ikväll när skymningen kommer?
Skall jag sjunga vackra visor om blommande träd?
Eller skall jag sjunga en sång om hur det är
i den värld som kunde vara så vacker?
Ska jag sjunga om den hunger som du aldrig har känt
men som värker i mångas magar?
Skall jag sjunga om förtrycket som inte drabbar oss?
Om bomberna som fälls över andra människor hem
ikväll när skymningen kommer?
Skall jag sjunga dig till sömns med vackra drömmar?
Eller sjunga dig vaken och sömnlös?

Jag ville sjunga bara vackra visor
Vackra visor är sköna att sjunga
och sköna att lyssna till
Men om jag sjöng bara vackra visor
hur kunde jag se dig i ögonen då
ikväll när skymningen kommer?
Och hur kunde jag se dig i ögonen sedan
när åren gått och du själv lärt dig
att se ditt liv i ögonen?

Vilka sånger ska jag sjunga vid din bädd mitt barn
så att du minns dem med glädje?

Vid ett tillfälle läste jag en psykolog som uttalade sig om att det för barn är en trygghet att möta hemska företeelser i världen i samtal med en nära vuxen, snarare än att konfronteras med dem på egen hand när man till exempel blivit läskunnig själv. Jag försöker hålla den linjen. även om det förstås måste förenklas till barnens nivå. Så jag berättade om en liten treåring som flydde från krig och elände med sin femåriga bror och sina föräldrar, och om hur båten de åkte med inte var säker. Och vi hamnade i en exposé om vägarna in i Europa, och hur flyktingsmugglare profiterar på andras desperation. Sedan skänkte vi en slant.

Har era barn konfronterats med flyktingkrisen? Har ni hittat svar som ni känt gett barnen en förståelse?

* Jag återger texten som jag själv skrivit av den för länge sedan, så fel kan ha uppstått.

3 Comments

Filed under Uncategorized

ETC-artikeln på nätet

Nu finns artikeln ur gårdagens ETC att läsa här!

1 Comment

Filed under Uncategorized

Barnboksdjungeln och PISA – läs Dagens ETC

Idag uttalar jag mig om barnböcker i Dagens ETC – läs gärna! Roligt nog sammanfaller det både med 100 publicerade inlägg på bloggen och – några dagar försenat – bloggens ettårsdag. Det firar jag med en ny sida som samlar de inlägg som handlar mer generellt om att läsa med barn – välkomna dit!

etc liten

I artikeln i Dagens ETC uttalar sig också Karin Salmson på OLIKA, Eva Emmelin som driver Skånskans barnboksblogg, Nils Forsberg på Expressen, Emelie Ljungberg som bloggar på bokunge och författaren Anna Munya.

4 Comments

Filed under Uncategorized

Pelle Svanslös – Våga vara snäll och Nokos överraskningskalas

Pelle Svanslös – Våga vara snäll
Åsa Rönn, Michael Rönn, Ingrid Flygare (efter Gösta Knutsson)
Bonnier Carlsen, 2014

Nokos överraskningskalas
Fiona Moodie
En bok för alla, 2014 (2007)

Både Tian och Tretton är januaribarn, så den senaste månaden har inneburit kalas efter kalas. Kalas är också temat i både Pelle Svanslös – våga vara snäll och Nokos överraskningskalas. Mer specifikt behandlar de dock att inte bli bjuden på kalas.

IMG_7047

Detta är ett tema som man kan tänka sig olika vinklar på, och där har båda böckerna valt samma: det är inte någon ledsen icke-inbjuden som står i centrum, utan läsarens perspektiv är den uteslutandes, som får lära sig att vända andra kinden till. De icke-inbjudna, Måns i Pelle Svanslös och Hyena i Nokos överraskningskalas, är nämligen inte alls särskilt sympatiska – men sensmoralen i båda historierna är att den uteslutande akten, att inte bjuda dem på kalaset, bara trappar upp konflikten. Det får Måns att bestämma sig för (och genomföra) en stöld av presenten som Pelle skulle ge till Maja i Pelle Svanslös, och Hyena att äta upp de fikon som huvudpersonen (jordsvinet) Takadu under stor möda plockat för att bjuda på under vännen Nokos överraskningskalas.

IMG_7049

I frågan om det är en bra sensmoral vacklar jag lite. Visst är det fint att se Måns respektive Hyenas glädje när de istället inkluderas (Måns genom att bjudas på Pelles kalas och Hyena genom att få vara med på Nokos), men jag kan tycka att beskrivningarna av de elakheter som de gjort sig skyldiga till har så pass lite inlämning och känslomässig kontext att jag skulle vilja att mina barn inte ska känna några förpliktelser att försöka omvända någon som beter sig så:

Hyena smög fram och glufsade i sig fikonen som var kvar i korgen. Ett lämnade han kvar bara för att reta Takadu.

