Tag Archives: Eva Eriksson

Jul i Stora skogen

Ulf Stark, Eva Eriksson
Rabén & Sjögren, 2012

Min upplevelse är att begreppet ”adventsbok” är ganska nytt, och en snabb googling verkar ge mig både rätt och fel – visserligen ger det en hel del träffar, men ingen verkar ha skrivit om det – inte ens Wikipedia. Och många sökträffar verkar vara norska, vilket får mig att undra om vi importerat begreppet därifrån?

IMG_6254_2

Hur som haver, så är Jul i Stora skogen just en sådan bok – 25 kapitel, menade för att läsa ett om dagen som en adventskalender, med ett bonuskapitel för juldagen. Med tanke på detta är det kanske inte helt naturligt att skriva om en sådan bok såhär straxt innan Lucia – men jag försvarar mig med att varken jag eller barnen lyckats med sådan måttfullhet när det gäller läsning, utan oftast läst igenom hela eller i alla fall stora delar av boken på en gång.

För att vara specifik så är boken inget för en genomsnittlig nästan-tvååring som Tretton – det är för mycket text även om kapitlen håller sig runt fyra sidor med rätt rikliga illustrationer. Men för Tian var denna bok en favorit vintern när han var tre, så någon gång från den åldern kan den fungera även om det finns mycket att växa i.

Historien har en del komplexitet i sin uppbyggnad: den börjar med att presentera gårdstomten Vrese som tar hand om en gård som människorna sedan länge lämnat (kapitel 1-3) och övergår sedan till att presentera en kaninfamilj, och då särskilt kaninungen Nina, som bor i Stora skogen (kap 4-12) – och dessa berättelser fortsätter sedan att växla tills att Nina tillsammans med brodern Kain sökt upp Vrese i kapitel 22 – och själva upplösningen kommer förstås inte förrän på självaste julafton.

I stora drag handlar berättelsen om Vrese om hans ensamhet och hans förtvivlade försök att inte känna av den: han träffar på en liten humla som han måste ta hand om – under stora vedermödor, uttrycker han verbalt. I handling däremot skriker han efter sällskap:

– Får jag sova nu? brummar humlan.
– Nej. Nu ska jag läsa, fnyser Vrese. Och du ska vara tyst och höra på så att du lär dig nåt.
Han plockar fram sin bästa bok. Den enda han har. Till ensamhetens lov heter den. Så börjar han läsa:
– Vad är väl härligare än att ensam njuta tystnaden….
Han har inte hunnit längre förrän det hörs ett svagt surr. Det är humlan som har somnat och snarkar och drömmer om sommaren.
– Det var också som själva julbocken, muttrar Vrese. Ska man aldrig få lugn och ro i sitt eget hem!

IMG_6255_2

När jag skrev om Farmor hyr en katt filosoferade jag kring hur sällsynt det är med böcker som behandlar ”en gammal människa som en person för sin egen skull och i sin egen rätt”, och nämnde att den enda jag kunde komma på att jämföra farmodern med var en viss tomte – och det är Vrese det. Men medan farmodern i Farmor hyr en katt är väldigt rättfram i sina behov, så sänder Vrese som sagt väldigt blandade signaler som jag inte tror att Tian uppfattar än. Denna del av berättelsen har förvisso sin charm för honom, men den handlar inte om att uppfatta Vreses egentliga ensamhet.

Som en konstrast till detta är det ständigt buller och bång och sällskap i Stora skogen. Bara hos kaninerna bor det, förutom föräldrar och ett helt gäng kaninbarn en moster, en farbror och en farfar. Mamman och mostern lagar mat och städar, farbrodern pysslar med sitt, farfadern gillar mest att filosofera och pappan lägger allra mest energi på att vårda sin svarta hatt – sitt allra käraste föremål. Jag tror inte att jag behöver tillägga hur detta otroligt traditionellt könade upplägg kryper i mig, och till på köpet går det inte att läsa bort utan att förhålla sig friare till fortsättningen av berättelsen än vad i alla fall jag mäktar med i en såhär pass textbaserad bok eftersom dessa förhållanden återkommer och utgör underlag för den fortsatta händelseutvecklingen. Det finns visserligen indikationer på mammans vantrivsel, som jag läser det, men jag tror att det är förbehållet den vuxna läsaren att uppfatta det.

