Tag Archives: Olika förlag

Hemliga boken för äventyrare – Uppdrag: Skrämmarna

Cecilia Rihs, Silvy Strand
Olika, 2016

Tian kan ha rätt lätt att känna att böcker är lite för spännande, och det var lite av en farhåga från min sida att det skulle gälla Hemliga boken för äventyrare – Uppdrag: Skrämmarna. Och det är en spännande bok! Men spänningen lättas upp mycket av tolvan (att jämföra med ”älvan”) Peppar, som knappt är rädd för någonting och tar sig an det mesta med gott humör och stort och oförskräckt mod – med undantag av spindlar, som hon fruktar att ska vilja bygga bo i hennes öron. Resultatet är en bladvändare (och bara på något ställe en bläddra-och-titta-på-bilderna-i-förväg:are, en teknik som vi använder för att ibland faktiskt smygkika och säkerställa att det faktiskt kommer att gå bra till slut)!

IMG_3418

Peppar är en medhjälpare som plötsligt dök upp i huvudpersonen Linas liv efter att Linas farmor Hilda hamnat på sjukhus i Ryssland, som jag uppfattar det i full färd med att skriva Hemliga boken för äventyrare – en bok tänkt att dra in pengar för att köpa det hus farmodern nu hyr men som ägaren bestämt sig för att sälja. I och med sjukhusvistelsen blir det istället upp till Lina och Peppar att prova alla de äventyr som Hilda tänkt skriva om, och i den här boken (som är fristående men del av en serie) innebär uppdraget att ta reda på om ett väsen kallat ”skrämmare” finns. För att klara av detta behöver Lina och Peppar dessutom ytterligare hjälp, av grannens enorma häst Alberto. ”Åh fy! Jag vill inte rida på en så läskig häst!” är Linas spontana reaktion, men Peppar övertygar henne om att det är helt nödvändigt för att de ska klara vägen till ödehuset som de ska besöka i sin jakt på skrämmare, för vägen går genom Lommeskogen och där finns ruskiga trädtroll…

IMG_3419

Jag kan inte låta bli att jämföra Lina med Martin Widmarks Nelly Rapp, en serie som vi påbörjade efter att ha läst/lyssnat slut på LasseMaja-serien, men som vi sedan pausade av läskighetsskäl. Det finns uppenbara likheter mellan Lina och Nelly: genom en släktings försorg blir de utvalda till uppdrag som är både viktiga och potentiellt farliga, uppdragen kommer (ofta) i form av ett meddelande/brev med instruktioner, uppdragen måste genomföras utan föräldrarnas/förälderns vetskap, och det finns regler att förhålla sig till för att lyckas i uppdragen. I Linas fall lyder de ”Regel nummer 1: Äventyra aldrig på tom mage. Regel nummer 2: Äventyra aldrig utan rätt saker. Regel nummer 3: Ha alltid en ficklampa i fickan”. Efter uppdragen återrapporterar både Lina och Nelly sina upptäckter och bravader skriftligt till sina respektive uppdragsgivare, och uppdragen behandlar olika sagoväsen, som till exempel skrämmare (denna bok) eller vampyrer, spöken och frankensteinare (Nelly Rapp). Men det finns också klara skillnader mellan bokserierna (med reservation för att jag bara läst Uppdrag: Skrämmarna ur Hemliga boken för äventyrare-serien medan jag läst de åtta första böckerna om Nelly Rapp). En skillnad är att jag upplever Nelly som mer listig medan Lina är mer av en äventyrare, påhejad av Peppar. En annan skillnad är den otroligt befriande avsaknaden av vuxna kärlekskomplikationer i Uppdrag: Skrämmarna – den (oftast extremt normstyrda) karusellen kan man som alltid lita på att slippa i böcker utgivna av Olika. Tack för det!

Illustrationerna i Uppdrag: Skrämmarna förtjänar också ett eget omnämnande. De har en sagolik grundton, kombinerad med en väldigt accentuerad mimik hos karaktärerna. Allra bäst gillade jag själv den mäktiga bild av virvelvinden som susar runt Peppar, Lina och Alberto när Peppar botar Lina från den tokhicka hon ådragit sig i mötet med skrämmarna.

