Tag Archives: omhändertagande

Maskrosdagen

Per Gustavsson
Alfabeta, 2012

Det är inte alltid jag har haft möjlighet att ögna igenom de böcker som vi läser, men i just det här fallet var det bra att jag hade gjort det: då kunde jag, när det kom till ond och bråd (nåja) död i Maskrosdagen, övertyga Tian om att vi borde läsa vidare för att det säkert skulle hända något bra sedan.

IMG_8032

Det är inte så att jag i allmänhet sätter någon ära i den typen av milda övertalningar. Vill man inte vara med och läsa, så slipper man, även om det i allmänhet innebär att man får gå ifrån eftersom det finns fler åhörare som förmodligen vill höra klart. Men här trodde jag verkligen att Tian skulle se finessen i fortsättningen, och det var också med sanningen överensstämmande för vi fick läsa boken inte mindre fyra gånger i rad på en gång, och det är ett ovanligt gott betyg. Dessutom är det en bok där historien spänner över så många plan att den tilltalade såväl Tretton (som tyckte om de pratande maskrosorna) som Tian (som också tyckte om de pratande maskrosorna men som också greppade ”livets kretslopp-resonemanget” i bakgrunden) som mig som vuxen läsare.

Boken börjar med ett ”NEJ!” – huvudpersonen ser sin pappa rensa maskrosor i trädgården (”Han gör allt för att bli av med dem.”) och kommer till undsättning för de sista tre (”Jag älskar maskrosor!”).

IMG_8033

Nu är det, som redan framgått, inte vilka maskrosor som helst. De pratar (med pipiga röster), älskar att åka trampbil fort, gungar med förtjusning, och räddar huvudpersonen när han faller ner från ett träd. Men sedan blir de för gamla:

Nu var maskrosorna inte gula längre.
Och de hade blivit luddiga runt ansiktet.
– Ni måste vara väldigt sjuka, sa jag.
Maskrosorna svarade inte. De bara låg där alldeles tysta och bleka.
Medicin, tänkte jag, de måste ha medicin.

Räddningsaktionen misslyckas dock:

Men det var för sent.
Maskrosorna var alldeles grå och kunde inte dricka.
Och rummet var fullt av svävande änglar.

Just den här scenen, där maskrosfröna flyger genom luften likt en här av änglar (med en skelettspratteldocka i förgrunden), är kanske det mest lysande exemplet på samspelet mellan text och bild i denna bok. Det är dock inte den enda illustrationen av superb klass: dit hör också bilden av huvudpersonen under pilträdet vars rötter sträcker sig ner under jorden och den tiltade bild där huvudpersonen hjular så att allt blir uppochner och huller om buller.

IMG_8031

IMG_8029

Efter dödsfallen tar det lång tid för huvudpersonen att somna, men när han vaknar nästa morgon har fröna resulterat i ”tusen små solar” ute i gräsmattan, och pappan har gett upp kampen:

– Kom ner, ropade pappa, Jag orkar inte rensa mer maskrosor.
Dom är för många! Kom ner och ta med dig saften.

Slutligen: visst går det att hitta markörer för kön i boken, som till exempel det leksaksutbud som tecknas i bilderna. Men i berättelsen som sådan är både huvudpersonen (som först i baksidetexten får ett namn, Martin, i själva berättelsen talar han genomgående som “jag”) och pappan framför allt människor, där det vuxet rationella (rensa bort maskrosorna) ställs mot ett barns värnande om även detta liv.

Advertisements

1 Comment

Filed under Bilderböcker

Liten

Stina Wirsén
Bonnier Carlsen, Brottsoffermyndigheten, 2014

Inom vissa områden lever jag efter devisen att det som inte är trasigt inte behöver lagas, och väljer därför att inte introducera fenomen innan det kommer från barnen själva (med det stora tillägget att Tretton får hänga med på Tians frågeställningar i den mån han förstår, förstås…) – medan jag på andra områden raskt byter till inställningen att det är bättre att förekomma än att förekommas. Till de områdena hör skyddande strategier kring sådant som faktiskt skulle kunna hända, som till exempel övergrepp – i vid bemärkelse.

Risken är inte särskilt stor, förstås, så meningen är ju inte att slå på stora trumman och skrämma istället för att ge hjälp att skydda och hjälpa sig själv. I huvudsak handlar det istället om att förmedla ett uttryck som kommit till mig på andra vägar men som också tagits upp i Rädda Barnens material Stopp! Min kropp! : att det finns olika sorters hemligheter.

Det finns bra hemligheter – sådana som man blir glad av.
Och det finns dåliga hemligheter – sådana som man blir ledsen eller får ont i magen av.
Dåliga hemligheter får man alltid berätta för en vuxen, även om någon sagt att man inte får.

IMG_7158

Liten i boken Liten har en väldigt dålig hemlighet. En del dagar blir det bråk hemma, som är för stora och farliga. Efter bråken är det ingen som tröstar liten, som får både trösta och lägga sig själv.

IMG_7159

Som tur är finns det resurser kring Liten. I samma hus bor Någon som släpper in Liten, och bjuder på saft. Och fastän Liten inte vågar berätta då, så släpper det nästa dag på förskolan:

Litens Fröken får veta allt.

Fröken lyssnar.
Fröken hör allting.
Fröken säger till Liten:
Du är liten,
Du är fin.
Dig får man inte skrämma.
Dig får man aldrig knuffa eller slå.
Så är det. Den som är Stor ska ta hand om sin Liten.

Sedan finns det inga enkla lösningar, såklart. Man får veta att Fröken ringer någon, och berättar hur Liten har det. Någon, där hemma i samma trappuppgång, får någon sorts stödjande roll. Och budskapet upprepas sedan i klarspråk:

Det finns fler som har det som Liten. Det finns fler som är rädda hemma.
Om man berättar så finns det stora som hjälper till.