IMG_6256

Till skillnad från denna mossiga vuxenvärld är dock skildringen av ungarna Nina och Kain mer lättsmälta: här är inte könandet framträdande på samma sätt.

På kaninernas sida av berättelsen är temat väntan på julen – den första för dem, för ingen i Stora skogen har firat jul tidigare och de pusslar mödosamt ihop vad julbegreppet egentligen innebär (en intressant sidonotering i detta är att i början är djurens oförmåga att läsa väldigt centralt för handlingen – men sedan skriver minsann farfadern en sång utan prut, ett logiskt hål som jag inte kan låta bli att störa mig på).

Så vad är då jul? Det är tomte, presenter (att ge till tomten!), sång, mat, och klappar (att klappa på varandra, i djurens tolkning). Att någon sorts lucia/ängel dyker upp hos Vrese i kapitel 13 och meddelar att han ska få barn (det är alltså kaninungarnas ankomst till honom som förutspås) skriker ju förstås om Maria bebådelse för oss som har den förkunskapen, men torde gå de flesta barn förbi. Till slut blir det också en julotta:

– Julotta! Vad är det? undrar Nina.
– Det är en högtidlighet, säger Vrese. Man sitter stilla i ett särskilt hus. Man dansar inte. Man äter inte. Man äter inte. Man klappas inte. Man bara sitter där och är glad för att det finns barn. Det går bra att hålla tyst. Men man får också sjunga. Skynda er och ta med er nåt att sitta på!

Det här med att vara glad över barn är fint uttryckt, tycker jag, och när jag ska summera boken så står det verkligen och väger. Men på något sätt har den i alla fall kommit att utgöra en del av vår boksamling.

Advertisements

2 Comments

Filed under Kapitelböcker

Den vilda Bebiresan och Vilda Bebin får en hund

Barbro Lindgren, Eva Eriksson
Rabén & Sjögren, 1982, 1985

När jag skrev om den Mamman och den vilda Bebin här för ett tag sedan så hade jag börjat återuppliva minnen om att jag själv läst den som barn, och dessa minnen blev ytterligare något tydligare när vi sedan lånat de två andra böckerna om samma bebis, Den vilda Bebiresan och Vilda Bebin får en hund.

Mitt allra första intryck av att läsa dem var att det är ett hopp läsmässigt mellan Mamman och den vilda Bebin och dessa båda. Tretton var som sagt väldigt förtjust i den förstnämnda, men kunde inte alls relatera på samma sätt till dessa båda som onekligen tar stegen från skröna till vild fantasi. Tian däremot strålade när Bebin och hunden flyger ut i rymden och hamnar på en planet av glass.

IMG_5529

Mitt andra intryck var att rimmen flyter bättre i båda dessa böcker. En faktor är förstås att jag hunnit vänja mig lite vid rytmen, men jag tror verkligen inte att det bara ligger hos mig:

Den vilda bebin tjatar på sin mamma varje stund,
nu vill han ha en liten hund!
En liten hund vill alla ha
och bebin allra mest,
och får han ingen hund så vill han ha en häst.

Och bebin får en hund i födelsedagspresent, efter lång och frustrerad väntan, men det är ju fel – en mjukishund, som bebin vrålar att han ska skjuta med sitt gevär för att den inte är riktig. Inte en bok för vapenvägrare, alltså. Att bebin ändå inte gör slag i hotet visar sig vara tur, eftersom hunden får liv sedan på natten och bebi med alla mjukisdjur får sig en riktig rymdfärd, tills de till slut trillar ner till mamman som ”väntar på dem som han alltid gör, att mammor oroar sig jämt kan de inte rå för” – ett tema som återkommer från Mamman och den vilda Bebin.

