Tag Archives: endast mamma

Hemliga boken för äventyrare – Uppdrag: Skrämmarna

Cecilia Rihs, Silvy Strand
Olika, 2016

Tian kan ha rätt lätt att känna att böcker är lite för spännande, och det var lite av en farhåga från min sida att det skulle gälla Hemliga boken för äventyrare – Uppdrag: Skrämmarna. Och det är en spännande bok! Men spänningen lättas upp mycket av tolvan (att jämföra med ”älvan”) Peppar, som knappt är rädd för någonting och tar sig an det mesta med gott humör och stort och oförskräckt mod – med undantag av spindlar, som hon fruktar att ska vilja bygga bo i hennes öron. Resultatet är en bladvändare (och bara på något ställe en bläddra-och-titta-på-bilderna-i-förväg:are, en teknik som vi använder för att ibland faktiskt smygkika och säkerställa att det faktiskt kommer att gå bra till slut)!

IMG_3418

Peppar är en medhjälpare som plötsligt dök upp i huvudpersonen Linas liv efter att Linas farmor Hilda hamnat på sjukhus i Ryssland, som jag uppfattar det i full färd med att skriva Hemliga boken för äventyrare – en bok tänkt att dra in pengar för att köpa det hus farmodern nu hyr men som ägaren bestämt sig för att sälja. I och med sjukhusvistelsen blir det istället upp till Lina och Peppar att prova alla de äventyr som Hilda tänkt skriva om, och i den här boken (som är fristående men del av en serie) innebär uppdraget att ta reda på om ett väsen kallat ”skrämmare” finns. För att klara av detta behöver Lina och Peppar dessutom ytterligare hjälp, av grannens enorma häst Alberto. ”Åh fy! Jag vill inte rida på en så läskig häst!” är Linas spontana reaktion, men Peppar övertygar henne om att det är helt nödvändigt för att de ska klara vägen till ödehuset som de ska besöka i sin jakt på skrämmare, för vägen går genom Lommeskogen och där finns ruskiga trädtroll…

IMG_3419

Jag kan inte låta bli att jämföra Lina med Martin Widmarks Nelly Rapp, en serie som vi påbörjade efter att ha läst/lyssnat slut på LasseMaja-serien, men som vi sedan pausade av läskighetsskäl. Det finns uppenbara likheter mellan Lina och Nelly: genom en släktings försorg blir de utvalda till uppdrag som är både viktiga och potentiellt farliga, uppdragen kommer (ofta) i form av ett meddelande/brev med instruktioner, uppdragen måste genomföras utan föräldrarnas/förälderns vetskap, och det finns regler att förhålla sig till för att lyckas i uppdragen. I Linas fall lyder de ”Regel nummer 1: Äventyra aldrig på tom mage. Regel nummer 2: Äventyra aldrig utan rätt saker. Regel nummer 3: Ha alltid en ficklampa i fickan”. Efter uppdragen återrapporterar både Lina och Nelly sina upptäckter och bravader skriftligt till sina respektive uppdragsgivare, och uppdragen behandlar olika sagoväsen, som till exempel skrämmare (denna bok) eller vampyrer, spöken och frankensteinare (Nelly Rapp). Men det finns också klara skillnader mellan bokserierna (med reservation för att jag bara läst Uppdrag: Skrämmarna ur Hemliga boken för äventyrare-serien medan jag läst de åtta första böckerna om Nelly Rapp). En skillnad är att jag upplever Nelly som mer listig medan Lina är mer av en äventyrare, påhejad av Peppar. En annan skillnad är den otroligt befriande avsaknaden av vuxna kärlekskomplikationer i Uppdrag: Skrämmarna – den (oftast extremt normstyrda) karusellen kan man som alltid lita på att slippa i böcker utgivna av Olika. Tack för det!

Illustrationerna i Uppdrag: Skrämmarna förtjänar också ett eget omnämnande. De har en sagolik grundton, kombinerad med en väldigt accentuerad mimik hos karaktärerna. Allra bäst gillade jag själv den mäktiga bild av virvelvinden som susar runt Peppar, Lina och Alberto när Peppar botar Lina från den tokhicka hon ådragit sig i mötet med skrämmarna.

