Tag Archives: Idus förlag

Tina och Zlatan och Tina och mormor

Ann-Kristin Lundmark, Valentin Schönbeck
Idus förlag, 2013, 2015

Tina är 8-9 år (hon åldras mellan böckerna och Tina och mormor-boken avlutas med att hon fyller tio), går i skolan, är kompis med Sanna och Andy och älskar att spela fotboll. Hon bor med sin mamma och pappa, men har en väldigt nära relation med sin mormor som nästan är lika mycket huvudperson i böckerna som Tina själv. Det finns också en tredje bok om Tina, Tina och värsta äventyret (2015), som vi dock inte läst.

IMG_2628

Mormor som figur är lite lik mamman i böckerna om Lillebror. Hon har alltid tid och ger alltid Tina det utrymme och den förståelse hon behöver. Och Tina behöver utrymme och förståelse i böckerna för de är uppbyggda kring jobbiga händelser: att ha råkar lura en kompis (Tina och Zlatan) respektive mormoderns förestående död (Tina och mormor). Sedan har mormor för all del tilldelats sidor som gör att hon inte kvalificerar sig som en stereotyp bull-mormor: hon tycker gott att hon och Tina kan äta pannkakor och pizza på längden och bredden när Tina är på besök eftersom mormor själv inte gillar att laga mat och hon sitter gärna uppe sent på nätterna och tittar på film, men i det stora hela är det rätt tillrättalagt. Författaren till böckerna är psykoterapeut, och det är något som jag tycker att märks när mormor guidar Tina genom de jobbiga situationerna. Jag är medveten om att ”tillrättalagt” har en lite negativ klang, men det är inte avsett att läsas på det viset. Jag och Tian läste framför allt Tina och mormor rätt mycket i början av Tians kapitalbokskarriär och då var det tvärtom en trygghet att vila i. Dessutom borde alla barn få ha en Tinas mormor i sina liv!

IMG_2630

I böckerna berättar mormor en hel del historier ur sitt eget liv, ofta från sin barndom där hon till exempel vid ett tillfälle berättar om kvinnorollen då:

”Hon ville verkligen inte vara en flicka, för på den tiden var det som att dra en nitlott.
– VI flickor hade jobbiga stickade klänningar som man fäste fast i en obekväm strumpebandshållare. Med fyra metallknäppen satte man fast strumporna. Så fort man fick lite spring i benen lossnade alltid flera knäppen och strumporna började kasa ner. Hur kul vad det tror du?
– Låter jobbigt, svarar Tina.
– Gissa om det var. Jag upptäckte ganska tidigt att pojkarna verkade ha ett roligare och friare liv. Det var inte bara kläderna. Det kändes som att de var mer värda. Folk gillade pojkar bättre på något vis:”

Jag är fortfarande lite ambivalent för att själv initiera samtal om skillnader i behandlingen av pojkar och flickor med barnen, utan föredrar att istället bemöta den typen av frågor när det kommer från dem själva, så just den rätt långa utläggningen om detta (som leder fram till mormors frigörelse när hon fann Scarlett O’Hara som förebild) var inte helt nödvändig för min del. Däremot tycker jag att man boken igenom märker författarens ambition att skildra både manliga och kvinnliga karaktärer, både barn och vuxna, på ett brett och medvetet sätt och det uppskattar jag mycket.

Såhär långt kommen är det kanske dags att ägna några fler ord åt vad som de facto händer i böckerna. I Tina och Zlatan har Andy precis börjar i klassen, och Tina (och alla andra) vill gärna bli hans vän. Då lovar Tina att hennes pappa ska skaffa Zlatans autograf till Andy – hennes pappa är nämligen sportjournalist och har träffat Zlatan, som är Andys stora idol, flera gånger. Men när Tina ber pappa att ordna med det får hon veta att han bytt jobb och inte kommer att träffa Zlatan mer. Hellre än att erkänna det för Andy beslutar sig Tina, efter att ha upprätthållit lögnen ett tag, att sluta skolan. Och så tillbringar hon några dagar hemma hos mormor medan föräldrarna arbetar, och lyckas till slut med mormor hjälp att faktiskt få tag på en autograf.

IMG_2629

I Tina och mormor har Tina däremot inte riktigt tid för mormor, eftersom det händer så mycket annat i hennes liv. Det är bara det att mormor drabbas av cancer i samma veva, och till slut dör. Däremot introduceras också en ny äldre mentor för Tina, Tom, som jag gissar att kommer att återkomma om det blir fler böcker i serien.

Som redan sagt så läste jag och Tian de här böckerna i början av hans kapitelbokskarriär – eller, för at vara mer specifik, i början av hans kapitalbokskarriär av böcker där kapitlen utgör en sammanhängande historia. Sedan tror jag att böckerna kan räcka upp till kanske åttaårsåldern eller så, men kanske inte sedan när läsaren passerat Tina i ålder.

