Tag Archives: Barbro Lindgren

Den vilda Bebiresan och Vilda Bebin får en hund

Barbro Lindgren, Eva Eriksson
Rabén & Sjögren, 1982, 1985

När jag skrev om den Mamman och den vilda Bebin här för ett tag sedan så hade jag börjat återuppliva minnen om att jag själv läst den som barn, och dessa minnen blev ytterligare något tydligare när vi sedan lånat de två andra böckerna om samma bebis, Den vilda Bebiresan och Vilda Bebin får en hund.

Mitt allra första intryck av att läsa dem var att det är ett hopp läsmässigt mellan Mamman och den vilda Bebin och dessa båda. Tretton var som sagt väldigt förtjust i den förstnämnda, men kunde inte alls relatera på samma sätt till dessa båda som onekligen tar stegen från skröna till vild fantasi. Tian däremot strålade när Bebin och hunden flyger ut i rymden och hamnar på en planet av glass.

IMG_5529

Mitt andra intryck var att rimmen flyter bättre i båda dessa böcker. En faktor är förstås att jag hunnit vänja mig lite vid rytmen, men jag tror verkligen inte att det bara ligger hos mig:

Den vilda bebin tjatar på sin mamma varje stund,
nu vill han ha en liten hund!
En liten hund vill alla ha
och bebin allra mest,
och får han ingen hund så vill han ha en häst.

Och bebin får en hund i födelsedagspresent, efter lång och frustrerad väntan, men det är ju fel – en mjukishund, som bebin vrålar att han ska skjuta med sitt gevär för att den inte är riktig. Inte en bok för vapenvägrare, alltså. Att bebin ändå inte gör slag i hotet visar sig vara tur, eftersom hunden får liv sedan på natten och bebi med alla mjukisdjur får sig en riktig rymdfärd, tills de till slut trillar ner till mamman som ”väntar på dem som han alltid gör, att mammor oroar sig jämt kan de inte rå för” – ett tema som återkommer från Mamman och den vilda Bebin.

IMG_5528

Den vilda Bebiresan innehåller, som titeln antyder, också en resa. Här är det dock havet istället för rymden som är utflyktsmålet, och det finns faktiskt intressanta likheter mellan Den vilda Bebiresan och Elsa Beskows Lillebrors segelfärd. I båda fallen ger sig barnen iväg från sina mammor i en båt på köks(?)golvet, i båda fallen står de sorgsna mammorna kvar och vinkar efter dem, i båda fallen har de resesällskap i form av mjukisdjur, i båda fallen möter de faror i form av stora fiskar, i båda fallen blåser det upp till storm – men sedan slutar likheterna, för medan Lillebror först hamnar hos små glada ”negerbarn” och sedan seglar till ett Kina med kejsare, mänskliga ”fålar”, porslinsslott och försök till bortgiftande av prinsessan är Bebins tuppräddande, bli-uppäten-av-val-upplevelse och bullätande betydligt mer samtida. Däremot kommer förstås båda lyckligt hem igen – vilken tur! Och när jämförelseobjektet är Lillebrors väna mamma, så ser till och med vilda Bebins tålmodiga mamma lite modern ut.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

De små barnens bok

Siv Widerberg (har sammanställt)
En bok för alla, 2009

I vår kommun får alla nyfödda en bok av biblioteket, och det är just De små barnens bok. Det är en liten antologi med bidrag av författare som Jujja och Tomas Wieslander, Lennart Hellsing, Maj Bylock, Barbro Lindgren och Astrid Lindgren och bilder av illustratörer som Charlotte Ramel, Lena Andersson, Stina Wirsén, Cecilia Torudd, Eva Eriksson, Poul Ströyer och Ingrid Nyman – för att nämna dem som är mest kända för mig. Därtill kommer en rad traditionella texter, ramsor och sånger, som Det kommer en mus, Björnen sover och Baka baka liten kaka.

En antologi är förstås alltid lite spretig att bedöma. En del bidrag, som Djur på två sätt där det först visas bilder på verkliga djur och sedan på hur förskolebarn gjort samma djur av pinnar, tycker jag kanske inte att tillför så mycket. Å andra sidan tycker jag att de illustrationer som är gjorda direkt för boken är väldigt trevliga: där finns till exempel korthåriga flickor (alternativt halsbands- och kjolbärande pojkar), barn med olika utseende och hudfärg, gapskrattande kittlade pappor, cyklister som bär hjälm, kvinnliga byggarbetare och manlig förskolepersonal. Å tredje sidan förstår jag inte riktigt varför man måste klämma in lite Astrid Lindgren i form av en Pippi som inte bara är förkortad till bilderbok utan ytterligare förkortad från det. Å fjärde sidan var ett av bidragen från Hellsing, i form av Gungvisa, helt nytt för mig. Ni hör – det finns gott om både bra och mindre bra delar.

