Tag Archives: förstå olikhet

Hejhej-böckerna

Tutu och Tant Kotla, 2006
Dino och Lilla Kurren, 2006
Syrma och Tocke Broms, 2007
Mehmet och Lilla Luna, 2010
Gunna Grähs, Alfabeta

IMG_3179

Hejhej-böckerna utgör ett sammanhållet universum. I ”Tutu och Tant Kotla” blir Tutu inbjuden på kaffe hos Tant Kotla, och i bild syns en katt smita in i Tant Kotlas lägenhet. När man sedan läser ”Dino och Lilla Kurren” dyker samma katt upp igen – det är visst Heikkis katt, Heikki som ramlat omkull i en buske och sitter där omgiven av sina urdruckna ölburkar och är så ledsen över att han glömde att mata Lilla Kurren igår. Dino, barnet som är huvudperson i boken, erbjuder sig att mata Lilla Kurren och i bakgrunden ser man Tutu gå förbi med sin tidningsvagn. I ”Syrma och Tocke Broms” är Luna från ”Mehmet och Lilla Luna” i Syrmas butik. Dino och Heikki står utanför och kikar in, Tant Kotla passerar också och de samlas alla i dörren när det blir bråk mellan Syrma och Tocke Broms inne i butiken. Kort sagt, det händer massor i bild och det är inte begränsat till denna typ av korsreferenser mellan böckerna utan här finns också fristående okommenterade berättelser, som till exempel den tigerrandiga soffan som kånkas genom stora delar av ”Mehmet och Lilla Luna”.

IMG_3182

I text är böckerna betydligt enklare, och där föredrar jag helt klart ”Tutu och Tant Kotla” och ”Dino och Lilla Kurren” framför de andra två. Ta till exempel skildringen av mötet mellan Tutu och Tant Kotla:

”Tutu och Tant Kotla har kul!
Dom berättar för varandra
om hur det var när dom var små.

Tutu berättar om hettan
och det höga, torra gräset.
Om hur han och hans systrar
spelade boll
utanför morfars hydda.

Tant Kotla berättar om ån
som svämmande över på våren.
Hon berättar om
hur hon seglade små barkbåtar
i vattenpussarna.”

Eller den del av ”Dino och Lilla Kurren” (huvuddelen av boken) som Dino spenderar i Heikkis lägenhet. Här är stökigt och det luktar sopor och gammal cigarettrök, det står burkar och flaskor överallt och kylskåpet gapar tomt sånär som på öl och kattmatsburkar – men Heikki har också byggt ett slott till Lilla Kurren av kartonger, ”Kurrens slott” står det ovanför porten. I dessa båda exempel tycker jag att skildringen går bortom möten mellan olikheter (från olika delar av världen, i olika åldrar, mötet med en uppenbart alkoholiserad person) och når fram till beröringspunkter, beröringspunkter som är relevanta både för karaktärerna och för barnen som läser. Glädjen i barndomslekarna, tillgivenheten till ett djur.

IMG_3181

De båda andra böckerna är visserligen läsvärda utifrån sin bildvärld, men når i mitt tycke inte samma nivå. I de möten som skildras där är det istället inslag av konflikt (Mehmet skäller på Lilla Luna som lekt på gatan – ”Dumma unge!” – och Tocke Broms blir tvärilsk över att han inte vinner på den lott som han köper av Syrma) istället för beröringspunkter.

Eftersom det finns så mycket att titta på i bilderna medan texten är så enkel så har båda barnen haft glädje av de här böckerna, deras favorit är ”Tutu och Tant Kotla”. Den värld som skildras är vanligtvis underrepresenterad i barnboksfloran, en förort med invånare med namn som skvallrar om ursprung från många olika länder. Denna dimension, och det faktum att den bara finns där utan att kommenteras, är mer framträdande än skildringen av kön i böckerna – den sistnämnda är för den delen ingenting som frammanar några reaktioner från mig. Sammantaget säger jag ”läs!” – och speciellt då de båda favoriterna.

