Tag Archives: 2013

Tina och Zlatan och Tina och mormor

Ann-Kristin Lundmark, Valentin Schönbeck
Idus förlag, 2013, 2015

Tina är 8-9 år (hon åldras mellan böckerna och Tina och mormor-boken avlutas med att hon fyller tio), går i skolan, är kompis med Sanna och Andy och älskar att spela fotboll. Hon bor med sin mamma och pappa, men har en väldigt nära relation med sin mormor som nästan är lika mycket huvudperson i böckerna som Tina själv. Det finns också en tredje bok om Tina, Tina och värsta äventyret (2015), som vi dock inte läst.

IMG_2628

Mormor som figur är lite lik mamman i böckerna om Lillebror. Hon har alltid tid och ger alltid Tina det utrymme och den förståelse hon behöver. Och Tina behöver utrymme och förståelse i böckerna för de är uppbyggda kring jobbiga händelser: att ha råkar lura en kompis (Tina och Zlatan) respektive mormoderns förestående död (Tina och mormor). Sedan har mormor för all del tilldelats sidor som gör att hon inte kvalificerar sig som en stereotyp bull-mormor: hon tycker gott att hon och Tina kan äta pannkakor och pizza på längden och bredden när Tina är på besök eftersom mormor själv inte gillar att laga mat och hon sitter gärna uppe sent på nätterna och tittar på film, men i det stora hela är det rätt tillrättalagt. Författaren till böckerna är psykoterapeut, och det är något som jag tycker att märks när mormor guidar Tina genom de jobbiga situationerna. Jag är medveten om att ”tillrättalagt” har en lite negativ klang, men det är inte avsett att läsas på det viset. Jag och Tian läste framför allt Tina och mormor rätt mycket i början av Tians kapitalbokskarriär och då var det tvärtom en trygghet att vila i. Dessutom borde alla barn få ha en Tinas mormor i sina liv!

IMG_2630

I böckerna berättar mormor en hel del historier ur sitt eget liv, ofta från sin barndom där hon till exempel vid ett tillfälle berättar om kvinnorollen då:

”Hon ville verkligen inte vara en flicka, för på den tiden var det som att dra en nitlott.
– VI flickor hade jobbiga stickade klänningar som man fäste fast i en obekväm strumpebandshållare. Med fyra metallknäppen satte man fast strumporna. Så fort man fick lite spring i benen lossnade alltid flera knäppen och strumporna började kasa ner. Hur kul vad det tror du?
– Låter jobbigt, svarar Tina.
– Gissa om det var. Jag upptäckte ganska tidigt att pojkarna verkade ha ett roligare och friare liv. Det var inte bara kläderna. Det kändes som att de var mer värda. Folk gillade pojkar bättre på något vis:”

Jag är fortfarande lite ambivalent för att själv initiera samtal om skillnader i behandlingen av pojkar och flickor med barnen, utan föredrar att istället bemöta den typen av frågor när det kommer från dem själva, så just den rätt långa utläggningen om detta (som leder fram till mormors frigörelse när hon fann Scarlett O’Hara som förebild) var inte helt nödvändig för min del. Däremot tycker jag att man boken igenom märker författarens ambition att skildra både manliga och kvinnliga karaktärer, både barn och vuxna, på ett brett och medvetet sätt och det uppskattar jag mycket.

Såhär långt kommen är det kanske dags att ägna några fler ord åt vad som de facto händer i böckerna. I Tina och Zlatan har Andy precis börjar i klassen, och Tina (och alla andra) vill gärna bli hans vän. Då lovar Tina att hennes pappa ska skaffa Zlatans autograf till Andy – hennes pappa är nämligen sportjournalist och har träffat Zlatan, som är Andys stora idol, flera gånger. Men när Tina ber pappa att ordna med det får hon veta att han bytt jobb och inte kommer att träffa Zlatan mer. Hellre än att erkänna det för Andy beslutar sig Tina, efter att ha upprätthållit lögnen ett tag, att sluta skolan. Och så tillbringar hon några dagar hemma hos mormor medan föräldrarna arbetar, och lyckas till slut med mormor hjälp att faktiskt få tag på en autograf.

IMG_2629

I Tina och mormor har Tina däremot inte riktigt tid för mormor, eftersom det händer så mycket annat i hennes liv. Det är bara det att mormor drabbas av cancer i samma veva, och till slut dör. Däremot introduceras också en ny äldre mentor för Tina, Tom, som jag gissar att kommer att återkomma om det blir fler böcker i serien.

