Tag Archives: förskola

Liten

Stina Wirsén
Bonnier Carlsen, Brottsoffermyndigheten, 2014

Inom vissa områden lever jag efter devisen att det som inte är trasigt inte behöver lagas, och väljer därför att inte introducera fenomen innan det kommer från barnen själva (med det stora tillägget att Tretton får hänga med på Tians frågeställningar i den mån han förstår, förstås…) – medan jag på andra områden raskt byter till inställningen att det är bättre att förekomma än att förekommas. Till de områdena hör skyddande strategier kring sådant som faktiskt skulle kunna hända, som till exempel övergrepp – i vid bemärkelse.

Risken är inte särskilt stor, förstås, så meningen är ju inte att slå på stora trumman och skrämma istället för att ge hjälp att skydda och hjälpa sig själv. I huvudsak handlar det istället om att förmedla ett uttryck som kommit till mig på andra vägar men som också tagits upp i Rädda Barnens material Stopp! Min kropp! : att det finns olika sorters hemligheter.

Det finns bra hemligheter – sådana som man blir glad av.
Och det finns dåliga hemligheter – sådana som man blir ledsen eller får ont i magen av.
Dåliga hemligheter får man alltid berätta för en vuxen, även om någon sagt att man inte får.

IMG_7158

Liten i boken Liten har en väldigt dålig hemlighet. En del dagar blir det bråk hemma, som är för stora och farliga. Efter bråken är det ingen som tröstar liten, som får både trösta och lägga sig själv.

IMG_7159

Som tur är finns det resurser kring Liten. I samma hus bor Någon som släpper in Liten, och bjuder på saft. Och fastän Liten inte vågar berätta då, så släpper det nästa dag på förskolan:

Litens Fröken får veta allt.

Fröken lyssnar.
Fröken hör allting.
Fröken säger till Liten:
Du är liten,
Du är fin.
Dig får man inte skrämma.
Dig får man aldrig knuffa eller slå.
Så är det. Den som är Stor ska ta hand om sin Liten.

Sedan finns det inga enkla lösningar, såklart. Man får veta att Fröken ringer någon, och berättar hur Liten har det. Någon, där hemma i samma trappuppgång, får någon sorts stödjande roll. Och budskapet upprepas sedan i klarspråk:

Det finns fler som har det som Liten. Det finns fler som är rädda hemma.
Om man berättar så finns det stora som hjälper till.

IMG_7160

Boken om Liten är en del av Brottsoffermyndighetens informationskoncept Jag vill veta, och finns att ladda ner gratis eller – för verksamheter som vänder sig till barn – att beställa. Som kanske framgår redan av de namn som nämns är alla karaktärer väldigt generellt hållna: de stora hemma hos Liten som bråkar så presenteras egentligen inte närmare än att de kallas Ena och Andra – ett bra grepp för att inkludera alla möjliga tänkbara konstellationer av vuxna-barn, tycker jag.

Historien är även i övrigt sparsmakad: varför det bråkas, vad det bråkas om och alla typer av preciseringar undviks. Budskapet hålls enkelt och trummas in, utan att det för den delen blir träigt. Tvärtom så engagerade boken Tian i kanske lite högre grad än vad jag riktigt trott eller kanske ens önskat. När bråken började så tyckte han genast att det var en dålig bok, samtidigt som han nästan bläddrade innan jag hunnit läsa ut texten på sidorna för att se hur det till slut skulle gå för Liten. Därför instämmer jag helhjärtat i Brottsoffermyndighetens uppmaning om att det här är en bok som bör läsas tillsammans med en vuxen – målgruppen är 4-7-åringar så det finns förstås barn som själva är läskunniga inom den.

2 Comments

Filed under Bilderböcker

En regnig dag

Sanna Juhlin, Millis Sarri
Idus förlag, 2014

Huvudpersonen Victor smyger genom stora delar av En regnig dag: när alla barn börjat leka sina framtida drömjobb gömmer han sig bakom soffan eller kikar fram bakom ett bord, hans stövelbeklädda fot sticker fram i ett dörrhål eller så står han bakom torkskåpsdörren. Den inledande texten förkunnar att han är ”sur på fröken” och att han – till skillnad från de andra barnen – inte vill fungera på vad han ska bli när han blir stor – han vill ut och leka i regnet. Först när han kikat på de flesta av de andra (blivande doktorer, kockar, artister, ballerinor, journalister och rymdfarare) blir han mer synlig i bilderna – med händerna i fickorna, tittandes ut genom fönstret, sparkande på en tärning som råkar ligga på golvet utstrålar han protest, och till slut gör tillfället tjuven.

IMG_5345

Det är här historien har sin brännpunkt för mig: Victor tar ett annat barns (blivande godisfabriksarbetare) omsorgsfullt inslagna russinpaket, och träder raskt åter in i centrum för såväl text som bild: fångad av barnet som leker polis (Isa nedan), alla barnen kommer springande, fröken likaså.