IMG_3420

Tian gillade verkligen boken och ser fram emot att läsa seriens andra delar, och jag tror att han är i början av den åldersgrupp som tilltalas av böckerna. Samtidigt kan jag tillägga att Tretton i vanlig ordning satt med vid läsningen som han ofta gör även när han inte tycker att böcker är roliga (för att de är över hans nivå), och han slapp att bli fullständigt uttråkad eftersom Peppar tilltalade även honom. Extra roligt var hennes kosthållning – hon äter visst pepparkorn utan något till!

Advertisements

2 Comments

Filed under Kapitelböcker

Rida ryggen

Ida Therén, Z Keller
Nära förlag, 2014

Det är en vanlig dag för den unga huvudpersonen – jag skulle tippa på en ålder någonstans kring året – i Rida ryggen, och händelseförloppet presenteras i två- till treordsmeningar, ett par per uppslag. Det är lek, gå till lådan (”Gå själv!”) efter leksaker, gå ut i solen, titta på hundar och träd, amma, och gå hem och göra sig iordning för kvällen.

IMG_7078

Det centrala i berättelsen är barnets upptäckarlust, och kärleken, närheten och kommunikationen mellan barnet och föräldern: ”Mysa krama krama. Jag älskar dig”. Det är barnet som initierar att de ska gå ut, och det görs väldigt tydligt att de möter världen tillsammans: ”Titta hunden. Hej hunden!”, ”Fint träd. Hej trädet!”. Språket blir förstås lite begränsat när meningarna ska hållas så korta, men roligt nog är det Tian som är polis över att jag inte bygger ut dem – ”Klättra soffan” får inte helt plötsligt läsas som ”Klättra i soffan”. Och det är mysigt, tycker jag, att Tian gärna sitter med när Tretton valt att vi ska läsa Rida ryggen. Jag tror dels att det är för att kärleksfullheten känns mysig, men också att bilderna spelar en stor roll. De är inte sådär myllrande som en del bilderboksillustratörer gör dem, men fortfarande tillräckligt detaljrika för att man ska kunna prata kring dem – vi sjunger en modifierad variant av En liten apa hoppade i sängen om leksaksapan som barnet har i soffan, vi pratar om boken som ligger uppslagen på golvet med illustrationer av larvet och fjärilar och hur den transformeringen går till, vi pratar om hur stora mjukisdjuren är och vem som har störst huvud (mjukisnallen är så stor att dess huvud är större än barnets), om vad dalahästar är för något, om hur hundar pussas, om huruvida alla äggen i fågelboet kommer att kläckas samtidigt, skojar om att barnets spegelbild när det borstar tänderna egentligen är ett annat barn som står utanför ett fönster och har köpt en precis likadan tandborste för att härmas, pratar om att katten har en pingla i halsbandet för att inte kunna ta fåglar, och rimmar mycket poetiskt åt katten som lägger sig för natten på mattan i sovrummet. Tretton hänger inte riktigt med på allt i dessa diskussioner förstås, men tillräckligt mycket för att inte bli uttråkad vilket ofta annars är fallet när jag och Tian börjar prata istället för att läsa.

IMG_7079

Språket faller också väl, tycker jag. Det är två ställen jag stakar mig lite på, dels ”Kissa är skönt” där jag tycker att motsatt ordföljd (skönt att kissa) skulle passa bättre med tidigare meningars ordföljd, och dels ”Vi är två. Ändå en.”, där abstraktionsnivån rusar i höjden. Vad menar de med det?, frågar Tian, och jag vet faktiskt inte riktigt hur man tänker sig att en förälder och ett barn ska vara ”ett”.

IMG_7080_2

Barnet och föräldern könas aldrig i text och är neutralt tecknade, men amningsbilden avslöjar ju förstås i mina ögon att det är en kvinnlig förälder. Det här med amningen för mig också in på att detta är en bok där de attiraljer som ofta förknippas med “nära föräldraskap” (attachment parenting) får ta plats – här är det sjal, amning och potta istället för vagn, napp/nappflaska och (engångs)blöjor. Det hamnar inte i förgrunden, men det finns där, som en naturlig del. Barnet ammar när det är hungrigt, går på pottan när det behöver kissa, och upptäcker världen från sin förälders rygg. Man behöver självklart inte sjala, amma och ec:a för att läsa den här boken – som jag nämnde är det kärlek, närhet, kommunikation och upptäckarlust som är dess centrala komponenter – men om man gör det, så är det en välkommen källa till identifikation för barn som mest blir förvånade av de nappflaskor och blöjor som enligt min uppfattning är ett rätt återkommande inslag i småbarnsböcker.