När Takadu vaknade stod solen lågt och korgen var tom. Ett endaste fikon fanns kvar liksom en skarp lukt av Hyena.

Allt arbete till ingen nytta! Takadu var förkrossad och ledsen. Inga fikon! Nokos födelsedag skulle bli förstörd.

Lurendrejaren Hyena rullade runt bakom en sten och vred sig av skratt.

Eller:

– Jag tror att Maja kommer bli väldigt besviken på Pelle om han inte har någon present till kalaset, viskade Måns till Bill och Bull. Hon kommer att bli så besviken att hon inte vill vara med Pelle längre.
– Men Pelle kursivhar ju en present till Maja, sa Bill.
– En strömmingstårta, sa Bull.
– Inte om jag får bestämma, sa Måns och log elakt.

IMG_7048

Och i det senare fallet får tilläggas att det som gör att Maja väljer att utesluta Måns från sitt kalas är att han oprovocerat kastar snöboll på Pelle när han åker pulka, med resultatet att Maja och Pelle kraschar in i ett träd. Och jo, jag vet att det finns ett ständigt underliggande stråk av avundsjuka och missunnsamhet från Måns sida visavi Pelle, men jag vet också att jag hade svårt att hantera det själv som barn när jag läste böckerna – och den här bilderboksvarianten har ju en ytterligare något yngre målgrupp – kanske från dryga tre eller så om man ser till textmängden, medan jag som framgår inte är säker på hur väl innehållet går fram. Jag tror att Tian håller med mig i detta, eftersom Pelle Svanslös åtminstone än så länge inte blivit särskilt mycket läst.

Nokos överraskningkalas har vi däremot läst på både längden och bredden, för att läsa om ”Kadu” är en av Trettons absoluta favoriter för tillfället (tillsammans med Det är en gris på dagis). Det här, när vissa böcker blir riktiga favoriter, är så spännande tycker jag. Ibland går det att förstå vad det är som fängslar, men i det här fallet har jag faktiskt inte mycket till aning. Det började med att han föll för karaktären Bushbaby (ett spökdjur), och sedan hamnade boken på repeat. För att riktigt stå ut med det har jag läst bort mycket av Hyenas elakheter, vilket lämnar en rätt söt historia om Takadus mödor att ge Noko en bra födelsedag. Detta, glädjen i att ge till sina vänner, är något som också finns i Pelle Svanslös-boken, och som jag tycker är väldigt sympatiskt. Dessutom är det långtifrån bara saker som ges bort: här förekommer såväl egna sånger som eget DJ:ande.

IMG_7052

IMG_7051

Något annat jag uppskattar med Nokos överraskningskalas är den annorlunda miljön och de annorlunda djuren som figurerar: utöver Takadu (jordsvin) och Noko (piggsvin) och Hyena så är vännerna vårtsvin, öronhundar, myrkottar, markattor, pärlhönor, spökdjur, sköldpaddor… Vi har googlat fram mer information om många av dem, för att se hur de ser ut i verkligheten och hur de lever. Allra mest har vi dock lärt oss om två små gynnare som bara återfinns i bild: två små dyngbaggar som är med på de flesta uppslagen. Dessutom måste sägas att illustrationerna är väldigt välgjorda och att Tretton verkar gilla de sångtexter som jag sjunger med nästan samma melodi varje gång…

De centrala gestalterna i Nokos överraskningskalas är ”han”: Takadu, Noko, och Hyena medan vårtsvinet omnämns som ”fru Vårtsvin” och Bushbaby är en hon. Kön spelar dock en väldigt underordnad roll här, och det finns inga könsmarkörer utöver de eventuella omnämnandena. I Pelle Svanslös-fallet upplever jag att könsaspekten fått en viss uppfräschning, jämfört med hur jag minns den från originalhistorierna. Pelle, Måns och Bill och Bull är ju fortfarande hanar, men jag upplever att Maja får ta mer plats och skrivs fram mer som en ”rolig och snäll kompis”, och även om Pelle får rådet att köpa en stor rosett till henne i födelsedagspresent av Gullan, så verkar det bero mest på att Gullan ”ville bli designer” (och det är inte heller vad Pelle köper till henne, för han har lyssnat in vad hon verkligen önskar sig). Dessutom har det tillkommit en del karaktärer, som Katti och Kaa som är DJ:s och nyligen kommit till Sverige.

