Tag Archives: lögn

Tina och Zlatan och Tina och mormor

Ann-Kristin Lundmark, Valentin Schönbeck
Idus förlag, 2013, 2015

Tina är 8-9 år (hon åldras mellan böckerna och Tina och mormor-boken avlutas med att hon fyller tio), går i skolan, är kompis med Sanna och Andy och älskar att spela fotboll. Hon bor med sin mamma och pappa, men har en väldigt nära relation med sin mormor som nästan är lika mycket huvudperson i böckerna som Tina själv. Det finns också en tredje bok om Tina, Tina och värsta äventyret (2015), som vi dock inte läst.

IMG_2628

Mormor som figur är lite lik mamman i böckerna om Lillebror. Hon har alltid tid och ger alltid Tina det utrymme och den förståelse hon behöver. Och Tina behöver utrymme och förståelse i böckerna för de är uppbyggda kring jobbiga händelser: att ha råkar lura en kompis (Tina och Zlatan) respektive mormoderns förestående död (Tina och mormor). Sedan har mormor för all del tilldelats sidor som gör att hon inte kvalificerar sig som en stereotyp bull-mormor: hon tycker gott att hon och Tina kan äta pannkakor och pizza på längden och bredden när Tina är på besök eftersom mormor själv inte gillar att laga mat och hon sitter gärna uppe sent på nätterna och tittar på film, men i det stora hela är det rätt tillrättalagt. Författaren till böckerna är psykoterapeut, och det är något som jag tycker att märks när mormor guidar Tina genom de jobbiga situationerna. Jag är medveten om att ”tillrättalagt” har en lite negativ klang, men det är inte avsett att läsas på det viset. Jag och Tian läste framför allt Tina och mormor rätt mycket i början av Tians kapitalbokskarriär och då var det tvärtom en trygghet att vila i. Dessutom borde alla barn få ha en Tinas mormor i sina liv!

IMG_2630

I böckerna berättar mormor en hel del historier ur sitt eget liv, ofta från sin barndom där hon till exempel vid ett tillfälle berättar om kvinnorollen då:

”Hon ville verkligen inte vara en flicka, för på den tiden var det som att dra en nitlott.
– VI flickor hade jobbiga stickade klänningar som man fäste fast i en obekväm strumpebandshållare. Med fyra metallknäppen satte man fast strumporna. Så fort man fick lite spring i benen lossnade alltid flera knäppen och strumporna började kasa ner. Hur kul vad det tror du?
– Låter jobbigt, svarar Tina.
– Gissa om det var. Jag upptäckte ganska tidigt att pojkarna verkade ha ett roligare och friare liv. Det var inte bara kläderna. Det kändes som att de var mer värda. Folk gillade pojkar bättre på något vis:”

Jag är fortfarande lite ambivalent för att själv initiera samtal om skillnader i behandlingen av pojkar och flickor med barnen, utan föredrar att istället bemöta den typen av frågor när det kommer från dem själva, så just den rätt långa utläggningen om detta (som leder fram till mormors frigörelse när hon fann Scarlett O’Hara som förebild) var inte helt nödvändig för min del. Däremot tycker jag att man boken igenom märker författarens ambition att skildra både manliga och kvinnliga karaktärer, både barn och vuxna, på ett brett och medvetet sätt och det uppskattar jag mycket.

Såhär långt kommen är det kanske dags att ägna några fler ord åt vad som de facto händer i böckerna. I Tina och Zlatan har Andy precis börjar i klassen, och Tina (och alla andra) vill gärna bli hans vän. Då lovar Tina att hennes pappa ska skaffa Zlatans autograf till Andy – hennes pappa är nämligen sportjournalist och har träffat Zlatan, som är Andys stora idol, flera gånger. Men när Tina ber pappa att ordna med det får hon veta att han bytt jobb och inte kommer att träffa Zlatan mer. Hellre än att erkänna det för Andy beslutar sig Tina, efter att ha upprätthållit lögnen ett tag, att sluta skolan. Och så tillbringar hon några dagar hemma hos mormor medan föräldrarna arbetar, och lyckas till slut med mormor hjälp att faktiskt få tag på en autograf.

IMG_2629

I Tina och mormor har Tina däremot inte riktigt tid för mormor, eftersom det händer så mycket annat i hennes liv. Det är bara det att mormor drabbas av cancer i samma veva, och till slut dör. Däremot introduceras också en ny äldre mentor för Tina, Tom, som jag gissar att kommer att återkomma om det blir fler böcker i serien.

Som redan sagt så läste jag och Tian de här böckerna i början av hans kapitelbokskarriär – eller, för at vara mer specifik, i början av hans kapitalbokskarriär av böcker där kapitlen utgör en sammanhängande historia. Sedan tror jag att böckerna kan räcka upp till kanske åttaårsåldern eller så, men kanske inte sedan när läsaren passerat Tina i ålder.