Som redan sagt så läste jag och Tian de här böckerna i början av hans kapitelbokskarriär – eller, för at vara mer specifik, i början av hans kapitalbokskarriär av böcker där kapitlen utgör en sammanhängande historia. Sedan tror jag att böckerna kan räcka upp till kanske åttaårsåldern eller så, men kanske inte sedan när läsaren passerat Tina i ålder.

Advertisements

4 Comments

Filed under Kapitelböcker

Den svarta kaninen

Philippa Leathers
Berghs, 2013

När den lilla kaninen vaknar en morgon har han sällskap. Ovälkommet sådant, i form av en stor svart kanin:

Kaninen blev rädd.
“Gå din väg, svarta kanin!” ropade han.
Men den svarta kaninen flyttade inte på sig.

IMG_0135

Och fastän kaninen springer, försöker gömma sig, och till och med simmar till andra sidan ån för att undkomma så kan han inte fly från sin egen skugga. Först inne i Stora mörka skogen kommer han undan. Problemet är bara, att i Stora mörka skogen lurar en verklig fara…

När det dyker upp två lysande ögon i skogens mörker så tyckte Tian, vid första läsningen, att det blev lite för spännande. Men när vi tagit oss igenom jakten och den svarta kaninen skrämt vargen (vars ögon det var) tillbaka till skogs, så var det ändå en uppskattad bok. Tretton, som ju inte utvecklat samma känsla för vad som har potential att vara farligt, uppskattade den också från första stund och var den som önskade sig flest omläsningar. Och jag, som vuxen läsare, tyckte också mycket om den. Det är en snyggt utförd historia om att vara rädd, och om när rädslan (för något egentligen obefogat) kan leda till att man hamnar i en större (och verklig) fara – och om att till slut kunna försonas med sin rädsla.

IMG_0136

IMG_0137

Kön är inte någonting som betonas eller markeras i den här boken, men både kaninen och skuggan omtalas som “han”, medan vargen aldrig könas. Jag får lite grann känslan av att boken är vad jag skulle kalla han-konventionell, det vill säga att anledningen till att karaktärerna omtalas som “han” är många personers benägenhet att säga “han” om allt (djur, figurer) som inte är flick-kodat på något sätt, men det är en randanmärkning – för jag gillar som sagt verkligen boken!

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Mer eller mindre kuslig halloweenläsning

Kom in om du vågar!
Helena Davidsson Neppelberg
Alfabeta, 2010

Samlade sagor om den underbara familjen Kanin
(Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen, Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck och Sagan om den underbara familjen Kanin och godistrollet)
Jonna Björnstjerna
Bonnier Carlsen, 2013 (2007, 2009, 2010)

För Tian är det här med halloween ungefär lika självklart som midsommar och jul – det smäller kanske till och med högre än det förstnämnda eftersom man får klä ut sig på förskolan och det pysslas så att det står härliga till. Skräckdimensionen i halloween har dock gått honom förbi, vilket kanske är lika bra med tanke på att mycket känns ”kusligt” i hans värld just nu. Därför har vi inte läst Samlade sagor om den underbara familjen Kanin på sistone, något som vi gjorde förra året.

IMG_5718

Dessa samlade sagor – som är en samlingsutgåva av Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen, Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck och Sagan om den underbara familjen Kanin och godistrollet – är nämligen lite kusliga, fast rätt lagom egentligen, i mina ögon.

Den underbara familjen Kanin består av en mamma, en pappa och fyra barn, varav Lillebror Kanin är huvudperson. De bor i den underbara delen av skogen… men det finns en fruktansvärd del också, och det är där Lillebror Kanin tenderar att hamna: för att han följt efter en vacker fjäril (Lillebror ”har smak för det vackra i livet”) när han skulle plocka blåbär till pappas fantastiska blåbärspannkakor, för att han går vilse när han ska gå med ett kakrecept till sin farmor, eller för att godistrollet kommer och rövar bort honom när han äter godis en dag när det inte är lördag.

Varje gång blir Lillebror Kanin väldigt väldigt rädd. Varje gång är det någon som uppmanar honom att inte vara rädd eller visa rädsla eftersom det göder det som skrämmer honom, men som står svarslös när han undrar hur det ska gå till. Och varje gång så slutar det med att lillebror agerar, fastän han är rädd. Och det som var farligt – monstret i skogen, fru Skräck, godistrollet – visar sig då vara något som han kan bemästra.