IMG_7160

Boken om Liten är en del av Brottsoffermyndighetens informationskoncept Jag vill veta, och finns att ladda ner gratis eller – för verksamheter som vänder sig till barn – att beställa. Som kanske framgår redan av de namn som nämns är alla karaktärer väldigt generellt hållna: de stora hemma hos Liten som bråkar så presenteras egentligen inte närmare än att de kallas Ena och Andra – ett bra grepp för att inkludera alla möjliga tänkbara konstellationer av vuxna-barn, tycker jag.

Historien är även i övrigt sparsmakad: varför det bråkas, vad det bråkas om och alla typer av preciseringar undviks. Budskapet hålls enkelt och trummas in, utan att det för den delen blir träigt. Tvärtom så engagerade boken Tian i kanske lite högre grad än vad jag riktigt trott eller kanske ens önskat. När bråken började så tyckte han genast att det var en dålig bok, samtidigt som han nästan bläddrade innan jag hunnit läsa ut texten på sidorna för att se hur det till slut skulle gå för Liten. Därför instämmer jag helhjärtat i Brottsoffermyndighetens uppmaning om att det här är en bok som bör läsas tillsammans med en vuxen – målgruppen är 4-7-åringar så det finns förstås barn som själva är läskunniga inom den.

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Lilla syster Kanin eller berättelsen om Den Feta Näktergalen

Ulf Nilsson, Eva Eriksson
Bonniers, 1983

När Tretton börjar förskolan ska Tian inte vara på sin avdelning: han ska vara med Tretton och ta hand om honom. Han ska hjälpa honom att ta av ytterkläderna och att lägga de saker som inte ska ligga på golvet i facket. Detta enligt egen utsago.

Att vara den större som tar hand om någon mindre verkar vara en tanke som kittlar väldigt mycket just nu, och Lilla syster Kanin är en av de böcker vi läst som inte bara tangerar utan helt fokuserar på det temat. Den större av två kaninungar är bokens jag-berättare. En slentrianläsning kommer att göra denna till en han – baserat på förälskelsen i en flickkanin, Kokoskorven – men faktum är att texten aldrig specificerar berättarjagets kön. Jag talar i allmänhet om hen som “den (stora kaninungen)”.

IMG_5138

Mamma och pappa kanin är ute på jakt efter morötter hela dagen just den dag som berättelsen utspelar sig, därav den äldre ungens barnvaktssyssla. De vaknar, läser bok, leker ute, äter middag, byter blöja (“Att byta blöjor på kaniner är det svåraste som finns.”) och går och lägger sig. Under tiden pendlar den stora kaninungen mellan hopp (“Vi kramar varandra. Vi hoppar runt av glädje. Jag kan rädda min syster, jag!”) och förtvivlan (“Vad gör man nu? Vad gör man när man vill kasta flaskan, springa sin väg, sätta händerna för öronen och glömma alltihop? JAG KLARAR DET JU INTE!”), och landar i slutsatsen:

Man måste vara mycket stark för att passa en liten, beredd på allt, kunna lida och ha ett väldigt tålamod. Man får inte bry sig om sig själv (dom leker där ute) och inte göra det man vill (Kokoskorven, suck). Man måste förstå att det är HON som är viktigast. Alltid lida. Ligga i springan. Armen somnar.
Och nu, nu suger hon på MITT öra!

Föräldrakaninerna kommer visserligen tillbaka sedan, sent på kvällen, men störst inflytande i berättelsen har de ändå när mamma (inte oväntat, som jag konstaterat tidigare tecknas vuxenvärlden i allmänhet betydligt mer könsstereotypt än barnens/huvudpersonernas) kanins barnuppfostringsråd klingar i den äldre kaninungens huvud. Det är å andra sidan kloka råd, om att respektera ungarnas vilja för att de ska kunna “växa till fria och starka och kloka kaniner” som inte “slutar sjunga”.

Det finns några delar av den här berättelsen som jag i varierande grad läser bort. Den ena är den antydda förälskelsen i Kokoskorven: Tian är liksom inte riktigt där än. Men samtidigt måste jag säga att detta är en rätt finstämd första skildring av något som lite mer börjar likna romantisk kärlek. Det är bara en bihistoria i boken, men hinner ändå tangera hur huvudpersonen (-kaninen) tycker att Kokoskorven är den vackraste kaninflickan i världen, hur hen försöker vinna hennes uppmärksamhet och hur hen önskar att få umgås med henne (och de övriga ungarna). Den andra är den godnattsång som den äldre kaninungen sjunger för lillasystern: om en (mus)mammas död och ungarnas letande efter henne – för mig känns det bara överflödigt.

IMG_5139

Rent språkligt får jag erkänna att jag har en aversion mot namnen: Den Feta Näktergalen? Kokoskorven? Varför heter kaninerna så? Men annars har språket ett driv, som gör boken väldigt bra för högläsning, och den har roligare passager också (Tian fnissar varje gång jag läser Kaningummans utläggning om hur den större kaninungen klarar sina barnvaktssysslor när de är i sandlådan och gräver). Bilderna samspelar dessutom fint med texten, de tecknade kaninerna är uttrycksfulla – min favorit är nog när Den Feta Nåktergalen har somnat och storasyskonet Kanin står på några böcker på en pall med öronen tryckta mot kaninhålans tak, för att höra vad de andra kaninungarna har för sig där ute. Det är dock först nu på senare tid som boken fått den uppskattning från Tians håll som jag skrev om tidigare: även om vi läst den ibland från kanske tre års ålder så verkar det vara först nu som innehållet verkligen talar till honom.

2 Comments

Filed under Bilderböcker