4 Comments

Filed under Kapitelböcker

Pelle Svanslös – Våga vara snäll och Nokos överraskningskalas

Pelle Svanslös – Våga vara snäll
Åsa Rönn, Michael Rönn, Ingrid Flygare (efter Gösta Knutsson)
Bonnier Carlsen, 2014

Nokos överraskningskalas
Fiona Moodie
En bok för alla, 2014 (2007)

Både Tian och Tretton är januaribarn, så den senaste månaden har inneburit kalas efter kalas. Kalas är också temat i både Pelle Svanslös – våga vara snäll och Nokos överraskningskalas. Mer specifikt behandlar de dock att inte bli bjuden på kalas.

IMG_7047

Detta är ett tema som man kan tänka sig olika vinklar på, och där har båda böckerna valt samma: det är inte någon ledsen icke-inbjuden som står i centrum, utan läsarens perspektiv är den uteslutandes, som får lära sig att vända andra kinden till. De icke-inbjudna, Måns i Pelle Svanslös och Hyena i Nokos överraskningskalas, är nämligen inte alls särskilt sympatiska – men sensmoralen i båda historierna är att den uteslutande akten, att inte bjuda dem på kalaset, bara trappar upp konflikten. Det får Måns att bestämma sig för (och genomföra) en stöld av presenten som Pelle skulle ge till Maja i Pelle Svanslös, och Hyena att äta upp de fikon som huvudpersonen (jordsvinet) Takadu under stor möda plockat för att bjuda på under vännen Nokos överraskningskalas.

IMG_7049

I frågan om det är en bra sensmoral vacklar jag lite. Visst är det fint att se Måns respektive Hyenas glädje när de istället inkluderas (Måns genom att bjudas på Pelles kalas och Hyena genom att få vara med på Nokos), men jag kan tycka att beskrivningarna av de elakheter som de gjort sig skyldiga till har så pass lite inlämning och känslomässig kontext att jag skulle vilja att mina barn inte ska känna några förpliktelser att försöka omvända någon som beter sig så:

Hyena smög fram och glufsade i sig fikonen som var kvar i korgen. Ett lämnade han kvar bara för att reta Takadu.

När Takadu vaknade stod solen lågt och korgen var tom. Ett endaste fikon fanns kvar liksom en skarp lukt av Hyena.

Allt arbete till ingen nytta! Takadu var förkrossad och ledsen. Inga fikon! Nokos födelsedag skulle bli förstörd.

Lurendrejaren Hyena rullade runt bakom en sten och vred sig av skratt.

Eller:

– Jag tror att Maja kommer bli väldigt besviken på Pelle om han inte har någon present till kalaset, viskade Måns till Bill och Bull. Hon kommer att bli så besviken att hon inte vill vara med Pelle längre.
– Men Pelle kursivhar ju en present till Maja, sa Bill.
– En strömmingstårta, sa Bull.
– Inte om jag får bestämma, sa Måns och log elakt.

IMG_7048

Och i det senare fallet får tilläggas att det som gör att Maja väljer att utesluta Måns från sitt kalas är att han oprovocerat kastar snöboll på Pelle när han åker pulka, med resultatet att Maja och Pelle kraschar in i ett träd. Och jo, jag vet att det finns ett ständigt underliggande stråk av avundsjuka och missunnsamhet från Måns sida visavi Pelle, men jag vet också att jag hade svårt att hantera det själv som barn när jag läste böckerna – och den här bilderboksvarianten har ju en ytterligare något yngre målgrupp – kanske från dryga tre eller så om man ser till textmängden, medan jag som framgår inte är säker på hur väl innehållet går fram. Jag tror att Tian håller med mig i detta, eftersom Pelle Svanslös åtminstone än så länge inte blivit särskilt mycket läst.

Nokos överraskningkalas har vi däremot läst på både längden och bredden, för att läsa om ”Kadu” är en av Trettons absoluta favoriter för tillfället (tillsammans med Det är en gris på dagis). Det här, när vissa böcker blir riktiga favoriter, är så spännande tycker jag. Ibland går det att förstå vad det är som fängslar, men i det här fallet har jag faktiskt inte mycket till aning. Det började med att han föll för karaktären Bushbaby (ett spökdjur), och sedan hamnade boken på repeat. För att riktigt stå ut med det har jag läst bort mycket av Hyenas elakheter, vilket lämnar en rätt söt historia om Takadus mödor att ge Noko en bra födelsedag. Detta, glädjen i att ge till sina vänner, är något som också finns i Pelle Svanslös-boken, och som jag tycker är väldigt sympatiskt. Dessutom är det långtifrån bara saker som ges bort: här förekommer såväl egna sånger som eget DJ:ande.

