Bästa kalaset

Linda Palm, Johanna Lundqvist Björn
Idus, 2015

Har du någon gång hört någon variant av fraserna ”Då får du inte komma på mitt kalas!” eller ”Det är mitt kalas, jag bestämmer!”?. Det har jag, och jag tycker att det är spännande hur det här med kalas kan vara en så återkommande brännpunkt för inkludering och uteslutning, bestämmande och följande. Jag har tidigare skrivit om Pelle Svanslös – våga vara snäll och Nokos överraskningskalas, som berör när någon inte blir bjuden. I Bästa kalaset däremot är alla bjudna – men ingen kommer.

IMG_0601

Att stå och vänta, kalasfixad och redo, och inse att ingen kommer är förstås en mardröm. Jag tror att det är något som alla har rätt lätt att relatera till, med tanke på de känslor som brukar väckas när sådana fall får uppmärksamhet på till exempel sociala medier. Men Majken, huvudpersonen i Bästa kalaset, får ingen sådan uppmärksamhet. Istället uppmärksammar hon något annat, nämligen sitt eget beteende.

IMG_0602

Majken har nämligen vänner, gott om dem. Det är bara det att hon är väldigt förtjust i att bestämma, och flitigt har använt sig av ”… annars får inte du komma på mitt kalas!”-kortet: ”Nu förstår Majken varför ingen kommer till hennes kalas. Det är ju hon som sagt till kompisarna att de inte längre får komma”.

En tår trillar ner för Majkens kind, och hon börjar plocka ihop kalassakerna.

I Majkens värld figurerar inga vuxna. Det visar sig dock att hennes vänner agerat på ett väldigt socialt raffinerat sätt. De där minuterna som Majken väntar på gästerna som aldrig kommer är ett starkt socialt straff. Men hon behöver inte ta reda på hur hon ska ta sig ur situationen. Istället knackar en kompis på dörren och frågar om Majken vill följa med henne hem, och efter en viss tvekan säger Majken ja:

”- ÖVERRASKNING!”
Majken blir förvånad när ett helt gäng kompisar redan är hemma hos Minta.

Minta förklarar att de blivit besvikna när de inte längre var bjudna på kalaset. Kompisarna förstod att Majken skulle bli ensam, så de ordnade ett överraskningskalas istället, i smyg.

Majken känner sig generad och säger förlåt. Hon menade egentligen ingenting illa med att säga sådär till kompisarna. De kommer överens om att turas om att bestämma. Ibland är det Majkens tur, ibland är det någon annans.”

IMG_0603

På allra sista uppslaget finns ett gäng ballonger med frågor i, för att öppna upp för diskussion. En av dem är ”Vad tycker du om kompisarnas överraskning? Rätt eller fel? Varför?”. Och ja, det är en fråga jag också ställer mig. Kompisarnas beräkning, att Majken skulle bli ensam men sedan få komma på överraskningskalas, kan förstås vara snällt på ett naivt plan – men det är också väldigt beräknande och laborerar med starka känslor. Man får förstås utsätta litterära karaktärer för sådant, men till mina (verkliga) barn säger jag att har man sagt att man ska komma så kommer man, eller meddelar sin frånvaro. Är man osams så får man reda ut osämjan, istället för att använda kalasinbjudningar eller kalas-inte-inbjudningar, kalasnärvaro eller kalasfrånvaro.

Den självrannsakan som Majken hinner med är å andra sidan av ett relativt känslomässigt ofarligt slag. Det är ett specifikt beteende, inte hennes person, som försatt henne i situationen. Kopplingen mellan att säga att någon inte får komma på ens kalas och att den inte kommer är lätt att förstå. I verkligheten är det sällan så enkelt. Vad gör man om problemet inte är att kompisarna inte kommer, utan att man inte har kompisar? Den frågan berörs inte i Bästa kalaset.

Jag skulle säga att Bästa kalaset hör till den barnboksgenre som i första hand strävar efter att vara ett diskussionsunderlag. Som ett sådant erbjuder boken en fin ingång med sina avslutande frågeställningar. Vi har inte berört alla, men av dem vi tagit upp så märker jag att även Tian svara ”goddag yxskaft” på vissa av dem. Det är i frågeställningarna snarare än handlingen som komplexiteten ligger. Textmängden är absolut inga problem för Tretton som också gillar boken, men målgruppen är helt klart äldre.