3 Comments

Filed under Första böckerna

Konrad lussar och Konrads klänning

Åsa Mendel-Hartvig, Caroline Röstlund
Olika förlag, 2014

Nu närmar sig Lucia och det verkar inte lätt att bestämma sig inför årets luciatåg: den övertygade pepparkakan blev sedan en tärna som nu verkar ha blivit en stjärngosse… och kan man blanda olika sorts figurer?

IMG_6083_2

I Konrad lussar blandas det hej vilt – i det luciatåg som avslutar boken finns kombinationer som luciakrona, lucialinne, glitter och kängor som ser rätt pepparkakslika ut eller tomteluva, pepparkakströja och luciakrona. Men som höres håller sid figurerna i alla fall till det ”luci-iga” temat (nyuppfunnet ord hos oss, att jämföra med ”juligt”), något som jag tycker att man allt oftare hör att inte är fallet på landets förskolors luciatåg (även om jag försöker upprätthålla distinktionen – därav nyordsskapandet). Däremot är det förstås – det är ju Olika förlag som gett ut boken – en salig blandning av barn som bär de olika utstyrslarna.

Precis som i vår verklighet här hemma är det dock inte slutprodukten som är det viktigaste, utan processen som föregår den. Konrad och storasystern Hedvig rotar i lådan med utklädnader, konstaterar att en del är trasigt eller har hunnit bli för litet, gillar glitter, fäktas med ”stjärnsvärd” och hinner ha på sig lucialinne med ett rött band i midjan i ungefär en millisekund innan de slänger allt:

– Nakenfiiiis!

– Kan man lussa naken?, undrar mormor.
– Det blir nog kallt, tror mamma.

Och minsann snöar det under luciatåget, så det har hon nog rätt i – tur att barnen packade det de skulle ha i en ryggsäck.

IMG_6084_2

Här, på nakenfisuppslaget, tecknas barnen verkligen nakna, med snippa respektive snopp – något som jag inte kan påminna mig att jag sett i någon annan av de bilderböcker vi läst, med undantag för rena faktaböcker om kroppen. Det känns faktiskt rätt befriande.

I Konrads klänning figurerar ungefär samma persongalleri, men denna gång utan mamman. Boken börjar med att:

Hedvig har fått en klänning.

Konrad har inte fått någonting.

Klänningen glittrar (så vackert, höll jag på att lägga till, men det är inte en värdering som görs i boken – där är det själva glittrandet i sig som gör det, inte dess eventuella skönhet), och Hedvig låter generöst Konrad låna när han så gärna vill – men bara en liten stund, förstås. Därefter blir det en vild jakt genom huset, som slutar i att båda barnen ropar på mormor.

Mormor kommer, och vet bot. Efter lite rotande i källaren får Konrad också en klänning, en glittrande röd, de dansar hand i hand och ser alldeles fantastiskt lyckliga ut: ”Vi glittrar!”.

IMG_6085_2

För mig är dessa böcker i första hand härliga skildringar av syskonskap innehållande mycket lek och skratt och mindre doser konflikt och avundsjuka, men det går förstås inte heller att bortse från att de berör två teman som aldrig verkar mista sin förmåga att uppröra: pojkar i klänning och pojkar som (nåja) lucia. Detta är teman som också tagits upp i Sagolikas böcker om Kalle: Kalle som lucia och Kalle med klänning.

Dessa senare nämnda är inga böcker som ni kommer att få läsa om i år i alla fall – jag har läst den förstnämnda med Tian en gång och det slutade med att jag hoppade över halva, för att jag upplevde att det var ett sådant problem med Kalles kön. Han var kille – killar kan inte vara Lucia (i bokens första del, upplösningen är lycklig). Därmed är de böckerna ingen läsning för dem, som liksom mig, läser efter devisen att ”if it ain’t broken – don’t fix it”. I Konradböckerna däremot berörs kön inte alls som en faktor i handlingen, utan det som räknas är barnens glädje.

