Tag Archives: interaktiv

Bäbis rädd och Lilla Bebin Tittut!

Bäbis rädd
Ann Forslind
En bok för alla, 2015 (ursprungligen Alfabeta, 2009)

Lilla Bebin Tittut!
Catharina Larsdotter Norén, Johanna Lundqvist Björn
Idus förlag, 2015

IMG_0604

Det är fascinerande hur enkla historier som dessa kan få även större barn att stråla – jag antar att det har något att göra med intresset för bebisar och hur de fungerar. I Bäbis rädd heter huvudpersonen ”bäbis” och sover till att börja med: ”Schhhh…”. Men inte hjälper det om läsaren är tyst, för bäbis vaknar över de nästkommande två uppslagen. ”Inte längre…/Bäbis vaken.”. Redan efter ”Inte längre…” fyllde Tian och Tretton i, ordagrant som texten fortsatte, med samma basala grammatik. Ett högt betyg både för deras kunskap om småbarnsböcker och till författaren, tycker jag!

IMG_0605

Sedan fixar bäbis runt i sängen, tills plötsligt: ”Kommer ingen?”. Bäbis blir rädd, och den förut lugnt svarta bakgrunden trasslas till, ritas hård. ”MAMMAAAAAAA!” ropar bäbis. Jag la reflexmässigt till ett ”PAPPAAAAAAA!” också, vis av vana att pappor inte alltid får vara med som betydelsefulla vuxna i böckernas värld, men det hade inte behövts i det här fallet för det är faktiskt pappan som kommer. Snart ler bäbis i hans famn, medan den sista tåren trillar ned för kinden.

IMG_0606

Mamman då? Jo, hon sitter och läser, får vi se på sista uppslaget. Där klättrar bäbis på hennes bok, och nyper i hennes näsa. En tokighet som roar åtminstone upp till 5,5 års ålder!

Bäbis är neutralt tecknad, klädd i något sorts antytt randig särk, med tre små strån på huvudet, prickar till ögon, och enkel men uttrycksfull mimik. I jämförelse har Lilla Bebin i Lilla Bebin Tittut! vansinnigt långa ögonfransar, och stora ögon. I övrigt tilldelas Lilla Bebin dock inte något kön, och är klädd i en enkel gul pyjamas.

Lilla Bebin Tittut! är, som framgår av namnet, en tittutlek. Var är Lilla Bebins ögon – näsa – mun – öron – händer – fötter – och till slut, var tog hela Lilla Bebin vägen? ”Tittut!” ropar Lilla Bebin, ”Var är Du?”, och så får man titta på en suddigare variant av sig själv på sista sidans spegel.

IMG_0607

IMG_0608

Liksom Bäbis rädd har Lilla Bebin Tittut! kunnat tala även till mina barn, fastän de egentligen vuxit ur målgruppen. För barn i målgruppen gillar jag kombinationen av att lära sig kroppsdelar (den som är gömd) och tittutleken. Sammantaget är båda böckerna trevlig läsning, och tittning!

Leave a comment

Filed under Första böckerna

Mer eller mindre kuslig halloweenläsning

Kom in om du vågar!
Helena Davidsson Neppelberg
Alfabeta, 2010

Samlade sagor om den underbara familjen Kanin
(Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen, Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck och Sagan om den underbara familjen Kanin och godistrollet)
Jonna Björnstjerna
Bonnier Carlsen, 2013 (2007, 2009, 2010)

För Tian är det här med halloween ungefär lika självklart som midsommar och jul – det smäller kanske till och med högre än det förstnämnda eftersom man får klä ut sig på förskolan och det pysslas så att det står härliga till. Skräckdimensionen i halloween har dock gått honom förbi, vilket kanske är lika bra med tanke på att mycket känns ”kusligt” i hans värld just nu. Därför har vi inte läst Samlade sagor om den underbara familjen Kanin på sistone, något som vi gjorde förra året.

IMG_5718

Dessa samlade sagor – som är en samlingsutgåva av Sagan om den underbara familjen Kanin och monstret i skogen, Sagan om den underbara familjen Kanin och fru Skräck och Sagan om den underbara familjen Kanin och godistrollet – är nämligen lite kusliga, fast rätt lagom egentligen, i mina ögon.

