Tag Archives: bråka

Liten

Stina Wirsén
Bonnier Carlsen, Brottsoffermyndigheten, 2014

Inom vissa områden lever jag efter devisen att det som inte är trasigt inte behöver lagas, och väljer därför att inte introducera fenomen innan det kommer från barnen själva (med det stora tillägget att Tretton får hänga med på Tians frågeställningar i den mån han förstår, förstås…) – medan jag på andra områden raskt byter till inställningen att det är bättre att förekomma än att förekommas. Till de områdena hör skyddande strategier kring sådant som faktiskt skulle kunna hända, som till exempel övergrepp – i vid bemärkelse.

Risken är inte särskilt stor, förstås, så meningen är ju inte att slå på stora trumman och skrämma istället för att ge hjälp att skydda och hjälpa sig själv. I huvudsak handlar det istället om att förmedla ett uttryck som kommit till mig på andra vägar men som också tagits upp i Rädda Barnens material Stopp! Min kropp! : att det finns olika sorters hemligheter.

Det finns bra hemligheter – sådana som man blir glad av.
Och det finns dåliga hemligheter – sådana som man blir ledsen eller får ont i magen av.
Dåliga hemligheter får man alltid berätta för en vuxen, även om någon sagt att man inte får.

IMG_7158

Liten i boken Liten har en väldigt dålig hemlighet. En del dagar blir det bråk hemma, som är för stora och farliga. Efter bråken är det ingen som tröstar liten, som får både trösta och lägga sig själv.

IMG_7159

Som tur är finns det resurser kring Liten. I samma hus bor Någon som släpper in Liten, och bjuder på saft. Och fastän Liten inte vågar berätta då, så släpper det nästa dag på förskolan:

Litens Fröken får veta allt.

Fröken lyssnar.
Fröken hör allting.
Fröken säger till Liten:
Du är liten,
Du är fin.
Dig får man inte skrämma.
Dig får man aldrig knuffa eller slå.
Så är det. Den som är Stor ska ta hand om sin Liten.

Sedan finns det inga enkla lösningar, såklart. Man får veta att Fröken ringer någon, och berättar hur Liten har det. Någon, där hemma i samma trappuppgång, får någon sorts stödjande roll. Och budskapet upprepas sedan i klarspråk:

Det finns fler som har det som Liten. Det finns fler som är rädda hemma.
Om man berättar så finns det stora som hjälper till.

IMG_7160

Boken om Liten är en del av Brottsoffermyndighetens informationskoncept Jag vill veta, och finns att ladda ner gratis eller – för verksamheter som vänder sig till barn – att beställa. Som kanske framgår redan av de namn som nämns är alla karaktärer väldigt generellt hållna: de stora hemma hos Liten som bråkar så presenteras egentligen inte närmare än att de kallas Ena och Andra – ett bra grepp för att inkludera alla möjliga tänkbara konstellationer av vuxna-barn, tycker jag.

Historien är även i övrigt sparsmakad: varför det bråkas, vad det bråkas om och alla typer av preciseringar undviks. Budskapet hålls enkelt och trummas in, utan att det för den delen blir träigt. Tvärtom så engagerade boken Tian i kanske lite högre grad än vad jag riktigt trott eller kanske ens önskat. När bråken började så tyckte han genast att det var en dålig bok, samtidigt som han nästan bläddrade innan jag hunnit läsa ut texten på sidorna för att se hur det till slut skulle gå för Liten. Därför instämmer jag helhjärtat i Brottsoffermyndighetens uppmaning om att det här är en bok som bör läsas tillsammans med en vuxen – målgruppen är 4-7-åringar så det finns förstås barn som själva är läskunniga inom den.

2 Comments

Filed under Bilderböcker

Marie-Polis på klotterspaning

Louise Jacobsson
Bonnier Carlsen, 2014

När jag skrev om Marie-Polis jagar en fartdåre passade jag på att efterlysa andra böcker om Marie-Polis, och här om veckan fick jag Marie-polis på klotterspaning i min hand.