1 Comment

Filed under Uncategorized

Att fortsätta att läsa med barn

Den första läsningen med barn har verkligen sin tjusning i den nya gemensamma aktivitet som man börjat kunna uppskatta. Men det som kommer därefter är (i mitt tycke) ännu bättre – först när man börjar kunna läsa böcker med en sammanhängande historia, och sedan när man börjar kunna föra verkliga samtal utifrån böckerna. Det hör till i alla fall våra allra mysigaste stunder!

Kunskap om böcker

I mitt förra inlägg om att börja läsa med barn nämnde jag att kunskapen om böcker som fysiskt objekt som en av grunderna för läsningen. Den kunskapen fortsätter att byggas på när man kommit igång med själva läsningen. Det finns bokord att lära sig, som omslag, pärm, sida och uppslag. Man kan prata om ”den som skrivit boken” och ”den som ritat bilderna i boken”, och när man tagit sig vidare till kapitelböcker (eller en del faktaböcker) kan man titta på innehållsförteckningen och visa hur varje kapitel börjar med en ny rubrik. När man läser tidningen finns det också bilder och texter och jag vet inte hur många gånger Tians intresse fångats av en bild i tidningen och lett vidare till en diskussion om varför den bilden är där och vad som står i tidningen. Ytterligare en lärdom som lätt automatiseras är läsriktningen – om man tar för vana att ibland peka ut den medan man läser.

IMG_1946

Tillgång till böcker
Våra barn har hela tiden haft fri tillgång till bokhyllorna med barnböcker, för att själva kunna gå och hämta en bok när de vill, och kunna sitta och bläddra i den på egen hand eller komma med den för att bli lästa för. På så sätt är det guld värt att ha en samling böcker hemma. Men när man väl kommit igång att läsa, så är biblioteket förstås ens bästa vän! Vi har tur som har ett bibliotek på gångavstånd, och både Tian och Tretton har verkligen uppskattat att gå dit, titta lite på fiskarna i akvariet, läsa några böcker, och sedan låna hem några.

Ha en speciell lässtund?

Ett ofta återkommande råd som jag ser är att sätta av en speciell lässtund med sitt barn, för att säkerställa att läsningen blir av. Vi har gjort väldigt olika med detta över tid, beroende på hur livet sett ut, men för det mesta har vi levt i lästidsanarki. Vår erfarenhet har varit att om om både barn och vuxen uppskattar och läsa och tillgången till böcker är fri, så blir det av. När det däremot varit svårt att läsa för båda samtidigt har vi strukturerat upp det hela lite mer, för att få lässtunder som passar båda.

Fortsätt prata, sjung, rimma…
Att prata, sjunga och rimma fortsätter att vara guld för språkutvecklingen. Något som är väldigt spännande med mer bundet sjungande, rimmande och ramsande är att talet där ofta kan komma före förståelsen. Även små barn kan lära sig säga eller sjunga rätt “svåra” ord, som de inte kommer att förstå förrän långt senare. Det händer fortfarande att Tian åteerkomer till ord i rätt kända sånger och för första gången funderar över vad det egentligen betyder.

IMG_3898

Läsa högt och lågt
Vilka historier ska man egentligen läsa? Jag tycker att jag rätt ofta återkommer till att en del av de böcker vi läser innehåller teman som barnen inte förstår. Detta är en typ av “hög” läsning, läsning där antingen tema eller språk utmanar, och ligger lite på gränsen till vad som är begripligt. Det här är rätt roligt som förälder, tycker jag, det väcker tankar och diskussioner som är väldigt intressanta. Sedan är det kankse inte lika roligt när treåringen kommer med en bok som i det närmaste befinner sig på pekboksstadiet och som man dessutom redan läst femtioelva gånger. Men – jag fick en gång rådet att man ska läsa både “högt” och “lågt” och det är något jag verkligen har tagit till mig. Så länge barnet är intresserat av en bok, så finns det någonting där i som hen inte är färdig med eller behöver. Det kan säkert vara olika saker: ibland en ny nivå av förståelse, ibland bara känslan av att inte ligga på topp och få höra något välbekant – ungefär på det sätt som många vuxna försvarar sin läsning av olika sorters “fullitteratur”. Och i läsglädjens namn – det är helt okej!

Fortsättning följer…
Detta inlägg är det andra i en serie om att läsa med barn. Nästa del handlar om att läsa med och för syskon. Har du erfarenheter du vill dela med dig av, synpunkter, tips, förslag..? Skriv en kommentar och låt mig veta!