Textmässigt är de här böckerna riktade mot de lite yngre barnen, men de har absolut potential för syskonläsning. Det är Tretton som väljer dem, men Tian diskuterar dem gärna.

3 Comments

Filed under Bilderböcker

Sam och Sigge och den första julen

Lin Hallberg, Margareta Nordqvist
Bonnier Carlsen, 2014

Det finns en lång rad böcker som handlar om shettlandsponnyerna Sam och Sigge, och som jag förstått det (vi har bara läst denna och Sam och Sigge) är de uppdelade i två serier: dels en om ”ponnytjejerna” i BUS – Brobyungarnas shettisar, och dels en där sönerna på gården – Eric och Simon – är huvudpersoner. Sam och Sigge gick inte hem hos Tian vid första läsningen när vi provade för kanske ett halvår sedan, men nu med Sam och Sigge och den första julen verkar han betydligt mer på kroken och vill läsa mer om riddare.

IMG_6080_2

Sam och Sigge och den första julen hör till serien där Eric och Simon är huvudpersoner, och de omtalas väldigt frekvent som ”riddarbröderna”, vilket jag – utan att ha läst Sam och Sigge och riddarbröderna – skulle tippa att kommer därifrån. Detta, tillsammans med det faktum att bröderna växer upp på gården, gör att de känns som ganska ”typiska” pojkar inom ridsporten (att kontrastera mot alla längtande, hästälskande ridskoletjejer). Samtidigt är det väldigt trevligt med en hästbok(sserie) med pojkar i huvudrollen, något jag kan tänka mig kan vara ett trevligt litterärt sällskap till alla hästälskande pojkar där ute som kan ha det rätt ensamt.

I Sam och Sigge och den första julen närmar det sig jul i ramberättelsen, men denna jul inträffar aldrig utan den jul som det berättas om – mamman är berättaren – är den allra första julen i Sverige efter att familjen flyttat dit från England (efter skilsmässan från deras pappa, om jag uppfattar det rätt):

Eric och Simon brukar turas om att välja vad mamma ska berätta. Oftast vill de höra en sann-saga. Just idag är det Erics tur att välja.
– Då vill jag att du berättar om den första julen i Sverige, säger Eric.
– Ja! ropar Simon. Den är jättebra!
– Jag har säkert berättat den hundra gånger, suckar mamma. Tröttnar ni aldrig?
Mamma säger att Simon och Eric har glömt hur ensamma och eländiga de kände sig då. När de precis flyttat ifrån pappa och kompisarna i England.
– Det var så kallt att Simon och jag sov i samma säng, minns Eric. Och jag trodde att Simon hade lagt istappar i sängen, men det var hans tår.
– På kvällarna sprang det möss i köket, fnissar Simon.

IMG_6082_2

Denna jul innehåller det mesta: längtan efter snö och ”riktig jul”, tomtespaningar, hästar som river ner julpyntet i boxarna, strömavbrott, räddandet av en liten katt och till slut julottan där de träffade ”tjejerna” för första gången. Brödernas självklara relation till varandra och deras kärlek till sina (busar till) hästar är genomgående teman, och Tian fick helt klart några aha-upplevelser kring hur det kan bli med syskon sedan, med en lillebror som kan “prata så bra”.

Det här är en sammanhängande kapitelbok, att jämföra med de ”första” kapitelböcker vi läst där kapitlen kan läsas i princip fristående. Den är också språkmässigt något mer komplex, både med konstruktionen med en ramberättelse kring den egentliga berättelsen och med det mer utvecklade språket där miljöbeskrivningarna visserligen stöds av illustrationerna (som finns på varje uppslag) men också utgör en självklar del av texten. Samtidigt är det inte så mycket i boken som är svårt att förstå: inga dolda motiv eller motstridiga känslor, eller så, så man kan absolut läsa den med behållning även för yngre barn som tycker om temat.

