Tag Archives: sorg

Tina och Zlatan och Tina och mormor

Ann-Kristin Lundmark, Valentin Schönbeck
Idus förlag, 2013, 2015

Tina är 8-9 år (hon åldras mellan böckerna och Tina och mormor-boken avlutas med att hon fyller tio), går i skolan, är kompis med Sanna och Andy och älskar att spela fotboll. Hon bor med sin mamma och pappa, men har en väldigt nära relation med sin mormor som nästan är lika mycket huvudperson i böckerna som Tina själv. Det finns också en tredje bok om Tina, Tina och värsta äventyret (2015), som vi dock inte läst.

IMG_2628

Mormor som figur är lite lik mamman i böckerna om Lillebror. Hon har alltid tid och ger alltid Tina det utrymme och den förståelse hon behöver. Och Tina behöver utrymme och förståelse i böckerna för de är uppbyggda kring jobbiga händelser: att ha råkar lura en kompis (Tina och Zlatan) respektive mormoderns förestående död (Tina och mormor). Sedan har mormor för all del tilldelats sidor som gör att hon inte kvalificerar sig som en stereotyp bull-mormor: hon tycker gott att hon och Tina kan äta pannkakor och pizza på längden och bredden när Tina är på besök eftersom mormor själv inte gillar att laga mat och hon sitter gärna uppe sent på nätterna och tittar på film, men i det stora hela är det rätt tillrättalagt. Författaren till böckerna är psykoterapeut, och det är något som jag tycker att märks när mormor guidar Tina genom de jobbiga situationerna. Jag är medveten om att ”tillrättalagt” har en lite negativ klang, men det är inte avsett att läsas på det viset. Jag och Tian läste framför allt Tina och mormor rätt mycket i början av Tians kapitalbokskarriär och då var det tvärtom en trygghet att vila i. Dessutom borde alla barn få ha en Tinas mormor i sina liv!

IMG_2630

I böckerna berättar mormor en hel del historier ur sitt eget liv, ofta från sin barndom där hon till exempel vid ett tillfälle berättar om kvinnorollen då:

”Hon ville verkligen inte vara en flicka, för på den tiden var det som att dra en nitlott.
– VI flickor hade jobbiga stickade klänningar som man fäste fast i en obekväm strumpebandshållare. Med fyra metallknäppen satte man fast strumporna. Så fort man fick lite spring i benen lossnade alltid flera knäppen och strumporna började kasa ner. Hur kul vad det tror du?
– Låter jobbigt, svarar Tina.
– Gissa om det var. Jag upptäckte ganska tidigt att pojkarna verkade ha ett roligare och friare liv. Det var inte bara kläderna. Det kändes som att de var mer värda. Folk gillade pojkar bättre på något vis:”

Jag är fortfarande lite ambivalent för att själv initiera samtal om skillnader i behandlingen av pojkar och flickor med barnen, utan föredrar att istället bemöta den typen av frågor när det kommer från dem själva, så just den rätt långa utläggningen om detta (som leder fram till mormors frigörelse när hon fann Scarlett O’Hara som förebild) var inte helt nödvändig för min del. Däremot tycker jag att man boken igenom märker författarens ambition att skildra både manliga och kvinnliga karaktärer, både barn och vuxna, på ett brett och medvetet sätt och det uppskattar jag mycket.

Såhär långt kommen är det kanske dags att ägna några fler ord åt vad som de facto händer i böckerna. I Tina och Zlatan har Andy precis börjar i klassen, och Tina (och alla andra) vill gärna bli hans vän. Då lovar Tina att hennes pappa ska skaffa Zlatans autograf till Andy – hennes pappa är nämligen sportjournalist och har träffat Zlatan, som är Andys stora idol, flera gånger. Men när Tina ber pappa att ordna med det får hon veta att han bytt jobb och inte kommer att träffa Zlatan mer. Hellre än att erkänna det för Andy beslutar sig Tina, efter att ha upprätthållit lögnen ett tag, att sluta skolan. Och så tillbringar hon några dagar hemma hos mormor medan föräldrarna arbetar, och lyckas till slut med mormor hjälp att faktiskt få tag på en autograf.

IMG_2629

I Tina och mormor har Tina däremot inte riktigt tid för mormor, eftersom det händer så mycket annat i hennes liv. Det är bara det att mormor drabbas av cancer i samma veva, och till slut dör. Däremot introduceras också en ny äldre mentor för Tina, Tom, som jag gissar att kommer att återkomma om det blir fler böcker i serien.

Som redan sagt så läste jag och Tian de här böckerna i början av hans kapitelbokskarriär – eller, för at vara mer specifik, i början av hans kapitalbokskarriär av böcker där kapitlen utgör en sammanhängande historia. Sedan tror jag att böckerna kan räcka upp till kanske åttaårsåldern eller så, men kanske inte sedan när läsaren passerat Tina i ålder.

