Liten

Stina Wirsén
Bonnier Carlsen, Brottsoffermyndigheten, 2014

Inom vissa områden lever jag efter devisen att det som inte är trasigt inte behöver lagas, och väljer därför att inte introducera fenomen innan det kommer från barnen själva (med det stora tillägget att Tretton får hänga med på Tians frågeställningar i den mån han förstår, förstås…) – medan jag på andra områden raskt byter till inställningen att det är bättre att förekomma än att förekommas. Till de områdena hör skyddande strategier kring sådant som faktiskt skulle kunna hända, som till exempel övergrepp – i vid bemärkelse.

Risken är inte särskilt stor, förstås, så meningen är ju inte att slå på stora trumman och skrämma istället för att ge hjälp att skydda och hjälpa sig själv. I huvudsak handlar det istället om att förmedla ett uttryck som kommit till mig på andra vägar men som också tagits upp i Rädda Barnens material Stopp! Min kropp! : att det finns olika sorters hemligheter.

Det finns bra hemligheter – sådana som man blir glad av.
Och det finns dåliga hemligheter – sådana som man blir ledsen eller får ont i magen av.
Dåliga hemligheter får man alltid berätta för en vuxen, även om någon sagt att man inte får.

Liten i boken Liten har en väldigt dålig hemlighet. En del dagar blir det bråk hemma, som är för stora och farliga. Efter bråken är det ingen som tröstar liten, som får både trösta och lägga sig själv.

Som tur är finns det resurser kring Liten. I samma hus bor Någon som släpper in Liten, och bjuder på saft. Och fastän Liten inte vågar berätta då, så släpper det nästa dag på förskolan:

Litens Fröken får veta allt.

Fröken lyssnar.
Fröken hör allting.
Fröken säger till Liten:
Du är liten,
Du är fin.
Dig får man inte skrämma.
Dig får man aldrig knuffa eller slå.
Så är det. Den som är Stor ska ta hand om sin Liten.

Sedan finns det inga enkla lösningar, såklart. Man får veta att Fröken ringer någon, och berättar hur Liten har det. Någon, där hemma i samma trappuppgång, får någon sorts stödjande roll. Och budskapet upprepas sedan i klarspråk:

Det finns fler som har det som Liten. Det finns fler som är rädda hemma.
Om man berättar så finns det stora som hjälper till.

Boken om Liten är en del av Brottsoffermyndighetens informationskoncept Jag vill veta, och finns att ladda ner gratis eller – för verksamheter som vänder sig till barn – att beställa. Som kanske framgår redan av de namn som nämns är alla karaktärer väldigt generellt hållna: de stora hemma hos Liten som bråkar så presenteras egentligen inte närmare än att de kallas Ena och Andra – ett bra grepp för att inkludera alla möjliga tänkbara konstellationer av vuxna-barn, tycker jag.

Historien är även i övrigt sparsmakad: varför det bråkas, vad det bråkas om och alla typer av preciseringar undviks. Budskapet hålls enkelt och trummas in, utan att det för den delen blir träigt. Tvärtom så engagerade boken Tian i kanske lite högre grad än vad jag riktigt trott eller kanske ens önskat. När bråken började så tyckte han genast att det var en dålig bok, samtidigt som han nästan bläddrade innan jag hunnit läsa ut texten på sidorna för att se hur det till slut skulle gå för Liten. Därför instämmer jag helhjärtat i Brottsoffermyndighetens uppmaning om att det här är en bok som bör läsas tillsammans med en vuxen – målgruppen är 4-7-åringar så det finns förstås barn som själva är läskunniga inom den.

De små barnens bok

Siv Widerberg (har sammanställt)
En bok för alla, 2009

I vår kommun får alla nyfödda en bok av biblioteket, och det är just De små barnens bok. Det är en liten antologi med bidrag av författare som Jujja och Tomas Wieslander, Lennart Hellsing, Maj Bylock, Barbro Lindgren och Astrid Lindgren och bilder av illustratörer som Charlotte Ramel, Lena Andersson, Stina Wirsén, Cecilia Torudd, Eva Eriksson, Poul Ströyer och Ingrid Nyman – för att nämna dem som är mest kända för mig. Därtill kommer en rad traditionella texter, ramsor och sånger, som Det kommer en mus, Björnen sover och Baka baka liten kaka.

En antologi är förstås alltid lite spretig att bedöma. En del bidrag, som Djur på två sätt där det först visas bilder på verkliga djur och sedan på hur förskolebarn gjort samma djur av pinnar, tycker jag kanske inte att tillför så mycket. Å andra sidan tycker jag att de illustrationer som är gjorda direkt för boken är väldigt trevliga: där finns till exempel korthåriga flickor (alternativt halsbands- och kjolbärande pojkar), barn med olika utseende och hudfärg, gapskrattande kittlade pappor, cyklister som bär hjälm, kvinnliga byggarbetare och manlig förskolepersonal. Å tredje sidan förstår jag inte riktigt varför man måste klämma in lite Astrid Lindgren i form av en Pippi som inte bara är förkortad till bilderbok utan ytterligare förkortad från det. Å fjärde sidan var ett av bidragen från Hellsing, i form av Gungvisa, helt nytt för mig. Ni hör – det finns gott om både bra och mindre bra delar.

Just på grund av det kan jag uppleva formatet – alltså antologier i allmänhet – som lite besvärligt. Det går inte att bara välja det (jag tycker är) bra eller att enkelt välja bort det (jag tycker är) dåligt. Men även om det är en bekvämlighetsförlust för mig, så känns det som att det öppnat upp för en valfrihet som uppskattas av såväl Tian som Tretton. Här om kvällen begärde till exempel Tretton att vi skulle läsa avsnittet (eller om det utgör hela boken) ur Max bil ungefär femtioelva gånger – och Max-böcker är annars ingenting som vi har läst hust eftersom jag inte är så förtjust.

Max-böckerna är ju sådana böcker som man typiskt sett kan läsa väldigt tidigt eftersom meningsbyggnaden är ytterst enkel (”Titta Max bil. Kommer Lisa. Lisa vill köra bilen.”), och den har sällskap av andra bidrag på samma nivå som Anna-Clara Tidholms Kommer regn (”Kommer regn. Koka te. Läsa bok”), Lars Klintings Tuppen vill ha (”Foten vill ha… sin sko. Handen vill ha… sin vante”) och ett par varianter på vad säger …?, varav två är flerspråkiga (katt- och hundljud på olika språk). Texten på Födelsedagsvisa återges också på flera språk, och sedan är det väl till slut också Gungvisan och uppslaget ur Bajsboken som kanske i någon mån kan vara intressant också för lite större barn.

En helhetsbedömning blir nog ändå att De små barnens bok fyller sitt syfte som ”present till vem som helst” på ett väldigt bra sätt. Även om det kanske finns saker som skulle kunna vara mer rätt, så är det heller ingenting som är fel.