Den underbara familjen Kanin består av en mamma, en pappa och fyra barn, varav Lillebror Kanin är huvudperson. De bor i den underbara delen av skogen… men det finns en fruktansvärd del också, och det är där Lillebror Kanin tenderar att hamna: för att han följt efter en vacker fjäril (Lillebror ”har smak för det vackra i livet”) när han skulle plocka blåbär till pappas fantastiska blåbärspannkakor, för att han går vilse när han ska gå med ett kakrecept till sin farmor, eller för att godistrollet kommer och rövar bort honom när han äter godis en dag när det inte är lördag.

Varje gång blir Lillebror Kanin väldigt väldigt rädd. Varje gång är det någon som uppmanar honom att inte vara rädd eller visa rädsla eftersom det göder det som skrämmer honom, men som står svarslös när han undrar hur det ska gå till. Och varje gång så slutar det med att lillebror agerar, fastän han är rädd. Och det som var farligt – monstret i skogen, fru Skräck, godistrollet – visar sig då vara något som han kan bemästra.

IMG_5719

Sagoskogen där de bor är en extremernas skog – det är underbart och fantastiskt eller hemskt och fruktansvärt, och varje bok avslutas med en karta, där man kan se var äventyret utspelat sig. Barnfantasy, kanske man skulle kunna genrebestämma det som, vilket verkligen går igen i illustrationerna som jag fallit pladask för: det är mörkret med lysande ögon och grimaserande träd i den fruktansvärda delen av skogen, fru Skräcks docklika förklädnad och nästan brinnande förvandling till sin vanliga skepnad, godistrollets grin och godisfabrikens pysande, pustande och löpande-band-slit. Det är illustrationer som fyller uppslagen, och som lyfter texten och berättelsen. Och det är, för att återkomma till det, rätt kusligt.

IMG_5720

Jag är tveksam till om Tian än förstått sig på hur mycket de här berättelserna anspelar på traditionella sagoformat, och för att kunna börja förstå sig på texterna tror jag nog att man i alla fall bör ha passerat tre med en bit. Genusmässigt tycker jag att Lillebror är en fint skildrad karaktär, som får vara både modig och rädd, och att bikaraktärerna varieras väl och faktiskt i många fall inte könas alls – vilket till exempel gäller både godistrollet och dess mindre skrämmande inkarnation i slutet av boken.

Kom in om du vågar! är betydligt mindre skrämmande än ovanstående, och har en yngre målgrupp. Imperativet i titeln är ett genomgående tema i texten, när man gått in i ”mitt” hus i skogen uppmanas man att ”Hälsa på fladdermusen!”, ”Klappa spindeln!”, ”Klia vovven!” och så vidare, tills man till slut får ta kvasten och flyga till månen där berättarrösten väntar på en (med tårta!). Detta direkta tilltal tycker framför allt Tretton är rätt spännande, även om han nekar vissa saker (som att pussa på grodan). Tian är dock inte nödbedd att sitta med när vi läser denna bak, och fascineras nog framför allt av skelettet Kalles soppa som vi misstänker innehåller mask, flugsvamp, kottar och spik…

IMG_5721

I övrigt är det inte mycket att säga om boken: den levererar sin historia, i all sin enkelhet, på ett uppskattat sätt.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Öppna mycket försiktigt – En bok med BETT!

Nicola O’Byrne, Nick Bromley
ABC Förlag, 2013

På ett plan är det en fördel om man har en aning om vad ”Sagan om den fula ankungen” är och hur bokstäver utgör ljud som är delar av ord, om man ska förstå den här boken fullt ut. Men den interaktivitet som erbjuds gör det till en perfekt syskonläsningsbok, där även riktigt små bokläsare kan uppskatta den ovanliga nivå av action som erbjuds i läsningen. Här hemma var det Tretton som köpte boken rakt av, medan den krävde en del insäljning om omläsning för att Tian skulle falla – men sedan resulterade det i alla fall i ytterligare ett femtioelvatal omläsningar i kväll, så på hela taget får det väl sägas vara godkänt.