Karaktärerna i Bästa kalaset är planerade att återkomma i flera böcker i serien Fiffiga kompisar. De som presenteras vid namn i Bästa kalaset är Majken och Minta, men i hela gruppen på sex barn ser det ut att vara en jämn fördelning mellan flick- och pojkkodade barn, där jag antar att de barn som inte tar så stor plats i den här boken kommer att vara mer framträdande i andra böcker i serien.

Advertisements

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Vilka sånger ska jag sjunga?

Läsande är ju ofta glädje, lite spänning och kanske skratt. Men det är också att dela svårigheter med sina litterära vänner: som bråk, sorg, smärta och upplevelser av krig. Eller att konfronteras med nyhetsflödet.

När jag skrev om att börja och fortsätta läsa med barn berättade jag att vi behållit dagstidningen i pappersformat, vilket delvis har att göra med att jag uppenbarligen är väldigt gammalmodig men också gör väldigt tydligt för barnen att det är läsning och nyhetsinhämtning som pågår. “När man läser tidningen finns det också bilder och texter och jag vet inte hur många gånger Tians intresse fångats av en bild i tidningen och lett vidare till en diskussion om varför den bilden är där och vad som står i tidningen.” skrev jag, och i helgen var bilden på lilla Alan Kurdi var just en sådan bild som fick Tian att reagera och undra.

Så vad säger man då? Bengt Ahlfors ställer frågan i en längre form i sin Vilka sånger ska jag sjunga?*:

Vilka sånger ska jag sjunga vid din bädd mitt barn
ikväll när skymningen kommer?
Skall jag sjunga vackra visor om blommande träd?
Eller skall jag sjunga en sång om hur det är
i den värld som kunde vara så vacker?
Ska jag sjunga om den hunger som du aldrig har känt
men som värker i mångas magar?
Skall jag sjunga om förtrycket som inte drabbar oss?
Om bomberna som fälls över andra människor hem
ikväll när skymningen kommer?
Skall jag sjunga dig till sömns med vackra drömmar?
Eller sjunga dig vaken och sömnlös?

Jag ville sjunga bara vackra visor
Vackra visor är sköna att sjunga
och sköna att lyssna till
Men om jag sjöng bara vackra visor
hur kunde jag se dig i ögonen då
ikväll när skymningen kommer?
Och hur kunde jag se dig i ögonen sedan
när åren gått och du själv lärt dig
att se ditt liv i ögonen?

Vilka sånger ska jag sjunga vid din bädd mitt barn
så att du minns dem med glädje?

Vid ett tillfälle läste jag en psykolog som uttalade sig om att det för barn är en trygghet att möta hemska företeelser i världen i samtal med en nära vuxen, snarare än att konfronteras med dem på egen hand när man till exempel blivit läskunnig själv. Jag försöker hålla den linjen. även om det förstås måste förenklas till barnens nivå. Så jag berättade om en liten treåring som flydde från krig och elände med sin femåriga bror och sina föräldrar, och om hur båten de åkte med inte var säker. Och vi hamnade i en exposé om vägarna in i Europa, och hur flyktingsmugglare profiterar på andras desperation. Sedan skänkte vi en slant.

Har era barn konfronterats med flyktingkrisen? Har ni hittat svar som ni känt gett barnen en förståelse?

* Jag återger texten som jag själv skrivit av den för länge sedan, så fel kan ha uppstått.

3 Comments

Filed under Uncategorized

Måntornet

Per Gustavsson
Natur & Kultur, 2014

Efter att ha läst Maskrosdagen tidigare i våras – en bok som jag verkligen imponerades av – bestämde jag mig för att göra ett nytt Per Gustavsson-försök med Måntornet (annars är han, såvitt jag förstår, mest känd för sina böcker om Prinsessan respektive Prinsen). Och även om Måntornet i mina ögon inte når Maskrosdagsklass (det vore svårt!), så finns här en väldigt fin historia om att ha en dröm – som omgivningen ställer sig helt oförstående till – och att sedan till slut hitta någon att dela drömmen med.

IMG_0401

Huvudpersonen Sindre står först på fotbollsplanen, omgiven av spelare men helt utanför spelet. Det enda han har ögon för är månen. Tänk, om han kunde ta sig dit!