IMG_3420

Tian gillade verkligen boken och ser fram emot att läsa seriens andra delar, och jag tror att han är i början av den åldersgrupp som tilltalas av böckerna. Samtidigt kan jag tillägga att Tretton i vanlig ordning satt med vid läsningen som han ofta gör även när han inte tycker att böcker är roliga (för att de är över hans nivå), och han slapp att bli fullständigt uttråkad eftersom Peppar tilltalade även honom. Extra roligt var hennes kosthållning – hon äter visst pepparkorn utan något till!

Advertisements

2 Comments

Filed under Kapitelböcker

Sätt straffen, Charlotte!

Jennifer Wegerup, Bettina Johansson
Olika förlag, 2014

Tian brinner för sport. Det faktumet har gjort att jag har haft det ytterst tvivelaktiga nöjet att läsa en del lättlästa böcker med sporttema för honom – endera har det varit otroligt träiga matchskildringar med manliga huvudpersoner, tänk i klass med att läsa telefonkatalogen, eller – när jag till min glädje hittade en bok som jag trodde att skulle vara likvärdig med dessa tidigare men i alla fall handla om flickor – visat sig handla mest om hur de beundrade pojklaget och hur en av dem vad kär i en av spelarna där (jag hann stoppa den boken på biblioteket, tack och lov). Därför är jag så otroligt glad över att Sätt straffen, Charlotte! numer finns.

IMG_6655_2

Sätt straffen, Charlotte! är fritt* baserad på Charlotte Rohlins barndom (*vilket bland annat märks på bokens Charlottes idoler: Caroline Seger, Lotta Schelin, Zlatan, Marta och Thiago Silva är alla jämngamla med eller lite yngre än verklighetens Charlotte som är född 1980, och Hanna Marklund började inte som expertkommentator förrän 2012), och här är det fotbollen som står i centrum – som hennes mamma säger åt henne: ”Men det är bra att vilja vinna. Du är en liten vinnarskalle, Charlotte. Precis som jag!” (och titta bara på Charlottes minspel på omslagsbilden!).

Boken börjar hemma i Linköping, med att Charlotte kommer hem och är helt glädjerusig över att fotbollslaget ska åka på turnering. Denna kringhistoria får ta större plats än i de böcker som jag inledningsvis nämnde, vilket möjligtvis dämpade Tians entusiasm lite innan de verkligen kom iväg och fram till nämnda turnering men som gör boken till en betydligt trevligare läsupplevelse för mig som högläsare. Något som också får ta stor plats är hur viktigt det är att laget kämpar tillsammans, och hur de alla är olika och kan komplettera varandra. Här finns tjejer som är starka, snabba, stora, och har mycket muskler (men också en drömmare som inte riktigt klarar av att fokusera på spelet ens under pågående match, men som samtidigt skildras som en väldigt rolig person). Till spelarna i laget utöver Charlotte hör målvakts-Lisa, Charlottes backkollega Klara, Soraya, Julia, Devrim, Frida och Ida. Förstetränare är Amanda, som alltid pratar högt och kan ryta till ordentligt, men som Charlotte tycker är jättesnäll och som ”lägger nästan all sin lediga tid på att träna laget och att leda dem i matcherna”. Det sistnämnda gäller även andretränaren Amir, pappa till Julia, och självklart skildrad i sin roll utan att det görs någon grej av att han är rullstolsburen.

IMG_6657

Vid något tillfälle går detta supersympatiska mig lite väl mycket på nerverna – laget, IF Ekby, har just missat chansen att ta ledningen precis innan matchens slut efter att först ha legat under med 1-0, och den missen beror helt på ovan nämnda drömmare, Julia, som plockat tusenskönor istället för att följa spelet. Charlotte har skrikit åt henne att hon inte kan stå och plocka blommor mitt under en match, men fått en förmaning av tränaren Amanda om att de ska spela som ett lag och faktiskt fortfarande har chansen:

Charlotte är arg. Men hon tar ett djupt andetag. Hon vet ju hur Julia är.
”Julia!” säger hon argt.
Julia ser förskräckt ut.
”Jag blir så arg på dig! Du plockade inte ens blommorna till mig!”, ler Charlotte.
Då börjar Julia skratta och ger Charlotte en kram.
”Jag lovar att plocka en bukett till dig nästa gång!”
”Lova istället att inte(kursiv) plocka en bukett”, skrattar Charlotte. ”Nästa gång kommer du att plocka poäng istället! Jag vet ju att du kan det.”

– vad hände egentligen, från rasande arg till skrattande samförstånd i tre repliker?