IMG_5719

Sagoskogen där de bor är en extremernas skog – det är underbart och fantastiskt eller hemskt och fruktansvärt, och varje bok avslutas med en karta, där man kan se var äventyret utspelat sig. Barnfantasy, kanske man skulle kunna genrebestämma det som, vilket verkligen går igen i illustrationerna som jag fallit pladask för: det är mörkret med lysande ögon och grimaserande träd i den fruktansvärda delen av skogen, fru Skräcks docklika förklädnad och nästan brinnande förvandling till sin vanliga skepnad, godistrollets grin och godisfabrikens pysande, pustande och löpande-band-slit. Det är illustrationer som fyller uppslagen, och som lyfter texten och berättelsen. Och det är, för att återkomma till det, rätt kusligt.

IMG_5720

Jag är tveksam till om Tian än förstått sig på hur mycket de här berättelserna anspelar på traditionella sagoformat, och för att kunna börja förstå sig på texterna tror jag nog att man i alla fall bör ha passerat tre med en bit. Genusmässigt tycker jag att Lillebror är en fint skildrad karaktär, som får vara både modig och rädd, och att bikaraktärerna varieras väl och faktiskt i många fall inte könas alls – vilket till exempel gäller både godistrollet och dess mindre skrämmande inkarnation i slutet av boken.

Kom in om du vågar! är betydligt mindre skrämmande än ovanstående, och har en yngre målgrupp. Imperativet i titeln är ett genomgående tema i texten, när man gått in i ”mitt” hus i skogen uppmanas man att ”Hälsa på fladdermusen!”, ”Klappa spindeln!”, ”Klia vovven!” och så vidare, tills man till slut får ta kvasten och flyga till månen där berättarrösten väntar på en (med tårta!). Detta direkta tilltal tycker framför allt Tretton är rätt spännande, även om han nekar vissa saker (som att pussa på grodan). Tian är dock inte nödbedd att sitta med när vi läser denna bak, och fascineras nog framför allt av skelettet Kalles soppa som vi misstänker innehåller mask, flugsvamp, kottar och spik…

IMG_5721

I övrigt är det inte mycket att säga om boken: den levererar sin historia, i all sin enkelhet, på ett uppskattat sätt.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Öppna mycket försiktigt – En bok med BETT!

Nicola O’Byrne, Nick Bromley
ABC Förlag, 2013

På ett plan är det en fördel om man har en aning om vad ”Sagan om den fula ankungen” är och hur bokstäver utgör ljud som är delar av ord, om man ska förstå den här boken fullt ut. Men den interaktivitet som erbjuds gör det till en perfekt syskonläsningsbok, där även riktigt små bokläsare kan uppskatta den ovanliga nivå av action som erbjuds i läsningen. Här hemma var det Tretton som köpte boken rakt av, medan den krävde en del insäljning om omläsning för att Tian skulle falla – men sedan resulterade det i alla fall i ytterligare ett femtioelvatal omläsningar i kväll, så på hela taget får det väl sägas vara godkänt.

IMG_5532

Baksidetexten, eller ska jag säga hela baksidan, sammanfattar den här boken väl. Det är hål i den! Och texten lyder:

Vad har hänt med den här boken?
Är det något farligt inuti?
Vill du ta reda på det?
Vill du det?
Okej, vi vänder sida mycket, mycket försiktigt…
Kom igen! Om du vågar!

När jag läser försäljningstexterna för den här boken så är det illustratören som presenteras, inte författaren, och det är en prioritering jag håller med om. Formgivningen och användandet av bokformatet är väldigt begåvat, medan texten har både sina toppar och dalar. Som framgår redan på baksidan är den väldigt gåpåig, med uppmaningar om att våga och utrop om hur farligt det är – och detta är något som jag fick läsa bort helt för att boken skulle kunna falla Tian i smaken. För honom var det tillräckligt hemskt att det var ett hål i boken (okej efter att vi pratat om det några gånger, att det var författaren som bestämt att det skulle vara där och att det var någon maskin på tryckeriet som gjort det) och att bokens ”vi” tar fram kritor och ritar på krokodilen (förbjudet!). I själva omläsningsfarten fick krokodilen bli en ”den” här, medan den egentligen omnämns som ”han”.