4 Comments

Filed under Kapitelböcker

Maskrosdagen

Per Gustavsson
Alfabeta, 2012

Det är inte alltid jag har haft möjlighet att ögna igenom de böcker som vi läser, men i just det här fallet var det bra att jag hade gjort det: då kunde jag, när det kom till ond och bråd (nåja) död i Maskrosdagen, övertyga Tian om att vi borde läsa vidare för att det säkert skulle hända något bra sedan.

IMG_8032

Det är inte så att jag i allmänhet sätter någon ära i den typen av milda övertalningar. Vill man inte vara med och läsa, så slipper man, även om det i allmänhet innebär att man får gå ifrån eftersom det finns fler åhörare som förmodligen vill höra klart. Men här trodde jag verkligen att Tian skulle se finessen i fortsättningen, och det var också med sanningen överensstämmande för vi fick läsa boken inte mindre fyra gånger i rad på en gång, och det är ett ovanligt gott betyg. Dessutom är det en bok där historien spänner över så många plan att den tilltalade såväl Tretton (som tyckte om de pratande maskrosorna) som Tian (som också tyckte om de pratande maskrosorna men som också greppade ”livets kretslopp-resonemanget” i bakgrunden) som mig som vuxen läsare.

Boken börjar med ett ”NEJ!” – huvudpersonen ser sin pappa rensa maskrosor i trädgården (”Han gör allt för att bli av med dem.”) och kommer till undsättning för de sista tre (”Jag älskar maskrosor!”).

IMG_8033

Nu är det, som redan framgått, inte vilka maskrosor som helst. De pratar (med pipiga röster), älskar att åka trampbil fort, gungar med förtjusning, och räddar huvudpersonen när han faller ner från ett träd. Men sedan blir de för gamla:

Nu var maskrosorna inte gula längre.
Och de hade blivit luddiga runt ansiktet.
– Ni måste vara väldigt sjuka, sa jag.
Maskrosorna svarade inte. De bara låg där alldeles tysta och bleka.
Medicin, tänkte jag, de måste ha medicin.

Räddningsaktionen misslyckas dock:

Men det var för sent.
Maskrosorna var alldeles grå och kunde inte dricka.
Och rummet var fullt av svävande änglar.

Just den här scenen, där maskrosfröna flyger genom luften likt en här av änglar (med en skelettspratteldocka i förgrunden), är kanske det mest lysande exemplet på samspelet mellan text och bild i denna bok. Det är dock inte den enda illustrationen av superb klass: dit hör också bilden av huvudpersonen under pilträdet vars rötter sträcker sig ner under jorden och den tiltade bild där huvudpersonen hjular så att allt blir uppochner och huller om buller.

IMG_8031

IMG_8029

Efter dödsfallen tar det lång tid för huvudpersonen att somna, men när han vaknar nästa morgon har fröna resulterat i ”tusen små solar” ute i gräsmattan, och pappan har gett upp kampen:

– Kom ner, ropade pappa, Jag orkar inte rensa mer maskrosor.
Dom är för många! Kom ner och ta med dig saften.

Slutligen: visst går det att hitta markörer för kön i boken, som till exempel det leksaksutbud som tecknas i bilderna. Men i berättelsen som sådan är både huvudpersonen (som först i baksidetexten får ett namn, Martin, i själva berättelsen talar han genomgående som “jag”) och pappan framför allt människor, där det vuxet rationella (rensa bort maskrosorna) ställs mot ett barns värnande om även detta liv.

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Farmor hyr en katt

Cesili Josephus Jitta
berättarförlaget, 2010

Huvudpersonen i den här boken är en gammal farmor. Det finns en farfar också, i början, men sedan dör han och farmoderns blir ensam i boken. Inga barn, inga barnbarn, ingen annan alls figurerar mer än en gammal kvinna som minns sitt liv och försöker anpassa sig till sin nya situation.

IMG_5639

Jag kan inte på rak arm komma på någon annan barnbok som jag läst som på samma sätt behandlat en gammal människa som en person för sin egen skull och i sin egen rätt*. Som jag konstaterade när jag skrev om Teskedsgumman (och lite Pettsson) så figurerar inte vuxna som huvudpersoner alltför ofta i barnböcker, och i Pettsson finns ju en barnkaraktär i form av Findus medan Teskedsgumman altid har fullt upp med att klara sig som teskedsstor (-liten), och den här farmodern är dessutom en bit äldre.

Här är både text och bilder sparsmakade, ofta med flera bilder och texter per uppslag:

Farmor och farfar blir väldigt gamla.

Ibland blir farfar väldigt ledsen,
och ibland irrar han bort sig i huset.

När han försöker gå nedför trappan med rollatorn blir farmor också ledsen.