IMG_5528

Den vilda Bebiresan innehåller, som titeln antyder, också en resa. Här är det dock havet istället för rymden som är utflyktsmålet, och det finns faktiskt intressanta likheter mellan Den vilda Bebiresan och Elsa Beskows Lillebrors segelfärd. I båda fallen ger sig barnen iväg från sina mammor i en båt på köks(?)golvet, i båda fallen står de sorgsna mammorna kvar och vinkar efter dem, i båda fallen har de resesällskap i form av mjukisdjur, i båda fallen möter de faror i form av stora fiskar, i båda fallen blåser det upp till storm – men sedan slutar likheterna, för medan Lillebror först hamnar hos små glada ”negerbarn” och sedan seglar till ett Kina med kejsare, mänskliga ”fålar”, porslinsslott och försök till bortgiftande av prinsessan är Bebins tuppräddande, bli-uppäten-av-val-upplevelse och bullätande betydligt mer samtida. Däremot kommer förstås båda lyckligt hem igen – vilken tur! Och när jämförelseobjektet är Lillebrors väna mamma, så ser till och med vilda Bebins tålmodiga mamma lite modern ut.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Lilla syster Kanin eller berättelsen om Den Feta Näktergalen

Ulf Nilsson, Eva Eriksson
Bonniers, 1983

När Tretton börjar förskolan ska Tian inte vara på sin avdelning: han ska vara med Tretton och ta hand om honom. Han ska hjälpa honom att ta av ytterkläderna och att lägga de saker som inte ska ligga på golvet i facket. Detta enligt egen utsago.

Att vara den större som tar hand om någon mindre verkar vara en tanke som kittlar väldigt mycket just nu, och Lilla syster Kanin är en av de böcker vi läst som inte bara tangerar utan helt fokuserar på det temat. Den större av två kaninungar är bokens jag-berättare. En slentrianläsning kommer att göra denna till en han – baserat på förälskelsen i en flickkanin, Kokoskorven – men faktum är att texten aldrig specificerar berättarjagets kön. Jag talar i allmänhet om hen som “den (stora kaninungen)”.

IMG_5138

Mamma och pappa kanin är ute på jakt efter morötter hela dagen just den dag som berättelsen utspelar sig, därav den äldre ungens barnvaktssyssla. De vaknar, läser bok, leker ute, äter middag, byter blöja (“Att byta blöjor på kaniner är det svåraste som finns.”) och går och lägger sig. Under tiden pendlar den stora kaninungen mellan hopp (“Vi kramar varandra. Vi hoppar runt av glädje. Jag kan rädda min syster, jag!”) och förtvivlan (“Vad gör man nu? Vad gör man när man vill kasta flaskan, springa sin väg, sätta händerna för öronen och glömma alltihop? JAG KLARAR DET JU INTE!”), och landar i slutsatsen:

Man måste vara mycket stark för att passa en liten, beredd på allt, kunna lida och ha ett väldigt tålamod. Man får inte bry sig om sig själv (dom leker där ute) och inte göra det man vill (Kokoskorven, suck). Man måste förstå att det är HON som är viktigast. Alltid lida. Ligga i springan. Armen somnar.
Och nu, nu suger hon på MITT öra!

Föräldrakaninerna kommer visserligen tillbaka sedan, sent på kvällen, men störst inflytande i berättelsen har de ändå när mamma (inte oväntat, som jag konstaterat tidigare tecknas vuxenvärlden i allmänhet betydligt mer könsstereotypt än barnens/huvudpersonernas) kanins barnuppfostringsråd klingar i den äldre kaninungens huvud. Det är å andra sidan kloka råd, om att respektera ungarnas vilja för att de ska kunna “växa till fria och starka och kloka kaniner” som inte “slutar sjunga”.