Så vad är det i den här boken som då ändå fick mig att envisas? Ja, efter mitt beröm av illustratören är det väl kanske inte mycket till retorisk fråga att ställa, men för att specificera vad jag föll för så är det dels den kreativa användningen av pilar (dels för att peka ut saker, och dels för att få läsaren att vagga och skaka boken) och dels hur krokodilen löper amok över sidorna. Den äter upp bokstäverna, särkilt S och O (”Krokodil! Man får inte äta b k täver!” var kvällens absoluta favorit), sedan hela ord och meningar som slingrar sig över boksidan, och den försöker hoppa ut ur boken innan den till slut äter sig ut istället (därav hålet).

IMG_5533

Tyvärr finns det också ett genuskrux som illustratören och författaren gemensamt ställer till med, när de låter ”oss” rita på krokodilen så att den inte ska vara så läskig längre: en rosalila rosett i håret, ett ballerinakjol och ballerinaskor. Den ”ser inte alls ut att gilla kjolen. Krokodiler dansar inte balett!” – vilket förstås är sant i sak. Man skulle, antar jag, kunna köra på spåret att balettdansare visserligen är väldigt starka och smidiga, men att de sällan är läskiga – fast det är ju inte det som ligger bakom skymfen i att måla krokodilen till ballerina. Eftersom jag hade omläsningsfarten uppe blev det istället till att ”krokodilen är inte nöjd med sina fina nya kläder”.

Så ja, sammanfattningsvis, jag lutar mig inte tillbaka och läser (hela) texten. Men som konst, som ett sätt att vidga vyerna för hur böcker kan användas och vara, så säger jag ja tack.

Och PS, varför pratade jag om Den fula ankungen? Jo, det är den bok som denna utger sig för att vara, till en början…

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Innan jag fanns

Petrus Dahlin, Maria Nilsson Thore
Bonnier Carlsen, 2013

Jag var lite intresserad av hur Tian skulle möta denna bok, utifrån de diskussioner vi haft på temat om var man finns innan man föds och vart man tar vägen som död, som mynnat ut i svaret ingenstans (utöver kroppen i jorden). Svaret i denna historia är mer inlindat, och kanske mer filosofiskt, om än anspelande på biologiska fakta.

IMG_5245

Förutsättningarna är att en morfar åker ut till en stuga i skogen med sina båda barnbarn. Bokens huvudpersoner, storasyster My och lillasyster Py, kommer in på var de (eller snarare Py) fanns innan hon hamnade i mammas mage, vilket blir en diskussion som till viss del består av fria fantasier medan det samtidigt finns en rätt självklar koppling mellan deras tankar om ”en äggplanet i rymden där alla bebisar ligger och väntar på att födas” eller att Py varit ett litet frö, en komet med en liten svans, ”ett litet grodyngel bland miljonerns miljarders grodyngel som simmade i en jättestor svart sjö” och – ptja – ägg och spermier, vilken är en del av den mänskliga kroppens funktion som Tian sällan visar särskilt mycket intresse för. Kanske var det hans relativa ointresse som gjorde att vi inte kom till någon diskussion här, men jag känner också att historien i sig inte riktigt bjöd på den ingången även om illustrationerna är smarta och jag inte riktigt kan sätta fingret på vad som hindrade oss. Kanske abstraktionsnivån, kanske det faktum att det hinner klämmas in både ett och annat om rymden och evigheten också.

My och Py lämnar sedan diskussionen om innan Py föddes, med konstaterandet att hon inte ska dö förrän hon är gammal

– Som morfar, säger Py. Kanske ska han dö snart. Men vad händer då?
– Ingen aning, säger My. Kan det vara likadant fast tvärt om?
De blir avbrutna av morfar som kommer in med den sista veden.
– Har du kommit på var du fanns innan du låg i mammas mage? frågar morfar och drar igång en brasa.
Py tänker en liten stund. Sedan säger hon:
– Jag tror att jag var en stjärna i rymden. Precis som när du dör så kommer du att skrumpna ihop och bli lika liten som ett pyttefrö. Sedan kommer en stjärnvind och tar dig ut i rymden så att du kan bli en stjärna igen.

IMG_5246

Att komma in på döden här känns egentligen inte som en självklar vändning, vare sig utifrån titeln eller historien – visst är morfar säkert gammal i barnaögon, men utifrån den bild som ges av honom hamnar han definitivt i kategorin av människor som jag skulle förklara att inte kommer att dö åldersrelaterade orsaker inom det närmaste – även om anslaget att binda ihop tillståndet innan födseln och efter döden än fint. Men när morfar sedan kommer och lägger barnen ser man en morfar i vit nattskjorta flyga upp på himlen, som en illustration av det som Py sagt om döden, och i denna bild finns en detalj som nog utgjorde vår största behållning av boken: i fönstret står en flaska med en maskros i. På ett av de första uppslagen är maskrosen överblommad med fröna kvar – här har plötsligt en liten (stjärn?)vind dragit genom rummet och fått fröna att sväva iväg. Hur kunde det bli så, undrade Tian, och där började vi till slut prata om boken.