IMG_6656

Detta hör också samman med en inre diskussion som jag för med mig själv om det som jag uppfattar som ett genrebrott i bokens slut: IF Ekby går visserligen till final, men det är inte de som vinner turneringen. Finalen går till straffar, varav Charlotte slår och sätter en, men Ekbys sista spelare slår en helt misslyckad straff och det blir istället motståndarna Smedjetunet som står högst på prispallen. Å ena sidan är den förtvivlan som de flesta i laget känner inför förlusten en fin illustration av hur viktig fotbollen är för dem – å andra sidan så ”brukar” alltid huvudperson/erna vinna i den här typen av böcker. Det är såklart orealistiskt att det alltid är så, men på något plan kan jag tycka att det vore mer uppfriskande med en fotbollskille som faktiskt fick förlora, hellre att än tjejerna får göra det när de äntligen får figurera som brinnande för sporten snarare än sportkillarna. Å tredje sidan är Sätt straffen, Charlotte! vad jag förstått den första delen i en serie, så jag tippar att stora segrar ligger framför både henne och IF Ekby. Både jag och Tian ser verkligen fram emot det!

Har man ett fotbollstokigt barn så tror jag att den här boken kan fungera som högläsning från fyra år. Det är en sammanhängande kapitelbok, men mycket av det som händer är så pass konkret att det går lätt att hänga med, och det är illustrationer på de allra flesta uppslagen. Samtidigt finns det mycket att hämta när man kommer till nivån att man kan börja diskutera lagkänsla, sammanhållning och olikhet, så Sätt straffen, Charlotte! lär fungera i ett brett åldersspann.

2 Comments

Filed under Kapitelböcker

Konrad lussar och Konrads klänning

Åsa Mendel-Hartvig, Caroline Röstlund
Olika förlag, 2014

Nu närmar sig Lucia och det verkar inte lätt att bestämma sig inför årets luciatåg: den övertygade pepparkakan blev sedan en tärna som nu verkar ha blivit en stjärngosse… och kan man blanda olika sorts figurer?

IMG_6083_2

I Konrad lussar blandas det hej vilt – i det luciatåg som avslutar boken finns kombinationer som luciakrona, lucialinne, glitter och kängor som ser rätt pepparkakslika ut eller tomteluva, pepparkakströja och luciakrona. Men som höres håller sid figurerna i alla fall till det ”luci-iga” temat (nyuppfunnet ord hos oss, att jämföra med ”juligt”), något som jag tycker att man allt oftare hör att inte är fallet på landets förskolors luciatåg (även om jag försöker upprätthålla distinktionen – därav nyordsskapandet). Däremot är det förstås – det är ju Olika förlag som gett ut boken – en salig blandning av barn som bär de olika utstyrslarna.

Precis som i vår verklighet här hemma är det dock inte slutprodukten som är det viktigaste, utan processen som föregår den. Konrad och storasystern Hedvig rotar i lådan med utklädnader, konstaterar att en del är trasigt eller har hunnit bli för litet, gillar glitter, fäktas med ”stjärnsvärd” och hinner ha på sig lucialinne med ett rött band i midjan i ungefär en millisekund innan de slänger allt:

– Nakenfiiiis!

– Kan man lussa naken?, undrar mormor.
– Det blir nog kallt, tror mamma.

Och minsann snöar det under luciatåget, så det har hon nog rätt i – tur att barnen packade det de skulle ha i en ryggsäck.

IMG_6084_2

Här, på nakenfisuppslaget, tecknas barnen verkligen nakna, med snippa respektive snopp – något som jag inte kan påminna mig att jag sett i någon annan av de bilderböcker vi läst, med undantag för rena faktaböcker om kroppen. Det känns faktiskt rätt befriande.

I Konrads klänning figurerar ungefär samma persongalleri, men denna gång utan mamman. Boken börjar med att:

Hedvig har fått en klänning.

Konrad har inte fått någonting.

Klänningen glittrar (så vackert, höll jag på att lägga till, men det är inte en värdering som görs i boken – där är det själva glittrandet i sig som gör det, inte dess eventuella skönhet), och Hedvig låter generöst Konrad låna när han så gärna vill – men bara en liten stund, förstås. Därefter blir det en vild jakt genom huset, som slutar i att båda barnen ropar på mormor.

Mormor kommer, och vet bot. Efter lite rotande i källaren får Konrad också en klänning, en glittrande röd, de dansar hand i hand och ser alldeles fantastiskt lyckliga ut: ”Vi glittrar!”.

IMG_6085_2

För mig är dessa böcker i första hand härliga skildringar av syskonskap innehållande mycket lek och skratt och mindre doser konflikt och avundsjuka, men det går förstås inte heller att bortse från att de berör två teman som aldrig verkar mista sin förmåga att uppröra: pojkar i klänning och pojkar som (nåja) lucia. Detta är teman som också tagits upp i Sagolikas böcker om Kalle: Kalle som lucia och Kalle med klänning.

Dessa senare nämnda är inga böcker som ni kommer att få läsa om i år i alla fall – jag har läst den förstnämnda med Tian en gång och det slutade med att jag hoppade över halva, för att jag upplevde att det var ett sådant problem med Kalles kön. Han var kille – killar kan inte vara Lucia (i bokens första del, upplösningen är lycklig). Därmed är de böckerna ingen läsning för dem, som liksom mig, läser efter devisen att ”if it ain’t broken – don’t fix it”. I Konradböckerna däremot berörs kön inte alls som en faktor i handlingen, utan det som räknas är barnens glädje.

Textmässigt är de här böckerna riktade mot de lite yngre barnen, men de har absolut potential för syskonläsning. Det är Tretton som väljer dem, men Tian diskuterar dem gärna.

3 Comments

Filed under Bilderböcker

Vad vill du bli när du blir stor?, Vad gillar du att göra?, Vilken är din favoritsak?

Pamela von Sabljar, Janette Bornmarker
Olika förlag, 2012

Upplägget i var och en av de här böckerna är väldigt likartat: på varje sida är det ett namn, följt av en jag-utsaga i formen – i tur och ordning – ”Jag är… Jag ska bli…” (Vad ska du bli när du blir stor?), ”Jag gillar att… Då…” (Vad gillar du att göra?) respektive ”Det är… Jag (gör)…” (Vilken är din favoritsak?). Hela poängen är förstås, som Olika förlags omtalade bok heter, att ”Ge ditt barn 100 möjligheter istället för 2”, och även om formen gör att boken är en tämligen begränsad läsupplevelse, så är det så himla skönt att bara kunna läsa rakt av och ändå få pojkar som vill bli barnmorskor, flickor som vill bli brandmän och astronauter, flickor som spelar fotboll, pojkar som dansar, flickor som leker med riddarborgar och pojkar som pärlar (”Jag gör vackra halsband. Min pappa han har tre”) och därtill varierande hudfärg och en blivande liten veterinär i rullstol. Det ger en välbehövlig paus, och möjlighet att fokusera på vardera boks titelfråga i relation till det barn man läser för – uppenbarligen Tian då, eftersom Tretton inte pratar på den nivån, även om han gärna sitter med och lyssnar (och senast instämde han bestämt i att han ska bli kock när Tian föreslog det, och det ligger onekligen väldigt väl i linje med hans instressen). Första gången vi lånade dessa böcker var Tian dryga tre, och jag tror det var då han började inse att han skulle kunna ”bli” något när han blir stor.

IMG_5619

Jag är inte odelat förtjust i frågan om vad barn tänker ”bli”, men varje barns inledande betoning av vad det redan är, vilket öppnar för möjligheten att yrket bara är en av de möjliga följderna, gör att jag ändå tycker att Vad vill du bli när du blir stor? hamnar rätt. Dessutom har vi haft väldigt intressanta följddiskussioner: vad vill Tian bli? Vad ville vi föräldrar (och mormor!) bli när vi var små? Och kanske ännu viktigare, vad vill vi bli nu? Fast när Modesty i boken säger att

Jag är stark, modig, påhittig, hjälpsam och gillar att klättra i träd. Jag vet INTE vad jag ska bli när jag blir stor! Kanske chef, dataingenjör, smyckesdesigner, lastbilschaufför eller… Det finns mycket jag kan jobba med. VAD TYCKER DU ATT JAG SKA BLI?

– då tycker förstås Tian att hon ska bli polis, precis som han tänker bli.

I de övriga böckerna är mina smygfavoriter annars Pawline som gillar att göra ”INGENTING” respektive Lacki som inte har någon favoritsak – ”Jag har många BÄSTA saker” – det är två stillsamma uppror mot ganska ledande frågor. Däremot inser jag att jag uppenbarligen är ganska konservativ som inte reagerar en sekund på att ett barn gillar att bygga Lego™ medan jag däremot läser bort det faktum att de dockor som Reidar gillar att leka med är just Bratz (okända hemma hos oss).

3 Comments

Filed under Bilderböcker