Vuxenvärlden är dock inte något stöd. Han frågar en cirkusartist i form av en ”levande kanonkula” om hjälp, men får svaret att det där med att ”fara fram över himlen som ett jetplan” verkligen inte är något för barn. Astronauten som får samma fråga är lika motvillig: ”- Sakta i backarna! Det här är inget för amatörer. Vi astronauter måste kunna en massa saker. Aerodynamik, fysik, hydraulik, teknik, matematik och andra saker som slutar på ik.” (här skrattar både jag och Tian). Byggmästaren förklarar frankt att det minsann inte gör att bygga ett torn till månen.

Men Sindre börjar faktiskt bygga, utan att riktigt tänka på det. Det är bara det att han är ute i skogen, och hittar pinnar. Massor av pinnar! Och bygger, lite i taget, men högt – riktigt högt! Genom molnen, tills månen är inom greppbart avstånd.

IMG_0403

Den månen inte är någon måne – men eventuellt något bättre än så. Det är en drake gjord av plast och pinnar och i samma stund som Sindre upptäcker det rasar hela tornet. Han svävar ner, hållande i draken, och möter så för första gången “flickan”:

“- Vad har du gjort med min drake? frågar flickan.
– Är den din? säger Sindre.
– Ja, det är min måndrake. Jag ville att den skulle vira sig runt ett berg på månen. Och när den fastnat där skulle jag klättra upp i repet, hela vägen till månen.”

Som vuxen funderar jag lite på det där med att möta ”flickan”, en namnlös själsfrände. Jag hade kanske velat att hon skulle få vara något mer. Men tänker jag å andra sidan på Tians (och säkert Trettons framtida) spontana möten med andra barn så är det så det fungerar. Det är först nyligen som Tian har börjat kunna berätta vad hans nyfunna kompisar heter. Aktiviteten är helt i centrum.

Textmässigt är boken en sådan här förnämlig bok som kan passa många åldrar. Textmängden är inte betungande och den konkreta historien är lätt att förstå även för yngre läsare, medan det finns flera plan i berättelsen att utforska för den lite äldre (eller vuxna). Bokens illustrationer är, liksom illustrationerna i Maskrosdagen, finstämda. Sindre i rödgul tröja i förgrunden, tittande på månen, medan fotbollsplanen och staden i bakgrunden går i dämpade färger; förundrade fåglar som ser Sindres torn resa sig högt ovan träden; Sindres flygfärd genom luften; den levande kanonkulans luftfärd i bakgrunden när Sindre och flickan lyfter i luftballong.

IMG_0402

Sindre är den centrala personen i boken, och möter alltså egentligen fyra andra – den levande kanonkulan, astronauten, byggmästaren, och flickan. Av dessa tolkar jag kanonkulan och byggmästaren som män, medan astronauten ser ut att vara kvinna, och ”flickan” – ja – hon är uppenbarligen flicka. På samma sätt som jag funderat över vagheten i ”flickan”-karaktären har jag funderat över sammansättningen av personerna. Ska man vara glad över att astronauten ser ut att vara kvinna, eller gräma sig över att hon utgör ett undantag? Jag har valt det förstnämnda, utifrån bokens andra kvaliteter.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Pappa, pappa och jag

Juliette Parachini-Deny, Marjorie Béal
Epix, 2014

Första gången jag såg Pappa, pappa och jag på biblioteket ställde jag tillbaka den i hyllan efter en genombläddring. Sedan uppkom en diskussion bland barnen på ett kalas som Tian var på – “Kan två killar gifta sig med varandra?” – och efter det bestämde jag mig för att det var dags för en bok som denna.

IMG_0138

Fåglarna Klas och Tarik är ett kärlekspar, och en morgon hittar de ett fågelbo med ett ägg i. Eftersom de så gärna själva skulle vilja få en bebis blir de “stormförtjusta”, och när det börjar regna så bestämmer de sig för att skydda ägget i väntan på att äggets föräldrar ska komma tillbaka och ta hand om det – fast i boken är dessa föräldrar med självklarhet en mamma och en pappa (“Men var är hens mamma och hens pappa? Snabbt!”, ropar Tarik. “Vi måste skydda ägget!”).

IMG_0139

Klas och Tarik fortsätter att vakta ägget, men den där mamman och pappan kommer visst aldrig tillbaka och en vacker dag kläcks ägget. Ut kommer en liten fågelunge som genast piper “PAPPA! PAPPA!”.

