Tag Archives: 2015

Böckerna om Kapten Kalsong

Kapten Kalsong, 2014
Kapten Kalsong och den stora toalettattacken, 2014
Kapten Kalsong och invasionen av de osannolikt ondskefulla mattanterna från yttre rymden (och de minst lika grymma zombienördarna i skolmatsalen), 2015
Kapten Kalsong och professor Pruttenplotts prilliga plan, 2015
Kapten Kalsong och moster Medusas monstruösa mani, 2015
Kapten Kalsong och den stora, stygga striden mot robotsnorgubben, del 1: Alla snorkråkors slemmiga natt, 2016
Kapten Kalsong och den stora, stygga striden mot robotsnorgubben, del 2: Snorbotarnas skräckfullo straff, 2016
Kapten Kalsong och drabbningen med de diaboliska dubbelgångarna, 2016

Dav Pilkey, Bonnier Carlsen

img_5286

Jag trodde inte att jag skulle tycka om böckerna om Kapten Kalsong. Jag trodde att de skulle få mig att dra mig för en lässtund. Och de är grabbiga och flabbiga. Men, jag har kapitulerat, kanske inte för intrigen och karaktärerna i sig men för två andra saker:

Det ena handlar om läslusten. Vi hittade Kapten Kalsong i samband med att Tian lyssnat på varenda LasseMaja-bok samtidigt som vi fått avbryta läsningen av Nelly Rapp för att han inte var bekväm med dem (för läskiga!). Dessutom var Tretton dryga tre år och gillade inte när jag läste kapitelböcker med Tian, vilket gjorde det svår att få till sådan läsning. Men Kapten Kalsong älskade (och älskar) de båda. Inga problem att få läsa en hel bok i sträck med två hängivna lyssnare! Och senast, när barnen var med för att hämta upp den senaste (nya) Kapten Kalsong-boken på biblioteket så höll jag på att inte få dem därifrån – Tian satt och bläddrade sig noga fram, sida för sida och studerade varje bild, medan Tretton kom och satta sig bredvid mig och tiggde om att jag skulle läsa boken för dem där och då. (Men, boken är inte skriven med i första hand treåringar som målgrupp – jag skulle nog snarare säga 6-12-åringar)

img_5289

Det andra handlar om den språkliga nivån och berättartekniken. Det är alltifrån de enkla greppen, som den standardiserade inledningen (“Det här är George Beard och Harold Hutchins. George är killen till vänster med slips och platt frisyr. Harold är killen till höger med tröjan och det burriga håret. Kom ihåg det nu!), kapitalrubrikerna (vad sägs om “Kapitlet efter kapitlet före det sista kapitlet”?) och greppet att markera kast i kronologin med den återkommande formuleringen “Men innan jag kan berätta den historien, måste jag först berätta den här historien…” till metakommentarer där George och Harold uttalar sig om att saker som händer dem bara skulle kunna hända karaktärer i riktgt dåliga barnböcker eller hänvisningar till andra kapitel (“Vi läste er serietidning i kapitel 8”, sa Harold. “Trodde ni att vi inte skulle komma ihåg hur man förvandlar er elaka superskurk till en harmlös rektor?”). Och så språket då, få böcker som tilltalar sexåringar (och snart-fyra-åringar) använder mängder av ord som diaboliska och tvärtom-dimensionell.

Efter den utdragna startsträckan – böckerna handlar alltså om två barn som heter George Beard och Harold Hutchins. Varje bok (utom den första) börjar med en sammanfattning i serieform av vad som hänt tidigare, men jag upplever att det tillför ett mervärde att läsa dem i rätt ordning. I de första böckerna är de båda ganska odrägliga (och beskrivs som innehavare av en rad diagnoser där jag onekligen hoppat över en del i högläsningen) och genomför busstreck som faktiskt är rent elaka, medan de i de senare böckerna framstår som alltmer ansvarsfulla medan istället omvärlden skruvas till mer och mer (i första boken hatar visserligen skolans rektor, rektor Krupp, barn – men detta eskalerar genom böckerna till att i den senaste innebära att både han och lärarna är utpräglat elaka mot alla barn och hånar dem och förstör för dem på alla upptänkliga vis). Ett av de busstreck som George och Harold genomför är att hypnotisera rektor Krupp med en hypnotiseringsring, och på något sätt fastnar rektorn i deras hypnos. George och Harold blir snart varse att varje gång rektorn hör någon knäppa med fingrarna så förvandlas han till deras seriefigur Kapten Kalsong, som “… var snabbare än ett svischande resårband… Starkare än boxershorts..! Och han kunnde hoppa över hustaken utan att kalsongen fastnade.” (Ja, “kunnde”. George, som är den som skriver texten i deras serie, stavar rätt illa och det görs det en poäng av – i den åttonde boken!). Hypnosen bryts först när Kapten Kalsong får vatten över huvudet.

George, Harold och Kapten Kalsong blir sedan indragna i den ena actionberättelsen efter den andra, med galna skurkar som doktor Blöja, rymdvarelserna Zorx, Klax och Jennifer och professor Pruttenplott, som alla på det ena eller andra sättet hotar att utplåna världen. Själva actionavsnitten utspelar sig i kapitel med Flip-O-Rama – alla som själva har väckt streckgubbar till liv genom att måla dem på en rad ark och sedan bläddra fram och tillbaka vet precis hur det går till att få (oftast) Kapten Kalsong att puckla på skurkarna.

img_5290

Flabbigheten är kanske ganska uppenbar. Men hur står man ut med grabbigheten, då? Förutom den grabbiga dimensionen som är inbyggs i själva intrigerna så är den i huvudsak rätt lätt att navigera sig runt. Uttryck för (romantisk) kärlek, som kyssar, är uppenbarligen äcklig i George och Harolds värld, men förekommer ytterst sparsamt. Ord som “töntar” och “nördar” förekommer, men går att hoppa över utan alltför stora kreativa ansträngningar så länge som man är ansvarig för uppläsningen. Det mest slående är annars hur väldigt sällan kvinnliga karaktärer, förutom lärarna i skolan, dyker upp. Det finns för all del några: rymdvarelsen Jennifer, skurken moster Medusa (som uppstår när George och Harold försöker hypnotisera sin klassföreståndare) och Mameluckmormor, men för mig framstår de som undantag. Å andra sidan innebär avsaknaden av tjejer/kvinnor att kön sällan kommenteras.

Om inte Tian hade bett om att vi skulle ha lånat den första boken, så hade den inte kommit hem till oss på mitt initiativ. Men det märks att barnen växer, att de utvecklar sin egen boksmak som kan vara skild både från min och från varandras. Att vi läser tillsammans får oss alla att vidga våra läsvyer, och det är något jag blir alltmer ödmjuk inför.

2 Comments

Filed under Kapitelböcker, Uncategorized

Tina och Zlatan och Tina och mormor

Ann-Kristin Lundmark, Valentin Schönbeck
Idus förlag, 2013, 2015

Tina är 8-9 år (hon åldras mellan böckerna och Tina och mormor-boken avlutas med att hon fyller tio), går i skolan, är kompis med Sanna och Andy och älskar att spela fotboll. Hon bor med sin mamma och pappa, men har en väldigt nära relation med sin mormor som nästan är lika mycket huvudperson i böckerna som Tina själv. Det finns också en tredje bok om Tina, Tina och värsta äventyret (2015), som vi dock inte läst.

IMG_2628

Mormor som figur är lite lik mamman i böckerna om Lillebror. Hon har alltid tid och ger alltid Tina det utrymme och den förståelse hon behöver. Och Tina behöver utrymme och förståelse i böckerna för de är uppbyggda kring jobbiga händelser: att ha råkar lura en kompis (Tina och Zlatan) respektive mormoderns förestående död (Tina och mormor). Sedan har mormor för all del tilldelats sidor som gör att hon inte kvalificerar sig som en stereotyp bull-mormor: hon tycker gott att hon och Tina kan äta pannkakor och pizza på längden och bredden när Tina är på besök eftersom mormor själv inte gillar att laga mat och hon sitter gärna uppe sent på nätterna och tittar på film, men i det stora hela är det rätt tillrättalagt. Författaren till böckerna är psykoterapeut, och det är något som jag tycker att märks när mormor guidar Tina genom de jobbiga situationerna. Jag är medveten om att ”tillrättalagt” har en lite negativ klang, men det är inte avsett att läsas på det viset. Jag och Tian läste framför allt Tina och mormor rätt mycket i början av Tians kapitalbokskarriär och då var det tvärtom en trygghet att vila i. Dessutom borde alla barn få ha en Tinas mormor i sina liv!

IMG_2630

I böckerna berättar mormor en hel del historier ur sitt eget liv, ofta från sin barndom där hon till exempel vid ett tillfälle berättar om kvinnorollen då:

”Hon ville verkligen inte vara en flicka, för på den tiden var det som att dra en nitlott.
– VI flickor hade jobbiga stickade klänningar som man fäste fast i en obekväm strumpebandshållare. Med fyra metallknäppen satte man fast strumporna. Så fort man fick lite spring i benen lossnade alltid flera knäppen och strumporna började kasa ner. Hur kul vad det tror du?
– Låter jobbigt, svarar Tina.
– Gissa om det var. Jag upptäckte ganska tidigt att pojkarna verkade ha ett roligare och friare liv. Det var inte bara kläderna. Det kändes som att de var mer värda. Folk gillade pojkar bättre på något vis:”

Jag är fortfarande lite ambivalent för att själv initiera samtal om skillnader i behandlingen av pojkar och flickor med barnen, utan föredrar att istället bemöta den typen av frågor när det kommer från dem själva, så just den rätt långa utläggningen om detta (som leder fram till mormors frigörelse när hon fann Scarlett O’Hara som förebild) var inte helt nödvändig för min del. Däremot tycker jag att man boken igenom märker författarens ambition att skildra både manliga och kvinnliga karaktärer, både barn och vuxna, på ett brett och medvetet sätt och det uppskattar jag mycket.

Såhär långt kommen är det kanske dags att ägna några fler ord åt vad som de facto händer i böckerna. I Tina och Zlatan har Andy precis börjar i klassen, och Tina (och alla andra) vill gärna bli hans vän. Då lovar Tina att hennes pappa ska skaffa Zlatans autograf till Andy – hennes pappa är nämligen sportjournalist och har träffat Zlatan, som är Andys stora idol, flera gånger. Men när Tina ber pappa att ordna med det får hon veta att han bytt jobb och inte kommer att träffa Zlatan mer. Hellre än att erkänna det för Andy beslutar sig Tina, efter att ha upprätthållit lögnen ett tag, att sluta skolan. Och så tillbringar hon några dagar hemma hos mormor medan föräldrarna arbetar, och lyckas till slut med mormor hjälp att faktiskt få tag på en autograf.

IMG_2629

I Tina och mormor har Tina däremot inte riktigt tid för mormor, eftersom det händer så mycket annat i hennes liv. Det är bara det att mormor drabbas av cancer i samma veva, och till slut dör. Däremot introduceras också en ny äldre mentor för Tina, Tom, som jag gissar att kommer att återkomma om det blir fler böcker i serien.

Som redan sagt så läste jag och Tian de här böckerna i början av hans kapitelbokskarriär – eller, för at vara mer specifik, i början av hans kapitalbokskarriär av böcker där kapitlen utgör en sammanhängande historia. Sedan tror jag att böckerna kan räcka upp till kanske åttaårsåldern eller så, men kanske inte sedan när läsaren passerat Tina i ålder.

4 Comments

Filed under Kapitelböcker

Bästa kalaset

Linda Palm, Johanna Lundqvist Björn
Idus, 2015

Har du någon gång hört någon variant av fraserna ”Då får du inte komma på mitt kalas!” eller ”Det är mitt kalas, jag bestämmer!”?. Det har jag, och jag tycker att det är spännande hur det här med kalas kan vara en så återkommande brännpunkt för inkludering och uteslutning, bestämmande och följande. Jag har tidigare skrivit om Pelle Svanslös – våga vara snäll och Nokos överraskningskalas, som berör när någon inte blir bjuden. I Bästa kalaset däremot är alla bjudna – men ingen kommer.

IMG_0601

Att stå och vänta, kalasfixad och redo, och inse att ingen kommer är förstås en mardröm. Jag tror att det är något som alla har rätt lätt att relatera till, med tanke på de känslor som brukar väckas när sådana fall får uppmärksamhet på till exempel sociala medier. Men Majken, huvudpersonen i Bästa kalaset, får ingen sådan uppmärksamhet. Istället uppmärksammar hon något annat, nämligen sitt eget beteende.

IMG_0602

Majken har nämligen vänner, gott om dem. Det är bara det att hon är väldigt förtjust i att bestämma, och flitigt har använt sig av ”… annars får inte du komma på mitt kalas!”-kortet: ”Nu förstår Majken varför ingen kommer till hennes kalas. Det är ju hon som sagt till kompisarna att de inte längre får komma”.

En tår trillar ner för Majkens kind, och hon börjar plocka ihop kalassakerna.

I Majkens värld figurerar inga vuxna. Det visar sig dock att hennes vänner agerat på ett väldigt socialt raffinerat sätt. De där minuterna som Majken väntar på gästerna som aldrig kommer är ett starkt socialt straff. Men hon behöver inte ta reda på hur hon ska ta sig ur situationen. Istället knackar en kompis på dörren och frågar om Majken vill följa med henne hem, och efter en viss tvekan säger Majken ja:

”- ÖVERRASKNING!”
Majken blir förvånad när ett helt gäng kompisar redan är hemma hos Minta.

Minta förklarar att de blivit besvikna när de inte längre var bjudna på kalaset. Kompisarna förstod att Majken skulle bli ensam, så de ordnade ett överraskningskalas istället, i smyg.

Majken känner sig generad och säger förlåt. Hon menade egentligen ingenting illa med att säga sådär till kompisarna. De kommer överens om att turas om att bestämma. Ibland är det Majkens tur, ibland är det någon annans.”

IMG_0603

På allra sista uppslaget finns ett gäng ballonger med frågor i, för att öppna upp för diskussion. En av dem är ”Vad tycker du om kompisarnas överraskning? Rätt eller fel? Varför?”. Och ja, det är en fråga jag också ställer mig. Kompisarnas beräkning, att Majken skulle bli ensam men sedan få komma på överraskningskalas, kan förstås vara snällt på ett naivt plan – men det är också väldigt beräknande och laborerar med starka känslor. Man får förstås utsätta litterära karaktärer för sådant, men till mina (verkliga) barn säger jag att har man sagt att man ska komma så kommer man, eller meddelar sin frånvaro. Är man osams så får man reda ut osämjan, istället för att använda kalasinbjudningar eller kalas-inte-inbjudningar, kalasnärvaro eller kalasfrånvaro.

Den självrannsakan som Majken hinner med är å andra sidan av ett relativt känslomässigt ofarligt slag. Det är ett specifikt beteende, inte hennes person, som försatt henne i situationen. Kopplingen mellan att säga att någon inte får komma på ens kalas och att den inte kommer är lätt att förstå. I verkligheten är det sällan så enkelt. Vad gör man om problemet inte är att kompisarna inte kommer, utan att man inte har kompisar? Den frågan berörs inte i Bästa kalaset.

Jag skulle säga att Bästa kalaset hör till den barnboksgenre som i första hand strävar efter att vara ett diskussionsunderlag. Som ett sådant erbjuder boken en fin ingång med sina avslutande frågeställningar. Vi har inte berört alla, men av dem vi tagit upp så märker jag att även Tian svara ”goddag yxskaft” på vissa av dem. Det är i frågeställningarna snarare än handlingen som komplexiteten ligger. Textmängden är absolut inga problem för Tretton som också gillar boken, men målgruppen är helt klart äldre.

Karaktärerna i Bästa kalaset är planerade att återkomma i flera böcker i serien Fiffiga kompisar. De som presenteras vid namn i Bästa kalaset är Majken och Minta, men i hela gruppen på sex barn ser det ut att vara en jämn fördelning mellan flick- och pojkkodade barn, där jag antar att de barn som inte tar så stor plats i den här boken kommer att vara mer framträdande i andra böcker i serien.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Svea bygger

Linda Palm, Jessica Lindholm
Idus förlag, 2015

IMG_7398_2

Svea bygger är en rätt enkel anrättning, som dock talade direkt till Tretton: hemma hos Svea ligger det leksaker över hela golvet, och Svea behöver en hylla att sortera sina saker i. Mamma och pappa kommer släpande på en kartong som av deras ansiktsuttryck att döma är rejält tung, och snart ligger det möbeldelar och instruktioner över hela golvet – det är så att man misstänker att de besökt en viss svensk möbeljätte. Men när hyllan nästan är färdig och det visar sig att det saknas en skruv slänger de sig inte på telefonen för att klaga hos kundtjänst, utan börjar leta. Svea bestämmer sig för att bygga en koja istället och tar möbelkartongen i besittning med stor energi, och hamrar och sågar med sina leksaksverktyg. Och just när hon har flyttat in i kojan hörs ett “Aj!” – då har pappa hittat, eller snarare satt sig på, skruven som på något mystiskt sätt – här tittar han menande på Svea – hamnat i hans byxficka.

IMG_7399

Jag kan hålla med Tretton om den här (det finns fler, som vi dock inte läst) Svea-bokens kvaliteter . Den är enkel, den är snygg med sina svartvita illustrationer som bryts av med gult och rött, och Svea verkar vara en go ettochetthalvtåring (åldern framgår av baksidestexten) som presenteras som ett barn snarare än ett kön. Att mamma och pappa hjälps åt att bygga på jämställd basis uppskattas också. Dessutom gillar både jag och barnen “storylinen” i slutet av boken där illustrationerna upprepas över ett uppslag utan text, och man kan gå igenom händelseförloppet tillsammans ytterligare en gång.

IMG_7400_2

Det här med bildernas färgsättning är något som av omslagen att döma återkommer i de olika böckerna i serien, som heter Bus med Svea. Svea tvättar – svartvitt och rött, Svea äter – svartvitt och turkos, Svea klär på sig – svartvitt och lila, Svea planterar – svartvitt, grönt och rosa. Nu har jag alltså inte läst dem, men om alla har liknande kvaliteter som Svea bygger så gör det att jag tänker mig att de tillsammans skulle utgöra ett riktigt snyggt bokpaket att ge till en ettåring – för det är nog någonstans efter ettårsdagen man kan börja uppskatta böcker på den här nivån, och sedan skulle jag tippa att de räcker till framåt 2,5 någonstans. Därefter börjar de nog kännas i enklaste laget, eftersom åtminstone Svea bygger inte har något direkt djup bortom den konkreta historien.

4 Comments

Filed under Bilderböcker