Advertisements

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Smarta små upptäcker kroppen

Birgitta Westin (red), Moa Brunnberg (red)
Rabén & Sjögren, 2014

Smarta små upptäcker kroppen är en antologi som undersöker kroppen på olika sätt: den inleds med en dikt ur Kanel och Kanin – dikter om kroppen, och sedan introduceras Hedda och hennes vänner i Klass 1 Rönnen. Båda dessa återkommer sedan boken igenom, blandat med dikter, frågor (att svara på själv eller besvarade av en läkare), fakta och experiment om och med våra sinnen, fakta om kroppen i övrigt och sjukdomar, likheter och olikheter.

IMG_6983

Tian tog genast Hedda till sitt hjärta, och blev rätt besviken över att inte hela boken handlade om Klass 1 Rönnen. Vi fick snabbt bläddra förbi sådant som inte hörde dit, med undantag för just Kanel och Kanin som är gamla bekantskaper, och rätt snart cirkulerade de flesta av våra diskussioner utifrån den här boken kring det uppslag där klassen har gympa, under rubriken Människan är inte en muffin, som visst var höjden av humor.

Jag hoppar visserligen över början av avsnittet, som handlar om att bli retad för att man ser annorlunda ut, men även jag gillar fortsättningen där gympaläraren Slavoj bryter in:

– Vi ser olika ut för att vi ska bli inspirerade av varandra, för att livet inte ska bli enformigt.

Hedda tycker att “enformig” är ett roligt ord och börjar tänka på formar, muffinsformar. Men Slavoj hade rätt, tänkte hon sen, människan är ju inte en muffin.
– Det är som gympalektionen, säger Slavoj. Hade vi bara spelat brännboll hade ni tröttnat på det. Därför har vi olika saker olika dagar, skeppsbrott, fotboll, dans och frisbee. Variation, säger Slavoj, är nyckeln till ett roligare liv.
– Men du då, säger Hedda. Du har ju alltid samma träningsoverall på dig. Borde inte du också variera dig? Slavoj skrattar och sätter visselpipan i munnen. Lektionen är slut!
– Nästa gympalektion, säger han, då livar jag att klä mig i något annat. Du ska få se!

Och illustrationen på motsatt sida visar verkligen nästa gympalektion, med Slavoj i klänning och där barnen bytt både hudfärg och kläder med varandra.

IMG_6980

Jag är väldigt imponerad av intentionen med Smarta små upptäcker kroppen, som beskrivs rätt utförligt i inledningen “Hej du människa!”. Här understryks kroppens funktion, hjärnan och dess förmåga att lära, och även det här med likhet och olikhet som jag inledningsvis nämnde. Jag tycker också att denna intention märks genomgående i boken, även om jag inte är enig i alla avvägningar kring vad som lyfts fram och hur det förklaras.

IMG_6981

Det jag läste bort i exemplet ovan är en sak, som säkert kan ha sin plats för barn som upplevt den typen av retande, mot sig själv eller andra. Men ett annat exempel som jag ställer mig tveksam till är ett utdrag ur hårboken, där det slås fast att “Många tanter vill inte ha hår på benen fast det är varmt och skönt. Dom rakar bort det med rakhyvel, sen har dom strumpbyxor istället för att bli varma”. Jag har själv valt andra förklaringar på den sortens frågor, och pratat både om att olika vuxna människor kan välja att raka bort hår från olika delar av kroppen (inklusive ansiktet) och att det ibland är för att man tycker att det är fint eller bekvämt och att det ibland har en praktisk funktion (som till exempel när simmare och cyklister gör det för att jaga hundradelar eller underlätta sårvård och massage). Nästa station i förklaringen blir väl att komma till utseendeideal, men där bedömer jag inte riktigt att Tian är än.

IMG_6979

Ett annat ställe han inte är på än är att blygas över nakenhet. I bokens illustrationer kryllar det av obekymrat nakna människor i olika format, och det allra naknaste avsnittet är nog det om “Hur många kön har du?” – “Där, bakom alla byxor och kjolar och rockar och jackor, gömmer sig snoppar och snippor av olika slag. Och de ser alla olika ut. Så egentligen kanske det inte bara finns två kön. Utan exakt lika många som det finns människor i världen. Och de kanske borde ha olika namn, inte bara ‘snopp’ och ‘snippa'” konstateras det. Så långt så bra – men tittar man istället på bilden av Hedda och Amir som är på omslagets andra sida skyler de sig tydligt och sneglar på varandra. Detta är kanske något ytterligare som jag skulle ha valt bort.