IMG_5640

Den inledande ensamheten efter farfaderns död skildras som bedövande, men generallösningen på sådant (här finns en likhet med Pettsson) är uppenbarligen en katt. Farmor surfar in på http://www.hyrkatt.se och klickar hem en äldre, kelsjuk katt vid namn Tim som blir hennes nya sällskap och glädje. Det kan låta simpelt, men är fint skildrat.

Tian har inte kommenterat denna bok mycket (att den innehåller katter räcker för att göra Tretton nöjd), men i andra diskussioner vi har haft på senare tid har det framgått att det här med livets förlopp och till slut döden är något som han verkligen börjat förstå. Så vi pratar inte sönder det. Den här boken är ett fint stycke om att uppleva en förlust och att överleva den, samtidigt som den verkligen tecknar en människa, hennes liv och kärlek. Ålder tenderar ju att skapa en viss sorts distans – om man har en roll, som förälder eller far- eller morförälder, så kanske man inte frekvent bjuder på så stora delar av sig själv – men här finns människan bortom rollen.

(www.hyrkatt.se finns däremot inte. Tur är väl det, för som koncept är det väl tämligen diskutabelt.)

* Efter mycket tänkande kommer jag faktiskt på en tomte som kanske skulle kunna fungera som jämförelseobjekt, mer om det till jul!

5 Comments

Filed under Bilderböcker

Mormors lilla kråka och pappan

Björn Bergenholtz
Rabén & Sjögren, 2009

Det finns tre böcker om mormors lilla kråka, varav Mormors lilla kråka och pappan är den senaste (efter Mormors lilla kråka och Mormors lilla kråka i tvättstugan). Jag skulle gärna ha läst dem alla, för jag uppskattar Mormors lilla kråka och pappan, men intresset från Tians sida har varit rätt ljumt och vi är ju trots allt (minst) två om att läsa så vi har hittills bara läst den här.

Boken börjar i lilla kråkans adoptivhem, hemma hos mormor. Ja, kråkan är verkligen en liten kråkunge och mormor i allra högsta grad en människomormor, och en dag “är allting tråkigt, inte minsta kul och kråkigt” (citat som ofta återkommer från min sida när det uppstår en tråkig stund här hemma). För att lätta upp tristessen tittar de på porträtten av mormors släkt – alltifrån motorgalna faster Britta till en bortglömd nästkusin, för att till sist titta på mormors pappa i gyllenramen. 

Där och då slår det kråkan att hon inte vet något om sin pappa. Att hennes mamma är död, det vet hon, men hennes pappa – var finns han?:

Mormor grubblar på vad kråkan sagt
– Kom. Vi ger oss ut på pappajakt.

Dom skyndar ner för husets trappa.
För nu så ska det letas pappa!

Under pappajakten börjar det regna, och mormor går för att hämta ett paraply. Medan hon är borta hinner kråkan träffa en gammal kaja, som berättar att det bor en kråka på tippen och som efter kråkans vädjanden visar vägen dit.

IMG_4015

Det är pappan som bor där. Han försöker förklara för kråkan hur det gick till när de tappade bort varandra (hur han letade och till sist tappade hoppet) och hur han funnit sig till rätta i sitt nya liv (hur det kan vara helt okej att leva på gammal pizza på tippen). Men när mörkret börjar falla kommer kråkans funderingar ikapp henne – vill hon bo här, på tippen, med sin pappa? Kan de bli bästa vänner? Eller finns det någon som betyder mer?

Grubblandet leder fram till att kråkan inser att blodsbanden är av mindre betydelse, säger farväl till pappan och flyger tillbaka till parken där mormor går i mörkret och letar efter sin kråka. Sensmoral:

Till slut, i kökets trygga vrå
börjar kråkan äntligen förstå:

Att en pappa eller mamma
gör egentligen detsamma.

Bara någon älskar dej,
så löser alltihopa sej.

Vad är en familj? Hur kan en förälder vara frånvarande? Hur kan en förälder hämta sig efter förlusten av sitt barn? – det är bara ett axplock av de frågeställningar som tangeras och som man skulle kunna göra utvikningar om utifrån den här historien. Och jag tror att det är där nyckeln till Tians ljumma intresse ligger – han har inte den typen av frågeställningar, i alla fall inte än.

Den rimmade texten har både för- och nackdelar. På sina ställen, som tråkigt-kråkigt-citatet så är utförandet riktigt snyggt, på andra ställen, som i sensmoralen, så blir uttrycket lite trubbigt av att vara bundet i den formen. Men överlag tror jag att formatet är rätt valt – det håller texten lätt även när frågorna är potentiellt tunga. Det finns öppningar för dem där, men man kan likväl läsa berättelsen utan att fördjupa sig i dem.

5 Comments

Filed under Bilderböcker