Som redan nämnt uppskattar jag att detta är hästböcker med pojkar i huvudrollerna, även om de nu är lite ”typiska”. Jag upplever att språket ganska ofta understryker att de är pojkar (de talas mycket om i termer av ”pojkarna”, ”bröderna” och ”riddarbröderna”), men det är rätt lätt att läsa bort om man önskar – medan det, å andra sidan, kan vara en poäng i att behålla detta om man vill berätta om hästar som ett intresse för både pojkar och flickor. I sitt görande, ensamma på gården, tar kön dock inte överhanden. Här handlar det om barns hästar och barns jul.

Leave a comment

Filed under Kapitelböcker

Den vilda Bebiresan och Vilda Bebin får en hund

Barbro Lindgren, Eva Eriksson
Rabén & Sjögren, 1982, 1985

När jag skrev om den Mamman och den vilda Bebin här för ett tag sedan så hade jag börjat återuppliva minnen om att jag själv läst den som barn, och dessa minnen blev ytterligare något tydligare när vi sedan lånat de två andra böckerna om samma bebis, Den vilda Bebiresan och Vilda Bebin får en hund.

Mitt allra första intryck av att läsa dem var att det är ett hopp läsmässigt mellan Mamman och den vilda Bebin och dessa båda. Tretton var som sagt väldigt förtjust i den förstnämnda, men kunde inte alls relatera på samma sätt till dessa båda som onekligen tar stegen från skröna till vild fantasi. Tian däremot strålade när Bebin och hunden flyger ut i rymden och hamnar på en planet av glass.

IMG_5529

Mitt andra intryck var att rimmen flyter bättre i båda dessa böcker. En faktor är förstås att jag hunnit vänja mig lite vid rytmen, men jag tror verkligen inte att det bara ligger hos mig:

Den vilda bebin tjatar på sin mamma varje stund,
nu vill han ha en liten hund!
En liten hund vill alla ha
och bebin allra mest,
och får han ingen hund så vill han ha en häst.

Och bebin får en hund i födelsedagspresent, efter lång och frustrerad väntan, men det är ju fel – en mjukishund, som bebin vrålar att han ska skjuta med sitt gevär för att den inte är riktig. Inte en bok för vapenvägrare, alltså. Att bebin ändå inte gör slag i hotet visar sig vara tur, eftersom hunden får liv sedan på natten och bebi med alla mjukisdjur får sig en riktig rymdfärd, tills de till slut trillar ner till mamman som ”väntar på dem som han alltid gör, att mammor oroar sig jämt kan de inte rå för” – ett tema som återkommer från Mamman och den vilda Bebin.

IMG_5528

Den vilda Bebiresan innehåller, som titeln antyder, också en resa. Här är det dock havet istället för rymden som är utflyktsmålet, och det finns faktiskt intressanta likheter mellan Den vilda Bebiresan och Elsa Beskows Lillebrors segelfärd. I båda fallen ger sig barnen iväg från sina mammor i en båt på köks(?)golvet, i båda fallen står de sorgsna mammorna kvar och vinkar efter dem, i båda fallen har de resesällskap i form av mjukisdjur, i båda fallen möter de faror i form av stora fiskar, i båda fallen blåser det upp till storm – men sedan slutar likheterna, för medan Lillebror först hamnar hos små glada ”negerbarn” och sedan seglar till ett Kina med kejsare, mänskliga ”fålar”, porslinsslott och försök till bortgiftande av prinsessan är Bebins tuppräddande, bli-uppäten-av-val-upplevelse och bullätande betydligt mer samtida. Däremot kommer förstås båda lyckligt hem igen – vilken tur! Och när jämförelseobjektet är Lillebrors väna mamma, så ser till och med vilda Bebins tålmodiga mamma lite modern ut.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Mamman och den vilda Bebin

Barbro Lindgren, Eva Eriksson
Rabén & Sjögren, 1980

Mamman och den vilda bebin är en sådan där bok som vi lånat för att jag själv har vaga minnen av att jag läst den som liten. Själv blev jag inte så imponerad när vi återupptog upp bekantskapen, men både Tian och Tretton har tagit den till sina hjärtan. Tian tycker att Tretton är lite som bebin – ur ett vuxenperspektiv är jag inte riktigt enig med den bedömningen, men jag förstår hur Tian menar för är det något boken behandlar så är det små barns oförutsägbarhet och behov av passning. På så sätt är den en väldigt bra bok om småsyskon, utan att i sig själv innehålla ett enda syskon. De enda karaktärerna i boken är bebin och mamman:

Det var en gång en mamma som var så snäll och mild.
Hon hade fått en bebi som var förskräckligt vild.
Allt som var farligt ville bebin göra.
På mammans tjat ville han aldrig höra.