Utöver det, får jag också säga att det säger något om syskonskapets förutsättningar: att den ena funnits innan den andra, att de delar sin historia men inte hela, vilket också är ett ämne vi återkommer till rätt ofta här hemma, både i form av frågor om dåtid (var det innan jag fanns? Fanns Tretton då?) och framtid (När jag är nio år, hur gammal är Tretton då?). Men över lag, så känner jag att det finns böcker som talar mer till oss.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Hästfesten

Grethe Rottböll, Lisen Adbåge
Rabén & Sjögren, 2013

Senast jag var på biblioteket med Tian läste vi en bok om det lilla russet Vitnos tillsammans. Det är böcker som jag minns som rätt bra från min egen barndom, men Tian gillade inte alls den vi läste och jag höll fullständigt med. Därför var han också lite tveksam när vi lånade Hästfesten (trodde han att alla hästböcker var likadana?), men den visade sig istället vara en hit som dessutom Tretton också gärna lyssnar på – för hans del tror jag det är det upprepade hallå-ropandet kombinerat med glädjen över att kunna peka ut de saker som hästarna tar med sig som gör det, medan den huvudsakliga historien går honom över huvudet.

IMG_4999

Historien börjar med hästen Dandy som kommer till en tom äng, och ropar:

Han stannade och skrek HALLÅ!
Kom hit till mig och hälsa på!

Sedan lägger han sig, medan ekot av hans hallå far ut över världen och i tur och ordning hörs av nio andra hästar (de lär alla ha lärt känna varandra i den tidigare boken Tio vilda hästar, men den har vi dock inte läst).

Alla de andra hästarna har det på ett eller annat sätt inte helt bra där de är, så de beger sig genast iväg när hallå:et når dem och tar någonting med sig:

Pistage bodde nere i en grotta
tillsammans med en smutsig råtta
Där var mörkt och fullt av fukt
och råttan stank av bajskorvslukt

Så när ekot kom med sitt HALLÅ!
sprang hon genast för att hälsa på
Hon tog med sig herrparfym
Och en snygg gåbortkostym

På sista uppslaget är de alla samlade – då blir det fest!

Av texten framgår att fem av hästarna är “hon” och fem är “han”. Utöver dessa benämningar är dock könandet väldigt begränsat: visserligen är det en “hon” som tar med sig en kjol, men på sista uppslaget är det huvudpersonen – i den mån man kan tala om en huvudperson – som har kjolen på sig när han håller tal; den häst som tog med sig herrparfym och gåbortkostym är som framgår av det tidigare citatet en “hon” men alla hästarna tar på parfym i slutet, och i övrigt finns inte mycket att nämna.

Lisen Adbåge tillhör i vanliga fall inte de illustratörer jag uppskattar mest, men i den här berättelsen är de jättebra. Allra mest gillar jag uttrycket i de bilder där hästarna Plus respektive Doj-Doj ger sig av: i det första fallet för den otroligt nöjda minen, och i det senare för glädjebocken Doj-Doj lägger av när hon lämnar den ilskna hund som bara skäller på (och i bilden även biter) henne.

IMG_5001

Leave a comment

Filed under Uncategorized

Tänk om… och Cirkusloppor på luffen

Lena Sjöberg
Rabén & Sjögren, 2010, 2013

IMG_4923

“Tänk om…” är ett underbart ordpar – för ja, tänk om saker var på ett annat sätt. Som i denna bok av Lena Sjöberg: tänk om jag var hare och du min lilla palt; tänk om jag var spindel och du mitt spindelbarn; tänk om jag var fiskmås och du min lilla trut… oavsett vilken konstellation av djur/unge, så uttrycks hur mycket djuret skulle bry sig om och älska sin lilla unge:

Sen kurar vi intill varann i vår fiskmåskoloni
Min unge, du ska alltid vara lycklig, stark och fri

I slutklämmen blir bokens “jag” och “du” mänskliga (men fortfarande, vilket gäller boken igenom, inte närmare presenterade än så), och slutar med den viskade uppmaningen “Det är dags att sova nu!”. Och då kan jag inte låta bli att känna att det är en underbar godnattsaga: oavsett omständigheterna, oavsett vad som händer, är du högt älskad.