IMG_6978

Samtidigt vill jag upprepa det som jag inledningsvis nämnde om intentionen, och även tillägga att bokens huvudsakliga målgrupp nog är något äldre än Tian, även om det finns delar som för all del även Tretton kan uppskatta. Fördelen med en antologi är ju att man kan hoppa lite, och läsa det som är intressant just för dagen.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker, Kapitelböcker

Sätt straffen, Charlotte!

Jennifer Wegerup, Bettina Johansson
Olika förlag, 2014

Tian brinner för sport. Det faktumet har gjort att jag har haft det ytterst tvivelaktiga nöjet att läsa en del lättlästa böcker med sporttema för honom – endera har det varit otroligt träiga matchskildringar med manliga huvudpersoner, tänk i klass med att läsa telefonkatalogen, eller – när jag till min glädje hittade en bok som jag trodde att skulle vara likvärdig med dessa tidigare men i alla fall handla om flickor – visat sig handla mest om hur de beundrade pojklaget och hur en av dem vad kär i en av spelarna där (jag hann stoppa den boken på biblioteket, tack och lov). Därför är jag så otroligt glad över att Sätt straffen, Charlotte! numer finns.

IMG_6655_2

Sätt straffen, Charlotte! är fritt* baserad på Charlotte Rohlins barndom (*vilket bland annat märks på bokens Charlottes idoler: Caroline Seger, Lotta Schelin, Zlatan, Marta och Thiago Silva är alla jämngamla med eller lite yngre än verklighetens Charlotte som är född 1980, och Hanna Marklund började inte som expertkommentator förrän 2012), och här är det fotbollen som står i centrum – som hennes mamma säger åt henne: ”Men det är bra att vilja vinna. Du är en liten vinnarskalle, Charlotte. Precis som jag!” (och titta bara på Charlottes minspel på omslagsbilden!).

Boken börjar hemma i Linköping, med att Charlotte kommer hem och är helt glädjerusig över att fotbollslaget ska åka på turnering. Denna kringhistoria får ta större plats än i de böcker som jag inledningsvis nämnde, vilket möjligtvis dämpade Tians entusiasm lite innan de verkligen kom iväg och fram till nämnda turnering men som gör boken till en betydligt trevligare läsupplevelse för mig som högläsare. Något som också får ta stor plats är hur viktigt det är att laget kämpar tillsammans, och hur de alla är olika och kan komplettera varandra. Här finns tjejer som är starka, snabba, stora, och har mycket muskler (men också en drömmare som inte riktigt klarar av att fokusera på spelet ens under pågående match, men som samtidigt skildras som en väldigt rolig person). Till spelarna i laget utöver Charlotte hör målvakts-Lisa, Charlottes backkollega Klara, Soraya, Julia, Devrim, Frida och Ida. Förstetränare är Amanda, som alltid pratar högt och kan ryta till ordentligt, men som Charlotte tycker är jättesnäll och som ”lägger nästan all sin lediga tid på att träna laget och att leda dem i matcherna”. Det sistnämnda gäller även andretränaren Amir, pappa till Julia, och självklart skildrad i sin roll utan att det görs någon grej av att han är rullstolsburen.

IMG_6657

Vid något tillfälle går detta supersympatiska mig lite väl mycket på nerverna – laget, IF Ekby, har just missat chansen att ta ledningen precis innan matchens slut efter att först ha legat under med 1-0, och den missen beror helt på ovan nämnda drömmare, Julia, som plockat tusenskönor istället för att följa spelet. Charlotte har skrikit åt henne att hon inte kan stå och plocka blommor mitt under en match, men fått en förmaning av tränaren Amanda om att de ska spela som ett lag och faktiskt fortfarande har chansen:

Charlotte är arg. Men hon tar ett djupt andetag. Hon vet ju hur Julia är.
”Julia!” säger hon argt.
Julia ser förskräckt ut.
”Jag blir så arg på dig! Du plockade inte ens blommorna till mig!”, ler Charlotte.
Då börjar Julia skratta och ger Charlotte en kram.
”Jag lovar att plocka en bukett till dig nästa gång!”
”Lova istället att inte(kursiv) plocka en bukett”, skrattar Charlotte. ”Nästa gång kommer du att plocka poäng istället! Jag vet ju att du kan det.”

– vad hände egentligen, från rasande arg till skrattande samförstånd i tre repliker?