IMG_4520

Och bebin klättar, klipper, rymmer i en rad olika varianter (och mamman gråter och gråter men bebin kommer i alla fall alltid tillbaka till sist – ”Han ville bara se hur lessna mammor kunde bli!”), hoppar i diskhon, ramlar i toan och eldar nästan upp huset. Det är, kort sagt, en skröna om en vild småbarnstid.

Det jag tycker är sympatiskt med texten, utöver det som inledningsvis nämndes rörande potentialen som syskonbok, är att det hela tiden står klart att mamman älskar sin bebis genom alla prövningar – och alla rymningar öppnar för en typ av samtal som jag och Tian tenderar att återkomma till, nämligen om hur rädda mammor och pappor blir om deras barn försvinner och hur de kommer att leta och leta och leta ända tills de hittar dem igen. Å andra sidan är det väl lite typiskt att det är just en mamma som är så snäll och mild och en pojkbebis som är så förskräckligt vild. Rimmen är dock inte beroende av att det ska vara en mamma och en ”han”, så om man håller tungan rätt i mun så är det relativt lätt att byta kön på dem. Bebin är dessutom väldigt neutralt ritad.

IMG_4519

Samtidigt är rimmen i sig själv lite sisådär. Det tog rätt många läsningar att faktiskt få flyt i dem, och på vissa ställen hackar jag än. Allra mest stör jag mig kanske i den del av boken där bebin är sjuk och

Den stackars mamman gråter still
men utav hennes tårar frisknar bebin till
och börjar genast svälla upp.
Snart är han lika stor
som innan han blev prickig som en tupp!

Förutom det bristande flytet, så kan jag fortfarande inte köpa det där om prickig som en tupp. Det känns så nödrimmat!

Och anledningen till att Tretton själv gillar boken är nog också något sorts förstadie till identifikation: det han förstår ur boken är nog ungefär att det är en mamma och en bebis, att mamman letar efter bebisen och att mamman säger nej till bebisens upptåg – händelser som är rätt lätta att relatera till i en 1,5-årings liv.

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Säjer hunden?

Pija Lindenbaum
Bonnier Carlsen, 2004

Det här är en bok som jag har fått delvis omvärdera – jag hade till och med skrivit en post om den förra veckan, men hann aldrig publicera den innan Tretton ville ha ett ord med i laget!

Saken är den att vi har haft Säjer hunden? i bokhyllan länge, utan att läsa den särskilt mycket. När vi råkade köpa på oss den var Tian för stor för att ha något utbyte av den, och så kom jag väl inte riktigt på att ta fram den till Tretton innan han nyligen hittade den själv. Upplägget är att det ska vara en djurljudspekbok: varje uppslag illustreras av ett djur med sin unge, som åtföljs av någon sorts djurljudsåtergivning i text (som jag tycker är sisådär, men det är ju lätt åtgärdat i läsningen).

I mitt tycke är det här inte en pekbok för de allra minsta. Tretton har förvisso älskat djur sedan han började göra sin åsikt hörd; första riktigt distinkta (jämfört med mamamamama! som säkert kunde betyda mamma ibland men också allt möjligt annat) ordet var katt, och han pekade ivrigt ut ungefär allt som går på fyra ben som katter. Jag svarade och bekräftade (ja titta, en katt!) eller korrigerade (ser du en katt? Titta, det är ju en hund! Vov vov säger hunden!), sådär som man gör – men om jag kände behov av något pekboksstöd i detta så var det i så fall av pekböcker med tydliga foton eller realistiska teckningar, inte av en med minilamm som sover i ett jättefårs päls eller en kaninunge som åker rutschkana på en stor kanins öra, även om illustrationerna för all del är charmiga!

IMG_3916

Däremot inbjuder boken till en trevlig läsning med ett djurljudshärmande barn i Trettons ålder (nu 16 månader). Jag läser varje uppslag som “stora X säger Y, vad säger lilla X?”, och Tretton antingen härmar som svar på frågan, eller fnissar. Sista uppslaget ger en twist – för där sitter en jättemamma och säger “min lilla skrutt!” till ett minibarn som säger “mamma!”.

Tretton uppskattar twisten väldigt, och jag ger honom rätt i att den tillför boken mycket. Tyvärr gör greppet det också tydligt att det här är en bok om djurmammor och -ungar. Djuren i sig är inte direkt könsmarkerade, även om der från vuxenperspektiv framgår att kon, grisen och hönan är honor, men människomamman är det helt klart – och det är då jag slås av hur mycket mer överraskande motsvarande slut med “pappa!” skulle vara.

Sedan tror jag inte att bokens användningstid kommer vara så lång hos oss, utan snarare att den kommer att förlora sin dragningskraft så snart Tretton börjar utvidga sitt språk från djurljudsdomänen. Men – som inledningen visade – jag har fått fel förr!

Leave a comment

Filed under Första böckerna

Embla mitt i kosmos

Majken Pollack och Sara Lundberg
Alvina förlag, 2014

IMG_3612

Embla mitt i kosmos är tung. Det starka färgspråket i illustrationerna (som avspeglas väl av omslaget) understryker det, men det kan vara lätt att lura sig på målgruppen när man ser den lilla textmängden. Ett uppslags text kan begränsa sig till:

Det är tyst i Emblas rum. Tyst och stilla.
Men Embla kan ändå inte somna.
Kroppen bara vägrar, totalt.

– Mamma!

Ändå hinner boken på tjugosex sidor avhandla både människans existentiella ensamhet och vår förmåga att kunna stanna upp, lyssna, förstå och se varandra. Själva handlingen är förlagd till läggdags hemma hos Embla och hennes mamma, och cirkulerar kring Emblas försök att förklara sin ensamhet för sin mamma. I för barnfamiljer och barnböcker sedvanlig försena-läggningen-anda hinner Embla både be om vatten, gå upp och kissa och gå och lägga sig i mammans säng innan hennes försök att förklara sig når sin kulmen och hon springer till fönstret och utbrister

– Tänk om ingen annan finns som jag finns.
Tänk om det bara är jag som tittar ut!

Därefter avslutas dock berättelsen något abrupt. När mamman äntligen förstått Embla, så vill Embla bara sova. Det är inte det att det inte är ett trovärdigt slut – när hon nått fram kanske anspänningen släpper och tröttheten tar över – men jag tror att boken skulle ha lyfts av i alla fall en sida till där Embla hade fått svara någonting mer innan sängen lockade. Å andra sidan är den näst sista bilden, där Embla lutar huvudet mot sin mamma, både vacker och talande så min invändning kan vara baserad på att jag inte alltid lägger så stor vikt vid bilderna som en del berättelser kräver.

Språkmässigt utspelar sig boken i huvudsak i dialogform, vilket jag också uppfattar som en läsart som inte är helt lätt att greppa. Jag upplever behovet av att emellanåt lägga till ett extra ”säger mamman” eller ”säger Embla” för att göra det med klart för Tian vem det är som pratar.

Tian tycker om boken, men jag upplever att han inte ens är nära att greppa den eller ens riktigt märka av dess filosofiska dimension än. Kanske kan det förklaras med att vi ofta läser tillsammans med Tretton också, vilket tyvärr tenderar att minska utrymmet för de där härliga diskussionerna som kan uppstå utifrån de frågor en berättelse väcker i en fyraårings huvud. Huvudpersonen Embla skulle jag uppskatta är sex-sju år. Samtidigt fick känslan av ensamheten mig att slå upp en passage i Lars H Gustafssons Växa – inte lyda, där han beskriver självets utveckling och mognad och refererar en dikt som beskriver en höstkväll då författaren var ute och hämtade ved, såg upp mot stjärnorna och för första gången insåg sig ensam under ”en ödslighet utan gräns” (dikten är ”Vad upplevde jag den kvällen” av Pär Lagerkvist) – och den passagen beskriver tio-tolvåringar, vilket stämmer bra på mg själv om jag tänker mig tillbaka i mitt eget liv. Om någon annan läst boken, så är jag väldigt nyfiken på hur era diskussioner med barnen varit och i vilken mån ni upplevt att de uppfattat budskapet!

1 Comment

Filed under Bilderböcker