Rätt snart har fågelungen, som får namnet Elsa efter en av sina pappors mormor, växt sig så stor att det är dags för skolstart. Och första skoldagen uppstår frågan – varför har Elsa två pappor?:

”Elsa kan inte svara…
Hon vet inte.

På kvällen förklarar Tarik och Klas för Elsa hur det kom sig att hon blev deras dotter och att de älskar henne väldigt, väldigt mycket och att det finns många olika sorters familjer.

Och de är stjärnfamiljer allihop.

Familjer med en mamma, familjer med en pappa, familjer med en mamma och en pappa, familjer med två mammor. Och familjer med två pappor. Familjer med flera pappor och mammor. Och familjer utan pappor och mammor. Väldigt små familjer och väldigt stora familjer.”

IMG_0140

Den här uppräkningen har jag bara läst upp någon av gångerna som jag läst boken med barnen – det kändes lite som att skriva dem på näsan i överkant att rabbla budskapet varje gång. Mitt första intryck håller: det här är en bok där normerna (för föräldraskap – en mamma och en pappa är utgångspunkten, och för kön – hen-ägget blir kvickt en flick-fågelunge när hon föds) är något man förhåller sig till och stöts och blöts emot (frågan om varför Elsa har två pappor, betygandet av pappornas kärlek till Elsa) snarare än är omedveten om (jag skrev om skillnaden i min recension av Konradböckerna). Men, samtidigt tycker jag att det är en ovanligt bra sådan bok.

Att handlingen är förlagd till fågelvärlden gör också att vissa frågor inte berörs. Klas och Tarik hittar ett övergivet ägg, som man väl förvisso kan säga att de adopterar. Men hur gör människor? På den frågan hittar man inga svar här.

Fåglarna är för övrigt charmigt tecknade, de ser mest ut som små bollar med vingar på. Språket är enkelt, och därmed har den kunnat tilltala både Tian och Tretton även om själva betydelsen av berättelsen nog går över Trettons huvud – för hans del får jag nöja mig med exponeringen för en pappa-pappa-barn-familj.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Den svarta kaninen

Philippa Leathers
Berghs, 2013

När den lilla kaninen vaknar en morgon har han sällskap. Ovälkommet sådant, i form av en stor svart kanin:

Kaninen blev rädd.
“Gå din väg, svarta kanin!” ropade han.
Men den svarta kaninen flyttade inte på sig.

IMG_0135

Och fastän kaninen springer, försöker gömma sig, och till och med simmar till andra sidan ån för att undkomma så kan han inte fly från sin egen skugga. Först inne i Stora mörka skogen kommer han undan. Problemet är bara, att i Stora mörka skogen lurar en verklig fara…

När det dyker upp två lysande ögon i skogens mörker så tyckte Tian, vid första läsningen, att det blev lite för spännande. Men när vi tagit oss igenom jakten och den svarta kaninen skrämt vargen (vars ögon det var) tillbaka till skogs, så var det ändå en uppskattad bok. Tretton, som ju inte utvecklat samma känsla för vad som har potential att vara farligt, uppskattade den också från första stund och var den som önskade sig flest omläsningar. Och jag, som vuxen läsare, tyckte också mycket om den. Det är en snyggt utförd historia om att vara rädd, och om när rädslan (för något egentligen obefogat) kan leda till att man hamnar i en större (och verklig) fara – och om att till slut kunna försonas med sin rädsla.

IMG_0136

IMG_0137

Kön är inte någonting som betonas eller markeras i den här boken, men både kaninen och skuggan omtalas som “han”, medan vargen aldrig könas. Jag får lite grann känslan av att boken är vad jag skulle kalla han-konventionell, det vill säga att anledningen till att karaktärerna omtalas som “han” är många personers benägenhet att säga “han” om allt (djur, figurer) som inte är flick-kodat på något sätt, men det är en randanmärkning – för jag gillar som sagt verkligen boken!

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Maskrosdagen

Per Gustavsson
Alfabeta, 2012

Det är inte alltid jag har haft möjlighet att ögna igenom de böcker som vi läser, men i just det här fallet var det bra att jag hade gjort det: då kunde jag, när det kom till ond och bråd (nåja) död i Maskrosdagen, övertyga Tian om att vi borde läsa vidare för att det säkert skulle hända något bra sedan.