IMG_6656

Detta hör också samman med en inre diskussion som jag för med mig själv om det som jag uppfattar som ett genrebrott i bokens slut: IF Ekby går visserligen till final, men det är inte de som vinner turneringen. Finalen går till straffar, varav Charlotte slår och sätter en, men Ekbys sista spelare slår en helt misslyckad straff och det blir istället motståndarna Smedjetunet som står högst på prispallen. Å ena sidan är den förtvivlan som de flesta i laget känner inför förlusten en fin illustration av hur viktig fotbollen är för dem – å andra sidan så ”brukar” alltid huvudperson/erna vinna i den här typen av böcker. Det är såklart orealistiskt att det alltid är så, men på något plan kan jag tycka att det vore mer uppfriskande med en fotbollskille som faktiskt fick förlora, hellre att än tjejerna får göra det när de äntligen får figurera som brinnande för sporten snarare än sportkillarna. Å tredje sidan är Sätt straffen, Charlotte! vad jag förstått den första delen i en serie, så jag tippar att stora segrar ligger framför både henne och IF Ekby. Både jag och Tian ser verkligen fram emot det!

Har man ett fotbollstokigt barn så tror jag att den här boken kan fungera som högläsning från fyra år. Det är en sammanhängande kapitelbok, men mycket av det som händer är så pass konkret att det går lätt att hänga med, och det är illustrationer på de allra flesta uppslagen. Samtidigt finns det mycket att hämta när man kommer till nivån att man kan börja diskutera lagkänsla, sammanhållning och olikhet, så Sätt straffen, Charlotte! lär fungera i ett brett åldersspann.

2 Comments

Filed under Kapitelböcker

Snickar Andersson och Jultomten

Alf Prøysen, Jens Ahlbom
Rabén & Sjögren, 1991 (1971)

Jag är rätt partisk när det kommer till Snickar Andersson och Jultomten: den kommer med julstämning från min egen barndom – men som jag konstaterade i Åldersgräns på Astrid Lindgren, kanske? så finns det många faror i att förlita sig på sina egna barndomsminnen när det gäller böcker.

IMG_6272

Det här är för all del en bok som Tian uppskattar, och som jag tror att Tretton kommer att klara av framåt nästa jul – textmängden är lite för stor för honom än. Historien går ut på att snickaren och tillika pappan (“Han hade många barn som pappor brukar ha”) smiter ut för att klä ut sig till tomten. Men:

… just den julaftonen var det så halt ute att snickar Andersson halkade och föll så lång han var rakt över kälken med julklappssäcken. Från gården gick en backe ner mot stora vägen, och kälken gled iväg, och så rusade de utför, säcken och kälken och snickar Andersson.

(Detta är klassisk prøysisk meningsuppbyggnad, som jag påpekade i inlägget om Teskedsgumman – de första gångerna kippar man efter andan i högläsningen men när man hittat rytmen fungerar det istället väldigt bra, i mitt tycke.)

Nedanför backen krockar han med “en annan man i tomtedräkt”, som visar sig vara ingen mindre än den riktiga tomten. De gör upp om ett byte: tomten ska gå med klappar till snickar Anderssons barn medan snickar Andersson ska gå till tomtebarnen som aldrig sett en riktig snickare och vill visst inte vill något hellre.

IMG_6273

Perspektivbytet, när snickar Andersson kommer till tomtarnas hem, är det som gör boken så läsvärd. De är helt fascinerade av att det kommer en riktig snickare till dem och bygger saker åt dem, och har man ögonen med sig så ser man att de rentav har en liten prydnadsfigur i form av en snickare – det är julpynt på tomtevis det! Sedan kan jag inte heller låta bli att tycka om den ambivalens kring tomtas existens som boken behandlar (snickarens barn tror absolut inte på tomten men vi som får följa snickaren ser ju att han visst finns, även om spåren som leder till tomtarnas hem snabbt snöar igen…), trots att vi egentligen inte lagt någon energi på att upprätthålla någon illusion om tomtars varande eller icke varande, utan bara snällt både håller med i påståenden om att tomtar inte finns och lyssnar på berättelser om vad den riktiga tomten gör (vem sa att världen skulle vara logisk och koherent?).