Jag tycker också att det är lite intressant med vilka djur som porträtteras: visst, hundar och harar och grisar är väl djur som rätt ofta vinner människors sympati – men spindlar, myggor, getingar, vägglöss och kanske även fiskmåsar och fladdermöss brukar kanske inte alltid porträtteras såhär. Det märks också av det som sägs om människors hårda händer (myggan) och skrik, vift och getingspray (getingen). 

Många av bokens uppslag har väckt diskussioner här hemma: varför måste haren skydda sin palt från räv och hök och hund (rent sakligt stämmer det ju dock inte att harar gör det genom att inte lämna sin unge “en endaste sekund”, så där ledde det vidare till vad instinkter är och hur harpaltarna kan veta att de ska ligga och trycka i sin ensamhet), varför ska griskultingen springa och gömma sig om bilen från Nilssons slakteri kör förbi, kan fladdermöss väcka upp de döda ur graven? Men vad jag kanske gillar allra mest är kopplingen mellan denna bok och Cirkusloppor på luffen, utgiven tre år senare. 

Även i Cirkusloppor på luffen är huvudpersonerna ett (okönat) vuxet jag och ett barn-du. Två år tidigare har de luffat till Spanien från Grenada, med målsättningen att hitta sig ett hem. Det har gått rätt bra, de har etablerat sig, hittat sina ställen, lagt sig till med spanska vanor (siesta!) och börjar bygga sig ett liv som cirkusartister. Men när katastrofen – en brand startat av glöden från en osläckt cigarill som bränner ner cirkusen till grunden – slår till, så har de inget skyddsnät. De är hemlösa igen:

Nätterna är svarta
Vi har ingenstans att gå
Och det som nyss har hänt oss
Är så svårt att tänka på
På gatan tutar bilar
Skyltar blinkar i neon
Du snyftar tätt intill mig
– Jag vill åka härifrån!  

På samma sätt som jag upplevde att rimformen var till hjälp att hålla texten i Mormors lilla kråka och pappan på lagom känslomässigt avstånd, så hjälper rimmandet till här. Man kan ana loppornas desperation, men man måste inte gå närmare den än vad man själv orkar eller förstår.

När boken nyss kommit ut recenserades den i DN (läs hela recensionen på Lena Sjöbergs egen hemsida, längst ner – där finns också fler bilder från boken). Den poäng från den recensionen som jag verkligen burit med mig är karaktären på den reaktion lopporna ger uttryck för efter den citerade passagen: att det är upp till dem själva att rycka upp sig, snarare än upp till samhället att hjälpa till och erbjuda stöd så att de kan komma på fötter igen, i en situation då de förlorat allt.

Lopporna lyckas dock verkligen rycka upp sig och återfå hoppet, och snart är de ute på vägarna igen för att söka sig lyckan någon annanstans – men för att återkomma till kopplingen mellan Tänk om… och Cirkusloppor på luffen så vet vi läsare att det inte gick så som de tänkt sig. Istället för drömdestinationerna Calcutta, Boston och Prag så har lopporna, som här presenteras som vägglöss, hamnat i ett kallt, blåsigt och öde rivningshus, någonstans i Sverige:

Vi skulle ångra att vi liftat med en koffert från Madrid
Och sörja att vi blivit två luffare på glid

Jag upplever att Tian håller på att växa i de här böckerna nu. Och ur det perspektivet, så tycker jag att den poäng som görs i DN-recensionen inte är så självklar längre. Ur ett vuxenläsningsperspektiv, visst, men för den som precis börjar förstå sig på social orättvisa är det rätt upplysande att lopporna hela tiden försöker. Det står helt klart att det sätt de hankar sig fram på inte är av egen förskyllan. På så sätt lyfts det sociala systemets betydelse snarare fram än göms undan.

IMG_4924

Avslutningsvis, så är jag väldigt förtjust i illustrationerna i båda böckerna, även om jag även där tycker att Cirkusloppor på luffen är ett snäpp vassare. I samspel med texten visar de de små loppornas perspektiv på staden, och greppet med de återkommande inzoomningarna av loppornas aktiviteter i en större bild är också något som fängslat Tian på sistone.

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Öjvind och världens ände

Sara Lundberg
Alfabeta, 2013

Jag blir så glad varje gång en bilderbok verkligen imponerar på mig, och det gör Öjvind och världens ände. 