IMG_8032

Det är inte så att jag i allmänhet sätter någon ära i den typen av milda övertalningar. Vill man inte vara med och läsa, så slipper man, även om det i allmänhet innebär att man får gå ifrån eftersom det finns fler åhörare som förmodligen vill höra klart. Men här trodde jag verkligen att Tian skulle se finessen i fortsättningen, och det var också med sanningen överensstämmande för vi fick läsa boken inte mindre fyra gånger i rad på en gång, och det är ett ovanligt gott betyg. Dessutom är det en bok där historien spänner över så många plan att den tilltalade såväl Tretton (som tyckte om de pratande maskrosorna) som Tian (som också tyckte om de pratande maskrosorna men som också greppade ”livets kretslopp-resonemanget” i bakgrunden) som mig som vuxen läsare.

Boken börjar med ett ”NEJ!” – huvudpersonen ser sin pappa rensa maskrosor i trädgården (”Han gör allt för att bli av med dem.”) och kommer till undsättning för de sista tre (”Jag älskar maskrosor!”).

IMG_8033

Nu är det, som redan framgått, inte vilka maskrosor som helst. De pratar (med pipiga röster), älskar att åka trampbil fort, gungar med förtjusning, och räddar huvudpersonen när han faller ner från ett träd. Men sedan blir de för gamla:

Nu var maskrosorna inte gula längre.
Och de hade blivit luddiga runt ansiktet.
– Ni måste vara väldigt sjuka, sa jag.
Maskrosorna svarade inte. De bara låg där alldeles tysta och bleka.
Medicin, tänkte jag, de måste ha medicin.

Räddningsaktionen misslyckas dock:

Men det var för sent.
Maskrosorna var alldeles grå och kunde inte dricka.
Och rummet var fullt av svävande änglar.

Just den här scenen, där maskrosfröna flyger genom luften likt en här av änglar (med en skelettspratteldocka i förgrunden), är kanske det mest lysande exemplet på samspelet mellan text och bild i denna bok. Det är dock inte den enda illustrationen av superb klass: dit hör också bilden av huvudpersonen under pilträdet vars rötter sträcker sig ner under jorden och den tiltade bild där huvudpersonen hjular så att allt blir uppochner och huller om buller.

IMG_8031

IMG_8029

Efter dödsfallen tar det lång tid för huvudpersonen att somna, men när han vaknar nästa morgon har fröna resulterat i ”tusen små solar” ute i gräsmattan, och pappan har gett upp kampen:

– Kom ner, ropade pappa, Jag orkar inte rensa mer maskrosor.
Dom är för många! Kom ner och ta med dig saften.

Slutligen: visst går det att hitta markörer för kön i boken, som till exempel det leksaksutbud som tecknas i bilderna. Men i berättelsen som sådan är både huvudpersonen (som först i baksidetexten får ett namn, Martin, i själva berättelsen talar han genomgående som “jag”) och pappan framför allt människor, där det vuxet rationella (rensa bort maskrosorna) ställs mot ett barns värnande om även detta liv.

1 Comment

Filed under Bilderböcker

ETC-artikeln på nätet

Nu finns artikeln ur gårdagens ETC att läsa här!

1 Comment

Filed under Uncategorized

Barnboksdjungeln och PISA – läs Dagens ETC

Idag uttalar jag mig om barnböcker i Dagens ETC – läs gärna! Roligt nog sammanfaller det både med 100 publicerade inlägg på bloggen och – några dagar försenat – bloggens ettårsdag. Det firar jag med en ny sida som samlar de inlägg som handlar mer generellt om att läsa med barn – välkomna dit!

etc liten

I artikeln i Dagens ETC uttalar sig också Karin Salmson på OLIKA, Eva Emmelin som driver Skånskans barnboksblogg, Nils Forsberg på Expressen, Emelie Ljungberg som bloggar på bokunge och författaren Anna Munya.

4 Comments

Filed under Uncategorized

Hur många barn? och Hur många djur?

