Tag Archives: 2007

Hejhej-böckerna

Tutu och Tant Kotla, 2006
Dino och Lilla Kurren, 2006
Syrma och Tocke Broms, 2007
Mehmet och Lilla Luna, 2010
Gunna Grähs, Alfabeta

IMG_3179

Hejhej-böckerna utgör ett sammanhållet universum. I ”Tutu och Tant Kotla” blir Tutu inbjuden på kaffe hos Tant Kotla, och i bild syns en katt smita in i Tant Kotlas lägenhet. När man sedan läser ”Dino och Lilla Kurren” dyker samma katt upp igen – det är visst Heikkis katt, Heikki som ramlat omkull i en buske och sitter där omgiven av sina urdruckna ölburkar och är så ledsen över att han glömde att mata Lilla Kurren igår. Dino, barnet som är huvudperson i boken, erbjuder sig att mata Lilla Kurren och i bakgrunden ser man Tutu gå förbi med sin tidningsvagn. I ”Syrma och Tocke Broms” är Luna från ”Mehmet och Lilla Luna” i Syrmas butik. Dino och Heikki står utanför och kikar in, Tant Kotla passerar också och de samlas alla i dörren när det blir bråk mellan Syrma och Tocke Broms inne i butiken. Kort sagt, det händer massor i bild och det är inte begränsat till denna typ av korsreferenser mellan böckerna utan här finns också fristående okommenterade berättelser, som till exempel den tigerrandiga soffan som kånkas genom stora delar av ”Mehmet och Lilla Luna”.

IMG_3182

I text är böckerna betydligt enklare, och där föredrar jag helt klart ”Tutu och Tant Kotla” och ”Dino och Lilla Kurren” framför de andra två. Ta till exempel skildringen av mötet mellan Tutu och Tant Kotla:

”Tutu och Tant Kotla har kul!
Dom berättar för varandra
om hur det var när dom var små.

Tutu berättar om hettan
och det höga, torra gräset.
Om hur han och hans systrar
spelade boll
utanför morfars hydda.

Tant Kotla berättar om ån
som svämmande över på våren.
Hon berättar om
hur hon seglade små barkbåtar
i vattenpussarna.”

Eller den del av ”Dino och Lilla Kurren” (huvuddelen av boken) som Dino spenderar i Heikkis lägenhet. Här är stökigt och det luktar sopor och gammal cigarettrök, det står burkar och flaskor överallt och kylskåpet gapar tomt sånär som på öl och kattmatsburkar – men Heikki har också byggt ett slott till Lilla Kurren av kartonger, ”Kurrens slott” står det ovanför porten. I dessa båda exempel tycker jag att skildringen går bortom möten mellan olikheter (från olika delar av världen, i olika åldrar, mötet med en uppenbart alkoholiserad person) och når fram till beröringspunkter, beröringspunkter som är relevanta både för karaktärerna och för barnen som läser. Glädjen i barndomslekarna, tillgivenheten till ett djur.

IMG_3181

De båda andra böckerna är visserligen läsvärda utifrån sin bildvärld, men når i mitt tycke inte samma nivå. I de möten som skildras där är det istället inslag av konflikt (Mehmet skäller på Lilla Luna som lekt på gatan – ”Dumma unge!” – och Tocke Broms blir tvärilsk över att han inte vinner på den lott som han köper av Syrma) istället för beröringspunkter.

Eftersom det finns så mycket att titta på i bilderna medan texten är så enkel så har båda barnen haft glädje av de här böckerna, deras favorit är ”Tutu och Tant Kotla”. Den värld som skildras är vanligtvis underrepresenterad i barnboksfloran, en förort med invånare med namn som skvallrar om ursprung från många olika länder. Denna dimension, och det faktum att den bara finns där utan att kommenteras, är mer framträdande än skildringen av kön i böckerna – den sistnämnda är för den delen ingenting som frammanar några reaktioner från mig. Sammantaget säger jag ”läs!” – och speciellt då de båda favoriterna.

Advertisements

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Pelle Svanslös – Våga vara snäll och Nokos överraskningskalas

Pelle Svanslös – Våga vara snäll
Åsa Rönn, Michael Rönn, Ingrid Flygare (efter Gösta Knutsson)
Bonnier Carlsen, 2014

Nokos överraskningskalas
Fiona Moodie
En bok för alla, 2014 (2007)

Både Tian och Tretton är januaribarn, så den senaste månaden har inneburit kalas efter kalas. Kalas är också temat i både Pelle Svanslös – våga vara snäll och Nokos överraskningskalas. Mer specifikt behandlar de dock att inte bli bjuden på kalas.

IMG_7047

Detta är ett tema som man kan tänka sig olika vinklar på, och där har båda böckerna valt samma: det är inte någon ledsen icke-inbjuden som står i centrum, utan läsarens perspektiv är den uteslutandes, som får lära sig att vända andra kinden till. De icke-inbjudna, Måns i Pelle Svanslös och Hyena i Nokos överraskningskalas, är nämligen inte alls särskilt sympatiska – men sensmoralen i båda historierna är att den uteslutande akten, att inte bjuda dem på kalaset, bara trappar upp konflikten. Det får Måns att bestämma sig för (och genomföra) en stöld av presenten som Pelle skulle ge till Maja i Pelle Svanslös, och Hyena att äta upp de fikon som huvudpersonen (jordsvinet) Takadu under stor möda plockat för att bjuda på under vännen Nokos överraskningskalas.

IMG_7049

I frågan om det är en bra sensmoral vacklar jag lite. Visst är det fint att se Måns respektive Hyenas glädje när de istället inkluderas (Måns genom att bjudas på Pelles kalas och Hyena genom att få vara med på Nokos), men jag kan tycka att beskrivningarna av de elakheter som de gjort sig skyldiga till har så pass lite inlämning och känslomässig kontext att jag skulle vilja att mina barn inte ska känna några förpliktelser att försöka omvända någon som beter sig så:

Hyena smög fram och glufsade i sig fikonen som var kvar i korgen. Ett lämnade han kvar bara för att reta Takadu.

När Takadu vaknade stod solen lågt och korgen var tom. Ett endaste fikon fanns kvar liksom en skarp lukt av Hyena.

Allt arbete till ingen nytta! Takadu var förkrossad och ledsen. Inga fikon! Nokos födelsedag skulle bli förstörd.

Lurendrejaren Hyena rullade runt bakom en sten och vred sig av skratt.

Eller:

– Jag tror att Maja kommer bli väldigt besviken på Pelle om han inte har någon present till kalaset, viskade Måns till Bill och Bull. Hon kommer att bli så besviken att hon inte vill vara med Pelle längre.
– Men Pelle kursivhar ju en present till Maja, sa Bill.
– En strömmingstårta, sa Bull.
– Inte om jag får bestämma, sa Måns och log elakt.

IMG_7048

Och i det senare fallet får tilläggas att det som gör att Maja väljer att utesluta Måns från sitt kalas är att han oprovocerat kastar snöboll på Pelle när han åker pulka, med resultatet att Maja och Pelle kraschar in i ett träd. Och jo, jag vet att det finns ett ständigt underliggande stråk av avundsjuka och missunnsamhet från Måns sida visavi Pelle, men jag vet också att jag hade svårt att hantera det själv som barn när jag läste böckerna – och den här bilderboksvarianten har ju en ytterligare något yngre målgrupp – kanske från dryga tre eller så om man ser till textmängden, medan jag som framgår inte är säker på hur väl innehållet går fram. Jag tror att Tian håller med mig i detta, eftersom Pelle Svanslös åtminstone än så länge inte blivit särskilt mycket läst.

Nokos överraskningkalas har vi däremot läst på både längden och bredden, för att läsa om ”Kadu” är en av Trettons absoluta favoriter för tillfället (tillsammans med Det är en gris på dagis). Det här, när vissa böcker blir riktiga favoriter, är så spännande tycker jag. Ibland går det att förstå vad det är som fängslar, men i det här fallet har jag faktiskt inte mycket till aning. Det började med att han föll för karaktären Bushbaby (ett spökdjur), och sedan hamnade boken på repeat. För att riktigt stå ut med det har jag läst bort mycket av Hyenas elakheter, vilket lämnar en rätt söt historia om Takadus mödor att ge Noko en bra födelsedag. Detta, glädjen i att ge till sina vänner, är något som också finns i Pelle Svanslös-boken, och som jag tycker är väldigt sympatiskt. Dessutom är det långtifrån bara saker som ges bort: här förekommer såväl egna sånger som eget DJ:ande.

IMG_7052

IMG_7051

Något annat jag uppskattar med Nokos överraskningskalas är den annorlunda miljön och de annorlunda djuren som figurerar: utöver Takadu (jordsvin) och Noko (piggsvin) och Hyena så är vännerna vårtsvin, öronhundar, myrkottar, markattor, pärlhönor, spökdjur, sköldpaddor… Vi har googlat fram mer information om många av dem, för att se hur de ser ut i verkligheten och hur de lever. Allra mest har vi dock lärt oss om två små gynnare som bara återfinns i bild: två små dyngbaggar som är med på de flesta uppslagen. Dessutom måste sägas att illustrationerna är väldigt välgjorda och att Tretton verkar gilla de sångtexter som jag sjunger med nästan samma melodi varje gång…

De centrala gestalterna i Nokos överraskningskalas är ”han”: Takadu, Noko, och Hyena medan vårtsvinet omnämns som ”fru Vårtsvin” och Bushbaby är en hon. Kön spelar dock en väldigt underordnad roll här, och det finns inga könsmarkörer utöver de eventuella omnämnandena. I Pelle Svanslös-fallet upplever jag att könsaspekten fått en viss uppfräschning, jämfört med hur jag minns den från originalhistorierna. Pelle, Måns och Bill och Bull är ju fortfarande hanar, men jag upplever att Maja får ta mer plats och skrivs fram mer som en ”rolig och snäll kompis”, och även om Pelle får rådet att köpa en stor rosett till henne i födelsedagspresent av Gullan, så verkar det bero mest på att Gullan ”ville bli designer” (och det är inte heller vad Pelle köper till henne, för han har lyssnat in vad hon verkligen önskar sig). Dessutom har det tillkommit en del karaktärer, som Katti och Kaa som är DJ:s och nyligen kommit till Sverige.

1 Comment

Filed under Uncategorized

Böckerna om spyflugan Astrid

Spyflugan Astrid
Spyflugan Astrid flyger högt
Spyflugan Astrid rymmer
(finns men ej lästa: Spyflugan Astrid gillar och Spyflugan Astrid mitt i musiken)

Maria Jönsson
Bonnier Carlsen, 2007, 2008, 2010

De första gångerna vi läste Astrid-böckerna var jag ganska neutralt inställd, men de gick hem bra hos både Tian och Tretton och femtioelva omläsningar senare måste jag säga att det här är genuint bra böcker för ett rätt stort åldersspann. 

IMG_5931

Världen ses här genom ögonen på Astrid, en spyfluga som bor “bakom soffan” med sin familj i form av mamma, pappa, moster Ally, en omtalad men försvunnen morbror, 43 småsyskon, 7 kusiner och 3 nästkusiner. En myllrande familj alltså, men föräldrarna förekommer uteslutande i bakgrunden skötandes hushållsgöromål och syskon (på ett tämligen jämställt sätt, faktiskt) medan det är moster Ally som Astrid har sina duster med. Duster som handlar om Astrids frihetslängtan å ena sidan (hon tycker om att ”1. äta 2. göra utflykter 3. titta på DET STORA PÅ ANDRA SIDAN” eller att ”1. äta 2. göra utflykter 3. ligga och fundera”) och moster Allys utkrävande av ansvarstagande å andra: var försiktig (akta dig för ”feta smällen och hemska sugen”) och hjälp till att ta hand om småflugorna.

Jag känner mig inte självklart positiv till budskap om hur storasyskon ska hjälpa till med sina småsyskon, och då än mindre i formen av att storasystrar ska göra det, men i flugfamiljsformatet tycker jag ändå att det fungerar. Tian undrar mycket om varför Astrid “alltid” (hennes uttryck) måste hjälpa till med småflugorna, och vi pratar om att det förstås inte är juste om det är så, men också att det kan vara något som Astrid bara säger fastän det inte är “alltid” för att hon tycker att det finns roligare saker att göra och om hur det är bra att hjälpas åt i en familj.

IMG_5932

Text och bild arbetar verkligen tillsammans i de här böckerna: texten är en del av det visuella uttrycket genom att vara större eller mindre eller röra sig över sidorna, medan bilderna flitigt zoomar in eller zoomar ut för att understryka flugperspektivet och hjälper till att förklara termer som flugorna myntat för människoföreteelser: stora sugen (dammsugaren), feta smällen (flugsmällan) och det stora på andra sidan (världen utanför huset där de bor) är redan nämnda, därtill kan till exempel läggas varma rutan (ugnsluckan), svarta solen (spisplattan), svarta havet (en kaffekopp) och bruna varma saker (bullar). Det här sistnämnda greppet är något som jag upplever gör att Tian håller intresset levande för dessa böcker, eftersom han kämpar med att begripa sig på vad som avses med beskrivningarna. Därtill så är det här med varierad textstorlek något som drar extra mycket intresse till texten, där han gärna vill veta precis vad det står på olika ställen.

Igenkänningsfaktorn mellan böckerna etableras effektivt med olika varianter på presentationen av Astrid, med tyngdpunkt på siffror:

Det är jag som är Astrid.
Dom säger att jag är en spyfluga.

Inte vet jag, men jag har,
stora ögon,
2 armar,
2 vingar,
och 4 ben.

Liksom arbetet med textens visuella uttryck i övrigt drar intresset till precis vad som står var, så drar den här presentationen och de listor som Astrid återkommer till intresset till de möjligheter som siffror ger, på ett effektivt sätt.

IMG_5933

Historierna i böckerna är egentligen en bit över Trettons nivå – han förstår inte hur Astrid hamnar i fara när hon somnar vid en bit dansk salami och hamnar i kylskåpet, hur Astrid och en av småflugorna sugs upp genom fläkten och ut på ”andra sidan” eller när Astrid somnar och drömmer – men det fina i kråksången är att det inte gör så mycket. Det finns så mycket i miljön runt historierna att det finns mycket att hämta ändå.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Mer eller mindre kuslig halloweenläsning

Kom in om du vågar!
Helena Davidsson Neppelberg
Alfabeta, 2010

Samlade sagor om den underbara familjen Kanin
(Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen, Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck och Sagan om den underbara familjen Kanin och godistrollet)
Jonna Björnstjerna
Bonnier Carlsen, 2013 (2007, 2009, 2010)

För Tian är det här med halloween ungefär lika självklart som midsommar och jul – det smäller kanske till och med högre än det förstnämnda eftersom man får klä ut sig på förskolan och det pysslas så att det står härliga till. Skräckdimensionen i halloween har dock gått honom förbi, vilket kanske är lika bra med tanke på att mycket känns ”kusligt” i hans värld just nu. Därför har vi inte läst Samlade sagor om den underbara familjen Kanin på sistone, något som vi gjorde förra året.

IMG_5718

Dessa samlade sagor – som är en samlingsutgåva av Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen, Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck och Sagan om den underbara familjen Kanin och godistrollet – är nämligen lite kusliga, fast rätt lagom egentligen, i mina ögon.

Den underbara familjen Kanin består av en mamma, en pappa och fyra barn, varav Lillebror Kanin är huvudperson. De bor i den underbara delen av skogen… men det finns en fruktansvärd del också, och det är där Lillebror Kanin tenderar att hamna: för att han följt efter en vacker fjäril (Lillebror ”har smak för det vackra i livet”) när han skulle plocka blåbär till pappas fantastiska blåbärspannkakor, för att han går vilse när han ska gå med ett kakrecept till sin farmor, eller för att godistrollet kommer och rövar bort honom när han äter godis en dag när det inte är lördag.

Varje gång blir Lillebror Kanin väldigt väldigt rädd. Varje gång är det någon som uppmanar honom att inte vara rädd eller visa rädsla eftersom det göder det som skrämmer honom, men som står svarslös när han undrar hur det ska gå till. Och varje gång så slutar det med att lillebror agerar, fastän han är rädd. Och det som var farligt – monstret i skogen, fru Skräck, godistrollet – visar sig då vara något som han kan bemästra.

IMG_5719

Sagoskogen där de bor är en extremernas skog – det är underbart och fantastiskt eller hemskt och fruktansvärt, och varje bok avslutas med en karta, där man kan se var äventyret utspelat sig. Barnfantasy, kanske man skulle kunna genrebestämma det som, vilket verkligen går igen i illustrationerna som jag fallit pladask för: det är mörkret med lysande ögon och grimaserande träd i den fruktansvärda delen av skogen, fru Skräcks docklika förklädnad och nästan brinnande förvandling till sin vanliga skepnad, godistrollets grin och godisfabrikens pysande, pustande och löpande-band-slit. Det är illustrationer som fyller uppslagen, och som lyfter texten och berättelsen. Och det är, för att återkomma till det, rätt kusligt.

IMG_5720

Jag är tveksam till om Tian än förstått sig på hur mycket de här berättelserna anspelar på traditionella sagoformat, och för att kunna börja förstå sig på texterna tror jag nog att man i alla fall bör ha passerat tre med en bit. Genusmässigt tycker jag att Lillebror är en fint skildrad karaktär, som får vara både modig och rädd, och att bikaraktärerna varieras väl och faktiskt i många fall inte könas alls – vilket till exempel gäller både godistrollet och dess mindre skrämmande inkarnation i slutet av boken.

Kom in om du vågar! är betydligt mindre skrämmande än ovanstående, och har en yngre målgrupp. Imperativet i titeln är ett genomgående tema i texten, när man gått in i ”mitt” hus i skogen uppmanas man att ”Hälsa på fladdermusen!”, ”Klappa spindeln!”, ”Klia vovven!” och så vidare, tills man till slut får ta kvasten och flyga till månen där berättarrösten väntar på en (med tårta!). Detta direkta tilltal tycker framför allt Tretton är rätt spännande, även om han nekar vissa saker (som att pussa på grodan). Tian är dock inte nödbedd att sitta med när vi läser denna bak, och fascineras nog framför allt av skelettet Kalles soppa som vi misstänker innehåller mask, flugsvamp, kottar och spik…

IMG_5721

I övrigt är det inte mycket att säga om boken: den levererar sin historia, i all sin enkelhet, på ett uppskattat sätt.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Racer-Rakel och fångarna i svinstian

Martin Widmark och Britt Sternehäll
Bonnier Carlsen, 2007

Det här är den första boken om Rakel som vi läst, men den tredje som getts ut om henne. Det gör att jag undrar några saker som jag kanske skulle veta om vi varit med från början: till exempel varför Ryslige Roland är ryslig, hur relationen mellan honom och hans “busar” ser ut, varför han mestadels pratar på vers och varför han och busarna har tejpat (?) på sig lösskägg.

IMG_3757

Historien går ut på att Rakel och Roland ska vara med i ett lådbilslopp – två varv runt parken – som i Rakels fantasi och illustrationerna omvandlas till ett riktigt racerlopp. De är uppenbarligen de enda deltagarna, och trots att Rakel hamnade efter i starten så leder hon när de närmar sig punkten för varvning, bara för att upptäcka att Roland helt plötsligt ligger före henne igen. Han måste ha fuskat, och tagit genvägen genom skogen, förbi tant Lyckholms verkstad. Rakel fortsätter trots allt, men när hon går i mål som segrare förstår hon och hennes vänner att Roland måste ha tagit genvägen igen och hamnat i klorna på tant Lyckholm.

Verkstadsägaren och tillika brottnings-ex-världsmästaren Lyckholm är den sortens tant som bryter sönder lådbilar med händerna, slukar pilsnerkorv direkt ur burken, snusar med en dreglande frenesi och – förstår Rakel och hennes vänner när de smugit dit genom skogen – låser in förbipassarande barn i sin svinstia och väser “Tyst snorungar!” när de ber att få komma ut. 

Med vad som måste vara den mest klassiska av räddningsmanövrar – avledning – fritar Rakel och hennes vänner Roland och hans busar, och efter en något mindre klassisk/tidigare sedd gristackling som hindrar tant Lyckholm från att istället stänga in Rakel så blir det till slut prisutdelning med Rakel överst på prispallen.

Jag har varit, och är, lite kluven till den här boken. Å ena sidan har Rakel skinn på näsan och är en ledargestalt (hennes vidhängande vänner, Mats och Sara puttar snällt på henne som lådbilens självklara chaufför, och följer hennes direktiv när hon drar upp planen för att rädda Roland och busarna), hennes vän Sara är mörkhyad-utan-kommentarer, och tant Lyckholm är kanske en ovanlig tant (jag filar på ett inlägg om karaktären “den farliga vuxna”, men har inte riktigt kommit fram till någon slutsats än) – men å andra sidan gillar jag inte riktigt språket och det lite mer groteska anslaget i illustrationer och beskrivningen av Lyckholm.
 
IMG_3759

Det sistnämnda är ju mer av en smakfråga, men jag vill gärna resonera med er om språket! Här har vi till exempel en utläggning från Roland:

Här ser ni killen som kör med stil,
i bilen som vrålar fram – mil efter mil.
Men Rakel din klant,
du kör som en fjant.
I din skruttiga, fjuttiga,
pruttiga bil.

Att kalla någon för klant eller fjant (eller snorunge) ligger helt enkelt väldigt långt bort från mig, och jag har aldrig hört det från Tian. Vi får säkert vara mycket tacksamma för förskolan när det gäller det, att det inte kommit därifrån, men det är typiskt sådana uttryck jag gärna byter ut mot jag-budskap i historier där det är möjligt (och till exempel låter någon som är arg skrika ”jag är arg på dig!” istället för ”dumskalle!”, för att ta ett exempel ur närtid). Hur väljer ni att hantera liknande uttryck, innan de kommer från barnen själva?

I den här boken upplever jag också att de uttrycken inte riktigt går att välja bort eftersom den sociala attityden mellan karaktärerna är av det lite tuffare slaget – inget extremt, men ändå på den nivå som antyds av utläggningen ovan, tråkningar och resonemang av typen ”skrattar bäst som skrattar sist”. Som en recensent uttrycker det på omslaget – ”hon är ingen liten mes, Rakel”. Det ordvalet uttrycker något om synen på svaghet. Jag hade inte velat läsa boken med Tian tidigare än nu. Däremot tycker jag att bokens fördelar gör den till en helt okej läsning för barn som redan kommit till den sociala nivån själva och kan diskutera och relatera till det.

3 Comments

Filed under Bilderböcker