IMG_5532

Baksidetexten, eller ska jag säga hela baksidan, sammanfattar den här boken väl. Det är hål i den! Och texten lyder:

Vad har hänt med den här boken?
Är det något farligt inuti?
Vill du ta reda på det?
Vill du det?
Okej, vi vänder sida mycket, mycket försiktigt…
Kom igen! Om du vågar!

När jag läser försäljningstexterna för den här boken så är det illustratören som presenteras, inte författaren, och det är en prioritering jag håller med om. Formgivningen och användandet av bokformatet är väldigt begåvat, medan texten har både sina toppar och dalar. Som framgår redan på baksidan är den väldigt gåpåig, med uppmaningar om att våga och utrop om hur farligt det är – och detta är något som jag fick läsa bort helt för att boken skulle kunna falla Tian i smaken. För honom var det tillräckligt hemskt att det var ett hål i boken (okej efter att vi pratat om det några gånger, att det var författaren som bestämt att det skulle vara där och att det var någon maskin på tryckeriet som gjort det) och att bokens ”vi” tar fram kritor och ritar på krokodilen (förbjudet!). I själva omläsningsfarten fick krokodilen bli en ”den” här, medan den egentligen omnämns som ”han”.

Så vad är det i den här boken som då ändå fick mig att envisas? Ja, efter mitt beröm av illustratören är det väl kanske inte mycket till retorisk fråga att ställa, men för att specificera vad jag föll för så är det dels den kreativa användningen av pilar (dels för att peka ut saker, och dels för att få läsaren att vagga och skaka boken) och dels hur krokodilen löper amok över sidorna. Den äter upp bokstäverna, särkilt S och O (”Krokodil! Man får inte äta b k täver!” var kvällens absoluta favorit), sedan hela ord och meningar som slingrar sig över boksidan, och den försöker hoppa ut ur boken innan den till slut äter sig ut istället (därav hålet).

IMG_5533

Tyvärr finns det också ett genuskrux som illustratören och författaren gemensamt ställer till med, när de låter ”oss” rita på krokodilen så att den inte ska vara så läskig längre: en rosalila rosett i håret, ett ballerinakjol och ballerinaskor. Den ”ser inte alls ut att gilla kjolen. Krokodiler dansar inte balett!” – vilket förstås är sant i sak. Man skulle, antar jag, kunna köra på spåret att balettdansare visserligen är väldigt starka och smidiga, men att de sällan är läskiga – fast det är ju inte det som ligger bakom skymfen i att måla krokodilen till ballerina. Eftersom jag hade omläsningsfarten uppe blev det istället till att ”krokodilen är inte nöjd med sina fina nya kläder”.

Så ja, sammanfattningsvis, jag lutar mig inte tillbaka och läser (hela) texten. Men som konst, som ett sätt att vidga vyerna för hur böcker kan användas och vara, så säger jag ja tack.

Och PS, varför pratade jag om Den fula ankungen? Jo, det är den bok som denna utger sig för att vara, till en början…

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Historien om någon

Åke Löfgren, Egon Möller-Nielsen
Rabén & Sjörgren, 1951

Jag skulle vilja utnämna Historien om någon till Barnens Första Pusseldeckare:

Någon har lämnat en blöt fläck i hallen.
Någon har vält bordet med mormors stickning, och försvunnit med garnnystanet.
När vi följer tråden tätnar mystiken (första pris för pedagogiskt upplägg för möjligheten att prata om begrepp som “ledtråd” och “den röda tråden”) – någon har ätit upp fiskarna som vi skulle ha till middag, druckit upp all mjölk, snurrat garntråden runt en pinne i trappräcket, fiskat upp en guldfisk ur guldfiskskålen, vält ner en blomkruka, gått upp på vinden, ätit en råtta och gömt sig i en gammal fin vas i ett skåp.
Vi öppnar skåpet, vasen välter, spänningen stiger – först är det garnnystanet som rullar ut – och sedan, till sist, avslöjas den skyldige!