Susanna Engström, Lina Serholt
Serholt, 2012

Idogt kurragömmalekande har gjort Tretton till en liten räknemästare, som kan komma en bit över tjugo när det vill sig. Men att kunna ramsa talen är förstås långt ifrån detsamma som att förstå dess innebörd: i förståelse av mängd går han bet på allt högre än två (som för övrigt ofta får heta tre). Just det här, att det talade ofta inte har alltför starkt samband med den egentliga förståelsen (och det kan vara år båda håll, både att de säger mer än de förstår eller att de förstår mer än de säger), är en häftig grej med barn tycker jag. Och därför var det några riktigt roliga läsningar av Hur många…?-böckerna som jag hade med Tian (och Tretton, men av ovan nämnda anledning så hör han inte till böckernas målgrupp än), eftersom det blev så tydligt hur mycket han kan klura ut!

IMG_7869_2

Hur många…?-böckerna ”vill väcka barnets intresse för att tänka och formulera sig matematiskt”, och upplägget är att vartannat uppslag innehåller en frågeställning och vartannat ett förslag på svar (för, som man understryker i inledningen, det är resonemangen och samtalen som är det viktiga, inte om man kommer fram till ”rätt” svar). Frågorna är av vardaglig karaktär – ”Barnen fryser om sina bara fötter. De behöver ta på sig strumpor för att värma dem. Hur många strumpor ska de hämta om alla ska få?” (ur Hur många barn?) eller ”Här ligger fyra musungar och sover. De har lekt och skojat, men nu är de så trötta. Hur många ögon har de tillsammans?” (ur Hur många djur?) och stöds av bilder som man kan använda att räkna utifrån. Det är dock inte så lätt som att det bara är att räkna antalet fötter på barnen eller ögon på musen, för illustrationerna visar inte fötter eller ögon på alla barn eller musungar: man måste själv räkna ut att man ska räkna med två för varje barn eller mus. Att se Tian klura över frågorna, lista ut lösningar, och fråga ibland så att vi kunde hjälpas åt att komma vidare var en höjdare – och gjorde samtidigt tydligt hur mycket som händer på tre år (i ärlighetens namn händer det mer än så på tre år, för själv hade Tian inget storasyskon som drillade honom i kurragömma och kom således inte alls lika långt i räkneramsan i motsvarande ålder).

IMG_7872_2

IMG_7870_2

På uppslagen med svarsförslag ställs för övrigt också en fråga, till läsaren. Till exempel ”Hur ser dina strumpor ut?” (strumpexemplet) eller ”Skulle du vilja klappa en musunge?”. Alla frågor känns inte jättnaturliga att läsa, bland annat när det blir lite väl mycket upprepning, men fördelen med inslaget är att den gör boken mer inkluderande – till exempel då för yngre syskon som sitter med.

Sedan håller inte böckerna för hur många läsningar som helst, för vartefter Tian lärt sig ”facit” på frågorna började han svara sina memorerade (och i och för sig korrekta) svar istället för att göra om resonemangen – förvisso helt förståeligt, men betydligt mindre givande för läsning och samtal. Vi får komma tillbaka till böckerna när han hunnit glömma lite mer!

IMG_7871

Slutligen så måste jag säga att de här böckerna var en positiv överraskning ur genushänseende. Ibland tycker jag att den här typen av bok, fakta snarare än fiktion, tenderar att vara mer könskonservativ än vad man någonsin skulle kunna gissa av ämnet. Men så är inte fallet här. Hur många djur? innehåller inga som helst könsmarkörer i vare sig bild eller text, och i Hur många barn? omtalas barnen med ett enda undantag (som utgörs av en flicka som leker med tre bilar i sandlådan) som ”barn” och tecknas i huvudsak som sådana också, där alla barn utför alla aktiviteter. I bilderna kan man väl visserligen gissa vilket barn (ett med långt barn i två tofsar) som har de rosa gummistövlarna (och liknande), men i det stora hela är det en randanmärkning.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Super-mjuka hjältar

Såhär ett gäng veckor efter den värsta uppståndelsen så är det kanske inte någon som missat Linnéa Johanssons målarbok Super-mjuka hjältar/Super Soft Heroes. Men jag tipsar ändå! “Boken” (10 sidor) finns att ladda ner i sin helhet från limpan.org och innehåller superhjältar i situationer som oftast inte visas, tillsammans med barn: på toaletten, på väg hem från affären, bärandes på barn, bakandes bullar… Tians favorit var nog den lilla bat-bebisen som Batman bär i sele!

IMG_7416

IMG_7417

En uppföljare om Superstarka prinsessor är utlovad, jag håller utkik!

Leave a comment

Filed under Pyssel/målarböcker