4 Comments

Filed under Kapitelböcker

Svea bygger

Linda Palm, Jessica Lindholm
Idus förlag, 2015

IMG_7398_2

Svea bygger är en rätt enkel anrättning, som dock talade direkt till Tretton: hemma hos Svea ligger det leksaker över hela golvet, och Svea behöver en hylla att sortera sina saker i. Mamma och pappa kommer släpande på en kartong som av deras ansiktsuttryck att döma är rejält tung, och snart ligger det möbeldelar och instruktioner över hela golvet – det är så att man misstänker att de besökt en viss svensk möbeljätte. Men när hyllan nästan är färdig och det visar sig att det saknas en skruv slänger de sig inte på telefonen för att klaga hos kundtjänst, utan börjar leta. Svea bestämmer sig för att bygga en koja istället och tar möbelkartongen i besittning med stor energi, och hamrar och sågar med sina leksaksverktyg. Och just när hon har flyttat in i kojan hörs ett “Aj!” – då har pappa hittat, eller snarare satt sig på, skruven som på något mystiskt sätt – här tittar han menande på Svea – hamnat i hans byxficka.

IMG_7399

Jag kan hålla med Tretton om den här (det finns fler, som vi dock inte läst) Svea-bokens kvaliteter . Den är enkel, den är snygg med sina svartvita illustrationer som bryts av med gult och rött, och Svea verkar vara en go ettochetthalvtåring (åldern framgår av baksidestexten) som presenteras som ett barn snarare än ett kön. Att mamma och pappa hjälps åt att bygga på jämställd basis uppskattas också. Dessutom gillar både jag och barnen “storylinen” i slutet av boken där illustrationerna upprepas över ett uppslag utan text, och man kan gå igenom händelseförloppet tillsammans ytterligare en gång.

IMG_7400_2

Det här med bildernas färgsättning är något som av omslagen att döma återkommer i de olika böckerna i serien, som heter Bus med Svea. Svea tvättar – svartvitt och rött, Svea äter – svartvitt och turkos, Svea klär på sig – svartvitt och lila, Svea planterar – svartvitt, grönt och rosa. Nu har jag alltså inte läst dem, men om alla har liknande kvaliteter som Svea bygger så gör det att jag tänker mig att de tillsammans skulle utgöra ett riktigt snyggt bokpaket att ge till en ettåring – för det är nog någonstans efter ettårsdagen man kan börja uppskatta böcker på den här nivån, och sedan skulle jag tippa att de räcker till framåt 2,5 någonstans. Därefter börjar de nog kännas i enklaste laget, eftersom åtminstone Svea bygger inte har något direkt djup bortom den konkreta historien.

4 Comments

Filed under Bilderböcker

Malte Modig

Karin Jacov, Kajsa Lind
Idus förlag, 2014

Tian har nog egentligen inte ägnat så många tankar åt vad det innebär att vara modig, men en av de alternativa ingångarna – vad det innebär att vara rädd – är däremot något som vi pratat mer om.

Rädsla är också det som är centralt i Malte Modig, för:

Här ligger Malte Modig. Fast det är bara som han heter. Malte i förnamn. Modig i efternamn. Han är det inte så mycket. Modig alltså.

IMG_7176

Han är rädd för spindlar, åska, motorcykelbuller; vatten på huvudet och att prata med människor han inte känner; för jultomten och för mörkret och för sin egen pappa när han råkar krocka med honom i mörkret. Hans bästis Märta däremot är inte rädd för någonting. Allt som Malte (bokstavligen) säger ”Nej tack” till omfamnar hon, oavsett om det är att hoppa från gungan i hög fart eller mopsa mot ”Arga tanten” som bor i Maltes trappuppgång.

Trots sina olikheter har Malte och Märta roligt ihop, men till slut får Märta nog med Maltes ”nej tack” och en av de värsta saker som Malte kan tänka sig (hans ”näst räddaste”) händer: en arg vän. Då brister det för honom:

– MALTE MES, SA JAG! skriker Malte.
– Modig är bara som jag heter och jag är rädd för Arga tanten! Och massa annat också! Skiträdd faktiskt!

Men efter sammanbrottet kommer sensmoralerna, och det är två sådana där saker som jag gärna vill att mina barn ska veta – att man kan vara både modig och rädd, på samma gång, och att man inte kan vara modig om man inte är rädd först (det senare är väl kanske en sanning med modifikation, men i alla fall en bra utgångspunkt).

IMG_7179_2

Som underlag för att diskutera rädsla och mod tycker jag alltså att detta är en bra bok. Speciellt eftersom den också tar superhjältetemat som nu har börjat sippra in hemma hos oss – och då känns det som en bra sak att inte bara ha hjältar att prata om utifrån att den som är väldigt stark också måste vara väldigt snäll (Bamse, Pippi) utan också utifrån att man kan vara en superhjälte utifrån sina egna förutsättningar och att superhjältar säkert är rädda de med. Dessutom fungerar den helt okej både för Tretton och Tian, och så är det ett plus i min bok att det får vara en pojke som är rädd. Dessutom skildras föräldrarna, som figurerar i bakgrunden som jämbördiga: pappan uppmanar kärleksfullt Malte att öppna ögonen (”gubben!”) när de krockar i morgonmörkret och är den som lagar färdigt maten medan mamman går för att läsa Malte och Märta, mamman tröstar Malte efter hans sammanbrott och går sedan för att se om maten är klar.