Dock finns det saker med boken som jag ser nu som vuxen, som inte känns liks självklara. Som skildringen av kön, då. Både snickarens och tomtens fru håller sig hemma och tar hand om barnen, och ser otroligt godmodiga ut. Snickarens fru förekommer bara på första och sista uppslaget och är kanske inte mycket att säga om, medan Tomtemor får önska sig något av snickar Andersson – och väljer en träslev att äta soppa med. Av tomtebarnen så önskar sig den största tomtepojken en släde, mellanflickan (”en pigg liten jänta”) en docksäng och ”lillpojken” en snurra. Detta är dock relativt lätt att läsa bort, när man läser boken för femtioelfte gången. På samma sätt ryker tomtens uttalande om vad han brukar säga till sina barn innan han går iväg på julafton:

Varje jul brukar jag säja till dom såhär: ’Om ni är riktigt snälla nu så kommer snickar Andersson på julafton medan jag är ute med julklappar till alla människobarna.’ Men det har ju aldrig fallit sig så att jag träffat dej. Ska vi byta ikväll, så slipper mina ungar sitta ensamma hela julafton?

Att inte bara koppla julklappar – eller i detta fell julupplevelser – med snällhet (vilket jag inte vill göra), utan dessutom inte se till att ordna den utlovade “belöningen”… Nej till det, tomten!

IMG_6275

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Tilly som trodde att…

Eva Staaf, Emma Adbåge
Rabén & Sjögren, 2014

Hur är det att bo någon annanstans och att vara någon annan? Jag och Tian har otaliga gånger pratat om varför människor gör på olika sätt, ser olika ut och är bra på olika saker. Det är allt ifrån nyfikna undringar kring “varför gjorde hon sådär?” eller “det var väl dumt att göra så?” till besvikna uttalanden om att “jag kan inte, men det kan han” eller “varför har hon en sådan?”.

Sällan har vi dock mött temat så tydligt uttalat i någon bok som i Tilly trodde att… Ett inledande konstaterande där är nämligen att “De vet inte exakt hur det är att bo någon annanstans. Man skulle kunna tro att det är ungefär lika” – men sedan visar det sig att det inte är så.

IMG_6025_2

Tilly besöker andra vänner. Hos den ena är det si, hos den andra är det så. Och Tilly tänker, och bollar sina tankar med vännen Tage.

Hos de flesta vännerna är det faktiskt lite deppigt av ett eller annat skäl: en deprimerad mamma hemma hos Tage, en vän som inte kan vara med på simningen för att föräldrarna inte packat simkläder, frånvaron av båda föräldrarna hos en annan, eller frånvaron av grundläggande hygien hos en tredje:

Nu har Peppes pappa glömt toalettpapper.
Tilly som trodde att folk hade toalettpapper.
Men det finns inget.

Till slut får Tilly – som bajsat – torka sig på en strumpa, som “ändå ska tvättas”.

De dömer eller värderar dock aldrig, Tilly och Tage, utan möter bara olikheterna med en nedtonad förståelse – “Har man inget toalettpapper får man använda fantasin, säger Tilly” – för att fortsätta på det nämnda exemplet.

IMG_6026

Men en sak är svårare än övriga att förstå för Tilly, och det är mötena med “killen”. Han som sitter och och hungrar och fryser och som Tillys mamma bara skynder förbi. Honom förstår Tilly alldeles utmärkt, medan mammas beteende är obegripligt för henne. Ska man inte hjälpa andra? I Tages ord: “det vet ju minsta unge att man ska”. Och “ungarna” gemensamt, på dagisutflykt, hjälper honom faktiskt till slut.

Ändå var nog det som fascinerade Tian mest de föräldrar som glömt att packa badkläder, medan det potentiellt exotiska i att – som en annan av vännerna – varken ha ett eget rum eller en egen tandbostmugg, gick honom helt förbi (ska barn absolut ha en egen tandborstmugg, har jag missat något?).

I boken så är det Tilly som är den uttalade huvudpersonen, medan Tage är den som levererar förståndiga svar, som i fallet med “killen”. I skildringen av dem tar kön ytterst begränsad plats. Av vännernas föräldrar är dock majoriteten ensamt figurerande mammor, med undantaget i form av Peppes försumliga (åtminstone på hygienplanet) pappa. Däremot efterfrågas bade mamma och pappa när de inte är med i bild: “Kan inte din mamma eller pappa packa dina badgrejer åt dig?” fråga Tilly kompisen som inte har badgrejer med, och i fallet med de båda frånvarande föräldrarna får vi veta att vännen “inte har” någon mamma medan pappa är “någonstans i en stad som börjar på B”.