IMG_3997

Jag har läst boken från rätt tidig ålder med både Tian och Tretton, så själva mysteriet har inte varit mycket av ett mysterium när de (Tian då) blivit tillräckligt talbara för att man ska kunna prata om vem det kan vara som lämnar sådana spår efter sig, vilket på sätt och vis är lite synd. Samtidigt har båda redan från början varit rätt förtjusta i letandet efter och hittandet av (spoilervarning!) katten Nisse, så jag har inte riktigt velat spara på den heller.

För att kunna skriva det här inlägget blev jag dock tvungen att de facto läsa boken en gång – det gör jag nämligen aldrig när jag läser den för barnen. Jag utelämnar att det är taget för givet att gärningsmannen är en han, och drar bort lite här och lägger till lite där när jag tycker att det förbättrar historien. Min genomläsning väcker dock inga direkta invändningar – klart godkänt för en bok skriven 1951!

Det här med femtiotalet leder annars in på bilderna – eller i alla fall inredningen. Eftersom bokens enda karaktär utöver oss läsare/deckare/berättare dyker upp först på sista sidan så står onekligen själva huset i centrum på bilderna, och jag vet att jag läst (men inte lyckats återfinna) ett ganska roligt uttalande om hur bokens vuxna läsare – i den mån de gillar fyrtio/femtiotalsstuk – kan ha minst lika stor behållning av boken som de yngre.

IMG_3998

Avslutningsvis – har du läst boken för första gången för ett lite större barn? Vad sa han eller hon om ledtrådarna?

9 Comments

Filed under Bilderböcker

Lilla Anna och de mystiska fröna

Inger och Lasse Sandberg
Rabén & Sjögren, 1972/2013

En del barnboksfigurer bär man med sig från sin egen barndom, och är ivrig att dela med sig till sina egna barn när man fått dem. De karaktärer som hör till det sandbergska universumet hör inte till den kategorin för mig. Från min barndom har jag bara vaga idéer om att det finns figurer som spöket Laban, Labolina, Tummen, Lilla Anna och Långa Farbrorn – och det är något som gjort att de spelat en rätt undanskymd roll även för mina barn trots att karaktärerna är aktuella än idag. Det är lite synd, för de böcker av makarna Sandberg som vi faktiskt läst har gett mersmak!

Lilla Anna och de mystiska fröna uppskattas både av drygt ettåriga Tretton och fyraåriga Tian, vilket ger väldigt mysiga lässtunder tillsammans. Grundberättelsen är rätt kort och enkelt hållen, och börjar med att Långa Farbrorn hittar en påse överraskningsfrön som han ger till lilla Anna. När de planterar fröna visar det sig att de växer alldeles förskräckligt fort, och fyller Lilla Annas hus med en hel djungel. Slutligen, efter att ha lekt kurragömma bland bladen, pustar de ut utanför huset och får se hur ett vanligt frö växer upp till en blomma.

IMG_3594

Den riktiga styrkan i boken är aktiviteten den uppmuntrar. När Lilla Anna tar fram krukorna de ska plantera fröna i, så får man räkna dem – uppradade 2, 4, 6, 8, 10 tillsammans – och det är fyraåringens specialitet (lilla Tretton härmar ivrigt att man ska peka på krukorna – men kan som synes också ställa sig i boken när det vankas fotosession). När Lilla Anna och Långa Farbrorn leker kurragömma så kan båda barnen hitta henne, gömd bland bladen, även när inte Långa Farbrorn kan det. Det är finurligt!

Den avslutande delen, om att plantera ett vanligt frö, innehåller grundregler som att frön behöver sol och vatten, och att det växer ut både rötter och stam. Det som händer i krukan visas i genomskärning, vilket utmanar Tians bildläsning – jag ska återkomma till det senare, i en annan bok om frön.

Sammanfattningsvis är det en väldigt trevlig liten bok, som har fått mig att bestämma mig för att vi ska försöka läsa mer av paret Sandberg – och återkomma med rapport om hur de stått sig genom årtiondena såklart! Har du någon vanligt förekommande och fortfarande aktuell barnboksfigur som fanns i din barndom, men som du aldrig riktigt lärde känna? Har det påverkat i vilken mån ni läser om den?

5 Comments

Filed under Bilderböcker