Det finns några delar av den här berättelsen som jag i varierande grad läser bort. Den ena är den antydda förälskelsen i Kokoskorven: Tian är liksom inte riktigt där än. Men samtidigt måste jag säga att detta är en rätt finstämd första skildring av något som lite mer börjar likna romantisk kärlek. Det är bara en bihistoria i boken, men hinner ändå tangera hur huvudpersonen (-kaninen) tycker att Kokoskorven är den vackraste kaninflickan i världen, hur hen försöker vinna hennes uppmärksamhet och hur hen önskar att få umgås med henne (och de övriga ungarna). Den andra är den godnattsång som den äldre kaninungen sjunger för lillasystern: om en (mus)mammas död och ungarnas letande efter henne – för mig känns det bara överflödigt.

IMG_5139

Rent språkligt får jag erkänna att jag har en aversion mot namnen: Den Feta Näktergalen? Kokoskorven? Varför heter kaninerna så? Men annars har språket ett driv, som gör boken väldigt bra för högläsning, och den har roligare passager också (Tian fnissar varje gång jag läser Kaningummans utläggning om hur den större kaninungen klarar sina barnvaktssysslor när de är i sandlådan och gräver). Bilderna samspelar dessutom fint med texten, de tecknade kaninerna är uttrycksfulla – min favorit är nog när Den Feta Nåktergalen har somnat och storasyskonet Kanin står på några böcker på en pall med öronen tryckta mot kaninhålans tak, för att höra vad de andra kaninungarna har för sig där ute. Det är dock först nu på senare tid som boken fått den uppskattning från Tians håll som jag skrev om tidigare: även om vi läst den ibland från kanske tre års ålder så verkar det vara först nu som innehållet verkligen talar till honom.

2 Comments

Filed under Bilderböcker

De små barnens bok

Siv Widerberg (har sammanställt)
En bok för alla, 2009

I vår kommun får alla nyfödda en bok av biblioteket, och det är just De små barnens bok. Det är en liten antologi med bidrag av författare som Jujja och Tomas Wieslander, Lennart Hellsing, Maj Bylock, Barbro Lindgren och Astrid Lindgren och bilder av illustratörer som Charlotte Ramel, Lena Andersson, Stina Wirsén, Cecilia Torudd, Eva Eriksson, Poul Ströyer och Ingrid Nyman – för att nämna dem som är mest kända för mig. Därtill kommer en rad traditionella texter, ramsor och sånger, som Det kommer en mus, Björnen sover och Baka baka liten kaka.

En antologi är förstås alltid lite spretig att bedöma. En del bidrag, som Djur på två sätt där det först visas bilder på verkliga djur och sedan på hur förskolebarn gjort samma djur av pinnar, tycker jag kanske inte att tillför så mycket. Å andra sidan tycker jag att de illustrationer som är gjorda direkt för boken är väldigt trevliga: där finns till exempel korthåriga flickor (alternativt halsbands- och kjolbärande pojkar), barn med olika utseende och hudfärg, gapskrattande kittlade pappor, cyklister som bär hjälm, kvinnliga byggarbetare och manlig förskolepersonal. Å tredje sidan förstår jag inte riktigt varför man måste klämma in lite Astrid Lindgren i form av en Pippi som inte bara är förkortad till bilderbok utan ytterligare förkortad från det. Å fjärde sidan var ett av bidragen från Hellsing, i form av Gungvisa, helt nytt för mig. Ni hör – det finns gott om både bra och mindre bra delar.

IMG_4598

Just på grund av det kan jag uppleva formatet – alltså antologier i allmänhet – som lite besvärligt. Det går inte att bara välja det (jag tycker är) bra eller att enkelt välja bort det (jag tycker är) dåligt. Men även om det är en bekvämlighetsförlust för mig, så känns det som att det öppnat upp för en valfrihet som uppskattas av såväl Tian som Tretton. Här om kvällen begärde till exempel Tretton att vi skulle läsa avsnittet (eller om det utgör hela boken) ur Max bil ungefär femtioelva gånger – och Max-böcker är annars ingenting som vi har läst hust eftersom jag inte är så förtjust.