Rent könsfördelningsmässigt hade jag kanske önskat ytteligare någon pappa, men å andra sidan lyser “två-förälders-kärnfamiljerna” med sin frånvaro här och jag tanker att det kan finnas en poäng även i det. Ser man istället på Tillys vänner så är de såväl pojkar som flickor.

Lite spännande i ljuset av det ovan nämnda är dock att Tilly fortfarande “trodde att” alla hade mammor och pappor. Hennes eget familjebegrepp inkluderar också att familjer har “en början och ett slut” – men i båda fallen stöter hon på motsägelser mot sin tro.

Det här är en bok som innehåller mycket, och åldersmässigt är det nog bra att ha nått kanske fyra för att kunna uppskatta den.

Liksom Det var en gang en räv som sprang i mörkret och Jag blir en bubbla som blir en monster som blir ett barn är Tilly som trodde att… nominerad till årets Augustpris. Årets barn- och ungdomskategori dominerades totalt av bilderböckerna, och jag har faktiskt läst alla i år. Två av dem inspirerade mig inte alls, och kommer mest troligt inte att dyka upp här – nämligen Vi springer och Nu leker vi den fula ankungen (däremot finns en lång reflekterande recension av Nu leker vi… här, för den som är nyfiken), men förhoppningsvis dyker en post om den sista av (bilder)bäckerna upp här på måndag innan pristagaren offentliggörs.

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Apor, bananer, krut och vulkaner

Grethe Rottböll, Anna-Karin Garnham
Bonnier Carlsen, 2014

Pixiböcker är ett fantastiskt litet påfund, tycker jag: tillgängliga i närmaste mataffär och väldigt överkomliga med sitt rekommenderade pris på tolv kronor. Att de sedan är lite mer irriterande att ha drällande runt hemma är väl kanske en nackdel man får ta.

IMG_5183

Apor, baner, krut och vulkaner är en söt berättelse med sensmoralen att det är bra att vi alla är olika, eftersom vi då kan hjälpa varandra. Huvudpersonerna utgörs av ett kollektiv av apor som nog förbättrar kunskapen om vilka sorters apor som finns både för barn och vuxna (i alla fall för mig!): det är en gorilla, en schimpans, en tamarin, en silkesapa, en babian, en makak och en lemur, som tillsammans möter och övervinner svårigheter.

Den allra första svårigheten omnämns av titeln:

Ett gäng apor skulle klättra
till toppen av ett berg
när marken plötsligt skakade
och jorden bytte färg.

Det var lava som i strömmar
rann från bergets högsta topp.
De rusade till stranden
men där så tog det stopp.

illustrerat med ett uppslag flödande av lava som aporna försöker rädda sig och sina bananer från – här liksom i boken i övrigt, finns det mycket att titta på. Som tur är hittar de en båt som de kan fly vulkanutbrottet med, och med en segel- och en navigationskunnig apa klarar de sig över havet, tar sig i land, och reser rätt omgående vidare – vilket slutar med ett möte med två rånare. Utfallet av detta var dock inte vad man kanske skulle kunna förvänta sig: aporna blir nämligen landägare (jupp, bjuder man rånare på så god tårta som schimpansen gör så kan allting hända – till exempel att rånarna ger bort all sin jord istället för att råna en), vilket dock visar sig lägga grunden till den största svårigheten av dem alla – det skapar osämja mellan aporna som var och en vill behålla frukten av sina egna odlingar och inte dela med sig. Det är då den sista av aporna får träda fram med just sin värdefulla kunskap:

Vänta, stopp, tig still!
Ensam kan man inte mycket
men tillsammans allt man vill!

IMG_5184

Utöver att varje apa får excellera i något vidkommande (kunna segla, navigera eller lösa konflikter) presenteras aporna inte mycket närmare. Den enda apan som genom texten går att identifiera som varandes av ena könet är faktiskt gorillan, som visst är en hon. Däremot råkade vi köpa denna bok i rätt nära anknytning till en av de mer omtalade flyktingkatastroferna i Medelhavet, vilket gjorde det glada mottagandet på andra sidan havet (”Ni är i Grekland och vi greker gillar gäster”) kändes lite märkligt för mig att läsa med övertygelse, men få barn lär ju göra samma koppling och principen med att ta emot med direkt inbjudande om att spela och dansa tillsammans vore ju helt klart att föredra framför status quo.

Berättelsen har, som synes, en tydlig sensmoral och inte mycket komplexitet utöver det, så jag upplever att det är språknivån som avgör från vilken ålder man kan ha behållning av boken. Tretton kan tolerera den – det är ju inte så mycket text – men har nog en bit kvar innan han faktiskt begriper särskilt mycket av vad som händer. Tian och jag har däremot haft en del roliga diskussioner om vad lava är, att man kan navigera efter stjärnorna, hur människor kan lära djur att göra olika trick (Tamarinen oskadliggör en ilsken tjur genom att kommendera den att ”ligga död”) och hur det kan komma sig att aporna börjar bråka om sina odlingar och inte delar med sig.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Promenad

Lotta Olsson, Maria Jönsson
Bonnier Carlsen, 2013

Jag får nog erkänna att jag är en tjuvkikare, i den bemärkelsen att jag uppskattar att promenera mörka höst- och vinterkvällar och i förbifarten få en liten glimt av andras vardagsliv genom fönstren till deras upplysta kök och vardagsrum. Promenad bygger på just denna idé:

Husen ligger rad på rad.
Fönstren lyser, man blir glad.
Kom, vi går på promenad!

IMG_4850

“Vi” i det här fallet är väldigt anonyma: ett barn och en vuxen, inte nödvändigtvis könsbestämda, inte med något direkt utseende – de är genomgående till hälften överexponerade, till hälften i skugga. Och de går på promenad, och samtalar, enligt formen

(Adjektiv) fönstret.
Vem bor här?
(En ledtråd, som rimmar på här)
Ja! Nu vet jag vem det är.

Invånarna i samhället där våra huvudpersoner promenerar är rätt speciella, hela bunten – alltifrån Jenny som befriar djur, via Glitter-Kenneth som dansar disco, till Frilufts-Berra som byggt om sitt hus till skog. Tre är män, tre är kvinnor, och ingen av dem framstår som särskilt könsstereotyp. Däremot har alla de porträtterade rätt svenskklingande namn och utseeenden, medan det mer filosofiska uppslaget mitt i även nämner mer utländskt klingande namn:

Där bor Pierre, Mustafa, Gerd…
Varje hus: en egen värld.
Varje liv en upptäcksfärd.

Trots att Promenad inte är en texttung bok, så krävs det ett rätt välutvecklat språk för att verkligen kunna uppskatta den – både för att den språkliga nivån delvis är rätt hög (Tian greppar till exempel varken vad “närkontakt med en okänd, högre makt” eller “rytmen dunkar, pulsen slår” riktigt innebär) och för att de koncept som framkommer i samspelet mellan text och bild ligger utanför vad man ofta ser i barnböcker – som hönorna hos Jenny som blivit avhackade en hel del fjädrar och de signaler (?) som en av personerna kommunicerar med utomjordingar med. Och så tillkommer förstås den nämnda filosofiska mellanlandningen kring hur olika och unika människors liv kan vara. Så: boken är kort men naggande god, och Tian har instämt i det omdömet genom att på relativt få genomläsningar memorerat stora delar av boken.

IMG_4851

3 Comments

Filed under Bilderböcker

Sagan om den nyfikna abborren

Elsa Beskow
Bonniers 1985/1933

Sagan om den nyfikna abborren har åttio år på nacken, och det märks förstås ibland, som när farbror Gädda säger åt nämnda abborre att komma ”så att jag får smälla dig!” eller hotar att ”bita den där människogrodan mitt itu”. Men jag tycker att boken står sig bra, både för bokstavlig läsning och mer alternativa tolkningar.

IMG_3732

Den bokstavliga varianten: abborren Kvick bor i sjön med tant Rödspätta, farbror Gädda och farbror Braxen. Kvick är väldigt nyfiken i sin natur, och varnas av tant Rödspätta för att det kommer att leda till att han blir uppfiskad av de där stora, farliga jättegrodorna som går omkring på två ben på torra land. Varningen sporrar dock bara Kvicks nyfikenhet ytterligare, och snart blir han uppfiskad av en pojke som heter Thomas. Thomas tar med Kvick hem, men tant Rödspätta, farbror Gädda och farbror Braxen får med hjälp av en trollkunnig groda både förmågan att andas luft och ben att gå på, och kommer efter för att rädda honom. Räddningsauktionen lyckas förstås, Kvick kommer tillbaka till sjön, och en groda lär Thomas att simma. Sensmoral: låt inte din nyfikenhet utsätta dig för fara.

Av de stora fiskarna så är det förstås tant Rödspätta som är snäll och gråter och gråter över Kvicks försvinnande, medan farbröderna Braxen och Gäddan som är präktiga respektive starka. Och i Thomas familj är det mamman som är hemma och skickar hans storasyster att se efter honom. Men, det finns stora möjligheter till alternativa läsningar med små medel. Till exempel så är de stora fiskarnas fiskföräldraskap helt självpåtaget eftersom det deklareras att fiskar inte har mammor och pappor (de kan nämligen inte hålla reda på alla sina barn). Det innebär att det att det här finns bildmaterial och en berättelsestomme för att öppna upp för diskussion kring eller läsa fram en adoptivfamilj och/eller tre föräldrar, varav två pappor och en mamma, beroende på var man nu vill lägga sin tyngdpunkt. Eller om man mer vill fokusera på att förstå hur andra kan vilja leva sina liv på andra sätt än vad vi lever våra egna, så kan man ta fasta på fiskarnas oförstående inför hur man kan vilja ha det som vi människor har det, vilket talas om i termer som ”det hemska, torra landet härovanför, där ingen kan simma” och ”stackars alla människogrodor som måste gå omkring på två ben på det torra”.

Textmängden i boken är rätt stor, och de hot från farbror Gädda som återges i inledningen är inte den enda indikationen på att det inte är en samtida bok – det hörs här och var i språket. Vill man läsa texten relativt rakt av är det därför en bok som kräver ett rätt välutvecklat språk och lyssnartålamod. Samtidigt är historien så konkret och väl speglad i bilderna att det finns alla möjligheter att uppskatta boken även för yngre barn, om man kortar av texten. Hemma hos oss är det faktiskt främst Tretton som väljer den för närvarande!

4 Comments

Filed under Bilderböcker

Det är en gris på dagis

Johanna Thydell, Charlotte Ramel
Alfabeta 2012

Först: det heter inte dagis, det heter förskola! Men efter titeln kommer en charmig historia om Grisen, som är världens ensammaste. Inom synhåll finns dock potentiellt sällskap: barnen på dagiset. Det tar en del bufflande och mufflande – språket är nyskapande där det behövs och gör sig väldigt väl i högläsning – men snart är grisen ute ur hagen och insmugglad på dagiset av en flicka som Grisen kallar Honungshåret, under devisen att alla ska få vara med. Det blir sångsamling, fri lek, lunch och sovstund:

Såhär roligt har Grisen inte haft på väldigt länge.
Såhär lagom mätt har inte Grisen varit på väldigt länge.
Såhär många kompisar… Nu somnar Grisen.
Trynet i Honungshårets honungshår.

IMG_3577

Men till slut avslöjas Grisen, och kastas ut av fröken Långa Lena. Varför hon är just Lång (med stora bokstäver!) övergår dock mitt förstånd.

Historien ger alla möjligheter att prata om att vara ensam, om att vilja vara med, om att få vara med, om att uteslutas (för att man är annorlunda), och om när det är rädsla som ligger till grund för uteslutandet. Eller så kan den läsas på ett ytligare plan som en välskriven och rolig beskrivning av en förskoledag. Bilderna samspelar väl med texten och är sådär trevligt okommenterad mångfald i gruppen som kringgärdar de tre namngivna karaktärerna – yngre barn, äldre barn, barn i rätt okönade kläder (utom flickan i prinsessklänning som av bilden att döma är den som stökar nästan mest vid matbordet när barnen tillsammans ställer till det så mycket som möjligt för att fröknarna inte ska upptäcka grisen), ljushyade barn och mörkhyade barn. Fröknarna är dock kvinnor båda två.

Och just det – när det gäller att få vara med så inser Långa Lena sitt misstag, och allt får ett lyckligt slut!

2 Comments

Filed under Bilderböcker