IMG_4598

Just på grund av det kan jag uppleva formatet – alltså antologier i allmänhet – som lite besvärligt. Det går inte att bara välja det (jag tycker är) bra eller att enkelt välja bort det (jag tycker är) dåligt. Men även om det är en bekvämlighetsförlust för mig, så känns det som att det öppnat upp för en valfrihet som uppskattas av såväl Tian som Tretton. Här om kvällen begärde till exempel Tretton att vi skulle läsa avsnittet (eller om det utgör hela boken) ur Max bil ungefär femtioelva gånger – och Max-böcker är annars ingenting som vi har läst hust eftersom jag inte är så förtjust.

Max-böckerna är ju sådana böcker som man typiskt sett kan läsa väldigt tidigt eftersom meningsbyggnaden är ytterst enkel (”Titta Max bil. Kommer Lisa. Lisa vill köra bilen.”), och den har sällskap av andra bidrag på samma nivå som Anna-Clara Tidholms Kommer regn (”Kommer regn. Koka te. Läsa bok”), Lars Klintings Tuppen vill ha (”Foten vill ha… sin sko. Handen vill ha… sin vante”) och ett par varianter på vad säger …?, varav två är flerspråkiga (katt- och hundljud på olika språk). Texten på Födelsedagsvisa återges också på flera språk, och sedan är det väl till slut också Gungvisan och uppslaget ur Bajsboken som kanske i någon mån kan vara intressant också för lite större barn.

En helhetsbedömning blir nog ändå att De små barnens bok fyller sitt syfte som ”present till vem som helst” på ett väldigt bra sätt. Även om det kanske finns saker som skulle kunna vara mer rätt, så är det heller ingenting som är fel.

1 Comment

Filed under Första böckerna

Mamman och den vilda Bebin

Barbro Lindgren, Eva Eriksson
Rabén & Sjögren, 1980

Mamman och den vilda bebin är en sådan där bok som vi lånat för att jag själv har vaga minnen av att jag läst den som liten. Själv blev jag inte så imponerad när vi återupptog upp bekantskapen, men både Tian och Tretton har tagit den till sina hjärtan. Tian tycker att Tretton är lite som bebin – ur ett vuxenperspektiv är jag inte riktigt enig med den bedömningen, men jag förstår hur Tian menar för är det något boken behandlar så är det små barns oförutsägbarhet och behov av passning. På så sätt är den en väldigt bra bok om småsyskon, utan att i sig själv innehålla ett enda syskon. De enda karaktärerna i boken är bebin och mamman:

Det var en gång en mamma som var så snäll och mild.
Hon hade fått en bebi som var förskräckligt vild.
Allt som var farligt ville bebin göra.
På mammans tjat ville han aldrig höra.

IMG_4520

Och bebin klättar, klipper, rymmer i en rad olika varianter (och mamman gråter och gråter men bebin kommer i alla fall alltid tillbaka till sist – ”Han ville bara se hur lessna mammor kunde bli!”), hoppar i diskhon, ramlar i toan och eldar nästan upp huset. Det är, kort sagt, en skröna om en vild småbarnstid.

Det jag tycker är sympatiskt med texten, utöver det som inledningsvis nämndes rörande potentialen som syskonbok, är att det hela tiden står klart att mamman älskar sin bebis genom alla prövningar – och alla rymningar öppnar för en typ av samtal som jag och Tian tenderar att återkomma till, nämligen om hur rädda mammor och pappor blir om deras barn försvinner och hur de kommer att leta och leta och leta ända tills de hittar dem igen. Å andra sidan är det väl lite typiskt att det är just en mamma som är så snäll och mild och en pojkbebis som är så förskräckligt vild. Rimmen är dock inte beroende av att det ska vara en mamma och en ”han”, så om man håller tungan rätt i mun så är det relativt lätt att byta kön på dem. Bebin är dessutom väldigt neutralt ritad.

IMG_4519

Samtidigt är rimmen i sig själv lite sisådär. Det tog rätt många läsningar att faktiskt få flyt i dem, och på vissa ställen hackar jag än. Allra mest stör jag mig kanske i den del av boken där bebin är sjuk och

Den stackars mamman gråter still
men utav hennes tårar frisknar bebin till
och börjar genast svälla upp.
Snart är han lika stor
som innan han blev prickig som en tupp!

Förutom det bristande flytet, så kan jag fortfarande inte köpa det där om prickig som en tupp. Det känns så nödrimmat!

Och anledningen till att Tretton själv gillar boken är nog också något sorts förstadie till identifikation: det han förstår ur boken är nog ungefär att det är en mamma och en bebis, att mamman letar efter bebisen och att mamman säger nej till bebisens upptåg – händelser som är rätt lätta att relatera till i en 1,5-årings liv.

1 Comment

Filed under Bilderböcker