Max-böckerna är ju sådana böcker som man typiskt sett kan läsa väldigt tidigt eftersom meningsbyggnaden är ytterst enkel (”Titta Max bil. Kommer Lisa. Lisa vill köra bilen.”), och den har sällskap av andra bidrag på samma nivå som Anna-Clara Tidholms Kommer regn (”Kommer regn. Koka te. Läsa bok”), Lars Klintings Tuppen vill ha (”Foten vill ha… sin sko. Handen vill ha… sin vante”) och ett par varianter på vad säger …?, varav två är flerspråkiga (katt- och hundljud på olika språk). Texten på Födelsedagsvisa återges också på flera språk, och sedan är det väl till slut också Gungvisan och uppslaget ur Bajsboken som kanske i någon mån kan vara intressant också för lite större barn.

En helhetsbedömning blir nog ändå att De små barnens bok fyller sitt syfte som ”present till vem som helst” på ett väldigt bra sätt. Även om det kanske finns saker som skulle kunna vara mer rätt, så är det heller ingenting som är fel.

1 Comment

Filed under Första böckerna

Mamman och den vilda Bebin

Barbro Lindgren, Eva Eriksson
Rabén & Sjögren, 1980

Mamman och den vilda bebin är en sådan där bok som vi lånat för att jag själv har vaga minnen av att jag läst den som liten. Själv blev jag inte så imponerad när vi återupptog upp bekantskapen, men både Tian och Tretton har tagit den till sina hjärtan. Tian tycker att Tretton är lite som bebin – ur ett vuxenperspektiv är jag inte riktigt enig med den bedömningen, men jag förstår hur Tian menar för är det något boken behandlar så är det små barns oförutsägbarhet och behov av passning. På så sätt är den en väldigt bra bok om småsyskon, utan att i sig själv innehålla ett enda syskon. De enda karaktärerna i boken är bebin och mamman:

Det var en gång en mamma som var så snäll och mild.
Hon hade fått en bebi som var förskräckligt vild.
Allt som var farligt ville bebin göra.
På mammans tjat ville han aldrig höra.

IMG_4520

Och bebin klättar, klipper, rymmer i en rad olika varianter (och mamman gråter och gråter men bebin kommer i alla fall alltid tillbaka till sist – ”Han ville bara se hur lessna mammor kunde bli!”), hoppar i diskhon, ramlar i toan och eldar nästan upp huset. Det är, kort sagt, en skröna om en vild småbarnstid.

Det jag tycker är sympatiskt med texten, utöver det som inledningsvis nämndes rörande potentialen som syskonbok, är att det hela tiden står klart att mamman älskar sin bebis genom alla prövningar – och alla rymningar öppnar för en typ av samtal som jag och Tian tenderar att återkomma till, nämligen om hur rädda mammor och pappor blir om deras barn försvinner och hur de kommer att leta och leta och leta ända tills de hittar dem igen. Å andra sidan är det väl lite typiskt att det är just en mamma som är så snäll och mild och en pojkbebis som är så förskräckligt vild. Rimmen är dock inte beroende av att det ska vara en mamma och en ”han”, så om man håller tungan rätt i mun så är det relativt lätt att byta kön på dem. Bebin är dessutom väldigt neutralt ritad.

IMG_4519

Samtidigt är rimmen i sig själv lite sisådär. Det tog rätt många läsningar att faktiskt få flyt i dem, och på vissa ställen hackar jag än. Allra mest stör jag mig kanske i den del av boken där bebin är sjuk och

Den stackars mamman gråter still
men utav hennes tårar frisknar bebin till
och börjar genast svälla upp.
Snart är han lika stor
som innan han blev prickig som en tupp!

Förutom det bristande flytet, så kan jag fortfarande inte köpa det där om prickig som en tupp. Det känns så nödrimmat!

Och anledningen till att Tretton själv gillar boken är nog också något sorts förstadie till identifikation: det han förstår ur boken är nog ungefär att det är en mamma och en bebis, att mamman letar efter bebisen och att mamman säger nej till bebisens upptåg – händelser som är rätt lätta att relatera till i en 1,5-årings liv.

1 Comment

Filed under Bilderböcker