7 Comments

Filed under Uncategorized

Nu är jag storebror – en fyll-i-bok om att få syskon/(Nu är jag storasyster – en fyll-i-bok om att få syskon)

+ utlottning t.o.m. 11/1

Glimra förlag

Nu är det 2015, och roligt nog har vi många blivande storasyskon i bekantskapskretsen. Det, tillsammans med att syskonböcker verkar vara en ständigt aktuell fråga, gjorde att jag inte kunde jag inte låta bli att bli lite nyfiken på Nu är jag storebror.

IMG_6629_2

Det finns två “Nu är jag…”-böcker, den ena för (blivande) storebröder och den andra för (blivande) storasystrar. Den enas omslag är färgsatt i grönt, den andras i lila, på ett sätt som inte är oförutsägbart. Boken tillägnas en “lillebror” eller “lillasyster”, genom ett kryssalternativ på första sidan. På förfrågan svarar dock förlaget att böckerna, förutom titel och omslag, är identiska – med en uttalad ambition att inte begränsa på grund av kön, eller skriva någon på näsan kring familjekonstellationer eller omständigheterna kring hur småsyskonet kommer till familjen (som adoption, IVF, etc.).

Och även om jag hellre hade sett en gemensam Nu är jag storasyskon-bok, så måste jag säga att boken i övrigt gör ett gott arbete för jämfört med den intentionen. Ett exempel på det är texterna kring bebisens ankomst, under rubriken ”Äntligen här!” (fast det lämnas utrymme för storasyskon som inte är så väldigt imponerade av händelsen också, som i kryssalternativen för ”Så kändes det” – ”Jag var lite ledsen” och ”Det kändes inte så mycket, jag hade så mycket annat att göra”), som faktiskt lämnar öppet för till exempel adoption eller något som vi har personlig erfarenhet av – en bebis som inte alls får börja livet hemma, utan måste stanna länge på sjukhus. Ett ytterligare exempel är att familjemedlemmarna, utöver då storebror/storasyster och lillebror/lillasyster aldrig könas eller rollbestäms (till exempel så uttrycks frågan om vem som berättade om det kommande småsyskonets ankomst som ”Vem berättade? Hur sa hen?”).

IMG_6630

Fokus i den här boken ligger, som rubriken antyder, på det blivande storasyskonet, och rent tidsmässigt så börjar det med ”Så fick jag veta att du skulle komma till oss:”. Upplägget är tredelat: först med delen Vi väntar på dig, sedan Äntligen här, och så till sist Vår vardag. Det finns inget givet tillfälle när boken ”tar slut”, men jag skulle tippa på att den räcker det första året ungefär.

Familjemedlemmarna är tecknade som rävar i boken, och den enda distinktion som görs i bild är att vissa rävar är små som barn och de att andra stora (och beroende på kontext kan tolkas som antingen en förälder eller storasyskonet). Oftast är det en stor och en liten räv om figurerar tillsammans eller bara en barnräv, på ett ställe finns en konstellation med en liten räv och två stora och på ett ställe tre små rävar och tre stora. En del typiska bebisattribut (som dock inte varit särskilt typiska hemma hos oss) som napp och barnvagn finns också i bild (och text).

IMG_6631_2

De uppgifter som man ombeds fylla i har blandad karaktär: det handlar om storasyskonet som person, om familjen, om tankar, reaktioner, frågor och förväntningar kring småsyskonet, om händelser i världen och händelser och omständigheter i livet i övrigt. Det finns flervalsfrågor, fritextfrågor, plats för bilder, teckningar, citat och handavtryck. Jag är själv ingen fylla-i-boks-person och kan bli lite matt av mängden möjligheter, men gillar man den här typen av pyssel så har man således en del att göra.

Jag tänker mig nog att en sådan här bok i första hand är föräldrarnas pyssel – till exempel tror jag inte att Tian hade varit kapabel att ventilera så uttömmande svar kring många av frågorna när vi väntade Tretton, och jag vet att han än idag inte riktigt begriper sig på det här med flervalsfrågor där man ska välja mellan alternativ. Däremot kan jag tänka mig att det kan vara en trivsam bok att titta i med storasyskonet (och inom sinom tid småsyskonet) i efterhand.

Har du en blivande storebror i familjen, och är sugen på boken? Skriv en kommentar innan 11/1 så får du den – eller, om ni är flera om saken, så lottar jag ut den till en av er.

4 Comments

Filed under Uncategorized