IMG_7052

IMG_7051

Något annat jag uppskattar med Nokos överraskningskalas är den annorlunda miljön och de annorlunda djuren som figurerar: utöver Takadu (jordsvin) och Noko (piggsvin) och Hyena så är vännerna vårtsvin, öronhundar, myrkottar, markattor, pärlhönor, spökdjur, sköldpaddor… Vi har googlat fram mer information om många av dem, för att se hur de ser ut i verkligheten och hur de lever. Allra mest har vi dock lärt oss om två små gynnare som bara återfinns i bild: två små dyngbaggar som är med på de flesta uppslagen. Dessutom måste sägas att illustrationerna är väldigt välgjorda och att Tretton verkar gilla de sångtexter som jag sjunger med nästan samma melodi varje gång…

De centrala gestalterna i Nokos överraskningskalas är ”han”: Takadu, Noko, och Hyena medan vårtsvinet omnämns som ”fru Vårtsvin” och Bushbaby är en hon. Kön spelar dock en väldigt underordnad roll här, och det finns inga könsmarkörer utöver de eventuella omnämnandena. I Pelle Svanslös-fallet upplever jag att könsaspekten fått en viss uppfräschning, jämfört med hur jag minns den från originalhistorierna. Pelle, Måns och Bill och Bull är ju fortfarande hanar, men jag upplever att Maja får ta mer plats och skrivs fram mer som en ”rolig och snäll kompis”, och även om Pelle får rådet att köpa en stor rosett till henne i födelsedagspresent av Gullan, så verkar det bero mest på att Gullan ”ville bli designer” (och det är inte heller vad Pelle köper till henne, för han har lyssnat in vad hon verkligen önskar sig). Dessutom har det tillkommit en del karaktärer, som Katti och Kaa som är DJ:s och nyligen kommit till Sverige.

1 Comment

Filed under Uncategorized

Lilla Bä – det finurliga fåret och Jag älskar saft

Mark Sommerset, Rowan Sommerset
Glimra förlag, 2014

På ett sätt kokar det ner till en fråga när det gäller de båda böckerna om Lilla Bä och Knasiga Kalkonis: är tanken på att någon luras att äta bajs eller dricka kiss rolig? Om inte, så är detta ingen läsning att rekommendera.

IMG_6908

Tian har aldrig haft någon sådan där märkbar kiss- och bajsfas som det sägs att de flesta barn har, och han blev mest illa berörd över händelseutvecklingen i böckerna. Tretton, å andra sidan, kunde skratta över det knasiga i att äta bajs eller dricka kiss, men egentligen är böckerna knappast vända till tvååringar: de är huvudsakligen skrivna i dialogform (med pratbubblor, vilket jag inte tycker självklart gör sig bra i högläsning) och alldeles för smarta i språket.

Ta till exempel dialogen där Lilla Bä övertygar Kalkonis att smaka av bajset, som han sagt är “smartpiller”:

– Är du säker på att det inte är bajs?
– Smartpillrena?
– Ja, smartpillrena.
– Såna här menar du?
– Ja, såna där.
– Som man äter?
– Ja, som man äter.
– Som är gratis.
– Ja, som är gratis.
– … men bara för kalkoner.
– Jag är en kalkon!
– Så varför smakar du inte?
– Ja, det kanske man skulle göra!

IMG_6909

Poängen här är förstås att Lilla Bä slingrar sig från att svara. Han ljuger aldrig om att de inte är bajs, utan papegojsvarar bara på Kalkonis frågor ända tills han helt tappat tråden tanken på att han misstänkte att det faktiskt var bajs.

Detta, att Lilla Bä har tråkigt, och lurar Knasiga Kalkonis, är egentligen hela handlingen i Lilla Bä – det finurliga fåret. Därpå hintas det att han tänker slå i geten Luriga Sture detsamma, och i uppföljaren Jag vill ha saft har Knasiga Kalkonis och Luriga Sture slagit sig samman för hämnd: här kommer Knasiga Kalkonis med ett glas ”saft”, ”alldeles nygjord”, som han försöker bjuda Lilla Bä på. Ja, getkiss då. Men planen slår slint, och Knasiga Kalkonis dricker själv upp kisset.

Om jag bortser från själva kiss-och-bajsandet så är dialogen kvick, och även om man förmodligen kan läsa in olika sensmoraler i böckerna så fastande jag lektionen om vilseledande utan direkta lögner när i Lilla Bä – det finurliga fåret, och ”don’t argue with idiots – they’ll drag you down to their level and then beat you with experience” i Jag älskar saft. Detta är dock knappast kopplingar som barn i Tians ålder gör själv, utan någon som man lär få introducera själv.

IMG_6910

Varken Lilla Bä eller Knasiga Kalkonis könas egentligen i böckerna, texten är ju som nämnt i det närmaste dialog med direkta tilltal i pratbubblor, men däremot omnämns båda som ”han” i respektive boks baksidetexter.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker