Tag Archives: Astrid Lindgren

Tomten är vaken

Astrid Lindgren, Kitty Crowther
Rabén & Sjögren, 2012

Om jag följt turerna rätt, så är historien om den här bokens tillkomst som följer:

1) Viktor Rydbergs klassiska Tomten illustrerades av Harald Wiberg,
2) för att sälja boken utomlands skrev Astrid Lindgren om texten, som sedan gavs ut ihop med ovanstående illustrationer,
3) tiden går, och 2012 trycks boken på nytt, men denna gång på svenska och med illustrationer av Alma-pristagaren Kitty Crowther.

IMG_6282

Den som söker Tomten har således kommit fel om den står med Tomten är vaken i handen även om händelsförloppet av ovanstående skäl är väldigt likartat, och när jag skulle verifiera detaljerna ovan så hamnade jag mitt i en SvD-recension betitlad “Endast Mammon är vaken“, som både har en poäng och bjuder på ett och annat fniss på vägen.

Men, bortsett från att texten ur vuxenperspektiv står sig slätt mot Rydbergs poesi, så finns det visst kvalitet i Tomten är vaken också. Efter några genomläsningar det återkommande “Ett tyst litet språk, som xxx (hästar/kor/hundar/barn…) kan förstå.” något som faktiskt sätter sig och som det går att finna läsrytm i. Och även om det existentiella djupet kanske inte kan mäta sig med originalet, så tror jag inte att gemene tre-fyra-fem-åring upplever tankar i stil med:

Vintrar har jag sett, komma och gå,
människor har jag sett, stora och små,
men de har aldrig sett mig, tänker tomten.

som triviala. Tidens och generationers gång finns med, också här. Däremot kan det vara värt att nämna att även om texten har ett poetiskt anslag så är den inte på rim mer än kortare bitar, som ovan.

IMG_6284

Det som jag framför allt tror att skiljer mellan mig och SvD:s recensent är att jag alltid läser böckerna jag skriver om med barnen, och oftast många gånger. Omläsningarna förtar glädjen i vissa böcker men visar att andra var bättre än man först anade, och jag tycker ändå att Tomten är vaken hör till den senare kategorin. Tretton är fortfarande lite för liten för boken även om han kan uppskatta djuren ett litet tag, men Tian och jag har läst den sedan den kom ut, och även om den inte är eller varit en favorit så har den ändå återkommit, för det här med tomtar verkar kunna fascinera.

Något som är intressant att notera angående just tomtar såhär när julen nu verkligen börjar närma sig är hur väl gårdstomten står sig mot jultomten i barnböckerna. Här finns inga tomteverkstäder som i Kalle Ankas jul, utan här har tomten i Tomten är vaken gott sällskap med Vrese i Jul i Stora skogen på gårdstomtefronten, och även om tomten i Snickar Andersson och Jultomten presenteras som just jultomte och klapputdelare så är det inte direkt Nordpolen har bor på.

Däremot är Tomten är vaken en tämligen enkönad föreställning, inte bara i form av att tomten själv är en han, utan detsamma gäller detsamma gäller alla djur som ges namn (kor, får och hönor presenteras bara som kollektiv medan hästen heter Brunte och hunden heter Karo). Till tröst får man möjligen ta att gårdstomtarna är tämligen vårdande figurer, och i Tomten är vaken-fallet är det inte ens under vresig protest.

IMG_6283

Till sist – eftersom Tomten i rydbergsk bemärkelse (på goda grunder) blev så mycket av en måttstock för Tomten är vaken, så kunde jag inte låta bli att leta fram originalet (här som film), så att man riktigt kan fördjupa sig i likheterna.

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Åldersgräns på Astrid Lindgren, kanske?

Känner du Pippi Långstrump?
Bara roligt i Bullerbyn
Jul i Bullerbyn
Vår i Bullerbyn
När lilla Ida skulle göra hyss
Inget knussel, sa Emil i Lönneberga

Astrid Lindgren, Ilon Wikland, Ingrid Nyman, Björn Berg
Rabén & Sjögren, 1947, 1952, 1963, 1965, 1982, 1985

Astrid Lindgren, eller snarare ett par gardiner som säljs/sålts på Astrid Lindgrens värld, har just hamnat i det mediala rampljuset. Jag har sett två olika reaktioner på detta: å ens sidan helhjärtade instämmanden, å andra sidan åsikter om att litteratur inte ska censureras, att man måste förstå att böckerna är skrivna i en annan tid, och att lösningen är att prata med sina barn om uppfattningar då och nu, kontext och värderingar.

Som svar på det sistnämnda säger jag – välkommen att göra det med valfri två-, tre-, fyra-åring.

Jag tycker att det finns ett problem med barnböcker från föräldrarnas egen barndom: de barnböcker du kommer ihåg är med stor sannolikhet sådana som du läst efter att du passerat, säg, fem. Du vill dela dessa ofta älskade historier med ditt barn. Du börjar på tvåårsdagen.

Faktum är att det inte är svårt att börja på tvåårsdagen: utan att ha kollat upp utbudet i övrigt så vet jag att bara vår bokhylla hemma bjuder på bilderböckerna Känner du Pippi Långstrump?, Jul i Bullerbyn och Vår i Bullerbyn. Faktum är att man inte ens behöver vara två för att uppskatta dessa böcker: Tretton har verkligen gillat dem från början, om än i återberättad snarare än läst form – nu, 20 månader gammal, tror jag fortfarande att textmängden är för stor. Tror, eftersom jag inte har för avsikt att faktiskt läsa den – i alla fall inte i Bullerbyn.

IMG_5171

Det svåra kommer sedan, när barnen börjar tolerera mer text. Visst är det lockande att läsa längre böcker om Pippi, Emil och barnen i Bullerbyn för en Pippi-, Emil- eller Bullerby-tokig treåring? Och så finns ju filmerna också – du har sett dem i din egen barndom, de är visuellt lugna, barntillåtna, du minns dem – enligt samma åldersfel som ovan – som bra (ja, jag är skyldig på alla punkter). Och då kommer det.

Ja, Bullerbyn är vardagsnära, konkret och saknar komplexitet och känslomässigt djup – perfekt får mindre barn. Mindre perfekt, ur min synvinkel, är att berättelserna i stora delar bygger på tjejerna-mot-killarna. I Jul i Bullerbyn och Vår i Bullerbyn berättar jag bort detta, och i framför allt den förstnämnda finns det en hel del samhörighet baserad på familj istället för kön och mycket samhörighet mellan alla barn (de bakar till exempel pepparkakor, drar in ved, hugger julgranar (tillsammans med papporna förstås), sjunger julsånger, hjälper farfar att klä granen, firar jul och besöker julottan). I Vår i Bullerbyn är det däremot flickorna som tar hand om Kerstin och leker i lekstugan medan pojkarna täljer barkbåtar och tävlar om vem som är modigast – bortläsningen blir genast ett rejält snäpp svårare.

IMG_5172

Vill man sedan gå vidare till kapitelboksvarianten, så börjar Bara roligt i Bullerbyn med konstaterandet att

Men jag tror nog att det är Lasse som bullrar allra mest, jag. Han för lika mycket oljud som tio vanliga pojkar, det är jag säger på. Och Bosse och Olle hjälper till rätt bra dom också. Britta och Anna och jag är åtminstone tysta ibland.

Därefter får de ett oväntat besök av en flicka och hennes mamma som kommer i bil: Lisa konverserar med flickan medan pojkarna ”hölls bakom knuten och gjorde sig roliga”, pojkarna har spottävling: flickorna får inte vara med ”för de är odugliga i spottning” , pojkarna sammansvärjer sig genom att hitta på De Vises Skrin (”Om jänterna finge tag i det… oj, oj, oj!”), de leker stenåldersmänniskor (”Vad man än leker, så ska pojkarna alltid få göra något roligt, men vi, vi ska bara hålla maten varm och sådär.”), flickorna klättrar över nio gärsgårdar för att drömma om vem de ska gifta sig med medan pojkarna tråkar dem under tiden…

Bilden av Vår i Bullerbyn och Bara roligt i Bullerbyn (vars innehåll delvis sammanfaller) är inte helt rättvist tecknat såhär långt. Båda böckerna innehåller berättelsen om när Lisa får en egen lammunge att ta hand om, och den fungerar åtminstone delvis hyfsat. Britta toppar pojkarna i modighetstävlingen genom att deklarera att hon törs gå balansgång på lagårdstaket. Britta får pojkarna att ge med sig om spottävlingen genom att hota med att de annars inte får komma på hennes kalas (och hon spottar längre än både Bosse och Olle). Men faktum kvarstår: indelningen sker gång efter annan grundat på kön, det är inte en ordning som ifrågasätts. Det är, i mina ögon, inte en hållbar nivå på diskussioner för en tre-fyra-åring.

Vis av dessa Bullerbyerfarenheter har jag inte ens försökt att introducera Pippi över bilderboksnivå. Visserligen är Pippi en figur som är betydligt mer normbrytande är flickorna i Bullerbyn, men världen kring henne är det inte och så har jag ju kännedom om innehållet i Pippi i Söderhavet som jag inte tror Tian om att kunna diskutera eller förstå en diskussion om än. I bilderboksvariant fungerar Pippi dock helt okej – i Känner du Pippi Långstrump? flyttar Pippi in i Villa Villekulla, presenteras för sin ovanlighet (som ni sett i jämförelsen mellan Pippi och Duktiga Annika), går på sakletning och cirkus med Tommy och Annika och så har Pippi till slut födelsedagskalas. Jag läser visserligen inte att det är ”rätt skönt” att inte ha någon mamma eller pappa, men i övrigt har jag inte alltför stora invändningar.

IMG_5173

Något av det vi läst över bilderboksnivå är dock Emil i Lönneberga, som vi har i någon Läsa mera själv-variant. Formatet på de böckerna är väldigt bra när man börjar känna på kapitelböcker: de ger kapitelbokskänsla samtidigt som texten är i stor stil och man kan läsa igenom hela boken på en sittning. I de här böckerna är Emil huvudperson och Ida bifigur – även när det är hon som ska göra hyss så handlar det mest om Emil och Ida blir tillsagd att hon inte kan göra hyss:

Du, lilla unge, som är så snäll! Inte kan du göra hyss. Det ska vara en illbatting till det. Som Emil!

Men visst gör Ida till slut ett hyss – som Emil blir instängd i snickarboa för. Bortsett från det – för dagens barn förhoppningsvis obegripliga i det (”Men varför blir han så arg?”, frågar Tian konfunderat, och vi filosoferar tillsammans över pappans bristande impulskontroll och konstaterar att man vuxna förstås inte får stänga in barn) – så är När lilla Ida skulle göra hyss ändå okej även för lite mindre barn. Inget knussel, sa Emil i Lönneberga, är mer tveksam – de lekar som leks i den boken, bland annat ”Jag for till stan och skaffa mig fästman” förutsätter rätt mycket kunskap om stereotyp heterosexuell kärlek om man alls ska fatta vad som händer: Alfred försöker smita ifrån Lina, Lina vill inte kyssa bonden i Kråkstorp, nämnda Kråkstorpare är beredd att betala ”vad som helst” för att slippa att kyssa prostinnan (”Det var elakt sagt. För även en rätt ful och lite för tjock prostinna blir ledsen när någon säger så”)… Tians behållning av boken är visst snöbollskriget, som slutar med att Emils pappa får en snöboll i munnen och kastar (den omedvetna) illdådaren i snickarboa.

Så, sammanfattningsvis får man kryssa försiktigt i Astrid Lindgren-berättelserna om man vill läsa dem med sina barn innan de nått nivån där man kan ta diskussionen om då och nu. En åldersgräns skulle kanske inte vara helt fel.

5 Comments

Filed under Bilderböcker, Kapitelböcker

De små barnens bok

Siv Widerberg (har sammanställt)
En bok för alla, 2009

I vår kommun får alla nyfödda en bok av biblioteket, och det är just De små barnens bok. Det är en liten antologi med bidrag av författare som Jujja och Tomas Wieslander, Lennart Hellsing, Maj Bylock, Barbro Lindgren och Astrid Lindgren och bilder av illustratörer som Charlotte Ramel, Lena Andersson, Stina Wirsén, Cecilia Torudd, Eva Eriksson, Poul Ströyer och Ingrid Nyman – för att nämna dem som är mest kända för mig. Därtill kommer en rad traditionella texter, ramsor och sånger, som Det kommer en mus, Björnen sover och Baka baka liten kaka.

En antologi är förstås alltid lite spretig att bedöma. En del bidrag, som Djur på två sätt där det först visas bilder på verkliga djur och sedan på hur förskolebarn gjort samma djur av pinnar, tycker jag kanske inte att tillför så mycket. Å andra sidan tycker jag att de illustrationer som är gjorda direkt för boken är väldigt trevliga: där finns till exempel korthåriga flickor (alternativt halsbands- och kjolbärande pojkar), barn med olika utseende och hudfärg, gapskrattande kittlade pappor, cyklister som bär hjälm, kvinnliga byggarbetare och manlig förskolepersonal. Å tredje sidan förstår jag inte riktigt varför man måste klämma in lite Astrid Lindgren i form av en Pippi som inte bara är förkortad till bilderbok utan ytterligare förkortad från det. Å fjärde sidan var ett av bidragen från Hellsing, i form av Gungvisa, helt nytt för mig. Ni hör – det finns gott om både bra och mindre bra delar.

IMG_4598

Just på grund av det kan jag uppleva formatet – alltså antologier i allmänhet – som lite besvärligt. Det går inte att bara välja det (jag tycker är) bra eller att enkelt välja bort det (jag tycker är) dåligt. Men även om det är en bekvämlighetsförlust för mig, så känns det som att det öppnat upp för en valfrihet som uppskattas av såväl Tian som Tretton. Här om kvällen begärde till exempel Tretton att vi skulle läsa avsnittet (eller om det utgör hela boken) ur Max bil ungefär femtioelva gånger – och Max-böcker är annars ingenting som vi har läst hust eftersom jag inte är så förtjust.

Max-böckerna är ju sådana böcker som man typiskt sett kan läsa väldigt tidigt eftersom meningsbyggnaden är ytterst enkel (”Titta Max bil. Kommer Lisa. Lisa vill köra bilen.”), och den har sällskap av andra bidrag på samma nivå som Anna-Clara Tidholms Kommer regn (”Kommer regn. Koka te. Läsa bok”), Lars Klintings Tuppen vill ha (”Foten vill ha… sin sko. Handen vill ha… sin vante”) och ett par varianter på vad säger …?, varav två är flerspråkiga (katt- och hundljud på olika språk). Texten på Födelsedagsvisa återges också på flera språk, och sedan är det väl till slut också Gungvisan och uppslaget ur Bajsboken som kanske i någon mån kan vara intressant också för lite större barn.

En helhetsbedömning blir nog ändå att De små barnens bok fyller sitt syfte som ”present till vem som helst” på ett väldigt bra sätt. Även om det kanske finns saker som skulle kunna vara mer rätt, så är det heller ingenting som är fel.

1 Comment

Filed under Första böckerna