På två uppslag och tretton korta men effektiva meningar är världen där Öjvind och hans bästa vän Vita lever presenterad. De två första är:

Öjvind är en sån som flyger. Vinden tar honom dit den vill.

IMG_4859

På det tredje uppslaget når han denna världs ände och trillar ur den. Utanför Öjvinds värld finns dock inte intigheten, utan en figur i helskägg (i bemärkelsen skägget-är-som-en-klänning-som-döljer-kroppen-ner-till-knäna-skägg) vid namn Kent, och Alvaro. I boken nämns aldrig ordet skapare, men det står klart att det är vad Alvaro är: skapare av Öjvinds värld. Och fastän Öjvind inte tidigare verkar ha sett Alvaro, så framstår det tydligt att han vet vem “Alvaro” är. När Kent och Öjvind hamnar i Alvaros fönster får de dessutom syn på något mer: en värld, som deras, men mycket större. Alvaros verklighet. De reagerar helt olika på denna upptäckt: Kent sätter sig och tittar, blickstilla, Öjvind känner genast att han måste hem till Vita och berätta om denna nya upptäckt, att det inte finns något slut. Båda kommer dit de vill.

Förutom det faktum att världarna är så skickligt skapade i text och bild att historien bara flyter, så finns det så mycket att prata om i denna historia. Det uppenbara är förstås bortom-vår-värld-konceptet som jag i den här historien uppfattar som väldigt skalbart: den stödjer alltifrån en bokstavlig läsning där man uppfattar Öjvind och Vita som Alvaros leksaker, till i princip hur djupsinniga filosofiska diskussioner som helst om världens beskaffenhet och utsträckning. Men utöver det kan jag inte låta bli att fastna för personporträtten av Öjvind, Vita och Kent.

Det är förvisso Öjvind som är huvudpersonen i berättelsen, men samtidigt upplever jag honom som den med minst djup. Inledningsvis konstateras att:

Ibland önskar han att vinden inte fanns. Då när den bara rycker tag i honom, och han inte får leka färdigt med Vita.

Vinden kan förvisso läsas som vinden, Öjvind är ju trots allt en sån som flyger, men kanske kan den lika gärna vara ödet eller omständigheterna. Öjvind som figur framstår för mig som någon som visserligen genom omständigheter hamnar utanför världen, men som inte har en inre drivkraft att göra något annorlunda än vad det redan är. Kent, å andra sidan, framstår samtidigt som ett rätt obekymrat original och en sådan som vill vidga sin värld, som vill se bortom det han redan vet. Vita, slutligen, är nog den som lämnar mig med det största frågetecknet. Vi får egentligen inte veta mycket om henne, men vad vi får veta är att hon brukar få vila i Alvaros bröstficka: och på sista uppslaget sitter hon på Alvaros axel och ser ut genom fönstret, ut på natten i Alvaros värld. Öjvind ville ju tillbaka till sin värld för att berätta om denna för henne, men uppenbarligen vet hon redan. Hur kommer det sig att hon inte berättat det för Öjvind?

IMG_4861

Detta är en bok som Tian genast begärde att vi skulle läsa om, och än så länge läser vi den tämligen bokstavligt. Men när han börjar närma sig frågor om evigheten och skapares/guds beskaffenhet (han känner till ”gud” som en sagofigur, men har ännu aldrig gett uttryck för några undringar om vad folk som tror på gud egentligen tror att gud är), så kommer jag att referera till denna bok.

Det finns ytterligare två böcker om Vita och Öjvind: Vita streck och Vita streck och Öjvind. Jag har inte läst dem, men jag tänker mig definitivt att vi ska göra det och hoppas att jag inte ska bli besviken utifrån de höga förhoppningar som denna bok väckt.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Promenad

Lotta Olsson, Maria Jönsson
Bonnier Carlsen, 2013

Jag får nog erkänna att jag är en tjuvkikare, i den bemärkelsen att jag uppskattar att promenera mörka höst- och vinterkvällar och i förbifarten få en liten glimt av andras vardagsliv genom fönstren till deras upplysta kök och vardagsrum. Promenad bygger på just denna idé:

Husen ligger rad på rad.
Fönstren lyser, man blir glad.
Kom, vi går på promenad!