– Du är dum, säger Victor och räcker ut tungan.
Isa frågar fröken om hon får stänga in Victor i garderoben en stund. Det är ett fängelse för tjuvar och lipande barn, säger hon.
Fröken försöker lugna alla. Hon vill veta varför Victor stal Eriks fina inslagna russinpaket.
– Du hade säkert fått smaka om du frågat istället för att stjäla dem, säger fröken.
– Jag är ingen tjuv, gråter Victor.

”Tjuv och polis” har lekts på längden och tvären på Tians förskola, och jag vet att det där med att vara tjuven kan vara lite känsligt. När det lekta anklagandet blir för verkligt står tidigare sturska tjuvar där med tårarna uppenbart brännande bakom ögonlocken. För min del hade jag gärna offrat presentationen av ett yrke eller två för att vinna något uppslag till att fördjupa denna del. Tian, å andra sidan, är mer fascinerad över själva russinpaketen – sådana vill han göra!

IMG_5346

Genusmässigt är barnens yrkesplaner rätt konventionella men samtidigt så pass moderna att de inte sticker ut: pojkarna vill bli läkare (som mamma), rymdfarare, busschaufför, brevbärare eller – som nämnt – godisfabriksarbetare/ägare, flickorna vill bli kock, balettdansös, journalist eller polis. Både pojkar och flickor kan tänka sig att bli artister och konstnärer. Fröken är såklart kvinna, medan barngruppen ändå bjuder på barn med många olika utseenden.

Något som överraskar mig är mängden romantisk kärlek på förskolan som hinns med på tjugofyra sidor. Dels är det de blivande artisterna som uppenbarligen snappat upp att hjärta och smärta kan vara ett vinnande låtämne: deras egenskriva låt går ”Kärleken brinner, den brinner tills regnet släcker den”, dels är det den blivande brevbäraren Diego som suktar efter Mary, som får det finaste brevet han skrivit och som han vill gifta sig med när han blir stor. Den typen av framtidsplaner är inget som jag sett av på Tians förskola och jag undrar om det verkligen är vanligt i förskoleåldern? För egen del är det inget jag känner ett trängande behov att introducera.

Illustrationerna är det som bär En regnig dag för mig, medan texten är mer ojämn. Den citerade passagen om fängelser och tjuvar är klockren, medan jag hackar på andra ställen där meningar känns lite avhuggna eller där ordvalet känns ett snäpp vuxnare än vad jag skulle förväntat mig utifrån språket i övrigt. Det är dock väldigt trevligt att både Tretton och Tian har utbyte av boken. För Trettons del är det visserligen i överkant med text, men han letar gärna efter Victor, förstår många av yrkeslekarna och hänger med i handlingen.

Och för att avsluta med handlingen, så slutar det lyckligt för tjuven. Motiven bakom handlingen blir sedda och han blir förstådd och – visar bilden – väldigt, väldigt glad.

Leave a comment

Filed under Bilderböcker

Det är en gris på dagis

Johanna Thydell, Charlotte Ramel
Alfabeta 2012

Först: det heter inte dagis, det heter förskola! Men efter titeln kommer en charmig historia om Grisen, som är världens ensammaste. Inom synhåll finns dock potentiellt sällskap: barnen på dagiset. Det tar en del bufflande och mufflande – språket är nyskapande där det behövs och gör sig väldigt väl i högläsning – men snart är grisen ute ur hagen och insmugglad på dagiset av en flicka som Grisen kallar Honungshåret, under devisen att alla ska få vara med. Det blir sångsamling, fri lek, lunch och sovstund:

Såhär roligt har Grisen inte haft på väldigt länge.
Såhär lagom mätt har inte Grisen varit på väldigt länge.
Såhär många kompisar… Nu somnar Grisen.
Trynet i Honungshårets honungshår.

IMG_3577

Men till slut avslöjas Grisen, och kastas ut av fröken Långa Lena. Varför hon är just Lång (med stora bokstäver!) övergår dock mitt förstånd.

Historien ger alla möjligheter att prata om att vara ensam, om att vilja vara med, om att få vara med, om att uteslutas (för att man är annorlunda), och om när det är rädsla som ligger till grund för uteslutandet. Eller så kan den läsas på ett ytligare plan som en välskriven och rolig beskrivning av en förskoledag. Bilderna samspelar väl med texten och är sådär trevligt okommenterad mångfald i gruppen som kringgärdar de tre namngivna karaktärerna – yngre barn, äldre barn, barn i rätt okönade kläder (utom flickan i prinsessklänning som av bilden att döma är den som stökar nästan mest vid matbordet när barnen tillsammans ställer till det så mycket som möjligt för att fröknarna inte ska upptäcka grisen), ljushyade barn och mörkhyade barn. Fröknarna är dock kvinnor båda två.

Och just det – när det gäller att få vara med så inser Långa Lena sitt misstag, och allt får ett lyckligt slut!

2 Comments

Filed under Bilderböcker