Tag Archives: mörkrädsla

Bäbis rädd och Lilla Bebin Tittut!

Bäbis rädd
Ann Forslind
En bok för alla, 2015 (ursprungligen Alfabeta, 2009)

Lilla Bebin Tittut!
Catharina Larsdotter Norén, Johanna Lundqvist Björn
Idus förlag, 2015

IMG_0604

Det är fascinerande hur enkla historier som dessa kan få även större barn att stråla – jag antar att det har något att göra med intresset för bebisar och hur de fungerar. I Bäbis rädd heter huvudpersonen ”bäbis” och sover till att börja med: ”Schhhh…”. Men inte hjälper det om läsaren är tyst, för bäbis vaknar över de nästkommande två uppslagen. ”Inte längre…/Bäbis vaken.”. Redan efter ”Inte längre…” fyllde Tian och Tretton i, ordagrant som texten fortsatte, med samma basala grammatik. Ett högt betyg både för deras kunskap om småbarnsböcker och till författaren, tycker jag!

IMG_0605

Sedan fixar bäbis runt i sängen, tills plötsligt: ”Kommer ingen?”. Bäbis blir rädd, och den förut lugnt svarta bakgrunden trasslas till, ritas hård. ”MAMMAAAAAAA!” ropar bäbis. Jag la reflexmässigt till ett ”PAPPAAAAAAA!” också, vis av vana att pappor inte alltid får vara med som betydelsefulla vuxna i böckernas värld, men det hade inte behövts i det här fallet för det är faktiskt pappan som kommer. Snart ler bäbis i hans famn, medan den sista tåren trillar ned för kinden.

IMG_0606

Mamman då? Jo, hon sitter och läser, får vi se på sista uppslaget. Där klättrar bäbis på hennes bok, och nyper i hennes näsa. En tokighet som roar åtminstone upp till 5,5 års ålder!

Bäbis är neutralt tecknad, klädd i något sorts antytt randig särk, med tre små strån på huvudet, prickar till ögon, och enkel men uttrycksfull mimik. I jämförelse har Lilla Bebin i Lilla Bebin Tittut! vansinnigt långa ögonfransar, och stora ögon. I övrigt tilldelas Lilla Bebin dock inte något kön, och är klädd i en enkel gul pyjamas.

Lilla Bebin Tittut! är, som framgår av namnet, en tittutlek. Var är Lilla Bebins ögon – näsa – mun – öron – händer – fötter – och till slut, var tog hela Lilla Bebin vägen? ”Tittut!” ropar Lilla Bebin, ”Var är Du?”, och så får man titta på en suddigare variant av sig själv på sista sidans spegel.

IMG_0607

IMG_0608

Liksom Bäbis rädd har Lilla Bebin Tittut! kunnat tala även till mina barn, fastän de egentligen vuxit ur målgruppen. För barn i målgruppen gillar jag kombinationen av att lära sig kroppsdelar (den som är gömd) och tittutleken. Sammantaget är båda böckerna trevlig läsning, och tittning!

Leave a comment

Filed under Första böckerna

Lillebror och natten

Lennart Hellsing, Ane Gustavsson
Eriksson & Lindgren, 2009

Det mesta jag läst av Hellsing har varit skrivet på 50- och 60-talen, så Lillebror och natten var tänkt att få utgöra en sorts kontrast till det, en samtida Hellsing. Men i mitt tycke visade det sig att inte mycket förändrats, mer än att jag därmed kunde lägga bort de något förmildrande glasögon som jag känner att jag nog ändå har när det gäller äldre böcker.

Början av boken är en finstämd berättelse om Lillebror och Storebror som ligger i sina sängar och talar om natten och mörkret, där de resonerar tillsammans och Storebror svarar på Lillebrors frågor efter bästa förmåga:

– Man kan ta på saker som är någonting. På Mörkret kan man inte ta. Då måste det vara ingenting.
– Kanske, sa Lillebror, är det ingenting, men det finns och jag är rädd för Mörkret.
– Nej, du är inte rädd för Mörkret, du är rädd för något som kan finnas i mörkret.

I den delen av boken går illustrationerna i svart och mörkblått, med rymden bakom gardinerna och ett vänligt leende mörker som lillebror prövande sträcker in händerna i.

IMG_4243

Men sedan är det som att Hellsing spritter till och kommer på att det måste vara lite lustigheter också. De börjar tala om solen, som går

– Vidare bara… västerut… till Amerika, till indianerna, mohikanerna. Den sista mohikanen är ännu inte död!
[…]
– Och är alldeles röd! Nu, så lillebror, nu förstår jag! Indianerna blir röda därför att Solen är röd när den kommer dit och lyser på dem.

Här får jag två problem med boken: det första är samma som jag upplevde i Krakel Spektakel gör det själv, att historien blir så splittrad att jag skulle vilja dela den i två. Eller i Lillebror och nattens fall snarare tre, för det kommer en ytterligare vändning där de börjar återge och diskutera de sånger faster Hulda brukar sjunga, deras innehåll och innebörd (allt från änglar och eskimåer till äktenskap).

Jag är såklart inte först med att tänka kring Hellsings absurditet, och vill man läsa om den på ett från ett lite mer positivt perspektiv än det jag kommer att ge uttryck för här rekommenderar jag den här recensionen.

Men varför är då jag, som gärna för rätt absurda samtal med Tian, inte alls förtjust? Jag tror att svaret ligger i formen. Så länge Hellsing håller sig till vers, rim och ramsor, så är språkleken och absurditeten något som tilltalar. Den bundna formen gör texten till en vägvisare snarare än någon som bestämt tar en i handen och leder en genom sina egna associationer. När texten istället är skriven på prosa får jag mer samma känsla som jag får när någon långrandigt återger nattens dröm: utan medskapande blir det bara orelaterade fragment staplade på varandra. Säkert skulle det gå att även i prosa få den effekt som Hellsing lyckats med i vers så många gånger: men själv har han inte gjort det i varesig Lillebror och natten eller Krakel spektakel gör det själv.

Och så var det ju ytterligare ett problem: det är så jag upplever Lillebrors och Storebrors resonemang om solens verkan. Den gör som sagt indianerna röda, men även kinererna gula (samtidigt som de steker alternativt kokar missionärer), “oss” bleka och kanske grönländarna gröna – fast det kan ju inte stämma, för då skulle solen lysa med svart ljus i Afrika och svart ljus finns inte. Vad Tian tycker om den här delen av boken vet jag inte, för när jag läste före och insåg vartåt det barkade så slutade jag läsa texten. Det är inte så jag vill tala om hudfärg.

Tian tar upp ämnet hudfärg ibland, förstås. Hur kan en del ha brun hud? Då svarar jag att det beror på det “recept” som man får från ägget och spermien, som berättar ungefär hur man kommer att se ut. Att om ens mamma eller pappa själv har brun hud så får man det också. Jag talar inte i termer av att vara röd, eller gul, eller att de kommer från andra länder.

Sedan verkar Hellsing också se denna bok som ett bra tillfälle att vinka lite andra av sina figurer: den sista mohikanen och Eskil Eskimå omnämns i texten, och när Lillebror och Storebror pratar om indianerna hänger och slänger Kusin Vitamin i deras gardin. I de delar dessa vinkningar görs i texten är dock min känsla mer att texten skrivits för att kunna referera dit, än att det är den spontant bästa historien som lett till att de inkluderats. Men för all del, om man känner sig bekväm med att faktistk läsa texten så ger det förstås en rätt uttalad lektion i hur texter kan tala med varandra.

2 Comments

Filed under Bilderböcker