IMG_7128

I Marie-Polis på klotterspaning är det skolan i Rättby som blivit nedklottrad, och Marie-Polis tar sig an fallet med förstoringsglaset i högsta hugg. En första misstänkt är eleven Petter i matsalen – är han så hungrig för att han klottrat hela förmiddagen? Eller är det kanske mattanten som inte nöjer sig med att skriva upp dagens meny på det stora blocket i matsalen, utan går loss på skolans väggar också?

Utan att ha kommit lösningen på spåret tar Marie-Polis en sväng till Kalles kemtvätt där hon tidigare lämnat in sin kostymjacka på tvätt, och där stöter hon av en slump på de avgörande ledtrådarna: Leilas pappa Ali och Lottas mamma (som inte presenteras med namn utan bara i funktion av mamma, medan Ali tilltalas i egenskap av att vara en egen person som själv får meddela att “det är min dotter Leilas tröja”) kommer båda in med tröjor fulla av tuschfläckar.

IMG_7131

Leila och Lotta förekommer i bakgrunden redan i den första illustrationen från Rättbyskolan, görandes fula grimaser åt varandra. Lite senare drar de varandra i håret i matsalskön, tacklas hårt på fotbollsplanen, och när de blivit avslöjade skyller de friskt på varandra. De framstår helt enkelt inte som särskilt sympatiska, och bedriver sin konflikt på ett sätt som helt enkelt är rätt rejält skilt från det stereotypt “tjejiga”. Övriga personer i boken är dock (upplever jag, kanske utifrån mina den här gången högre förväntningar) mer konventionellt skildrade än persongalleriet i Marie-Polis jagar en fartdåre. En manlig kemtvättsinnehavare, en kvinnlig rektor i dräkt, en manlig lärare, Petter som är den första misstänkta och så en kvinnlig (och icke namngiven) “mattant”. Och inte att förglömma, “Ali” och “Lottas mamma”.

Men Marie-Polis är ju själv fortsatt en kvinnlig polis, vilket jag också fortsatt tycker är lika bra. Hur viktigt det kan vara med förebilder och hur det kan ändra normens definition av sig själv fick jag en blixtbelysning av för några veckor sedan när Tian och några kompisar under ledning av en vuxen diskuterade poliser och framtida yrken. Tian nämner ofta polis som ett tänkbart yrke vilket jag inte tror gäller hela gruppen i övrigt, men vid just det här samtalet gjorde inramningen att alla såg sig en framtid inom poliskåren.

Efter att samtalet berört om barnen kände eller träffat någon polis i verkligheten, kom nämligen den frågan: Vill du bli polis när du blir stor? Och gruppens tjejer svarade en efter en att de skulle bli tjejpoliser, där ordvalet uppenbarligen inspirerades av att en av dem kände en “tjejpolis”. Men det som hände med denna förebild och med dessa tjejers svar var att Tian fick definiera om sig (sitt framtida) själv: inte som Polis (med medvetet versalt p) utan som killpolis, en av flera tänkbara polissorter.

Nu skulle jag väl egentligt föredra att kön fungerade så lite som en sorterande kategori att alla typer av polis kunde rymmas under ”polis”-paraplyet, utan förled, men i brist på en sådan verklighet så får man ta det man får.

För att sedan återgå till själva boken måste jag också göra en anmärkning angående klottrets innehåll: utöver drakar och döskallar har klottrarna också skrivit – “BLÄH”, “DU ÄR FUL!” och “Missfoster”, varav det senare hamnar i fokus i bild eftersom Marie-Polis just är i färd att undersöka det med sitt förstoringsglas. Jag har bara bemött frågan om vad det står med klottret med att klottrarna skrivit “elaka saker”, eftersom jag inte är pigg på att vara den som lär ut ordet “missfoster”.

IMG_7129

Liksom i Marie-Polis jagar en fartdåre slutar sedan Marie-Polis på klotterspaning med att missdådarna gör bot och bättring: de får måla över sitt klotter så att skolan fräschas upp rejält, och till på köpet blir de vänner (som på sista uppslaget är i full gång att måla nidbilder igen, men den här gången med asfaltskritor på asfalten)

IMG_7132

3 Comments

Filed under Bilderböcker