IMG_4850

“Vi” i det här fallet är väldigt anonyma: ett barn och en vuxen, inte nödvändigtvis könsbestämda, inte med något direkt utseende – de är genomgående till hälften överexponerade, till hälften i skugga. Och de går på promenad, och samtalar, enligt formen

(Adjektiv) fönstret.
Vem bor här?
(En ledtråd, som rimmar på här)
Ja! Nu vet jag vem det är.

Invånarna i samhället där våra huvudpersoner promenerar är rätt speciella, hela bunten – alltifrån Jenny som befriar djur, via Glitter-Kenneth som dansar disco, till Frilufts-Berra som byggt om sitt hus till skog. Tre är män, tre är kvinnor, och ingen av dem framstår som särskilt könsstereotyp. Däremot har alla de porträtterade rätt svenskklingande namn och utseeenden, medan det mer filosofiska uppslaget mitt i även nämner mer utländskt klingande namn:

Där bor Pierre, Mustafa, Gerd…
Varje hus: en egen värld.
Varje liv en upptäcksfärd.

Trots att Promenad inte är en texttung bok, så krävs det ett rätt välutvecklat språk för att verkligen kunna uppskatta den – både för att den språkliga nivån delvis är rätt hög (Tian greppar till exempel varken vad “närkontakt med en okänd, högre makt” eller “rytmen dunkar, pulsen slår” riktigt innebär) och för att de koncept som framkommer i samspelet mellan text och bild ligger utanför vad man ofta ser i barnböcker – som hönorna hos Jenny som blivit avhackade en hel del fjädrar och de signaler (?) som en av personerna kommunicerar med utomjordingar med. Och så tillkommer förstås den nämnda filosofiska mellanlandningen kring hur olika och unika människors liv kan vara. Så: boken är kort men naggande god, och Tian har instämt i det omdömet genom att på relativt få genomläsningar memorerat stora delar av boken.

IMG_4851

3 Comments

Filed under Bilderböcker

Klassiska sagor för små

Catarina Kruusval
Rabén & Sjögren, 2012, 2012, 2013, 2013

Guldlock
Bockarna Bruse
Tre små grisar
Rödluvan

Vill man läsa sagoklassiker med sin ett- eller tvååring så är de här versionerna ett gott val. Det är bara det att jag frågar mig om man verkligen vill det.

Handlingen i böckerna inte mycket att orda om: Den aningslösa Rödluvan, och hennes mormor, blir uppätna och sedan räddade av en jägare. Bockarna går över bron och stora bocken stångar trollet långt, långt bort. Guldlock klampar in hos björnarna och sitter på deras stolar, äter deras gröt och sover i deras sängar tills hon blir upptäckt och springer därifrån. De tre små grisarna bygger hus av halm – trä – tegel och vargen flåsar och blåser sönder de två förstnämnda men går bet på det sista. Allting är naturligtvis väldigt kort och ”snällt” hållet, inga grisar blir uppätna, inga vargar dör (men springer till skogs och kommer aldrig mer igen).

IMG_4155

Anledningen till min inledande invändning är nog mycket vargen i Rödluvan och Tre små grisar, respektive trollet i Bockarna Bruse. När mina barn är eller varit så små att de här böckerna varit den mest lämpliga versionen, så har jag inte känt behovet av en “ond” figur i sagorna jag läst för dem, eftersom jag känner att det är något som jag vill kunna prata med dem kring – och få svar. Däremot har vi använt Bockarna Bruse som en sångbok (som Imse Vimse och de andra av samma illustratör), för i sångversionen uppfattar jag trollet mer som någon som leker en fånga-lek, än någon som faktiskt är ute efter bockarna för att äta upp dem på riktigt.

IMG_4152

Catarina Kruusvals teckningar är dock som vanligt charmiga, och som en liten bonus har Tre små grisar fått en – eller kanske rentav två – genustwistar. Den första är rätt uppenbar, att den tredje lilla grisen (den som byggde sitt hus av tegel) är de andra grisarnas syster i denna vanligtvis helmanliga saga. Den andra gick mig länge förbi, men här kommer det: även den första lilla grisen har ögonfransar. Ni vet, sådana där hårstrån fästa i ögonlocken som kan användas för att markera Tjej på alla möjliga annars okönade saker (ja, saker, som bilar och så)? Här har vi alltså antingen sagan om de tre små grisarna med jämn könsfördelning eller en kille med ögonfransar – öppet för den läsning man helst önskar. Fast den enda uttala kvinnliga karaktären har ju förstås inte undsluppit den könsmarkören…

1 Comment

Filed under Första böckerna