IMG_7178_2

Däremot tycker jag att språknivån är varierande. Bitvis, som de inledande meningarna som börjar med ”Hör ligger Malte Modig…” är språket riktigt suggestivt. Det flyter bra att tala om rädslan i termer av ”räddet”, och ”det räddaste”/”näst räddaste”. På andra ställen har jag svårt att hänga med i Maltes sinnesstämningsskiftningar och jag har även undvikit att läsa ut ”mes” även innebär att jag förlorar allitterationen på M – för jag talar hellre i termer av känslan (rädsla) än lär ut nedsättande benämningar på någon som är rädd. Illustrationerna, slutligen, följer historien fint och låter Maltes känslor skina igenom tydligt.

IMG_7178_2

1 Comment

Filed under Bilderböcker

En regnig dag

Sanna Juhlin, Millis Sarri
Idus förlag, 2014

Huvudpersonen Victor smyger genom stora delar av En regnig dag: när alla barn börjat leka sina framtida drömjobb gömmer han sig bakom soffan eller kikar fram bakom ett bord, hans stövelbeklädda fot sticker fram i ett dörrhål eller så står han bakom torkskåpsdörren. Den inledande texten förkunnar att han är ”sur på fröken” och att han – till skillnad från de andra barnen – inte vill fungera på vad han ska bli när han blir stor – han vill ut och leka i regnet. Först när han kikat på de flesta av de andra (blivande doktorer, kockar, artister, ballerinor, journalister och rymdfarare) blir han mer synlig i bilderna – med händerna i fickorna, tittandes ut genom fönstret, sparkande på en tärning som råkar ligga på golvet utstrålar han protest, och till slut gör tillfället tjuven.

IMG_5345

Det är här historien har sin brännpunkt för mig: Victor tar ett annat barns (blivande godisfabriksarbetare) omsorgsfullt inslagna russinpaket, och träder raskt åter in i centrum för såväl text som bild: fångad av barnet som leker polis (Isa nedan), alla barnen kommer springande, fröken likaså.

– Du är dum, säger Victor och räcker ut tungan.
Isa frågar fröken om hon får stänga in Victor i garderoben en stund. Det är ett fängelse för tjuvar och lipande barn, säger hon.
Fröken försöker lugna alla. Hon vill veta varför Victor stal Eriks fina inslagna russinpaket.
– Du hade säkert fått smaka om du frågat istället för att stjäla dem, säger fröken.
– Jag är ingen tjuv, gråter Victor.

”Tjuv och polis” har lekts på längden och tvären på Tians förskola, och jag vet att det där med att vara tjuven kan vara lite känsligt. När det lekta anklagandet blir för verkligt står tidigare sturska tjuvar där med tårarna uppenbart brännande bakom ögonlocken. För min del hade jag gärna offrat presentationen av ett yrke eller två för att vinna något uppslag till att fördjupa denna del. Tian, å andra sidan, är mer fascinerad över själva russinpaketen – sådana vill han göra!

IMG_5346

Genusmässigt är barnens yrkesplaner rätt konventionella men samtidigt så pass moderna att de inte sticker ut: pojkarna vill bli läkare (som mamma), rymdfarare, busschaufför, brevbärare eller – som nämnt – godisfabriksarbetare/ägare, flickorna vill bli kock, balettdansös, journalist eller polis. Både pojkar och flickor kan tänka sig att bli artister och konstnärer. Fröken är såklart kvinna, medan barngruppen ändå bjuder på barn med många olika utseenden.

Något som överraskar mig är mängden romantisk kärlek på förskolan som hinns med på tjugofyra sidor. Dels är det de blivande artisterna som uppenbarligen snappat upp att hjärta och smärta kan vara ett vinnande låtämne: deras egenskriva låt går ”Kärleken brinner, den brinner tills regnet släcker den”, dels är det den blivande brevbäraren Diego som suktar efter Mary, som får det finaste brevet han skrivit och som han vill gifta sig med när han blir stor. Den typen av framtidsplaner är inget som jag sett av på Tians förskola och jag undrar om det verkligen är vanligt i förskoleåldern? För egen del är det inget jag känner ett trängande behov att introducera.

Illustrationerna är det som bär En regnig dag för mig, medan texten är mer ojämn. Den citerade passagen om fängelser och tjuvar är klockren, medan jag hackar på andra ställen där meningar känns lite avhuggna eller där ordvalet känns ett snäpp vuxnare än vad jag skulle förväntat mig utifrån språket i övrigt. Det är dock väldigt trevligt att både Tretton och Tian har utbyte av boken. För Trettons del är det visserligen i överkant med text, men han letar gärna efter Victor, förstår många av yrkeslekarna och hänger med i handlingen.

Och för att avsluta med handlingen, så slutar det lyckligt för tjuven. Motiven bakom handlingen blir sedda och han blir förstådd och – visar bilden – väldigt, väldigt glad.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker