Tag Archives: rädsla

Bäbis rädd och Lilla Bebin Tittut!

Bäbis rädd
Ann Forslind
En bok för alla, 2015 (ursprungligen Alfabeta, 2009)

Lilla Bebin Tittut!
Catharina Larsdotter Norén, Johanna Lundqvist Björn
Idus förlag, 2015

IMG_0604

Det är fascinerande hur enkla historier som dessa kan få även större barn att stråla – jag antar att det har något att göra med intresset för bebisar och hur de fungerar. I Bäbis rädd heter huvudpersonen ”bäbis” och sover till att börja med: ”Schhhh…”. Men inte hjälper det om läsaren är tyst, för bäbis vaknar över de nästkommande två uppslagen. ”Inte längre…/Bäbis vaken.”. Redan efter ”Inte längre…” fyllde Tian och Tretton i, ordagrant som texten fortsatte, med samma basala grammatik. Ett högt betyg både för deras kunskap om småbarnsböcker och till författaren, tycker jag!

IMG_0605

Sedan fixar bäbis runt i sängen, tills plötsligt: ”Kommer ingen?”. Bäbis blir rädd, och den förut lugnt svarta bakgrunden trasslas till, ritas hård. ”MAMMAAAAAAA!” ropar bäbis. Jag la reflexmässigt till ett ”PAPPAAAAAAA!” också, vis av vana att pappor inte alltid får vara med som betydelsefulla vuxna i böckernas värld, men det hade inte behövts i det här fallet för det är faktiskt pappan som kommer. Snart ler bäbis i hans famn, medan den sista tåren trillar ned för kinden.

IMG_0606

Mamman då? Jo, hon sitter och läser, får vi se på sista uppslaget. Där klättrar bäbis på hennes bok, och nyper i hennes näsa. En tokighet som roar åtminstone upp till 5,5 års ålder!

Bäbis är neutralt tecknad, klädd i något sorts antytt randig särk, med tre små strån på huvudet, prickar till ögon, och enkel men uttrycksfull mimik. I jämförelse har Lilla Bebin i Lilla Bebin Tittut! vansinnigt långa ögonfransar, och stora ögon. I övrigt tilldelas Lilla Bebin dock inte något kön, och är klädd i en enkel gul pyjamas.

Lilla Bebin Tittut! är, som framgår av namnet, en tittutlek. Var är Lilla Bebins ögon – näsa – mun – öron – händer – fötter – och till slut, var tog hela Lilla Bebin vägen? ”Tittut!” ropar Lilla Bebin, ”Var är Du?”, och så får man titta på en suddigare variant av sig själv på sista sidans spegel.

IMG_0607

IMG_0608

Liksom Bäbis rädd har Lilla Bebin Tittut! kunnat tala även till mina barn, fastän de egentligen vuxit ur målgruppen. För barn i målgruppen gillar jag kombinationen av att lära sig kroppsdelar (den som är gömd) och tittutleken. Sammantaget är båda böckerna trevlig läsning, och tittning!

Leave a comment

Filed under Första böckerna

Den svarta kaninen

Philippa Leathers
Berghs, 2013

När den lilla kaninen vaknar en morgon har han sällskap. Ovälkommet sådant, i form av en stor svart kanin:

Kaninen blev rädd.
“Gå din väg, svarta kanin!” ropade han.
Men den svarta kaninen flyttade inte på sig.

IMG_0135

Och fastän kaninen springer, försöker gömma sig, och till och med simmar till andra sidan ån för att undkomma så kan han inte fly från sin egen skugga. Först inne i Stora mörka skogen kommer han undan. Problemet är bara, att i Stora mörka skogen lurar en verklig fara…

När det dyker upp två lysande ögon i skogens mörker så tyckte Tian, vid första läsningen, att det blev lite för spännande. Men när vi tagit oss igenom jakten och den svarta kaninen skrämt vargen (vars ögon det var) tillbaka till skogs, så var det ändå en uppskattad bok. Tretton, som ju inte utvecklat samma känsla för vad som har potential att vara farligt, uppskattade den också från första stund och var den som önskade sig flest omläsningar. Och jag, som vuxen läsare, tyckte också mycket om den. Det är en snyggt utförd historia om att vara rädd, och om när rädslan (för något egentligen obefogat) kan leda till att man hamnar i en större (och verklig) fara – och om att till slut kunna försonas med sin rädsla.

IMG_0136

IMG_0137

Kön är inte någonting som betonas eller markeras i den här boken, men både kaninen och skuggan omtalas som “han”, medan vargen aldrig könas. Jag får lite grann känslan av att boken är vad jag skulle kalla han-konventionell, det vill säga att anledningen till att karaktärerna omtalas som “han” är många personers benägenhet att säga “han” om allt (djur, figurer) som inte är flick-kodat på något sätt, men det är en randanmärkning – för jag gillar som sagt verkligen boken!

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Malte Modig

Karin Jacov, Kajsa Lind
Idus förlag, 2014

Tian har nog egentligen inte ägnat så många tankar åt vad det innebär att vara modig, men en av de alternativa ingångarna – vad det innebär att vara rädd – är däremot något som vi pratat mer om.

Rädsla är också det som är centralt i Malte Modig, för:

Här ligger Malte Modig. Fast det är bara som han heter. Malte i förnamn. Modig i efternamn. Han är det inte så mycket. Modig alltså.

IMG_7176

Han är rädd för spindlar, åska, motorcykelbuller; vatten på huvudet och att prata med människor han inte känner; för jultomten och för mörkret och för sin egen pappa när han råkar krocka med honom i mörkret. Hans bästis Märta däremot är inte rädd för någonting. Allt som Malte (bokstavligen) säger ”Nej tack” till omfamnar hon, oavsett om det är att hoppa från gungan i hög fart eller mopsa mot ”Arga tanten” som bor i Maltes trappuppgång.

Trots sina olikheter har Malte och Märta roligt ihop, men till slut får Märta nog med Maltes ”nej tack” och en av de värsta saker som Malte kan tänka sig (hans ”näst räddaste”) händer: en arg vän. Då brister det för honom:

– MALTE MES, SA JAG! skriker Malte.
– Modig är bara som jag heter och jag är rädd för Arga tanten! Och massa annat också! Skiträdd faktiskt!

Men efter sammanbrottet kommer sensmoralerna, och det är två sådana där saker som jag gärna vill att mina barn ska veta – att man kan vara både modig och rädd, på samma gång, och att man inte kan vara modig om man inte är rädd först (det senare är väl kanske en sanning med modifikation, men i alla fall en bra utgångspunkt).

IMG_7179_2

Som underlag för att diskutera rädsla och mod tycker jag alltså att detta är en bra bok. Speciellt eftersom den också tar superhjältetemat som nu har börjat sippra in hemma hos oss – och då känns det som en bra sak att inte bara ha hjältar att prata om utifrån att den som är väldigt stark också måste vara väldigt snäll (Bamse, Pippi) utan också utifrån att man kan vara en superhjälte utifrån sina egna förutsättningar och att superhjältar säkert är rädda de med. Dessutom fungerar den helt okej både för Tretton och Tian, och så är det ett plus i min bok att det får vara en pojke som är rädd. Dessutom skildras föräldrarna, som figurerar i bakgrunden som jämbördiga: pappan uppmanar kärleksfullt Malte att öppna ögonen (”gubben!”) när de krockar i morgonmörkret och är den som lagar färdigt maten medan mamman går för att läsa Malte och Märta, mamman tröstar Malte efter hans sammanbrott och går sedan för att se om maten är klar.

IMG_7178_2

Däremot tycker jag att språknivån är varierande. Bitvis, som de inledande meningarna som börjar med ”Hör ligger Malte Modig…” är språket riktigt suggestivt. Det flyter bra att tala om rädslan i termer av ”räddet”, och ”det räddaste”/”näst räddaste”. På andra ställen har jag svårt att hänga med i Maltes sinnesstämningsskiftningar och jag har även undvikit att läsa ut ”mes” även innebär att jag förlorar allitterationen på M – för jag talar hellre i termer av känslan (rädsla) än lär ut nedsättande benämningar på någon som är rädd. Illustrationerna, slutligen, följer historien fint och låter Maltes känslor skina igenom tydligt.

IMG_7178_2

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Liten

Stina Wirsén
Bonnier Carlsen, Brottsoffermyndigheten, 2014

Inom vissa områden lever jag efter devisen att det som inte är trasigt inte behöver lagas, och väljer därför att inte introducera fenomen innan det kommer från barnen själva (med det stora tillägget att Tretton får hänga med på Tians frågeställningar i den mån han förstår, förstås…) – medan jag på andra områden raskt byter till inställningen att det är bättre att förekomma än att förekommas. Till de områdena hör skyddande strategier kring sådant som faktiskt skulle kunna hända, som till exempel övergrepp – i vid bemärkelse.

Risken är inte särskilt stor, förstås, så meningen är ju inte att slå på stora trumman och skrämma istället för att ge hjälp att skydda och hjälpa sig själv. I huvudsak handlar det istället om att förmedla ett uttryck som kommit till mig på andra vägar men som också tagits upp i Rädda Barnens material Stopp! Min kropp! : att det finns olika sorters hemligheter.

Det finns bra hemligheter – sådana som man blir glad av.
Och det finns dåliga hemligheter – sådana som man blir ledsen eller får ont i magen av.
Dåliga hemligheter får man alltid berätta för en vuxen, även om någon sagt att man inte får.

IMG_7158

Liten i boken Liten har en väldigt dålig hemlighet. En del dagar blir det bråk hemma, som är för stora och farliga. Efter bråken är det ingen som tröstar liten, som får både trösta och lägga sig själv.

IMG_7159

Som tur är finns det resurser kring Liten. I samma hus bor Någon som släpper in Liten, och bjuder på saft. Och fastän Liten inte vågar berätta då, så släpper det nästa dag på förskolan:

Litens Fröken får veta allt.

Fröken lyssnar.
Fröken hör allting.
Fröken säger till Liten:
Du är liten,
Du är fin.
Dig får man inte skrämma.
Dig får man aldrig knuffa eller slå.
Så är det. Den som är Stor ska ta hand om sin Liten.

Sedan finns det inga enkla lösningar, såklart. Man får veta att Fröken ringer någon, och berättar hur Liten har det. Någon, där hemma i samma trappuppgång, får någon sorts stödjande roll. Och budskapet upprepas sedan i klarspråk:

Det finns fler som har det som Liten. Det finns fler som är rädda hemma.
Om man berättar så finns det stora som hjälper till.

IMG_7160

Boken om Liten är en del av Brottsoffermyndighetens informationskoncept Jag vill veta, och finns att ladda ner gratis eller – för verksamheter som vänder sig till barn – att beställa. Som kanske framgår redan av de namn som nämns är alla karaktärer väldigt generellt hållna: de stora hemma hos Liten som bråkar så presenteras egentligen inte närmare än att de kallas Ena och Andra – ett bra grepp för att inkludera alla möjliga tänkbara konstellationer av vuxna-barn, tycker jag.

Historien är även i övrigt sparsmakad: varför det bråkas, vad det bråkas om och alla typer av preciseringar undviks. Budskapet hålls enkelt och trummas in, utan att det för den delen blir träigt. Tvärtom så engagerade boken Tian i kanske lite högre grad än vad jag riktigt trott eller kanske ens önskat. När bråken började så tyckte han genast att det var en dålig bok, samtidigt som han nästan bläddrade innan jag hunnit läsa ut texten på sidorna för att se hur det till slut skulle gå för Liten. Därför instämmer jag helhjärtat i Brottsoffermyndighetens uppmaning om att det här är en bok som bör läsas tillsammans med en vuxen – målgruppen är 4-7-åringar så det finns förstås barn som själva är läskunniga inom den.

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Mer eller mindre kuslig halloweenläsning

Kom in om du vågar!
Helena Davidsson Neppelberg
Alfabeta, 2010

Samlade sagor om den underbara familjen Kanin
(Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen, Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck och Sagan om den underbara familjen Kanin och godistrollet)
Jonna Björnstjerna
Bonnier Carlsen, 2013 (2007, 2009, 2010)

För Tian är det här med halloween ungefär lika självklart som midsommar och jul – det smäller kanske till och med högre än det förstnämnda eftersom man får klä ut sig på förskolan och det pysslas så att det står härliga till. Skräckdimensionen i halloween har dock gått honom förbi, vilket kanske är lika bra med tanke på att mycket känns ”kusligt” i hans värld just nu. Därför har vi inte läst Samlade sagor om den underbara familjen Kanin på sistone, något som vi gjorde förra året.

IMG_5718

Dessa samlade sagor – som är en samlingsutgåva av Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen, Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck och Sagan om den underbara familjen Kanin och godistrollet – är nämligen lite kusliga, fast rätt lagom egentligen, i mina ögon.

Den underbara familjen Kanin består av en mamma, en pappa och fyra barn, varav Lillebror Kanin är huvudperson. De bor i den underbara delen av skogen… men det finns en fruktansvärd del också, och det är där Lillebror Kanin tenderar att hamna: för att han följt efter en vacker fjäril (Lillebror ”har smak för det vackra i livet”) när han skulle plocka blåbär till pappas fantastiska blåbärspannkakor, för att han går vilse när han ska gå med ett kakrecept till sin farmor, eller för att godistrollet kommer och rövar bort honom när han äter godis en dag när det inte är lördag.

Varje gång blir Lillebror Kanin väldigt väldigt rädd. Varje gång är det någon som uppmanar honom att inte vara rädd eller visa rädsla eftersom det göder det som skrämmer honom, men som står svarslös när han undrar hur det ska gå till. Och varje gång så slutar det med att lillebror agerar, fastän han är rädd. Och det som var farligt – monstret i skogen, fru Skräck, godistrollet – visar sig då vara något som han kan bemästra.

IMG_5719

Sagoskogen där de bor är en extremernas skog – det är underbart och fantastiskt eller hemskt och fruktansvärt, och varje bok avslutas med en karta, där man kan se var äventyret utspelat sig. Barnfantasy, kanske man skulle kunna genrebestämma det som, vilket verkligen går igen i illustrationerna som jag fallit pladask för: det är mörkret med lysande ögon och grimaserande träd i den fruktansvärda delen av skogen, fru Skräcks docklika förklädnad och nästan brinnande förvandling till sin vanliga skepnad, godistrollets grin och godisfabrikens pysande, pustande och löpande-band-slit. Det är illustrationer som fyller uppslagen, och som lyfter texten och berättelsen. Och det är, för att återkomma till det, rätt kusligt.

IMG_5720

Jag är tveksam till om Tian än förstått sig på hur mycket de här berättelserna anspelar på traditionella sagoformat, och för att kunna börja förstå sig på texterna tror jag nog att man i alla fall bör ha passerat tre med en bit. Genusmässigt tycker jag att Lillebror är en fint skildrad karaktär, som får vara både modig och rädd, och att bikaraktärerna varieras väl och faktiskt i många fall inte könas alls – vilket till exempel gäller både godistrollet och dess mindre skrämmande inkarnation i slutet av boken.

Kom in om du vågar! är betydligt mindre skrämmande än ovanstående, och har en yngre målgrupp. Imperativet i titeln är ett genomgående tema i texten, när man gått in i ”mitt” hus i skogen uppmanas man att ”Hälsa på fladdermusen!”, ”Klappa spindeln!”, ”Klia vovven!” och så vidare, tills man till slut får ta kvasten och flyga till månen där berättarrösten väntar på en (med tårta!). Detta direkta tilltal tycker framför allt Tretton är rätt spännande, även om han nekar vissa saker (som att pussa på grodan). Tian är dock inte nödbedd att sitta med när vi läser denna bak, och fascineras nog framför allt av skelettet Kalles soppa som vi misstänker innehåller mask, flugsvamp, kottar och spik…

IMG_5721

I övrigt är det inte mycket att säga om boken: den levererar sin historia, i all sin enkelhet, på ett uppskattat sätt.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Max och Maja

Axel Scheffler
Alfabeta, 2011, 2012, 2012, 2013

Följande böcker finns i serien om Max och Maja, kursiverade titlar har jag inte läst (än!)

Den lilla pölen
Den snabba sparkcykeln
Den stora ballongen
Det läskiga monstret
Godnattgrodan
Den snöiga dagen
Titta och hitta! En bok för små sakletare

Min första bekantskap med böckerna om Max och Maja var Den stora ballongen och Det läskiga monstret, och medan jag verkligen gillar den förstnämnda är jag mer tveksam till den senare.

IMG_3726

I Den stora ballongen har kaninen Max en stor ballong, som han går för att visa musen Maja. De tycker båda att ballongen är så fin, och går på promenad med den – tills Max råkar släppa taget och ballongen svävar iväg för att till slut spricka mot en trädgren. Max blir otroligt ledsen, men Maja kommer till slut på att trösta honom med att blåsa såpbubblor. De har jätteroligt med såpbubblorna fastän alla både svävar iväg och spricker – för det är så det såpbubblor ska göra, hurra! (Alla böckerna slutar i ett hurra).

Jag är genuint imponerad av hur historiens koppling mellan ballongens ivägsvävande-sprickande och såpbubblornas dito. Man får se både hur det är att vara riktigt ledsen, som Max när ballongen spruckit, och hur man kan trösta och bli tröstad, när Maja kommer på idén att blåsa såpbubblor. I jämförelse saknar Det läskiga monstret finess.

Det läskiga monstret utspelar sig en regnig dag, när Maja vill stanna inne och baka muffins. När hon väntar på att muffinsen ska bli färdiga knackar det först på fönstret, sedan på dörren – och när Maja redan är uppskrämd öppnas dörren och ett monster kommer in i huset. När hon gråtande gömt sig bakom soffan får hon till slut syn på monstrets fötter, och förstår att det är Max som har klätt ut sig. Sedan byter de, så att Maja får vara monster, och leker och äter mellanmål tillsammans (hurra!). Temat är såklart rädsla och att se igenom det man blir rädd för, men förväntar man sig – som jag – samma genomförande som i Den stora ballongen så blir man besviken. Det är lite för oklart vad som pågår i Max huvud, och varför han skrämmer Maja så mycket innan hon lyckas avslöja honom.

Med de blandade erfarenheterna från de två första böckerna, så var det likaledes blandade förväntningar jag hade när vi lånade Den lilla pölen och Den snöiga dagen. Dessa båda ligger någonstans mitt emellan. I Den lilla pölen är de hemma hos Maja och leker, och titeln syftar på att Max kissar på sig på golvet för att de har så roligt att han glömmer bort sig. Maja hjälper honom att städa upp och nästa gång kommer han ihåg att gå på pottan. Det jag uppskattar med den här boken är att de får leka så bra ihop, i lekar som spänner över spektrat av vad som kan anses som både mer flickigt och (eventuellt) mer pojkigt kodade lekar – de går på promenad med sina bebisar, bygger tågbana och klosstäder, och leker lejon. När Max kissat på sig får han låna kläder av Maja, och klär sig utan kommentarer i klänning. Trevligt!

I den snöiga dagen slutar Max och Majas roliga utelek i ett stort bråk, där Maja kastar deras snögubbes/snömus huvud på Max och Max knuffar Maja så hårt att hon ramlar omkull i snön. På sätt och vis en rätt ordinär bli arg – bråka – säga förlåt och bli sams-historia. Det som dock blir tydligt i den här boken är hur författaren använder sig av utropet ”Åh, hjälp!”. Det återkommer i bok efter bok, när svårhanterliga känslor uppstår. Maja kastar snöhuvudet – åh, hjälp! Max knuffas, åh hjälp! Ballongen spricker, Max kissar på sig, monstret öppnar dörren för att komma in i huset – åh, hjälp!

Faktum är att detta gör sig väldigt bra i högläsning. Det signalerar tydligt en konstpaus, som låter ens lyssnare ta in känslan som uppstått, innan historien går vidare med hur den hanteras eller löses.

Textmängden i böckerna är väldigt moderat, och språket är enkelt. Ta till exempel inledningen på Den stora ballongen:

Max hade en ballong.
En alldeles egen ballong.
Den var stor och röd och rund och Max tyckte väldigt mycket om den.

Samtidigt ger illustrationerna goda möjligheter att lägga ut texten, om man vill det. Det finns mycket småkryp, fåglar, och andra detaljer som kan kommenteras, vilket Tian gör i stor utsträckning. Även om texterna kanske ligger i underkant av vad han uppskattar, så verkar bilderna och själva känslohanteringen gör att han fortfarande uppskattar dem – om än inte riktigt fullt så ofta som Tretton, som har dem som en av sina favoriter.

9 Comments

Filed under Bilderböcker